Etikettarkiv: #stress

Låt det gro

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926

Lena Appel ”Viktiga saker”

Just nu behöver jag den. Kanske kan den vara till nytta för några fler? Jag kommer på mig själv med att ha greppat alldeles förmycket… igen. I tron att jag skall kunna hålla koll och ordning. Men känslan av att tappa, att saker rinner mellan fingrarna trots att jag anstränger mig är överväldigande. Försöker hålla i, försöker att ”rädda”.
Har svårt att tro att det jag tappar skall ”klara sig”. Kanske är det just precis det som händer! Att det klarar sig? Som en klok vän sa när jag beklagade mig ”men det som du tappar kanske gror, men skörda får du göra långt senare” Hur vackert är inte det? Det och sinnesrobönen is the shitt. Tack Reinhold Niebuhr och Lotta Öhman De Boer.

Allt gott/Lena

”Tidshybris”

 

Det där med tid.
Igår var jag och sonen på habiliteringen för att se om det finns någon bra hjälp att hålla reda på tiden. Han var mycket entusiastisk eftersom han älskar historia och hoppades att vi skulle prata om sjuttiotalet som är på tapeten just nu. Jag förvarnade honom att kanske blir det inte riktigt så kul. Det blev mer Vi pratade om dagar, månader, timmar, sekunder mycket kortare tidsformat.

Jag blir så imponerad av min son när han (trots sin besvikelse) noggrant räknar upp alla månader – ändrar ordningen några gånger så det till slut blir alldeles rätt. Han får frågan vilka månader som hör till vilken årstid och den vänliga specialpedagogen får en utförlig beskrivning av varje månads egenskaper. Här duger inte sommar, vinter osv. Nej ordentligt ska det va, ”sista-sommar-och-början-på-höst-månaden” är augusti. Jag kan också nu upplysa om att”Mars är den första vårmånaden – men inte särskilt mycket”. Är benägen att hålla med (tycker inte att april brukar sköta sig heller).

Lena Appel. "Årshjulet" en visualisering över ett år.
Lena Appel. ”Årshjulet” en visualisering över ett år.

Han har också färger på dagarna och kan klockan även om han inte vill. Igår förstod jag att han blir stressad av den, det är inte det att han inte förstår upplägget utan han gillar inte grejen.

Vi blev visade en app. För mobil och padda, som fungerar som en almanacka men med tillägget att man kan lägga in bilder och ljud för varje punkt samt en ”avcheckningsknapp” som hjälper till att komma ihåg att man faktiskt HAR gjort det eller det.

Jag märkte hans ointresse och han tyckte att det hela var ”löjl” alltså löjligt. Men jag blev däremot väldigt intresserad, precis en sådan skulle jag behöva. Nu har jag en analog pappersalmanacka i A5-format med en vecka per uppslag. Där för jag in när jag ska jobba, deadlines, barnens aktiviteter, och jag försöker hålla någon slags fördelning och inom rimlighetens gränser.

Lena Appel. "Tidshybris"
Lena Appel. ”Tidshybris”

Så länge alla är friska, inga större avbrott eller oväntade händelser inträffar brukar jag kunna hålla ganska bra koll. Sätter stora kryss och färglägger så mitt stressade jag inte ska lägga in ytterligare något möte där det redan finns en annan aktivitet. Men livet ÄR ju avbrott, sjukdomar, stopp-i-toaletten, PMS, och tusen andra saker. Alltså blir min almanacka fylld på ett mycket märkligt sätt, som om det bitvis fanns ett parallellt universum, där det också går bra att boka upp diverse. Det skulle den här appen aldrig tillåta – varningslampor och meddelandet ”Varning TIDSHYBRIS” skulle blinka och ljuda.

Så det är jag som behöver det där tidshjälpmedlet, inte min son. Han försätter sig inte i sådana här situationer. Han säger lugnt att han ”inte har tid” eller att han ”måste vila” och det är sant. Jag önskar bara att jag också kunde äga den självklara självbevarelsedriften, men tack och lov har jag ju honom som vägledare och guide, plus att jag ska försöka sno åt mig hans hjälpmedel.

