Etikettarkiv: #taplats

Vegetarisk grafik

Utställning – Mårtens Hus – Nyköping
Nu hänger några av mina bilder på Mårtens Hus – Vegetarisk och vegan mat när den är som bäst och i trevlig miljö.

Lena Appel. Interiör från Mårtens Hus. Nyköping.

Själv är jag fortfarande köttätare men mitt bidrag till det vegetariska får bli bilderna av mina växter/vänner. Det går bra att se utställningen fram till 4 september.

P.S fast idag åt jag linssoppa… faktiskt D.S.

Välkomna! Lena

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

How Do You Grow?

 

Har du de bästa förutsättningarna för att gro och växa?
Att utvecklas till den unika varelse du är menad att bli/vara?
Många har bra förutsättningar men rycker ändå av sig vissa kronblad eller kortar ner stjälken för att passa in och se ut som alla andra i rabatten. Andra av oss har inte alls så god jord att växa i, och inte tillräckligt med ljus heller. Då handlar det mer om att överleva.

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag tycker ju att i de bästa av världar får vi alla en tillräckligt lämplig plats att växa på, och vi inser också vikten av mångfald och låter luddiga blad och härliga färger vara precis som de är. Delar av mitt bildprojekt finns på min webshop. Välkomna att titta in!

Tänk vad spännande, vi får försöka tänka efter vad vi behöver för att växa och sprida just vår fägring i trädgården.

Allt gott/Lena

Flower Power

 

”Jag vill vara hel och samlad”
Jag menar att jag vill känna att jag har konturer och att jag vet var jag börjar och slutar. Det låter ju inte klokt – jag vet, men där befinner jag mig 🙂
Jag har i hela mitt liv ”spridit ut” mig, och som någon slags ”godhetens gas” ägnat mig åt att fylla ut skarvar och glapp i alla möjliga sammanhang. Funnits för allt och alla… utom mig själv?! Märkligt, eller hur. Så i någon slags egotripp om att vara viktig och behövd har jag alltså valt bort mig själv för att vara härlig och duktig för andra.

Lena Appel. "Flower Power"
Lena Appel. ”Flower Power”

Jag vet att jag inte är ensam om att sätta mig själv åt sidan, och att det tar tid att ändra sitt beteende, men det går. Och jag känner mig upprymd just nu för att jag gör framsteg. Så jag vill dela med mig av det, och övar samtidigt vidare på att välja mig själv och det som är bra för mig och behålla konturerna.
Så heja alla er som har något ni ”knagglar” med, ta hand om er! Lägg er i en mental blomma emellanåt och njut av att ni är på väg.

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Blomrabattstankar

Jag vill vara speciell, men är livrädd för att vara alltför annorlunda!?
Den ekvationen är ju inte så lyckad, det fattar man ju. Att få vara som jag är och slå ut i full blom precis på det sättet som jag måste göra är en härlig tanke. Men när jag umgås med andra blommor som jag kanske inte känner så väl ännu, eller som innehar en position i rabatten som innebär att jag är beroende av dem på något sätt. Då blir känslan helt plötsligt en annan. Jag vecklar in mina mest färgglada blad och gömmer dem som har en udda form och blir på min vakt. Rädd för att bli för mycket så att jag inte ska få höra till, vara med, spela i laget, ingå i gemenskapen.

Lena Appel. "Blomma"
Lena Appel. ”Blomma”

Det finns många ord för det där. Och jag tänker på alla barn som går till sin skola nu efter sommarlovet och kanske känner likadant. Vissa av dem spelar det ingen roll hur mycket de låter bli att slå ut, de får inte vara med i gemenskapen ändå. Det gäller vuxna också, lika sorgligt hur som helst.

– Man måste anpassa sig.

Det är ju sant, men på det viset så att man inte skadar eller på annat sätt hindrar andra blommor i sin utveckling. I den bästa av rabatter vore det ok att vara annorlunda och blomma fullt ut, och ändå ha sin plats och uppgift i rabatten. Som det ofta är nu så är alla lite avvaktande och vecklar bara ut några av alla sina vackra och spännande blad, ängsligt, snålt och tråkigt. Jag tror ju inte att vi skulle hindra eller skada varandra om vi bara ”växte på”. Tvärtom, så skulle vi nog hitta vår rätta plats och märka att vi alla får plats att växa och utvecklas eftersom vi behöver olika. Vissa av oss behöver skugga, någon torrt, sol eller halvsoligt, några måste ha ett träsk. Vilka starka och spännande blommor alla kunde bli då.

