Etikettarkiv: #vanmakt

Låt det gro

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926

Lena Appel ”Viktiga saker”

Just nu behöver jag den. Kanske kan den vara till nytta för några fler? Jag kommer på mig själv med att ha greppat alldeles förmycket… igen. I tron att jag skall kunna hålla koll och ordning. Men känslan av att tappa, att saker rinner mellan fingrarna trots att jag anstränger mig är överväldigande. Försöker hålla i, försöker att ”rädda”.
Har svårt att tro att det jag tappar skall ”klara sig”. Kanske är det just precis det som händer! Att det klarar sig? Som en klok vän sa när jag beklagade mig ”men det som du tappar kanske gror, men skörda får du göra långt senare” Hur vackert är inte det? Det och sinnesrobönen is the shitt. Tack Reinhold Niebuhr och Lotta Öhman De Boer.

Allt gott/Lena

Välkomna till Ljudresor ab

Vilken ljudresa skulle ni INTE vilja göra?
På hemvägen idag går jag i mina egna tankar och tar den gamla vanliga vägen, förbi en skola. Just idag så prickar jag in när det är lunchrast, och det verkar vara samtliga ungar ute i det vackra höstvädret.
Men det är ljudet som väcker mig ur min egen värld. Och redan innan jag har identifierat själva ljudet och konstaterat vad som händer, så har en tydlig bild av en skola jag gick i som barn seglat upp på min ”hjärndisplay” tillsammans med känslan av att återigen vara sisådär 7-8 år med en skolväska dunkande mot höften.

Ljudet är ju inte otäckt egentligen, snarare positivt. Lekande och stojande barn på håll.
Känslan är liksom ”sötsur”, ”bitterljuv” och lite nostalgisk men samtidigt lättad. Lättad över att jag inte behöver delta i den där ljudbilden, jag ska inte in där, jag kan bara gå förbi. För mig, som så många andra var det ju inte alltid roligt då det begav sig, känslan när man närmade sig skolgården och hörde det här ljudet var ibland ångestladdat.

Sedan släpper det, för då har jag hunnit analysera och tänka för mycket. Men det var en riktig tidsresa – en ljudresa. Precis så som det ofta kan bli med dofter. Det är ju också en kraftfull tidsmaskin. Jag spelar in ljudet och tänker att det nog är första gången jag drabbas så av ett ljud.

hejmatematik

När jag fortsätter och fundera på vad som mer skulle kunna skicka mig just dit är det nog synintrycket av ”Hej Matematik”-boken och då tänker jag främst på ”Apan” som var den första och (det här är ångesten) överkursboken ”Stjärnan”. Detta var en bok som alla fick och det var meningen att när man var klar med talen i ”Apan” så jobbade man vidare i ”Stjärnan”. Ja ni har ju redan förstått att jag aldrig någonsin räknade ett enda tal i den där jävla ”Stjärnboken”, den låg i bänken, som ny.
Jag såg hur ”ALLA” andra räknade ut bok efter bok, medan jag ”eleven-som-fröken-glömde” stretade på med mängdläran, att ringa in äpplen och päron i ”Apan-matteboken-som-gud-glömde”.

Ja det är nog bäst att bara glömma 🙂 jag kommer att ha öronproppar hädanefter. Om jag tyckte det här var småjobbigt… tänk att få en tidsresa tillbaka till tonåren…

Allt gott/Lena

hej-kom-och-hjälp-mig

Sitter här och försöker logga in och faktiskt komma med i den kurs jag blivit antagen på hos Umeå universitet. Allt sker digitalt eftersom det är på distans. Detta är ju en fantastisk sak och skapar ju möjlighet för många fler att förkovra sig.

Allt kommer säkert att ordna sig och jag kommer att skratta gott åt mig själv och min nybörjar-förvirring som är total.
(Hoppas jag i alla fall skrattar hysteriskt)
Men jag måste skriva av mig något av den monumentala frustration som jag just nu känner efter att ha med jämna mellanrum under flera DYGN försökt att skapa rätta inloggningar och lösenord till vad som känns som trettiofem plattformar och portaler.