Allt gott/Lena

Välkomna till Ljudresor ab

Vilken ljudresa skulle ni INTE vilja göra?
På hemvägen idag går jag i mina egna tankar och tar den gamla vanliga vägen, förbi en skola. Just idag så prickar jag in när det är lunchrast, och det verkar vara samtliga ungar ute i det vackra höstvädret.
Men det är ljudet som väcker mig ur min egen värld. Och redan innan jag har identifierat själva ljudet och konstaterat vad som händer, så har en tydlig bild av en skola jag gick i som barn seglat upp på min ”hjärndisplay” tillsammans med känslan av att återigen vara sisådär 7-8 år med en skolväska dunkande mot höften.

Ljudet är ju inte otäckt egentligen, snarare positivt. Lekande och stojande barn på håll.
Känslan är liksom ”sötsur”, ”bitterljuv” och lite nostalgisk men samtidigt lättad. Lättad över att jag inte behöver delta i den där ljudbilden, jag ska inte in där, jag kan bara gå förbi. För mig, som så många andra var det ju inte alltid roligt då det begav sig, känslan när man närmade sig skolgården och hörde det här ljudet var ibland ångestladdat.

Sedan släpper det, för då har jag hunnit analysera och tänka för mycket. Men det var en riktig tidsresa – en ljudresa. Precis så som det ofta kan bli med dofter. Det är ju också en kraftfull tidsmaskin. Jag spelar in ljudet och tänker att det nog är första gången jag drabbas så av ett ljud.

hejmatematik

När jag fortsätter och fundera på vad som mer skulle kunna skicka mig just dit är det nog synintrycket av ”Hej Matematik”-boken och då tänker jag främst på ”Apan” som var den första och (det här är ångesten) överkursboken ”Stjärnan”. Detta var en bok som alla fick och det var meningen att när man var klar med talen i ”Apan” så jobbade man vidare i ”Stjärnan”. Ja ni har ju redan förstått att jag aldrig någonsin räknade ett enda tal i den där jävla ”Stjärnboken”, den låg i bänken, som ny.
Jag såg hur ”ALLA” andra räknade ut bok efter bok, medan jag ”eleven-som-fröken-glömde” stretade på med mängdläran, att ringa in äpplen och päron i ”Apan-matteboken-som-gud-glömde”.

Ja det är nog bäst att bara glömma 🙂 jag kommer att ha öronproppar hädanefter. Om jag tyckte det här var småjobbigt… tänk att få en tidsresa tillbaka till tonåren…

Allt gott/Lena

hej-kom-och-hjälp-mig

Sitter här och försöker logga in och faktiskt komma med i den kurs jag blivit antagen på hos Umeå universitet. Allt sker digitalt eftersom det är på distans. Detta är ju en fantastisk sak och skapar ju möjlighet för många fler att förkovra sig.

Allt kommer säkert att ordna sig och jag kommer att skratta gott åt mig själv och min nybörjar-förvirring som är total.
(Hoppas jag i alla fall skrattar hysteriskt)
Men jag måste skriva av mig något av den monumentala frustration som jag just nu känner efter att ha med jämna mellanrum under flera DYGN försökt att skapa rätta inloggningar och lösenord till vad som känns som trettiofem plattformar och portaler.

Lena Appel. "Jura-webb"
Lena Appel. ”Jura-webb”

Jag känner hur fjällen växer ut, hornformationer skjuter ut på olika ställen och naglarna förvandlas till klor, jag får vassare tänder och en fruktansvärd andedräkt. Aha hon är arg, hon förvandlas till en drake. Höhö… Nej det är värre än så, jag har både fysiskt och psykiskt (kanske även andligt) blivit en dinosaurie, inte ens en cool Tyrannus Rex, nej mer som en sådan där långsam tjock med flärpar på ryggen. Dum, efterbliven, icke-up-to-date, analog-amöba, hej-kom-och-hjälp-mig jag har inte varit med i matchen alldeles för länge – FORNLÄMNING.

Ska mina studier gå i stöpet för att jag inte klarar av att hantera nätplattformen???!!!!!

OK, jag tar på mig att jag är allt ovan, men det är fan inte rättvist. Även om jag råkar ha mina rötter i den analoga-jura-perioden.

Jag krafsar vidare på tangentbordet med mina stela ”tassar” eller vad det kan kallas och försöker med de små grisögonen förstå instruktionerna som så generöst har formulerats i flera A4-sidor. Som tur är har jag en 3D-skrivare så jag kan få ut dem i runskrift. (Nää nu ljög jag igen). Håll tummarna för mig kära vänner – jag vill så gärna lära mig något nytt.

