Etikettarkiv: #Personligutveckling

How Do You Grow?

 

Har du de bästa förutsättningarna för att gro och växa?
Att utvecklas till den unika varelse du är menad att bli/vara?
Många har bra förutsättningar men rycker ändå av sig vissa kronblad eller kortar ner stjälken för att passa in och se ut som alla andra i rabatten. Andra av oss har inte alls så god jord att växa i, och inte tillräckligt med ljus heller. Då handlar det mer om att överleva.

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag tycker ju att i de bästa av världar får vi alla en tillräckligt lämplig plats att växa på, och vi inser också vikten av mångfald och låter luddiga blad och härliga färger vara precis som de är. Delar av mitt bildprojekt finns på min webshop. Välkomna att titta in!

Tänk vad spännande, vi får försöka tänka efter vad vi behöver för att växa och sprida just vår fägring i trädgården.

Allt gott/Lena

Låt det gro

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926

Lena Appel ”Viktiga saker”

Just nu behöver jag den. Kanske kan den vara till nytta för några fler? Jag kommer på mig själv med att ha greppat alldeles förmycket… igen. I tron att jag skall kunna hålla koll och ordning. Men känslan av att tappa, att saker rinner mellan fingrarna trots att jag anstränger mig är överväldigande. Försöker hålla i, försöker att ”rädda”.
Har svårt att tro att det jag tappar skall ”klara sig”. Kanske är det just precis det som händer! Att det klarar sig? Som en klok vän sa när jag beklagade mig ”men det som du tappar kanske gror, men skörda får du göra långt senare” Hur vackert är inte det? Det och sinnesrobönen is the shitt. Tack Reinhold Niebuhr och Lotta Öhman De Boer.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

Personlig utveckling vare sig du vill eller inte

 

Just nu pustar jag ut lite…
…jag har haft nöjet att vara en liten del i maskineriet som arrangerar ett event här i Nyköping som heter ”LitterArt Gästabud”. Detta var mitt första år och eventets fjärde, samma tid samma plats, Fredag, Lördag och Söndag i slutet av Oktober.
Nyköping har sedan många år en tradition att genom teater och musikal gestalta historien om Nyköpings Gästabud som ägde rum 1317 på slottet Nyköpingshus. Där Kung Birger Magnusson fängslade sina bröder och lät dem svälta ihjäl i en fängelsehåla.

– Mycket dålig stil, om ni frågar mig.

”LitterArt Gästabud” fokuserar mer på det positiva och själva grejen med gästabud, nämligen att bjuda in och tillsammans i goda vänners lag avnjuta litteratur, konst och teater.  Och skippa det där med att slänga varandra i fängelsehålor och kasta nyckeln i Nyköpings-ån.

Att slänga sig in i nya upplevelser 
Det handlar mer om att ”LitterArt Gästabud” vill erbjuda en möjlighet att själv slänga sig in i nya upplevelser av kulturell natur.
Att möta ett nytt författarskap eller kanske, för allra första gången ett konstnärskap. Och framförallt tillsammans med vänner och andra dela glädjen av att uppleva och utvecklas som människa. För det är ju det man gör – det går liksom inte att undvika när man dyker in i berättelser om nya och gamla människoöden, eller får en historielektion genom en berättelse, ett konstverk eller gestaltad i ett stycke teater. När man lyssnar till någon som berättar om något som den har fascinerats av och ägnat massor av tid och arbete för att förmedla till sin omvärld. Då är det svårt att inte själv bli engagerad och betagen.

Nya tips och ny inspiration såhär i höstmystider

Jag har flera böcker som jag nu kommer att läsa bara för att jag har mött författarna och andra människor som redan läst och rekommenderat dem. Och det fina är att mycket av detta kan jag finna på vårt fina stadsbibliotek. Flera av gästerna som besökte oss under de här tre dagarna påpekade att vi har ett ovanligt vackert bibliotek. Så sträck på er Nyköpingsbor och var stolta. Det är jag i alla fall!