Lena Appel. "Jura-webb"
Lena Appel. ”Jura-webb”

Jag känner hur fjällen växer ut, hornformationer skjuter ut på olika ställen och naglarna förvandlas till klor, jag får vassare tänder och en fruktansvärd andedräkt. Aha hon är arg, hon förvandlas till en drake. Höhö… Nej det är värre än så, jag har både fysiskt och psykiskt (kanske även andligt) blivit en dinosaurie, inte ens en cool Tyrannus Rex, nej mer som en sådan där långsam tjock med flärpar på ryggen. Dum, efterbliven, icke-up-to-date, analog-amöba, hej-kom-och-hjälp-mig jag har inte varit med i matchen alldeles för länge – FORNLÄMNING.

Ska mina studier gå i stöpet för att jag inte klarar av att hantera nätplattformen???!!!!!

OK, jag tar på mig att jag är allt ovan, men det är fan inte rättvist. Även om jag råkar ha mina rötter i den analoga-jura-perioden.

Jag krafsar vidare på tangentbordet med mina stela ”tassar” eller vad det kan kallas och försöker med de små grisögonen förstå instruktionerna som så generöst har formulerats i flera A4-sidor. Som tur är har jag en 3D-skrivare så jag kan få ut dem i runskrift. (Nää nu ljög jag igen). Håll tummarna för mig kära vänner – jag vill så gärna lära mig något nytt.

Allt gott/Lena Appel

Låt det falla…

 


Låt hela skiten välta och gå under så vi kan bygga något nytt.

Jag vet att det låter svart och kanske cyniskt. Men jag vill formulera känslan som jag burit på i flera år. Jag förstår att ”bitter-kärring-med-mer-än-halva-livet-bakom-sig-och-det-blev-inte-som-hon-tänkt-sig” flaggan fladdrar och att varningslamporna för detsamma är som ett mindre disco. Men jag tar det 😀 Hell Yes.

Kunde själv tänka att det bara berodde på att just jag inte lyckades som konstnär. Eller att just jag råkade få barn som är alldeles särskilda och fantastiska. Men som också behöver lite extra hjälp och stöd. Eller att just jag bara är född i fel tid med fel skills och att vi bara är så onödiga. Bla, bla i det oändliga.
Att jag bara är bitter för att det inte blev som jag tänkt mig, och att just därför är mina åsikter och insikter inte värda någonting.

Men jag har ju börjat förstå att det är fler än jag som upplever detta att världen är skev, orättvis och fullständigt galen på sina håll. Det är kejsarens nya kläder, inte bitterhet. Jag är en glad och jäkligt nöjd kärring – jävligt obitter faktiskt.
Det är vårt ”världsbygge” om är galet, det är ju inte hållbart någonstans, och jag tror att vi redan har hållit på att välta (eller sjunka, som bandet Kent formulerar det i sin låt – Simmaren från albumet Tigerdrottningen) länge, vi är nog närmare marken eller botten än vad vi tror.

Lena Appel. "Världsbygget"
Lena Appel. ”Världsbygget”

Oj oj, Nu är det jätte-svart – jag vet 🙂
Men det är ju ur resterna av den här omkullfallna, ojämlika och orättvisa världen som något nytt och mycket bättre kommer att spira. DET tror jag på, och ser fram emot. I mina ögon är det inte negativt att samhället och ekonomin så som den är uppbyggd idag havererar, tvärtom – DET ÄR BRA!

Jag har ingen aning om vad Joakim Berg tänkte när han skrev låten ”Simmaren” men när jag hörde den med Kent första gången var det som att få mina känslor formulerade. YES tänkte jag och vill tipsa och tacka för låten, och för musiken i största allmänhet.
Kent, Simmaren/Tigerdrottningen

Simmaren
TEXT: J. BERG MUSIK: J. BERG

Dom rear ut mitt hemland
Konkurrensen ska vara fri
Så ta ditt liv i egna händer,
ingen lägger sig i

De nakna och de döda
Alla ska vara med
Men du får skylla dig själv nu om du får problem,
det är ditt problem
Vår sagostund förändras och vi flyr från retoriken,
till chartervita stränder
God Jul och Gott Nytt År och allt är glömt