Allt gott/Lena Appel

Sommaren är kort, och jag tittar bort

 

Nu är vi här… igen.
Några pratar om att det är höst, andra (liksom jag) håller för öronen. Jag är född i augusti, och för mig har det alltid varit en sommarmånad. Det såg jag ju själv på ”årstidshjulet” som jag hade i mitt flickrum.
I realiteten har det varierat ganska rejält. Allt från tropisk hetta till hagel och drivis, typ. Men liksom alla andra år har jag fortfarande hoppet uppe om att kunna ”somra” mig lite till.

Det går så fort tycker jag. Just alldeles nyss tittade jag på bladen som blev fullt utslagna och antog en mörkare grön och skön nyans. Nu ramlar vissa av dem av efter torrt väder och en blåst som heter duga.

Jag vänder ryggen åt den stackars Häggen, och väljer att titta på träden som har löven kvar istället. Det är visserligen en Tall, men jag tänker att det finns fortfarande blomknoppar i trädgården som inte slagit ut ännu. Lite av sommarhändelserna finns kvar. Det är ju sommaren som ska vara den lata, slöa och långsamma årstiden. Det stämmer ju inte alls. Jag tycker den stressar, nästan hysteriskt. ”Flopp”, där klämmer vi fram alla fruktblommor, bra där! Såja nu har vi inte tid med det mer, ”Flonk” där satt karten, väx väx väx. Blommorna knegar sig upp långsamt under våren, för att sedan när det kommer knoppar få fnatt. De slår ut så fort och blommar över ännu snabbare.

Vintern däremot, är en loj och väldigt tillbakalutad årstid. Man kan tycka att vintern som är så lång kunde skynda på lite, medan sommaren som har så kort tid på scenen kunde få lite slowmotion. Så det blev rättvist.

Allt gott/Lena

Jävligt dålig stämning

Ibland så är det jävligt dålig stämning. Det smittar, det dåliga humöret. Och jag avskyr det. Det blir fult och tråkigt, och jag är usel på att stå ut med det fula och tråkiga. (ja jag jobbar på det)

Jag har tamejfan arton hyllmeter med ”självhjälpsböcker” för allt mellan depression, panikångest, relationer och finaste och bästa barnuppfostran. Och jag brukar försöka ”välja glädje” för att det faktiskt funkar för det mesta, man får det inte roligare än man gör sig. Och för mig är det viktigt med bra vibbar och en god stämning, jag tycker livet kan vara tufft emellanåt som det är. Då behöver man inte lägga till skit i onödan om det går att undvika.
Nu behöver inte alla sitta och vara helt överens om precis allting och gapskratta hejdlöst hela tiden. Nej det kan vara både diskussioner och ”bråk” men handlar det om något som angår de inblandade och det är här och nu reder man ganska snabbt ut det och ”de dåliga vibbarna” skingras. Kvar blir kanske ett samförstånd men i alla fall klarhet.

Lena Appel. "Dåliga vibbar"
Lena Appel. ”Dåliga vibbar”

Men ibland har man plockat med sig både stress, andras konflikter och bekymmer med sig hem, och är man inte medveten så kan det färga hela familjen och alla medlemmar i den. Som en röd strumpa i vit tvätt. Men varför är jag rosa? Jag kände mig ju helt vit i morse? Är detta verkligen min irritation? Ibland kan det hjälpa att ställa sig den frågan och faktiskt kunna identifiera att det kanske faktiskt är så att jag plockade med mig arbetskamratens problem hem, då ”skickar vi tillbaka till avsändaren”.
Detta har jag fått lära mig av Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ och det brukar faktiskt fungera.

En klassiker är att den ilska man skaffade sig i någon konflikt på jobbet, i skolan eller med bekanta knallar man hem med, och tar ut på familjen. Medvetet för att man inte pallade där och då, eller omedvetet.
Oavsett så har man försurat hela familjesoppan och får ägna stor tid och möda åt att återställa balansen. Där stämmer den där teorin som kommer från barnuppfostranshåll att för en elak sak du säger till barnet (läs alla) så krävs tio goda saker för att ”nollställa”. Jag tror faktiskt det stämmer. Det är så konstigt att det som tagit lång tid att bygga upp går så fort att rasera. Märklig naturlag det där.

