Etikettarkiv: #våga

Finns det hjärterum…

 

Levererade några av mina grafiska blad ur serien
”How Do You Grow?” till galleriet.

Foto: Hannele Heiskanen. Lena Appel på Galleri Sjöhästen

Ja hur växer vi, hur växer du?
Får du rum att utvecklas som du vill och behöver?

Jag tycker att jag själv får växa mer och mer på det sätt jag behöver.
När jag var barn och gick i skolan var det verkligen inte så. Där och då gjorde jag inget större väsen av mig. Kanske för att det inte var de förhållandena som jag behövde? Eller så kanske det också berodde på att jag blev omplanterad flera gånger. Bytte skola, lärare och skolkamrater många gånger.

När man är liten kan man inte formulera vad det är man behöver, du förstår inte vad du saknar eller hur du påverkas. Det måste vi vuxna göra, skapa bra förhållanden i ”samhällsrabatten” så att de små plantorna växer till starka friska unika varelser.

Men nu när jag har blivit mer än vuxen, så tycker jag att jag fått eller faktiskt tagit mer och mer utrymme för att utvecklas till den jag är ämnad att vara, och det känns så befriande. Jag tror och hoppas att det inte är på någon annans bekostnad, och jag tänker på det där ordspråket ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” jag har aldrig tänkt på HUR klokt det är.  Bättre sent än aldrig.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

Onödigheter

Poff, nu har jag helt plötsligt semester, sicken lyx. Och genast blir det så tydligt hur fast jag är i villfarelsen att jag måste prestera för att duga och därmed få existensberättigande. När man jobbar… jobbar man ju liksom. Det är som det ska, man är ”på säkra sidan”. Men när man ska vara ledig så blir det en förvirrad känsla. Inte kan man väl bara sitta rakt upp och ner som en gammal padda?

Jag har en underbar trädgård där jag kan sitta och läsa en bok, lyssna på bok eller radio, spela spelet Candy Crush på Ipaden, ta en lur eller bara se och höra fåglar och porlande vatten. Semestertillvaro kan man kalla det. Och jag har de tre senaste somrarna faktiskt kunnat ägna mig åt ”hängmattan”.

För mig har det varit omöjligt tidigare. Jag har inte haft ro att vara still. Har lagt mig där och tittat och njutit visst, men efter tio minuter så börjar jag känna ”men sen då”. Men nu börjar jag lära mig. Och det var faktiskt spelet Candy Crush som fick mig börja att bara sitta en stund och öva mig i att inte göra något ”vettigt” att bara vara och göra något helt onödigt. Och det spelet är ju inte rumsrent, man erkänner INTE att man spelar det 🙂

Lena Appel. "Candycrush"
Lena Appel. ”Candycrush”

Spelmissbruket startade i samband med att jag och familjen flyttade in till stan från landet. Jag var den drivande. Jag och min värld hade förändrats så mycket. Så jag hade inte bara behovet, utan kände att det var helt nödvändigt för mig att ”minska” på kvadratmetrar att städa. En mindre trädgård att sköta, färre djur. En kortare sträcka till skola, jobb och aktiviteter med mindre logistik. Och ett oberoende av fungerande bil.

Vi hittade till slut det här huset med en liten trädgård som mest består av berg och som ligger centralt. Och då vid den brytpunkten så ansträngde jag mig verkligen för att ändra mitt sätt. Att börja våga bara sitta och lita på att folk gillade mig ändå. Mannen var den som introducerade mig i spelet Candy Crush. Jag har aldrig varit någon fan av dataspel, men det här var perfekt. Och det var en perfekt aktivitet för att slussa in mig och min hjärna i ett nytt beteende.

Så jag tackar min spelnörd-man för det. Och han är fortfarande kvar?! Trots att jag ligger hammocken och han knölar runt med stora stenar och bygger saker. Han påstår att han gillar det och jag vet att han tar spelpauser. Så även om jag stundom övermannas av min känsla att jag borde lyfta en tung sten eller något för att duga så får jag lita på att allt är ok. Jag har i alla fall gjort en rebus som kom till mig i en ”slummerdröm”.  Den som löser den vinner en samvetslös eftermiddag att vara helt onödig.

Lena Appel. Rebus.
Lena Appel. Rebus.