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig nånsin glömma

Det som känns som ett par timmar,
kan vara månader som går
Varför ökar tiden farten
ju mindre av den man har kvar
Jag är insjön gömd i dimman,
den som nästan växt igen
Där du lärde mig att simma,
i Augusti nittonhundrasjuttiofem

Låt det vara.
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Lyckan är din ensak
Lyckan är privat
Men sorgen måste delas,
annars blir den alldeles för stor

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Kanske får vi återigen balans, i vad som är viktigt för människan. Som att vi behöver kulturen, naturen och trygghet för alla människor. Den som lever får se och jag tror att det blir riktigt bra.

Allt gott/Lena

Systemkollaps

 

Jag försöker verkligen…
…att förstå hur saker och ting hänger ihop. Efter en dag med morgon radio och tv-nyheter på kvällen. I flödena på sociala medier skriver man om systemkollapsen som skall inträda om vi hjälper varandra utanför gränserna och innanför.

Lena Appel. "systemkollaps"
Lena Appel. ”systemkollaps”

Jag kan faktiskt inte, hur mycket jag än anstränger mig få ihop att vi inte kan hjälpa människor i nöd men att det går bra att ge direktörer som misskött sig nittonmiljoner när de får sparken. Och det är ju inte första gången precis. Och det görs fastighetsaffärer, myglas hit och dit och det märkliga är att det är de som HAR som håller på!
JAG VET att det är olika kassor. Men hur HUR kan vi acceptera att det ekonomiska landskapet i världen ser mer dramatiskt ut än Klippiga bergen? Jag menar att det finns så totalt skit-sjukt mycket pengar hos vissa (det är alltså bergen) och så fruktansvärt sinnessjukt lite hos de flesta (där har vi dalarna då)?!
NÄR? och HUR? ska man göra av med nitton miljoner. VAD? har man gjort för att förtjäna så mycket pengar? VARFÖR skall allting gå med så mycket vinst? Det är som om det är ett gäng galna ekorrar, men när ska de äta alla nötterna? Jag tycker systemkollapsen redan har skett från min synvinkel.

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Choklad och goda vibbar

Så nu var det klart… nästan i alla fall.
Det är bara de vise männen som ska komma fram vid trettonhelgen. Jag undrar om de visa kvinnorna hade vin, choklad och gitarr med sig och helt enkelt festade loss på vägen och aldrig kom fram. Nåja en teori. Helgerna står som spön i backen och det nya året har startat. Jag får någon slags prestationsångest vid nyår och blir helt avslagen. Så det brukar bli soffan och TV:n för mig, och det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag kan jag i lugn och ro gräva i Aladdinasken  i både övre och undre lagret samtidigt, jorå sån är jag. Jag ska bekänna en annan sak också. Jag är konservativ och rädd för nya saker. Varför ska de byta ut gamla hederliga praliner till nya konstiga? Men hallå… jordgubbskräm och cocos. Vad i all världen var det för fel på trilling-nöten?
Aladdinasken Wikipedia

Trots detta förfärliga ”choklad-trauma” kunde jag lyssna till Malena Ernmans nyårstal som jag tycker att hon gjorde väldigt bra. Det var nog den första människan som verkligen menat de där orden. Jag blev väldigt berörd. Där låg jag i soffan med näven i asken och blinkade frenetiskt.

Lena Appel "Hjärt-ringar"
Lena Appel ”Hjärt-ringar”

Det är ett Nytt år enligt vår tideräkning och vi har nog alla olika förhoppningar och saker som vi önskar ska ske under 2016. Vissa saker är svåra att påverka men lite kan vi alla göra så det som är tungt kanske blir något lättare.  Hur vi agerar påverkar alla i vår omgivning. Både i ont och gott. Det där med att du inte kan ändra någon annan än dig själv är ju sant.