Det kan vara lätt hänt och speciellt om man är trött och stressad, då blir man mindre vaksam mot det där beteendet. Det är ju då man bara spyr på alla hurtiga självhjälpsböcker och skulle ge mycket för att få kväva respektive författare med deras alster. Något som tack och lov inte händer.
Men vad ska man göra då? Det är ju det där tricket att lära känna sig själv så pass väl att man känner när det ”börjar bli för mycket”. När jag ibland lyckas läsa av mig själv, och i tid märker att jag är trött och sliten, försöker jag få en stund till återhämtning. Och undvika att prata med någon. Och absolut inte börja ”reda ut” problem eller börja tala om ämnen som läxor, städning eller sådant som är lättantändligt för alla. För då brakar ju helvetet löst och ingen vet vad någon bråkar om till slut.

Så för att orka vara medveten måste vi få tid till återhämtning. Det är väl klart att man inte kan leva upp till ”positiva-partnern-som-aldrig-höjer-rösten-mot-vare-sig-barn-eller-djur”om man är helt slut. Då kan det hagla ”barnuppfostransböcker”, ”välj lyckan” och ”så får du ditt äktenskap att hålla”-böcker det blir inte bättre för det, det slutar bara med att man sitter och dunkar sig själv i huvudet med pocketböcker samtidigt som man skäller till höger och vänster, och blir riktigt deprimerad.
Nä! lite vila mellan varven så kanske man kan klämma en och annan bok, ge lite goda vibbar och bli som folk.

Allt gott/Lena

Radioapparater och eremiter

 

Yngste sonen har sedan flera år tillbaka deklarerat tydligt och klart att han minsann är en eremit och enstöring.
Dessa epitet har han plockat från ”Sagan om Skrotnisse och hans vänner”. En av vännerna är eremiten Bertil Enstöring.

Serien är skapad av Lars-Åke Kylén och Jan Lööf. https://www.youtube.com/watch?v=AxyiFCkp4tA

Eremiten Bertil Enstöring är ju bara en person som vill vara ifred, något som sonen känner igen, och han älskar denna karaktär. Jag älskar också den här historien och andra böcker som vi läst genom åren med Jan Lööfs underbara illustrationer. Till skillnad från Bertil Enstöring kommer ändå sonen ut från sitt rum emellanåt för att äta eller socialisera om något som intresserar honom.  Och då är han mer som en radio hos Skrotnisse som avstängningsknappen ramlat loss på.

Det här med ”som en radio” brukar vi skämta om och det är förstås med kärlek och det vet han, för han myser lite och frågar pillemariskt…
– är jag som en radio nu? När han har avhandlat någon filmscen tio gånger (ingen överdrift). http://www.lenaappel.se/2015/11/17/tjuren-ferdinand-goes-duracell/

Jag tycker det är genialiskt av honom att ta rollen som ”Bertil Enstöring, eremit” och på så sätt förklara för både sig själv och alla vi andra runt om hur han fungerar. Och på så sätt skapa utrymme och tillfredsställa ett behov som han har. Att få vara för sig själv eller vila som man så vill.
Eftersom han har autism och ADD så har han mycket svårare att värja sig mot intryck från omvärlden. Det kan gälla ljud, synintryck, dofter och beröring. Han får fort nog. Och då måste hela han vila för att smälta och skapa kraft och utrymme för nytt. Helt rimligt.

Lena Appel. "Tvåstöring"
Lena Appel. ”Tvåstöring”

Jag undrar om inte vi ”normalstörda” ignorerar oss själva och vårt behov av att smälta och återhämta oss?  Sjukskrivningarna som gäller psykiska hälsan har ju skjutit i höjden enormt de senaste åren. Och tittar man på arbetsfördelningen hos vår befolkning är det kanske inte direkt ett mysterium.

De som har ett jobb jobbar sjukt mycket och orkar inte med belastningen längre. De som inte har ett jobb och som försöker ta sig in på arbetsmarknaden har en annan typ av stress. Båda situationerna är orimliga och skapar psykisk ohälsa.
Man säger också att diagnoserna för ADHD och Autismspektrum också skjuter i höjden?! Vad det beror på vet jag inte och inte heller om det är sant.

Men en sak är jag säker på och det är att det är de själar som landar hos oss och har ett funktionshinder eller ska vi säga annorlunda sätt att fungera. De är välsignade änglar som lite härligt ”sätter käppar i vansinneshjulen”.
De är våra guider och vägvisare i denna helt galna värld. Vi ”normalstörda” har tappat både kompass och riktning och behöver hjälp. Kanske inte tillbaka till tiden för ”Skrotnisse och hans vänner” men det tempot… det tror jag på.