Allt gott/Lena

”upptaget”

 

– Hur är det på nya jobbet då?
– Bra.
Svarar jag helt sanningsenligt. Jorå, kopiatorn börjar släppa in mig i sin sfär, kaffemaskinen likaså. Jag har ett kontor med ”upptaget knapp”. Postitlappar i tre färger och snart en gigantisk whiteboardtavla!
– Jag vet, jag vet, say no more 🙂

Lena Appel. "Upptaget"
Lena Appel. ”Upptaget”

Nya spännande människor som kan en massa saker, och som jag kommer att lära mig massor av.
Allt är nytt och inte alls som det kommer att vara, om ett tag. Det vet jag av erfarenhet, och det känns bra, riktigt bra. Jag har förmånen att jobba på Nyköpings stadsbibliotek, det kan inte gärna bli trevligare.
Jag njuter när jag går till mitt kontor, som just nu är stort och ödsligt, med ett gigantiskt skrivbord. Jag har tagit dit min ”stab” för att ha som stöd och rådgivare när de andra arbetskamraterna inte har tid med mig.

Lerindivider. Lena Appel
Lerindivider. Lena Appel

Funderar på att hämta lite slängda kopior i pappersinsamlingen från kopieringsrummet och sprida ut på skrivbordet så det ser ut som om jag jobbar.
Datorn är en trygghet i allt det nya, det är sig likt. Lösenordshelvetet är detsamma, Google är likadant, och Word är lika hopplöst som vanligt, så skönt!
Lite frustrerande känns det förstås eftersom jag just nu inte levererar till hundra procent, det är inte möjligt ännu. Tyvärr är det inte en bild på mig som kommer upp när man googlar på ”tålamod”.

Nu rekar jag och försöker skaffa mig kunskaper om var jag hamnat och vilka behov som finns. Jag kommer fixa det med tiden. Det känns viktigt att skapa en grund för att kunna göra på mitt sätt, så att jag behåller kraften och kan göra ett bra jobb.
Annars blir det som när man provar kläder i en butik där försäljaren säger att man ser ”fabolous” ut, och man går på festen med en utstyrsel man känner sig totalt obekväm och utklädd i. Och bara väntar på att få gå hem och ta av sig.
Eller det där hemska när man ska laga mat i någon annans kök, helt plötsligt känns det som om man aldrig någonsin har lagat mat överhuvudtaget. Och man kan inte ens hyvla ost ordentligt. En synnerligen obehaglig känsla. Men kanske säger det mer om mig och mitt kontrollbehov än om situationen.

Nåja, stämningen är god och alla är så snälla. Jag har redan fått smyga ombord på bokbussen, hur coolt är inte det? I morron ska jag se om jag inte får mikron i personalrummet att samarbeta också.

Allt gott/Lena

Värna sirkusdirikörerna

 

Femtio nyanser av grått, honom eller vad den heter.
Boken eller böckerna som alla känner till men ingen har läst!?
Jag högg in på första boken, nyfiken som attan på vilka spektakulära sexbeskrivningar jag skulle bjudas på, för det var ju det enda jag hört om boken. Och de kom, men efter ett tag började jag faktiskt tröttna, det blev för tradigt.

Lite som när barnen ska ha cirkus för de vuxna.
Och konsterna avlöser varandra i en aldrig sinande ström och man kommer på sig själv med att börja tänka på annat. Eftersom de olika numren börjar likna varandra oroväckande mycket. Och till slut måste man se till att cirkusen packar ihop eftersom man har sett samma föreställning fem, sex gånger och bara inte orkar mer.
Man mumlar något om ”djurens rätt” och sådär.
Så jag tog mig aldrig igenom den första ”nyanser-boken” och har hittills avstått från resterande, jag hushållar med krafterna för att uthärda ”evighets-cirkusar” istället.

Lena Appel. "Cirkusdirektören"
Lena Appel. ”Cirkusdirektören”

Duktigt korkat.
Förr hade jag någon märklig princip att alltid läsa ut de böcker jag påbörjat. Det spelade ingen som helst roll om jag tyckte den var bra eller inte. Och detta skulle göras innan jag fick börja på någon ny?!
Duktigt eller hur? Idag skulle jag säga – duktigt korkat. Vad, vem eller vilka vinner på att jag höll på sådär, det enda jag kan komma på är väl att jag i någon mån skulle kunna ge en rättvis bedömning av min läsupplevelse. Men inte ens det tror jag skulle, eftersom mina tankar for iväg och jag hela tiden somnade ifrån böckerna som inte passade mig.

Nu dömer jag mycket fortare och hårdare.
Jajamensan, Jag har inte tid att tugga mig igenom böcker, filmer, serier, eller andra kulturupplevelser som jag inte får ut något av. Livet är för kort, och jag själv för begränsad. Det känns så skönt att släppa den kontrollen och duktighetsambitionen. Det blir mycket roligare och lustfyllt tycker jag.