Allt gott/Lena Appel

Femtion-åringar

Jag sitter i solen på framsidan av huset och äter lunch. Någon som kom förbi skulle kanske inte tycka att det såg så särskilt märkvärdigt ut. Vi har världens fulaste gamla plaststolar som vi har kortat av benen på för att de inte ska vingla så hemskt. Jag sitter och äter kalla potatisar ur en plastlåda, med sked. Men fåglarna kvittrar och det doftar så gott (någon har klippt gräset).

Lena Appel. Plaststol
Lena Appel. Plaststol

En jättetjock humla brummar förbi axeln. Jag älskar dom, runda, luddiga och goa. Och jag tänker att ”du kan ju egentligen inte flyga ens, men det skiter du i. Du gör det ändå”.
Helt galet inspirerande faktiskt. Och för ett ögonblick känner jag en sådan tacksamhet och glädje. Och jag får en sådan där stark känsla av att jag nog faktiskt, just nu, är världens lyckligaste människa, något annat är helt enkelt inte möjligt.

Jag känner mig så stark, glad och UNG?!
– Stopp, stopp, det får man väl ändå inte göra när man fyller femtio i år?
Det viskar mitt ”jantelags-jag”, som fortfarande lever. Men för en tynande tillvaro i de mörkare vrårna. Eftersom jag de senaste åren medvetet inte matat henne och rent allmänt försökt att hålla henne kort. Jag önskar bara att jag börjat mycket tidigare.

Jag tänker som så, att jag blir mer ”femtion” det stämmer bättre på något sätt. Inte att jag skulle vara femton på något enda vis. Bevare mig väl. DEN åldern skulle jag aldrig någonsin vilja återvända till.
Men jag vill inte inordna mig i femtio-fåran heller. Så som den presenteras för mig av mitt ”jantelags-jag”. Nä, jag kör ”hummelgrejen” jag ska börja flyga nu. Jag skiter i att somliga tycker att det inte går. JAG GÖR DET ÄNDÅ!

Lena Appel. "Humla"
Lena Appel. ”Humla”

Lite fakta om humlor från Wikipedia:
Humlor (Bombus) är ett släkte av insekter tillhörande familjen långtungebin (Apidae) inom överfamiljen bin (Apoidea).

Det finns ungefär 250 beskrivna humlearter i världen. Det exakta antalet är dock svårt att ange på grund av oenighet bland forskarna om släktets taxonomi.[1] De flesta humlor förekommer i Gamla världens norra, tempererade regioner, även om det finns en del arter i Sydamerikaoch Nya Zeeland (de senare är dock införda som pollinatörer)[2]. I varmare klimat finns de ofta i högläntare, svalare bergsregioner.[3] I Sydamerika finns dock ett mindre antal arter som även förekommer i tropiskt klimat, som exempelvisAmazonas.[4] Å andra sidan finns två arter, polarhumlan[5] och dess boparasit tundrahumlan[6], uteslutande i Arktis och angränsande områden.

Allt gott Lena

Crush some Candy

Lillgrisen (yngste sonen) är ledig från skolan och jag jobbar hemma. Det betyder att vi inte behöver stressa den här morgonen för att få ihop, och med oss allt. Utan kan ta det lite lugnare och filosofera över varför Simpsonfamiljen är gula i skinnet och lite andra saker som står på vår familjs agenda.
Och jag unnar mig en stund med att spela Candy Crush, ett dataspel som är det enda jag någonsin har spelat under en längre period. Jag har aldrig fastnat för dataspel, och jag har provat. Lite olika genrer och upplägg men alltid tröttnat fort. Men förra sommaren så introducerades jag i detta spel, som går att köra på min ”smarta” telefon (vilket skumt uttryck detta är tycker jag). Kan telefonapparaten ställa upp i ”snillen spekulerar”? Eller…

Det som gör att jag gillar spelet är att det går snabbt att plocka fram, det är fina färger och lyser. Du kan sitta var och hur du vill. Det påminner lite om ett barndomsspel. Jag tänker på Femtonspelet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Femtonspel En endimensionell kuben kan man säga. Utan glitter.

Nu var jag helt kass på kuben. Och varken Femtonspelet eller Kuben hade effekterna som finns i det här spelet, nämligen att det exploderar och fräser om du är tillräckligt duktig. Trodde inte jag hörde till ”Dynamit Harrys” gäng men när det handlar om karameller och chokladbollar som exploderar i fantastiska färger och glitter blir jag alldeles upprymd och mumlar nöjt för mig själv,

– Jävlar, vilken smäll…

I detta rus kan jag glömma lite av det mindre roliga i tillvaron. Samt att jag hindrar mig själv från att ”disträstäda” d.v.s. gå och plocka efter mig själv och alla andra, när jag rör mig i hemmet. En syssla som man kan hålla på med minst lika länge som vilket spel som helst. Men det glittrar inte det minsta och det enda som exploderar är jag. Och det är ingen vacker syn.