Ibland blir upplever jag allt som övermäktigt, men när jag hämtat ny kraft kan jag komma tillbaka och göra det JAG kan. Det kanske inte är att åka till främmande land och hjälpa flyktingar eller vara en läkare utan gränser, det gör andra garanterat så mycket bättre än jag. För oss som är kvar här hemma kan ju göra gott här på plats. Det kan räcka med att le mot någon i affären. Vinka tillbaka vid övergångsstället. Goda handlingar hur små de än kan verka blir ”motringar på vattnet” som stör och löser upp ringarna från mindre roliga vibbar från annat håll. Jag tror att varenda litet gott ord och ”gillaklick” gör skillnad ”vibbmässigt” och varje insamlad krona eller strumpa är värdefull.

I höstas tvingades jag blinka frenetiskt av inslaget från en tågstation i Tyskland (förmodligen med handen i en chipspåse), där tyskarna gått man ur huse för att välkomna flyktingarna från Syrien som äntligen tagit sig dit. De hade skrivit skyltar och applåderade. Det jag såg i deras ögon var obeskrivligt. Jag tror det kallas kärlek? Du kan inte ändra på andra men du har alla möjligheter att välja hur du gör. 2016 kan vi väl satsa på att dränka världen i kärlek istället. Och förresten jordgubbs- och cocospralinerna var inte alls så dumma… efter några stycken.

Allt gott/Lena

Å ena sidan Å andra sidan…

Det är bra att kunna se saker från ett annat perspektiv, så att man kan ha empati och förståelse för andra människor och deras situation. I och med internet och globaliseringen så har ju vi fått mer och mer att ta ställning till. Det är svårt för att inte säga omöjligt för någon i vårt land att inte ha sett saker som kanske fått oss att fundera och kanske ta ställning. Men vad ska man lyssna på egentligen? Våra politiska partier spretar och några svänger hit och dit när det gäller många olika frågor.  Det är en helt ny tid och en situation som jag inte har en aning om hur jag ska hantera. Ibland blir jag jätterädd och allt blir svart och jag kan inte se hur saker ska bli bättre. Ibland är jag kaxig och tänker att det blir bra på något sätt bara jag gör gott här i det lilla, eller….? Är det bara mitt samvete som jag gör gott egentligen?

Lena Appel. "Röstkör"
Lena Appel. ”Röstkör”

Några av de saker jag tänker på…

Flyktingarna som kommer till vårt land för att söka skydd och försöka fortsätta sitt liv någon annanstans med förhoppning om att det skall bli bättre.
Då kan vissa säga; ”Fullständigt livsfarligt, de kommer att dra ner Sverige och alla blir fattiga och det kommer att bli ännu värre för dem som redan har det svårt”
Eller så säger man; ”Fullständigt nödvändigt, det föds för lite barn i vårt land. De som kommer blir de som räddar Sverige från att bli avfolkat och försvinna från kartan, det finns ingen som kommer att kunna ta hand om alla gamla och sjuka om vi inte tar in kraft och kompetens utifrån”. Eller något annat.

Vi har dem i vår värld som väljer att genomföra terroristdåd.
Några kan tycka; ”Det är återigen världens orättvisor. Och deras övertygelse och religion, det är långa vindlande traditioner som man inte bara bryter hur som helst. De har länge fått stå tillbaka för västvärldens rofferi så det är begripligt att de är förbannade”
Vissa anser; ”Fullständiga galningar, de har ingen som helst rätt att ta andra människors liv, hur illa behandlade de än har blivit eller vilka religiösa övertygelser de än må ha” Eller någon helt annan åsikt.

Mäktiga människor som väljer att starta krig och ta mark från varandra, kidnappa folk och på andra sätt förgripa sig på människor och utöva sin makt.
Om det tycker en grupp; ”Det är orättvisor som måste klaras upp, gamla och så invecklade att det nästan inte är någon idé att försöka förstå. Alternativt är det länder som inte kan sköta sig själva ordentligt som behöver styras upp då oftast av USA eller någon annan stor nation. Det här är en sådan jätteapparat som har sina ekonomiska mycel genomborrade rakt genom vår planet och runt om hela världen i ett mönster som är oöverskådligt”
Någon annan säger; ”Hur är det möjligt att några få kan få plåga och döda så många andra i den här världen? Det är väl förfan bara att sätta stopp för vapentillverkning och besluta att krig är förbjudet?” Någon tycker annat.