Jag blir alldeles överväldigad när jag tänker på allt som skapas i världen. Tänk på alla böcker, pjäser, låtar, serie- och filmmanus som skrivs och spelas in och publiceras. All konst, foto, måleri, skulptur, performance, installationer…  You namne it! som skapas och presenteras i olika forum.

Primus Appel. "SirkusdiriktörPrimus"
Primus Appel. ”SirkusdiriktörPrimus”

Kulturfrukter
Det är galet mycket. Kanske kan man se allt vi skapar för varandra som det ”andliga vattnet” i vår värld. Det är det där ogripbara som flödar lite här och där och gör så satt allt annat får näring och växer.
Och då behöver jag inte bli stressad över allt ”jag missar” utan detta är en kraft som ger frukter av olika slag, jag kan inte äta alla utan jag tar dem jag mår bra av och låter de andra vara.
Skönt förvissad om att de kommer någon annan till del som får den kraft och njutning de behöver.
Visst är det schysst? Och vi får kraft att vårda våra små cirkusar så gott vi orkar. De kommer garanterat skänka dig, mig eller någon annan något fantastiskt i framtiden.

Allt gott/Lena

Choklad och goda vibbar

Så nu var det klart… nästan i alla fall.
Det är bara de vise männen som ska komma fram vid trettonhelgen. Jag undrar om de visa kvinnorna hade vin, choklad och gitarr med sig och helt enkelt festade loss på vägen och aldrig kom fram. Nåja en teori. Helgerna står som spön i backen och det nya året har startat. Jag får någon slags prestationsångest vid nyår och blir helt avslagen. Så det brukar bli soffan och TV:n för mig, och det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag kan jag i lugn och ro gräva i Aladdinasken  i både övre och undre lagret samtidigt, jorå sån är jag. Jag ska bekänna en annan sak också. Jag är konservativ och rädd för nya saker. Varför ska de byta ut gamla hederliga praliner till nya konstiga? Men hallå… jordgubbskräm och cocos. Vad i all världen var det för fel på trilling-nöten?
Aladdinasken Wikipedia

Trots detta förfärliga ”choklad-trauma” kunde jag lyssna till Malena Ernmans nyårstal som jag tycker att hon gjorde väldigt bra. Det var nog den första människan som verkligen menat de där orden. Jag blev väldigt berörd. Där låg jag i soffan med näven i asken och blinkade frenetiskt.

Lena Appel "Hjärt-ringar"
Lena Appel ”Hjärt-ringar”

Det är ett Nytt år enligt vår tideräkning och vi har nog alla olika förhoppningar och saker som vi önskar ska ske under 2016. Vissa saker är svåra att påverka men lite kan vi alla göra så det som är tungt kanske blir något lättare.  Hur vi agerar påverkar alla i vår omgivning. Både i ont och gott. Det där med att du inte kan ändra någon annan än dig själv är ju sant.

Ibland blir upplever jag allt som övermäktigt, men när jag hämtat ny kraft kan jag komma tillbaka och göra det JAG kan. Det kanske inte är att åka till främmande land och hjälpa flyktingar eller vara en läkare utan gränser, det gör andra garanterat så mycket bättre än jag. För oss som är kvar här hemma kan ju göra gott här på plats. Det kan räcka med att le mot någon i affären. Vinka tillbaka vid övergångsstället. Goda handlingar hur små de än kan verka blir ”motringar på vattnet” som stör och löser upp ringarna från mindre roliga vibbar från annat håll. Jag tror att varenda litet gott ord och ”gillaklick” gör skillnad ”vibbmässigt” och varje insamlad krona eller strumpa är värdefull.

I höstas tvingades jag blinka frenetiskt av inslaget från en tågstation i Tyskland (förmodligen med handen i en chipspåse), där tyskarna gått man ur huse för att välkomna flyktingarna från Syrien som äntligen tagit sig dit. De hade skrivit skyltar och applåderade. Det jag såg i deras ögon var obeskrivligt. Jag tror det kallas kärlek? Du kan inte ändra på andra men du har alla möjligheter att välja hur du gör. 2016 kan vi väl satsa på att dränka världen i kärlek istället. Och förresten jordgubbs- och cocospralinerna var inte alls så dumma… efter några stycken.