Allt gott/Lena

https://www.facebook.com/litterart.se/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyk%C3%B6pings_g%C3%A4stabud

Nyköpings gästabud kallas de händelser som utspelades på Nyköpingshus i december 1317, då Sveriges kung Birger fängslade sina bröder hertigarna Valdemar och Erik, vilka senare sattes att svälta ihjäl i fängelsetornet på Nyköpingshus. Den enda källan till händelseförloppet är den högst partiska Eriks krönikan[1]

Onödigheter

Poff, nu har jag helt plötsligt semester, sicken lyx. Och genast blir det så tydligt hur fast jag är i villfarelsen att jag måste prestera för att duga och därmed få existensberättigande. När man jobbar… jobbar man ju liksom. Det är som det ska, man är ”på säkra sidan”. Men när man ska vara ledig så blir det en förvirrad känsla. Inte kan man väl bara sitta rakt upp och ner som en gammal padda?

Jag har en underbar trädgård där jag kan sitta och läsa en bok, lyssna på bok eller radio, spela spelet Candy Crush på Ipaden, ta en lur eller bara se och höra fåglar och porlande vatten. Semestertillvaro kan man kalla det. Och jag har de tre senaste somrarna faktiskt kunnat ägna mig åt ”hängmattan”.

För mig har det varit omöjligt tidigare. Jag har inte haft ro att vara still. Har lagt mig där och tittat och njutit visst, men efter tio minuter så börjar jag känna ”men sen då”. Men nu börjar jag lära mig. Och det var faktiskt spelet Candy Crush som fick mig börja att bara sitta en stund och öva mig i att inte göra något ”vettigt” att bara vara och göra något helt onödigt. Och det spelet är ju inte rumsrent, man erkänner INTE att man spelar det 🙂

Lena Appel. "Candycrush"
Lena Appel. ”Candycrush”

Spelmissbruket startade i samband med att jag och familjen flyttade in till stan från landet. Jag var den drivande. Jag och min värld hade förändrats så mycket. Så jag hade inte bara behovet, utan kände att det var helt nödvändigt för mig att ”minska” på kvadratmetrar att städa. En mindre trädgård att sköta, färre djur. En kortare sträcka till skola, jobb och aktiviteter med mindre logistik. Och ett oberoende av fungerande bil.

Vi hittade till slut det här huset med en liten trädgård som mest består av berg och som ligger centralt. Och då vid den brytpunkten så ansträngde jag mig verkligen för att ändra mitt sätt. Att börja våga bara sitta och lita på att folk gillade mig ändå. Mannen var den som introducerade mig i spelet Candy Crush. Jag har aldrig varit någon fan av dataspel, men det här var perfekt. Och det var en perfekt aktivitet för att slussa in mig och min hjärna i ett nytt beteende.

Så jag tackar min spelnörd-man för det. Och han är fortfarande kvar?! Trots att jag ligger hammocken och han knölar runt med stora stenar och bygger saker. Han påstår att han gillar det och jag vet att han tar spelpauser. Så även om jag stundom övermannas av min känsla att jag borde lyfta en tung sten eller något för att duga så får jag lita på att allt är ok. Jag har i alla fall gjort en rebus som kom till mig i en ”slummerdröm”.  Den som löser den vinner en samvetslös eftermiddag att vara helt onödig.

Lena Appel. Rebus.
Lena Appel. Rebus.

Allt gott/Lena

Gråschack

 

Nyanser… finns det något jobbigare!

Allt är mycket lättare i svart/vitt. Erkänn! Vi blir mycket snyggare på svart/vita foton, allra helst om vi i filterhanteringen reducerat antalet gråa nyanser. Och det läskiga blir läskigare i svartvitt. Regel!

Det är ju mycket skönare när man helt säkert vet vem som är ond respektive god i filmer och sagor, typ som schack. Du kan ju inte spela med gråa pjäser, vem är vem? Det är svart och det är vitt, inga frågor där.

Det är… Den elaka styvmodern och Snövit, Skorpan och Jonathan mot Tengil. Den stackars Askungen i den elaka styvmodern och hennes döttrars våld. Och lite mer modernt, Voldemort och Harry Potter i deras eviga strid.