Vi har klimat hotet och debatten om hur vi ska göra för att rädda vår planet och vår arts överlevnad.
En del tycker; ”Detta är bara propaganda från en hop hysteriska trädkramare som har ekonomiska intressen i alternativa energiformer. Historien visar att temperaturen på jorden gått upp och ner genom tiderna och det är helt normalt”
Många andra säger; ”Det är kris och världen kommer att gå under om vi inte gör något NU. Vad ska vi lämna till våra barn? Hur stor skuld har jag i detta?” Det kan också komma någon helt annan synpunkt.

Vi har dem som inte ger sig in i någon debatt och som ”lever på” och som inte verkar bry sig om världsläget eller det lokala heller.
Då kan några tycka så här; ”Men för i helvete du kan väl inte bara sitta där? Du är väl också en del av detta?!”
Andra tycker; ”Ok, du förmår inte mer än så här. Av vilka orsaker har jag ingen aning om, men dina skäl är säkert goda. Och jag kan i viss mån avundas dig, det verkar lugnt och skönt” Kanske tycker någon annorlunda.

Ja ni fattar, det finns ju hur många exempel som helst, stora och små. Och det vrålar i mitt huvud av olika röster. Ståndpunkter och åsikter. Andras och mina egna rädslor. Jag har fullt sjå att sortera och försöka få någon ordning. Det kokar ner till att det enda jag kan göra är att följa min värdering. Vad är mina värden? Vad står jag för och tycker är rätt och riktigt trots min rädsla för allt nytt och okänt och alla röster som skriker.

Det jag vet är att jag är övertygad om alla människors lika värde. Och med det så kommer svaret på det mesta för mig. Ingen har rätt att skada någon annan människa för någon som helst anledning och därmed är naturen också fredad. Moder jord kommer under alla omständigheter att leva vidare det är ju oss själva vi utrotar. Hur, var och när vi ska komma dit är jag inte kvinnan att säga.  Jag vet bara att jag är innerligt tacksam för de människor som jobbar diplomatiskt runt om i världen. Margot Wallström är en av mina idoler och jag undrar om hon någonsin känner som jag – att hon har hundra gubbar i huvudet som skriker samtidigt? Ni som har orkat läsa ända hit tackar jag för er tid och att jag fick kräkas lite såhär i mellandagarna. God fortsättning och Gott Nytt 2016 till er alla.

Allt gott/Lena

Kejsaren har endast en hink på huvudet

Jag läste för någon vecka sedan en väns inlägg på Facebook där hon beskriver hur dåligt hon mår över tiggarna och orättvisorna i vår värld. Hon skrev om sitt dåliga samvete och jag vet att hon är en underbar människa som bryr sig om de svaga och utsatta i vårt samhälle och egentligen hör till dem som inte skulle behöva ha dåligt samvete överhuvudtaget.
Men jag förstår henne jag känner likadant. När jag kånkar mina kassar överfulla med mat och godis och sånt som INTE behövs för att överleva egentligen. Släpar mig vidare till Systembolaget för att inhandla ytterligare onödiga vinflaskor. Visst, jag ger till dem som sitter utanför butikerna, försöker döva mitt samvete något.
Hem till vårt fina varma hus, packa upp, det får knappt plats i kylskåpet! Men jag försöker vara tacksam och lycklig trots allt, jag menar vi HAR ju allt detta nu, det blir ju inte bättre för att vi sätter eld på huset och går ut och lägger oss under en parkbänk.

entankeomblogg
Under tiden lyssnar jag på radion som berättar om flyktningströmmarna i världen, det eviga tjafset om vem som ska göra vad. Extravalet här i vårt eget land som nu inte blir av, OK men jag orkar FAN inte höra en enda replik till från någon politiker som antyder att ”det var de andra som började”. Det känns som om jag ska börja gallskrika här på köksgolvet.
Det är ekonomer från stora banker som analyserar och siar om framtidens ekonomi. Och jag bara tänker att…

– Detta är en sån JÄVLA STOR BUBBLA så det finns bara inte…
Jag tror inte ett ögonblick på den här marknaden och sjuka ekonomin och vårt sätt att leva. Men jag vet inte vad jag ska göra!