Tänk om det gick att dela på de jobb som finns och jämna ut de olika typerna av stress, och skapa en känsla hos alla att de behövs – lagom mycket.  En balans mellan radio och eremit.

PS. Sonen har nyligen skapat ett nytt epitet – alldeles själv. ”Tvåstöring”.

Detta för att kunna få plats för flickor i sin värld. Kreativa underbara unge 🙂 DS.

Allt gott/Lena

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Racermamman

Det är sommar, måndag och det regnar sjukt mycket ute här i Nyköping. Är vädergudarna arga? De liksom kastar ner regnet hårt och mycket.
Jag passar på att städa huset… i racerfart. Jag undrar varför jag gillar att göra saker i racerfart? Jag vet inte ens om jag gillar det, det är det enda sätt jag känner till och klarar av. Riv av skiten och sedan kan jag njuta. Men tänk om jag råkar dö mitt i städningen? Det är ju klantigt att inte vara närvarande och lugn och fin alla sekunder och stunder med tanke på det.
Jag är full av beundran för dem som likt Qigongmästare med fullständig medveten närvaro långsamt utför sysslorna. Varför går inte jag runt och drar lite lugnt och fint med dammtrasan, kanske avbryter dammsugningen mitt i och tar en kopp kaffe? Det gååår inte, jag har provat. Har jag startat racet så kör jag tills jag är i mål, om jag inte kör av banan, det har hänt.
Jag provar att tänka mig en scen: Tänk om jag tar jag kaffepausen INNAN det rum jag för tillfället håller på med inte är färdigt! Utan slutar halvvägs, eller ännu värre/bättre, trefjärdedelar är klara, bara en fjärdedel kvar, DÅ sätter jag mig ner i lugnt mak och tar en kaffe (minst tio minuter) Detta tankeexperiment får det att svindla för mig och jag måste andas i en påse J
Skulle jag klara det? Nej, min hjärna börjar skapa alternativa bilder helt automatiskt.  T.ex. att jag försöker dammsuga lite med foten under tiden som jag dricker kaffe. Men nej, då är det inte paus på riktigt.
Jag tänker så här, jag är inte mogen ännu helt enkelt. Nästa gång jag gör tanke-experimentet så går det kanske bättre. Så tillsvidare i verkligheten tillåter jag mig själv att göra klart rummet och sedan pausa. Där får jag nog börja, det blir för stort hopp annars.
Jag har faktiskt lugnat ner mig och blivit mycket, mycket bättre på det här, det är antagligen därför jag skriver om det J När jag var yngre var jag nästan tvungen att städa hela huset på en gång annars blev det ”inte bra”.

Inga pauser utan full fräs, och så en fantastisk känsla när allt var klart. Och jag kunde sätta mig och njuta av att ALLT var klart. Detta var innan jag blev mamma och innan jag senare fick utmattningsdepression. Den har inget med mina söner att göra, tvärtom.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Mina söner lär ju mig saker hela tiden. Som att ta det väldigt lugnt och kanske inte städa alls?! Jag studerar just nu ivrigt min äldste sons projekt som jag tror går ut på att dressera våta handdukar att självmant ta sig från hans rumsgolv till tvättstugan. Det verkar gå lite trögt men som sagt, tålamod. Det kommer även intressanta tips från lillebror, lägg allt du inte längre vill ha i en hög utanför ditt rum så kanske det på något sätt går upp i rök. Eller kanske inrättar sig i ledet hos badhanddukarna. Ser fram emot att få se den marschen mot tvättstugan. Kommer att påminna mycket om ”tomteverkstaden” vid jul då alla leksakerna glatt hoppar mot tomtens säck. Minus handdukarna då förstås.
Nuförtiden tar jag faktiskt paus, men det går undan däremellan. Och jag har helt enkelt fått vänja mig vid att torka av lite hjälpligt här och där och kanske bara dammsuga ett rum ena dagen och ta ett annat en annan dag. Jag gillar det inte kan jag ju säga, men det har blivit nödvändigt och jag tänker att kanske så närmar jag mig det där ”Budda-Qigong-master-läget” med hjälp av livet och vad det bjuder på? Och det är ju lite coolt.
Klart slut från Racermamman