Etikettarkiv: #Teckning

Slut-på-semester-ångest-men-det-blir-nog-bra

Nu är semestern slut. 

I morgon går jag till jobbet igen, HUR ska jag komma upp på morgonen? Jag har ju vänt på dygnet och hasar ju inte upp förrän på förmiddagen, och då rullar jag ju bara ut på verandan och blir liggandes där?!
Jag har ”jobbångest” helt klart, men det har ju gått bra många gånger tidigare så jag antar att jag kan räkna med det även denna gång. Lite ”semester-jet-lag” får det bli, inte värre med det (sade hon hurtigt och ansträngt). Ska dessutom bli riktigt roligt att träffa folk igen  – har grottat runt härhemma mest som sagt.
Jag konstaterar att sommaren har varit behaglig, ja det ordet vill jag faktiskt använda för det har inte varit för varmt, inte för kallt, inga mygg, få getingar (jag fick rädda en stackare ur rosévinet i går).

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag har inte varit helt ledig, som många kulturarbetare känner igen är ju ledigheten från ”lönejobbet” ett tillfälle att ge den egna verksamheten odelad tid. Så jag går ut hårt med att starta upp datorn och Outlook på Nyköpings kommun i morgon bitti för att på eftermiddagen dra vidare till Mårtens Hus här i Nyköping för att hänga några av mina bilder där.

Så från och med tisdag 1 augusti till och med 1  september går det bra att äta en god bit mat och samtidigt se mina senaste bilder ur serien ”How Do You Grow?”

Välkomna!

Allt gott/Lena

 

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

”Paybacktime”

 

Hur blev det såhär?
Jag har upptäckt att jag har massor med ”egen tid” – härligt i och för sig. Men när hände det? Mentalt är jag kvar i ”för arton år sedan”, då jag var fullt upptagen med att försöka få in just sådan tid i tillvaron med små barn.
Idag har jag stora barn. Det har liksom smugit sig på, jag har inte märkt det. Jag märkte inte när de ”började sluta” att hänga i mina byxben för att påkalla uppmärksamhet, inte heller märkte jag när de började sova hela nätterna och längre på mornarna, inte heller när jag fick vara i fred på toaletten samt prata ostört i telefonen.

Helt nyligen fick jag höra…
– Mamma jag har mitt liv och du har ditt.

Hallå, vad svarar man på det? Står som en fågelholk och glor dumt på sonen. Tankarna snurrar – det är ju alldeles sant, det är dit vi vill nå med allt vårt beskyddande och tjat, målet är nått. Men varför känns det då ändå lite snopet och ”plötsligt”? Var jag inte beredd eller? Nä… inte på alla plan. Får lust att säga saker som…

– Ursäkta, men vem var här först?

– Jag ska tala om för dig att jag minsann ALLTID haft mitt liv. FRAMFÖRALLT alldeles för mig själv, innan ni anlände…

Så var det, men när jag tänker tillbaka på den tiden så undrar jag för det första vad jag gjorde med all tid?! Inte uträttade jag några stordåd. Nej det var nog lite tomt när jag tänker efter, så pass tomt att jag hade fullt utrymme att skåda min egen navel och dess ludd i en kanske lite för stor utsträckning. Nu menar jag INTE att de som inte har barn är navelskådare, absolut inte. Men jag var det, och mina barn har hjälpt mig att lyfta blicken från den. Faktum är att jag knappt kan se den längre men det har mer fysiska orsaker… fast när jag tänker efter så har pojkarna ett finger med i det spelet också. Magen var ju i alla fall hyfsat plan innan de huserade där i nio månader var.

Lena Appel ”Paybacktime”

Men jag drar på munnen när ungdomarna påpekar för mig att jag är efterhängsen och tjatig, som om det vore för mitt eget höga nöjes skull. Nej, det är kärlek. Och det är mitt förbaskade jobb, att informera om regler och villkor. Det är inte JAG som har formulerat och bestämt alla konstiga koder och sociala spelregler, jag bara förmedlar. Det är lite ombytta roller, nu är det jag som hänger i deras byxben (och kommenterar att de behöver tvättas), är vaken på nätterna tills de kommer hem (men jag leker inte med lego), och påkallar uppmärksamhet genom att ringa dem ”hela tiden”.
Jajamän… nu är det ”Paybacktime” jag tror jag ska börja banka på toadörren också, men äckla mig med toaborsten gör jag bara inte, där går gränsen.