Det är så totalt KJEJSARENS NYA KLÄDER!
De flesta av oss SER ju hur snett fördelat det är och hur fel det är. Jag tittar ut genom fönstret och funderar på hur mycket rovor det går att odla i vår lilla trädgård, för när allt går och pepparn är det nog bäst att kunna försörja sig själv med mat.

Sandlådeperspektivet
Det där med att omsätta saker till sandlådenivå har ju varit populärt i medierna den senaste tiden (svenska regeringen). Men om man tittar på världen och tar bilden av några få sitter i var sitt hörn och har varsin enorm hög med både sand och spadar och hinkar. Ohemult mycket! Det finns ingen chans att det ska kunna gräva med alla spadarna om de så bara tar ett tag med varje och sedan tar en ny och håller på tills de dör. Det blir spadar kvar oanvända. Och resten av gänget sitter utanför sandlådan och sträcker fram händerna för att be om en spade att hacka lite i torra jorden med. Då börjar de som sitter i lådan prata om att det är ju för jävligt att man inte kan få vara ifred och gräva.

Hur ska vi få bort de här jobbiga ungarna?
Snoriga är de också! Man kan ju tänka sig att lösningen finns i att en jättestor, god och fin DAGISFRÖKEN som kommer och helt enkelt, vänligt men bestämt förklarar för samtliga inblandade att man måste dela med sig. Och delar ut spadar till alla, och sandlådan blir tillgänglig för alla. Frid och fröjd kan man tycka. Men jag vet inte var hon är, jag saknar henne.
En annan klok vän skriver i sin blogg ”Queen of Kammebornia” och på Facebook om hur hon hatar rondeller och all hysteri  i vår vardag. Jag håller med henne också!
Men är det någon som deltar i detta Rondellåkande och hysteriskt handlande är det JAG!

Jag är fast!
Det känns som om jag måste åka bort, lååångt bort till något slags behandlingshem där jag lägger in mig och de avvänjer mig från konsumtions-hets och hets-ätning och hets-drickning och hets-allting. Kanske kan den jättestora och goda dagisfröken skjutsa mig dit?
Jag blir överväldigad vissa dagar av allt jävla elände rent ut sagt – FAN!

Lena Appel. "Fan"
Lena Appel. ”Fan”

Trots detta kan jag ärligt säga att jag är så tacksam för det jag har, men jag önskar att alla fick ha det gott.

/Lena Appel

Pest eller Kolera?

Sedan 2013 går 14-årige sonen på den kommunala Särskolan här i Nyköping. Efter att vi gjort ytterligare en utredning som visade på autism och utvecklingsstörning av oklar grad ”kvalade” han in till särskolan. Problemet är bara att han är för ”högfungerande” för en träningsskola egentligen, det sade läraren till mig. Skolan är jättebra och personalen också. Sonen trivs och är glad och får vara med och ha en plats och lyckas för en gångs skull. Men varför måste valet av skola bli så svart/vitt?

Lena Appel. "Pest eller Kolera"
Lena Appel. ”Pest eller Kolera”

Pest eller Kolera?
Antingen en skola där han inte kan få det stöd han behöver ELLER en skola där man inte har resurserna att möta upp hans kapacitet. När jag kollade upp specialklasser (för autismspektrum)  inför skolbytet sade de rent ut att visst kan vi ta emot din son men vi har inte resurser att ge honom det han skulle behöva. Skolorna står med öppna armar eftersom eleverna betyder pengar, men resurser till att det ska fungera för eleverna finns inte. Ska min son inte få chansen till den utbildning och utveckling som han faktiskt har?
Ska vi bara nöja oss med att han är glad?