Lena Appel. "Gråskala"
Lena Appel. ”Gråskala”

Här är allt tydligt och klart vi behöver inte anstränga oss.
Det kommer inte plötsligt fram att Snövit i själva verket är psykopat och systematiskt mobbat sin styvmor länge med utstuderat psykiskt våld, och därför är nu styvmorsan helt kocko
Eller att Tengil har haft en förfärlig barndom (vilket ju är högst troligt) men nu bestämt sig för att gå i terapi tillsammans med Katla för att få bukt med sin inre ilska.

Det vore ju en fullständig katastrof!  
What? Inget är vad jag trodde att det var!?
Helt plötsligt dyker det upp omständigheter som skapar nyanser som ställer till det, nu blev det jobbigt, Vem är vem nu då? Vad ska jag tycka?

Hur förhåller jag mig till att både Askungen och Harry Potter är sorgligt föräldralösa men samtidigt riktiga små as sådär i hemlighet. Askungen utför i hemlighet sadistiska djurförsök påse små mössen och fåglarna. Det är egentligen i ren skräck som de syr klänningen. De är ju sjukt lättade när hon gifter sig och flyttar.
Harry har sina vänner enbart för att de är hotade till livet annars, det kan man ju ana eftersom det alltid är han som får credden när de har besegrat någon demon eller gigantisk spindel. Men Hermione och Ron får ju alltid hänga med,och  riskera liv och lem samt ofta göra grovjobbet.

Tack och lov är detta inte sant… eller? Jobbig tanke hur som.
Återigen, vem ska jag tro på? Som DI Leva sjunger. Ja med nyanser med i bilden blir det ju en ren djungel att navigera i. Inte vet jag!
Hur drygt är det inte när en person som man bestämt är jobbig helt plötsligt gör något jätte fint.
– Stopp Stopp, lägg av. Hur ska jag veta var jag har dig om du är trevlig.
Så kan man ju bara inte säga. Eller tvärtom, en människa du alltid betraktat som god och fin gör helt plötsligt något du inte alls gillar!?
– Stopp och belägg. Nu har jag inte en aning om hur jag ska reagera och var jag ska placera dig om du är otrevlig.
Nä det funkar ju inte, det fattar jag med, och det blir tydligt att jag måste låta världen ha nyanser, jag får öva på det helt enkelt. Jag får anstränga mig. Folk får flyga runt i gråskalorna, och jag med. Släpp kontrollen, vi ser vad som händer.

Mitt ny-nyanserade jag vill skrika…
– Ta ett  färgfoto och visa hela ditt jag! (”Vi badar nakna på Sveriges torg”. Som sonen sjunger)
Mitt mer grafiska jag höjer händerna och försöker dämpa entusiasmen något
– Nu ska vi inte göra något vi ångrar i morgon… Men ett svart/vitt med gråskala kanske.

Och ibland måste jag vila, och då kör vi en historia där ond är ond, och god är god, svart är svart och vitt är vitt. Och inte en massa däremellan.

Allt gott/Lena

Flower Power

 

”Jag vill vara hel och samlad”
Jag menar att jag vill känna att jag har konturer och att jag vet var jag börjar och slutar. Det låter ju inte klokt – jag vet, men där befinner jag mig 🙂
Jag har i hela mitt liv ”spridit ut” mig, och som någon slags ”godhetens gas” ägnat mig åt att fylla ut skarvar och glapp i alla möjliga sammanhang. Funnits för allt och alla… utom mig själv?! Märkligt, eller hur. Så i någon slags egotripp om att vara viktig och behövd har jag alltså valt bort mig själv för att vara härlig och duktig för andra.

Lena Appel. "Flower Power"
Lena Appel. ”Flower Power”

Jag vet att jag inte är ensam om att sätta mig själv åt sidan, och att det tar tid att ändra sitt beteende, men det går. Och jag känner mig upprymd just nu för att jag gör framsteg. Så jag vill dela med mig av det, och övar samtidigt vidare på att välja mig själv och det som är bra för mig och behålla konturerna.
Så heja alla er som har något ni ”knagglar” med, ta hand om er! Lägg er i en mental blomma emellanåt och njut av att ni är på väg.

Allt gott/Lena

Do No Harm!

Do No Harm!

Lena Appel. "Do No Harm!"
Lena Appel. ”Do No Harm!”