Från att ha varit ockuperad dygnet runt, behövd, begärd, nödvändig har det långsamt fasats ut till att bli… motsatsen. Men kanske blir det ”plus-minus-noll” om några år? Då har vi jävlats färdigt med varandra och kan mötas som människor, förhoppningsvis i kärlek. Nä, nu ska jag ringa sonen och kolla så han köpt nya skor…

 

Allt gott/Lena

hej-kom-och-hjälp-mig

Sitter här och försöker logga in och faktiskt komma med i den kurs jag blivit antagen på hos Umeå universitet. Allt sker digitalt eftersom det är på distans. Detta är ju en fantastisk sak och skapar ju möjlighet för många fler att förkovra sig.

Allt kommer säkert att ordna sig och jag kommer att skratta gott åt mig själv och min nybörjar-förvirring som är total.
(Hoppas jag i alla fall skrattar hysteriskt)
Men jag måste skriva av mig något av den monumentala frustration som jag just nu känner efter att ha med jämna mellanrum under flera DYGN försökt att skapa rätta inloggningar och lösenord till vad som känns som trettiofem plattformar och portaler.

Lena Appel. "Jura-webb"
Lena Appel. ”Jura-webb”

Jag känner hur fjällen växer ut, hornformationer skjuter ut på olika ställen och naglarna förvandlas till klor, jag får vassare tänder och en fruktansvärd andedräkt. Aha hon är arg, hon förvandlas till en drake. Höhö… Nej det är värre än så, jag har både fysiskt och psykiskt (kanske även andligt) blivit en dinosaurie, inte ens en cool Tyrannus Rex, nej mer som en sådan där långsam tjock med flärpar på ryggen. Dum, efterbliven, icke-up-to-date, analog-amöba, hej-kom-och-hjälp-mig jag har inte varit med i matchen alldeles för länge – FORNLÄMNING.

Ska mina studier gå i stöpet för att jag inte klarar av att hantera nätplattformen???!!!!!

OK, jag tar på mig att jag är allt ovan, men det är fan inte rättvist. Även om jag råkar ha mina rötter i den analoga-jura-perioden.

Jag krafsar vidare på tangentbordet med mina stela ”tassar” eller vad det kan kallas och försöker med de små grisögonen förstå instruktionerna som så generöst har formulerats i flera A4-sidor. Som tur är har jag en 3D-skrivare så jag kan få ut dem i runskrift. (Nää nu ljög jag igen). Håll tummarna för mig kära vänner – jag vill så gärna lära mig något nytt.

Allt gott/Lena Appel

Sommaren är kort, och jag tittar bort

 

Nu är vi här… igen.
Några pratar om att det är höst, andra (liksom jag) håller för öronen. Jag är född i augusti, och för mig har det alltid varit en sommarmånad. Det såg jag ju själv på ”årstidshjulet” som jag hade i mitt flickrum.
I realiteten har det varierat ganska rejält. Allt från tropisk hetta till hagel och drivis, typ. Men liksom alla andra år har jag fortfarande hoppet uppe om att kunna ”somra” mig lite till.

Det går så fort tycker jag. Just alldeles nyss tittade jag på bladen som blev fullt utslagna och antog en mörkare grön och skön nyans. Nu ramlar vissa av dem av efter torrt väder och en blåst som heter duga.

Jag vänder ryggen åt den stackars Häggen, och väljer att titta på träden som har löven kvar istället. Det är visserligen en Tall, men jag tänker att det finns fortfarande blomknoppar i trädgården som inte slagit ut ännu. Lite av sommarhändelserna finns kvar. Det är ju sommaren som ska vara den lata, slöa och långsamma årstiden. Det stämmer ju inte alls. Jag tycker den stressar, nästan hysteriskt. ”Flopp”, där klämmer vi fram alla fruktblommor, bra där! Såja nu har vi inte tid med det mer, ”Flonk” där satt karten, väx väx väx. Blommorna knegar sig upp långsamt under våren, för att sedan när det kommer knoppar få fnatt. De slår ut så fort och blommar över ännu snabbare.