Allt gott/Lena

Blomrabattstankar

Jag vill vara speciell, men är livrädd för att vara alltför annorlunda!?
Den ekvationen är ju inte så lyckad, det fattar man ju. Att få vara som jag är och slå ut i full blom precis på det sättet som jag måste göra är en härlig tanke. Men när jag umgås med andra blommor som jag kanske inte känner så väl ännu, eller som innehar en position i rabatten som innebär att jag är beroende av dem på något sätt. Då blir känslan helt plötsligt en annan. Jag vecklar in mina mest färgglada blad och gömmer dem som har en udda form och blir på min vakt. Rädd för att bli för mycket så att jag inte ska få höra till, vara med, spela i laget, ingå i gemenskapen.

Lena Appel. "Blomma"
Lena Appel. ”Blomma”

Det finns många ord för det där. Och jag tänker på alla barn som går till sin skola nu efter sommarlovet och kanske känner likadant. Vissa av dem spelar det ingen roll hur mycket de låter bli att slå ut, de får inte vara med i gemenskapen ändå. Det gäller vuxna också, lika sorgligt hur som helst.

– Man måste anpassa sig.

Det är ju sant, men på det viset så att man inte skadar eller på annat sätt hindrar andra blommor i sin utveckling. I den bästa av rabatter vore det ok att vara annorlunda och blomma fullt ut, och ändå ha sin plats och uppgift i rabatten. Som det ofta är nu så är alla lite avvaktande och vecklar bara ut några av alla sina vackra och spännande blad, ängsligt, snålt och tråkigt. Jag tror ju inte att vi skulle hindra eller skada varandra om vi bara ”växte på”. Tvärtom, så skulle vi nog hitta vår rätta plats och märka att vi alla får plats att växa och utvecklas eftersom vi behöver olika. Vissa av oss behöver skugga, någon torrt, sol eller halvsoligt, några måste ha ett träsk. Vilka starka och spännande blommor alla kunde bli då.

Allt gott/Lena Appel

Femtion-åringar

Jag sitter i solen på framsidan av huset och äter lunch. Någon som kom förbi skulle kanske inte tycka att det såg så särskilt märkvärdigt ut. Vi har världens fulaste gamla plaststolar som vi har kortat av benen på för att de inte ska vingla så hemskt. Jag sitter och äter kalla potatisar ur en plastlåda, med sked. Men fåglarna kvittrar och det doftar så gott (någon har klippt gräset).

Lena Appel. Plaststol
Lena Appel. Plaststol

En jättetjock humla brummar förbi axeln. Jag älskar dom, runda, luddiga och goa. Och jag tänker att ”du kan ju egentligen inte flyga ens, men det skiter du i. Du gör det ändå”.
Helt galet inspirerande faktiskt. Och för ett ögonblick känner jag en sådan tacksamhet och glädje. Och jag får en sådan där stark känsla av att jag nog faktiskt, just nu, är världens lyckligaste människa, något annat är helt enkelt inte möjligt.

Jag känner mig så stark, glad och UNG?!
– Stopp, stopp, det får man väl ändå inte göra när man fyller femtio i år?
Det viskar mitt ”jantelags-jag”, som fortfarande lever. Men för en tynande tillvaro i de mörkare vrårna. Eftersom jag de senaste åren medvetet inte matat henne och rent allmänt försökt att hålla henne kort. Jag önskar bara att jag börjat mycket tidigare.

Jag tänker som så, att jag blir mer ”femtion” det stämmer bättre på något sätt. Inte att jag skulle vara femton på något enda vis. Bevare mig väl. DEN åldern skulle jag aldrig någonsin vilja återvända till.
Men jag vill inte inordna mig i femtio-fåran heller. Så som den presenteras för mig av mitt ”jantelags-jag”. Nä, jag kör ”hummelgrejen” jag ska börja flyga nu. Jag skiter i att somliga tycker att det inte går. JAG GÖR DET ÄNDÅ!

Lena Appel. "Humla"
Lena Appel. ”Humla”

Lite fakta om humlor från Wikipedia:
Humlor (Bombus) är ett släkte av insekter tillhörande familjen långtungebin (Apidae) inom överfamiljen bin (Apoidea).

Det finns ungefär 250 beskrivna humlearter i världen. Det exakta antalet är dock svårt att ange på grund av oenighet bland forskarna om släktets taxonomi.[1] De flesta humlor förekommer i Gamla världens norra, tempererade regioner, även om det finns en del arter i Sydamerikaoch Nya Zeeland (de senare är dock införda som pollinatörer)[2]. I varmare klimat finns de ofta i högläntare, svalare bergsregioner.[3] I Sydamerika finns dock ett mindre antal arter som även förekommer i tropiskt klimat, som exempelvisAmazonas.[4] Å andra sidan finns två arter, polarhumlan[5] och dess boparasit tundrahumlan[6], uteslutande i Arktis och angränsande områden.

Allt gott Lena