Detta sitter jag och upprepar för mig själv i ett mantra, medans jag trycker lite för hårt på knapparna på tangentbordet. Jag håller på och gör om blogg och hemsida! Och jag växlar mellan att ha jätteroligt till att vilja ta datorn och sula ut den genom fönstret. Jag skriver till supporten och ställer frågor som de med all säkerhet har stor glädje av vid kaffemaskinen.

– Vet ni vad människan frågade?

Den IT-kunniga personalen ligger och kvider på golvet av skratt.

Jodå men det bjuder jag på, storsint som jag är. Det kommer att bli bra till slut, och jag vet att det bara drabbar mig själv om jag i vredesmod klipper av alla sladdarna under skrivbordet som hämnd för att saker och ting inte fungerar som jag vill. Så ”Do No Harm!” kära vänner det gäller både levande och död materia.

Allt gott/Lena

Tjuren Ferdinand goes Duracell

Tänk att syskon kan vara så olika?! När jag tänker tillbaka på småbarnsåren så minns jag…

Nr 1 var som en DURACELLKANIN – utan avstängningsknapp. Så jag fick bra motion vilket var jättebra. Jag hade växt med mamma-uppgiften kan man säga… säkert 15 kilo.
Nr 2 var mer som TJUREN FERDINAND. Jag frågade Ferdinand ska du inte leka med de andra barnen.

– Nej jag sitter hellre här helt tyst och prasslar med några löv och brödpåseförslutare.
Rena svenska julafton. Å en a sidan den galna hackspetten som sabbar för Kalle Anka å andra sidan Tjuren Ferdinand.

Jag är mer som Tingeling? Kort, bitter och ego.
Närå jag bara skojar. Men allt har förändrats jag har blivit tjockare och barnen har bytt roller. Tonåringen varken rör sig eller hörs (läs Ferdinand med hörlurar) Lillebror har ”vaknat”. Visserligen kvarstår hans specialintressen likt Ferdinands blomfixering. Men han är mer utåtriktad idag (läs ”hackspettstal”).

– Är din son autistisk?
– Nej, men han har autism.

Skillnaden tycker jag är viktig, jag lärde mig detta för många år sedan när jag gick en kurs för föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Den hölls av en fantastisk kvinna. Hon heter Monica Jeal Söderberg och har stor erfarenhet av ämnet.
Hon förklarade att man inte ÄR handikappad, det är något du blir om du inte har rätt hjälpmedel.
Det var ett ljus som gick upp för mig. Så självklart och ett så mycket bättre sätt att se på saken. Om jag ser dåligt och inte har glasögon blir jag handikappad, annars har jag bara rätt och slätt dålig syn.
Man är inte sin funktionsnedsättning, det är något man har. Det är inte en identitet, lika lite som att man skulle vara sitt benbrott.
Dessutom är det ju så krångligt att funktionsnedsättningarna ter sig olika för olika individer. Så det där med att tro att man har koll bara för att man fått en diagnos, är bara att glömma, det enda som gäller är att som med ”normalstörda” människor – lära känna personen.

Vi sitter och fikar, sonen nyss hemkommen från särskolan där han går i åttonde klass.
Och den här terminen har han börjat gå till och från skolan alldeles själv. Jag behöver väl inte säga att alla inblandade är mycket stolta, allra mest den lille ungdomen som växt enormt. I hemlighet har jag varit hysteriskt orolig och rädd för att ha satt ribban för högt. Han har autism och en utvecklingsstörning samt ADD. Det är vanligt att man får flera kort på hand när det väl delas ut funktionshinder. Några av mina funktionsnedsättningar är dålig syn, högkänslig personlighet och obefintligt lokalsinne.

– Mamma du jobbar med att alla ska vara lika mycket värda säger sonen helt plötsligt.
Jag blir helt rörd och hjärtat blir så stort att det knappt får plats och jag vill bara krama honom hårt. Men det går inte för det tycker han inte om. Jag känner en sådan tacksamhet, han förstår ju vad jag gör. Och det är ju han och hans bror som gett mig detta uppdrag som jag brinner för. Så jag försöker dölja att jag är rörd till tårar (för det kan missuppfattas) och säger hurtigt,