Vintern däremot, är en loj och väldigt tillbakalutad årstid. Man kan tycka att vintern som är så lång kunde skynda på lite, medan sommaren som har så kort tid på scenen kunde få lite slowmotion. Så det blev rättvist.

Allt gott/Lena

Svettig dejt med vulkanerna

Svettig, snabb puls, antagligen högt blodtryck och en obehaglig känsla i magen. Utstöter skrik och viftar planlöst med armarna och lyfter på benen i någon slags kramp på ett mycket märkligt sätt. Är jag svårt sjuk? Nej tack och lov, jag ser på fotboll. Gud så jobbigt det är, och nu har jag suttit så länge att jag inte kan gå härifrån. Plus att jag hejjar så jätte mycket på Island. Jag kan inte motstå de där ”David och Goliatlägena”.
Sen ska jag nog erkänna att jag känner mig lite försmådd av England (Storbritannien) som inte ville leka med oss längre, så jag önskar lite i hemlighet att de inte ska få någon seger. Inte idag iallafall.
Nu ska ett av de coolaste länderna vinna tycker jag. Jag hoppas att varenda knytt, tomte och troll sänder sina goda trolldomar till Frankrike.


Men varför utsätter jag mig för detta. Det är inte njutbart alls, det är ett jävla arbete att titta på sport. Därför sitter jag här och ritar och skriver under tiden för jag klarar helt enkelt inte av att titta rakt på teven. Precis som om det vore en skräckfilm. Och sådana tittar jag inte på längre.

”Guuuud kan inte tiden bara gå?” Och i fotboll vet man ju inte exakt hur långt det är kvar av helvetet heller. Det är åtminstone bättre i ishockey, där drar man inte ut på plågan.

Och jag blir irriterad på kommentatorerna, ” England måste ta sig samman”.
Nej, nej, nej det är just det de inte ska göra. Jag vill ha lugn och ro, Island leder och så ska det förbli.

Blååås, blås, blås!!!! Blås avur matchur! Vid alla gejsrar… Jag försöker att kolla på de käcka färgerna på fotbollsskorna som de har nuförtiden, jag klarar inte att titta, trettio sekunder kvar skriker mannen på tv.n. Nej hörna för England… Jag måste på toa. whhhoooooahhooooo

Såhär dagen efter känns allt jag skrev igår i soffan som en avlägsen otäck dröm, som slutade lyckligt och mäktigt med ”Vulkanen”. Nu är jag kär i HELA laget och ska skaffa rött helskägg.

Allt gott/Lena

Sov-vecks-ränder

 

Vid den sena söndagsfrukosten eller brunchen om man så vill, påpekar yngste sonen vänligt att jag är väldigt rynkig. Och så spärrar han upp sina ärliga blå ögon (i ett försök att skapa rynkor i sin egen panna) och drar med fingret som för att känna på vecken. Mycket pedagogiskt, och det finns ingen risk att hans budskap inte når fram.

– Tack jag vet.
Säger jag lite trött och slår lite för hårt på ägget med skeden. Skalet har redan spruckit så det behövs egentligen inte. Då tittar han på min kind med en bekymrad min och säger…

– Du har ”veck-ränder” åt andra hållet på kinden också.
– Mmmm, det är för att jag nyss har vaknat och legat med kinden mot ett skrynkligt lakan.

Jag kastar inte ägget på min son och hotar att göra honom arvlös (ett mycket trubbigt hot, men det vet ju inte han). Nej, istället är jag glad att han, som har autism (och lite annat) ser och noterar omvärlden och vill kommunicera.
Så vi resonerar lite om hur det går till och jag får ett litet föredrag om hur hans öron varit röda när han vaknat. Vi konstaterar att det nog beror på att han vikt öronen mot kudden. Och samtalet fortsätter med en noggrann beskrivning av hur det går till när öronen blir ”vanliga” igen. Den här avhandlingen tar väldigt lång tid, det brukar göra det, för allt repeteras minst tre gånger. Och just idag är det ju ok, det är söndagsfrukost och vi har all tid i världen. Och jag hoppas att jag under tiden skall bli av med mina ”sov-vecks-ränder” så jag kan gå utanför dörren.