Lena Appel. "Candycrush"
Lena Appel. ”Candycrush”

Nu är det ingen som reagerar om jag sitter och tramsar med spelet för det är just vad alla andra i familjen också gör. Möjligen kommer en reaktion när de upptäcker att de inte hittar sin Ipad på grund av röran. Men resterande delen av familjen spelar helt andra spel som jag inte alls förstår mig på.
Zombies, som skall tagas av daga, Imperier i rymden som måste tas itu med hårdhandskarna eller ett evigt krig någonstans i den virtuella världen som innehåller flygande hundar och små ridbara grisar!  Just det spelet kräver sin spelares uppmärksamhet vid de mest underliga tidpunkter (jag har förstått att man där ingår i någon slags armé, och har ett ansvar gentemot sina spelkompisar som kan befinna sig på andra sidan jordklotet).

Själv är jag en freebasare som kör mitt ”karamell-bombnings-race” lika allena som jag ”disträstädar”.

Allt gott/Lena Appel

Tag plats på scenen

”Du ska ta mer plats”
… sa min treapeut till mig. Det var ett tag sedan, jag hade kommit en bit, och hade börjat  titta på mig och mitt sätt att vara gentemot andra. Att jag ofta tänkte att andra visste mer än jag. Att jag inte hade “rätt” att kräva saker. Att mina behov kom sist både för att det var enklare så och för att det ser ju “bra ut”. Ödmjuk ska man vara. Ta inte plats och framförallt ska du veta vad du pratar om innan du yttrar dig.
Så det är följdaktligen säkrast att hålla tyst. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i möten på olika arbetsplatser, föreningar och liknande och tänkt inom mig att det eller det är ju alldeles tokigt men inte sagt något. Rädd för att ha fel, eller stöta mig med någon.
Fegt
Och trist för de andra, vem är jag egentligen. Den strategin gör ju att andra aldrig kan lära känna mig ordentligt. Och inte jag dem heller.

Lena Appel. "Osäker på scen"
Lena Appel. ”Osäker på scen”

Plats på scen
Men den gångna veckan har jag tagit plats med råge. I ett anfall av optimism och hybris anmälde jag mig till en kurs i stå-up-komik. Tanken var att det skulle vara ett bra sätt att utveckla mina skrivande och mina föreläsningar. Och det var det.
Men så rädd som jag var där på scenen var det länge sedan jag upplevt. Jag tappade rösten fullständigt, det var som att ha ett ihopknipt rövhål i halsen. Och hjärnan verkade alltid ramla ur huvudet precis när jag klev upp på den lilla scenen med mikrofonen på. Men jag ”stod kvar i mina fötter” och kraxade vidare, hela jävla veckan. Till slut så började det lossna, naturligtvis lagom till kursslutet, men bättre sent än aldrig som man säger. Jag ångrar ingenting, jag lärde mig massor och hade roligt tillsammans med fantastiska människor som jag aldrig skulle ha mött annars. Även om jag nu tvingats ta in på vilohem var det värt varenda vånda.

Allt gott/Lena Appel

Får Du Rum?

Ibland känner jag att jag inte får rum.
Jag upplever mig helt klämd mellan olika krav, måsten och realiteter. Väggarna kryper närmare! Vissa dagar går det att bara huka, vänta ut och andas långsamt. Andra dagar blir jag heligt förbannad, känner mig som Gulliver i sagan. Vill bara resa på mig och spränga lådan.

Kasta bort kraven från omvärlden. Bara vräka iväg ”måste-vara-en-engagerad-förälder-väggen”, hivar ”kvinnor-ska-nöja-sig-som-det-är-taket” så jäkla långt det bara går, så att det går sönder riktigt ordentligt.
(Gud vad skönt det kan vara när saker går sönder) och som värsta kulstötaren sula iväg ”nu-försöker-vi-passa-in-det-här-samhället-golvet”.

Lena Appel. "Får Du Rum?"
Lena Appel. ”Får Du Rum?”

Andra dagar lyckas jag långsamt åla mig ut ur lådan, det är bra dagar. Då jag inser att jag har ett val! Jag har suttit i den där lådan ganska länge, så jag slinker tillbaka utan att jag märker det själv.

Ibland är det skönt att sitta där och tycka riktigt synd om mig själv – ha offerkoftan på som Mia Törnblom har sagt. Ett tag kan man ha den på men sen får det räcka. Dags att kränga av den krypa ut och testa lite nya stigar.

Allt gott/Lena