Året är 2007 och det är skolstart för sonen. Mamman skall snart delta i Gladiatorerna men det vet hon inte om än.
När min son, som då 2007 hade diagnosen högfungerande  autism skulle börja skolan förstod jag ju att det inte skulle gå lika smidigt som med storebror. Men det börjar bra.
Jag kontaktar kommunen för att ansöka om uppskjuten skolstart, funktionsnedsättningen och hans sena födelsedatum gör att det är bra om han kan få ett år till på sig att mogna. Kommunen beviljar detta. Sedan kommer valet av skola. Jag talade med ansvariga på Nyköpings Kommun. De var så trevliga och tillmötesgående och sade att vi som föräldrar hade rättighet att välja precis vilken skola vi ville. Allt flöt på och jag tänkte att de skräckhistorier jag hört inte skulle drabba oss. Efter att ha besökt några olika skolor, föll valet på en av Nyköpings friskolor, samma skola som storebror redan gick. Det betydde välkända klasskamrater från förskoletiden, ett litet format och välkända rutiner, traditioner och språk. Något som är viktigt och mycket energisparande för någon med autism.
Efter flera möten med skolan beslutas att han får en specialpedagog på heltid som är bekant från förskolan och det börjar så bra det bara kan. Sonen gillar inte skolan första året, det är en lång inställningstid för barn med den här problematiken. Men i tvåan så var allt på plats och alla var nöjda och glada.
Jag förstår så här i efterhand att kunskaperna om vad som krävs och behövs inte finns vare sig på skolorna eller hos kommun eller landsting. Jag får själv kontakta skola och Neuropsykiatriskt centrum på landstinget för att få till regelbundna gemensamma möten och skapande av handlingsplan.
Att jag hade koll på att detta berodde enbart på att jag fått den informationen från tidskrifter och föreningar inom autismspektrumområdet och att det ofta missas. Men INGEN från kommun eller habiliteringen på landstinget hade koll på detta, eller tog någon kontakt med varandra eller mig angående min son och hans utveckling.

Tiden går det blir 2010 och skolstart efter jullovet.
Då skrivs lagar om och nya direktiv från regeringen kommer som gör att kommunerna i vårt avlånga land får möjlighet att tolka lagen om specialresurser till barn med särskilda behov lite som de tycker. Nyköpings kommun försöker spara pengar genom att dra in bidraget för lönen till sonens assistent/specialpedagog.
Det betyder att sonens skola ringer mig på jobbet och säger att Nyköpings kommun dragit in rätten till bidrag för assistent/specialpedagog för min son.
Skolan verkar inte ha rutin på detta, utan jag får ta mycket av deras oro. (Något de bett om ursäkt för i efterhand) Men eftersom skolan är liten och stämningen något ”famljär” så reagerar jag med att börja ringa till skolverket och undersöka vad som gäller. Det tar mycket tid och energi och många sömnlösa nätter med oro över min sons framtid. Rektor pratar om ”särskola” om vi kan klassa sonen som särskolebarn för att få pengar. Här anar man den ekonomiska desperationen.
Jag pratar återigen med skolverket, dom blir upprörda och säger att så här får man inte göra.

Jag frågar hur vi ska göra då?
Men får inget svar. Jag får veta saker som jag egentligen inte skulle behöva bekymra mig om. Jag får ångest och börjar dra i en massa trådar och under hela läsåret skriver jag insändare, talar med Sörmlands Nyheter.
Ringer Nyköpings kommun upprepade gånger för att förmå dem att ta sitt förnuft till fånga. De tycker vi föräldrar är ”jättejobbiga” , och väljer att kontakta rektorn på sonens skola och be dem säga…
– kan ni inte förklara för de här föräldrarna att dom inte har något med det här att göra?!

Lena Appel. "ska vi hjälpa till?"
Lena Appel. ”ska vi hjälpa till?”