Lena Appel. "sovrynkor"
Lena Appel. ”sovrynkor”

Efter en stund skuttar sonen slät och fin (med marsipan-öron) ut genom dörren, inte en skrynkla där inte.
Jag funderar över sakernas tillstånd medan jag plockar in i diskmaskinen. Ser ett äpple som ligger i fruktskålen, ingen vill äta det, för det är alldeles rynkigt. Hejdar impulsen att hälsa.

Det tar allt längre tid för ”sov-veck-ränderna” att försvinna har jag noterat till min fasa.
Framtiden ser inte ljus ut på den punkten. Jag får skräckvisioner om att tvingas stiga upp kl. 04.00 för att sedan ägna timmar åt att med fuktkräm och massage försöka få bort vecken på kinderna efter örngottet. Kanske kan man använda en sån där vaskploppare? Och liksom med sug tvinga huden att släta ut sig. Vad heter det där tyget ”Bäck och bölja”… aldrig.
Den spänstiga ungdomstiden är förbi, numera är hela jag mer som en klump modellera. Men med skillnaden att min yta inte går att släta ut med några drag med fingret. Som en mardröm, men jag vågar inte nypa mig i armen, det skulle väl ta en dryg vecka innan det gick tillbaka.

Allt gott/Lena

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

Sen ska jag gå hem…

 

Jag lär mig varje dag.
Lite plötsligt bestäms att yngste sonens klasskamrat från särskolan ska komma på besök och hänga lite. Mamman ska följa med och jag får en stund tillsammans med en kvinna som är i samma situation som jag. Hon är så klok och lugn, och vi har mycket att prata om, och jag känner ett stort stöd i att veta att det är fler familjer som kanske inte kan sköta allt precis ”som det skall skötas”.

Vi har ett element av avvikande i vår vardag som liksom puttar allt ”normalt” lite åt sidan så det blir liksom inget som är riktigt ”normalt” – vad det nu är. Bägaren är hela tiden halvfull, och vi får skapa lösningar som i ”normalstörda” familjers ögon inte alltid skulle prisas.

Men vilka perspektiv vi får!
Vi kan ju lämna hela ”facit” i soptunnan för det funkar ju ändå inte. Och får ju faktiskt möjligheten att göra egna… ska vi säga ”formsydda lösningar” Inte för att vi är ovanligt kreativa eller så, utan för att det helt enkelt är nödvändigt. Det kräver sin energi men det är ju också en rikedom. Och ett fritt arbete om man säger så.
Vi har inga mallar att hålla oss till utan får uppfinna allteftersom.
Vi som är föräldrar till barn med särskilda behov är faktiskt som ett jättestort forskarteam som egentligen borde få feta forskarlöner om ni frågar mig.

Våra ungdomar sitter och kollar på film och sonen är så uppspelt så han mer hänger i taket. Men lyckliga båda två och hjärtat svämmar över när jag ser dem sitta där tillsammans med popcorn och läsk. ”Minions” är filmen (vilket jag tycker är ett utmärkt val).

Lena Appel. "Sen ska jag gå hem"
Lena Appel. ”Sen ska jag gå hem”

De bara är.
Ärliga och rakt fram. Det finns inga dolda agendor eller saker att dölja. Kompisens absolut underbara kommentar. Precis när mamman och kompisen kommit innanför dörren och vi har hälsat och hängt av ytterkläderna säger hon…

– Sen ska jag åka hem.
Sonen ser och hör, och inte med en min visar han att han tycker denna kommentar är stötande eller på något sätt konstig. Vilket den ju inte heller är. Han skulle mycket väl kunna sagt det själv eller typ…

– Sen ska du åka hem.
Erkänn – hur många av oss ”normalstörda” tänker inte just precis det när vi kliver in hos vänner på middag?
Och vi har vänner som ”aldrig går hem”. Men säger vi något? Aldrig i livet, hellre sitter vi där och leds till döds än att ”förolämpa” någon. Men vilken är det största förolämpningen egentligen?

Nu går allting jättebra och de umgås och sedan åker de hem precis som det är sagt. Alla nöjda och glada. Det blev precis lagom, i alla fall nästan. Knackar på dörren till sonens rum där det är oroväckande tyst- och mycket riktigt, han har somnat med fjärrkontrollen i handen, men ser väldigt lycklig ut. Jag säger bara…

– Borta bra men hemma bäst.

Allt gott/Lena