– Precis älskling, det är precis det jag gör.
När någon får veta att jag är mamma till ett barn med autism brukar jag få frågan om han pratar? Det kan ju annars vara vanligt att man inte har ett talat språk med autismdiagnos. Och jag tror att många har typer som ”Rainman” som bild av autism. Och det är ju inte så konstigt. Men tyvärr kan vi inte skryta med några extraordinära egenskaper som tändsticksräkning här. Bara ett ovanligt stort hjärta. Så jag tvingas bryta sönder bilden och säger som det är, ”han pratar precis hela tiden”

Lena Appel: Prata hål i huvudet
Lena Appel: Prata hål i huvudet

Det är som en radio utan avstängningsknapp.
Där det rullar ca fyra olika inslag i loop, dygnet runt. Dessa kan bytas ut ibland då något nytt specialintresse seglar upp på topplistan, ingen är lyckligare än jag när det händer. Vanligtvis är det film och olika karaktärer från dem som avhandlas. Hemma, i bilen, på Coop, han går bredvid mig och avhandlar det ena efter det andra och det kan vara mycket svårt att få en syl i vädret. Och vi brukar skoja om det. När han har sagt samma sak åtta gånger på raken brukar jag mima och låtsas att öronen ramlar av. Och då kan han hejda sig och le och fråga ”är jag som en radio nu?”

– Ja älskling, nu har du sagt det där åtta gånger så nu får du prata om något annat en stund.
Och då gör han det eller så går han och tittar på film eller spelar spel. Men ibland så har vi också samtal. Det är när det är lugnt och han har energi över. Ofta på skollov och helger blir det utrymme till det. Då kan han fråga mig om sakerna jag gör i ateljén eller berätta något mer personligt.

Hans språk är fascinerande. För han kan använda ord och ordningar på ord som värsta estradpoeten. Så ibland blir det lite språkförbistring eftersom han också kopplar ihop uttryck och händelser från filmer som inte alltid är begripliga.

Som häromdagen när han spelade upp en scen och skrek ”skämda musslor” och jag frågade vad han menade.

– Jamen det betyder ju när skeppet inte kan landa

”Jahaja…” här fattar jag ju ingenting och det ser han och blir väldigt irriterad på mig. Det är så det är det spelar ingen roll om tonåringen är ”normalstörd” eller har diagnosen autism, som mamma är du lika korkad i alla lägen. Tjingeling!

Allt gott/Lena Appel

Släpa eller Släppa, det är frågan?

Välj det som är bäst för axlarna…
Att man ska släppa det gamla och gå vidare är ju en vanlig fras, liksom att vi ska slänga ut det gamla för att göra plats för det nya. Stäng en dörr och öppna en annan. Och så vidare.

Det är kloka ord, inte tu tal om det. Man förstår ju rent praktiskt att det borde vara det bästa. Men hur går det till? Jag har varit med om många tillfällen då jag helt tydligt och klart förstått att…

Lena Appel: Slääpa eller Släppa?
Lena Appel: Slääpa eller Släppa?

”här är det absolut smartaste att bara släppa det här och gå vidare”
Men förmågan och själva insikten om HUR har jag inte fått fatt i ännu. Så där står jag med en ryggsäck som hindrar mig från att röra mig varken framåt eller bakåt. Sådär ”halv klok” det är ju värst tycker jag. Det skulle ju nästan vara bättre om man inte förstod och anade hur bra det skulle vara utan ryggsäck.

 Man vet vad som är klokast att göra men förmår inte. Gud så frustrerande. Och då brukar jag må ännu sämre för att jag dels står med gammal skit upp till hakan och dessutom ser det och tänker att det bästa vore att kliva ur det här men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Och jag är inte en sådan där karaktärsfast och mogen person som bara kan bestämma mig. Det är då jag måste ta hjälp och upptäcka att för mig tar det tid att kränga av sig ryggsäcken. Det verkar vara många spännen och krångliga hakar som skall upp innan jag befriad kan släppa ner den med en härlig duns och känna hur axlarna åker upp i pann-höjd. Men väl värt arbetet. Efteråt kan det vara bra med tyngder i skorna för att inte fullkomligt rusa fram i tillvaron. Jag märker också att det med tiden dyker upp små handväskor med diverse skit i, men så länge de är små så är de hanterbara.

Allt gott/Lena Appel