Sådana här kommentarer gör mig inte bara rasande utan RÄDD!
De här människorna ska alltså ha makt över MITT liv och min SONS framtid?
Skolan jobbar på på sitt håll och jag förstår att de ligger ute med pengar de egentligen inte har. Att min son skulle gå som ”vanlig” elev är helt uteslutet och det borde de som ansvarar för de här frågorna på Nyköpings kommun veta. Om inte så har de inte  den kunskap som krävs för att hantera de här frågorna. Eller är de bara onda? Jag börjar faktiskt undra.
Och det gör mig så upprörd att någon, en person som är precis som jag. Som äter, skiter och sover, som också funderar på om de ska grilla i helgen, bara sitter vid sitt skrivbord och petar och förstör min familjs liv med rena dumheter. Om det åtminstone var något högre väsen som hade en högre mening med allt.
Och återigen vet jag att vi är långt ifrån ensamma om detta, det finns galet många exempel runt om i Sverige. Och så undrar vi varför skolresultaten är så dåliga. Ja DET är ju sannerligen ett MYSTERIUM!

Efter ett tag kom en ängel!
Som också råkar vara jurist. Tillika förälder på barnens skola. Han erbjöd sig att hjälpa till att skriva överklagan åt skolan eftersom personalen inte har juristutbildning.
Kanske skulle det ingå i lärarutbildningen numer, med tanke på hur det ser ut i skolorna runt om i Sverige idag. I ett år höll den här striden på. ETT HELT JÄVLA ÅR! Jag var totalt nedsliten av oro och oavlönat arbete för att behålla en självklar rättighet för min son.

Skolan/vi ”vann” den striden till slut med ängelns hjälp.
Vårt fall var visst prejudicerande, dv.s en vägledande dom. Men det som hänt är ju egentligen bara att vi kämpat för att få tillbaka det vi blivit lovade och tilldelade en gång!?
Jag minns hur jag mötte juridikängeln på skolgården när vi fått beskedet att sonen skulle få behålla sin assistent/specialpedagog.

Jag skulle liksom bara gå fram och ge honom en kram och tacka för allt hans arbete som betytt så mycket för mig och min familj. Jag började skaka och gråta okontrollerat. Kunde inte sluta. Jag gråter nu när jag skriver om det. Det är så vidrigt vad vi föräldrar får gå igenom och barnen ska vi inte prata om.

Oavlönad Gladiator.
Vänner som inte har barn med särskilda behov brukar undrande säga att
– Ni har väl rätt till hjälp och assistans? Jodå, på papperet. Men först måste man delta i ”Gladiatorerna” och besegra ”Paragrafberget”, springa ”överklagansmarathon” samt slåss mot Nyköpings kommuns heltidsanställda gladiatorer (som har lön) ”Spara” och ”Okunnig”. De tränar ju hela dagarna och är proffs en annan har annat jobb bredvid och är amatör.
Tuffa grenar kan jag berätta, jag fick duktigt med stryk, och då hade jag ändå juridisk hjälp! Jag gråter när jag tänker på alla där ute som inte har det.
Nu går det en termin sedan blir det höst igen och då vill skolan dra in assistenten på fritids, dåligt med pengar. En ny outbildad ska ta hand om sonen. Jag blir orolig men säger att vi får prova och se hur det går. Jag har i ärlighetens namn inte mycket kraft kvar heller. Jag tycker inte att det fungerar särskilt bra, alltid när jag kommer  för att hämta på eftermiddagen har han sprungit sin väg” eller så går han och stryker ensam i något hörn av skolgården. Ingen har koll på honom och pedagogiskt är det en katastrof. Sonen vill inte vara på fritids så vi försöker dra ner på den tiden så mycket det bara går. Att jobba heltid är ju som ni förstår omöjligt. Han vill inte gå till skolan numer heller. Allt blir bara sämre och sämre.
Jag skulle vilja förklara för dem som är beslutsfattare och deras ”Gladiatorer” att de skulle ”vinna” mycket mer och större om de gav TIDIGT till de barn som behöver det. För då sparar de senare. Barnen blir utbildade och kräver mindre resurser, fungerar i samhället och får en plats. Där kan vi räkna bort stora sjukskrivningsantal samt garanterat minska antalet interner på fängelser som på grund av sitt utanförskap som grundats i skolan, hamnar i fel sällskap. Och kanske, kanske får vi lyckligare människor?! Men det är inget som räknas i gladiatorernas värld, det vet jag ju.

Spindelkvinnan