Etikettarkiv: #Måbra

Art Power

 

Jag är så j-a glad…
… två av mina verk hänger nu permanent på äldreboendet Myntan, Nyköping i en av avdelningarna för dementa och ”Gör gott”.

Konstens kraft.
I våras provade jag och konstansvarig på Nyköpings kommun att hänga två målningar ur min serie ”How Do You Grow?” på avdelningen. Tidigare hade de haft utmärkt konst men som personalen och de boende upplevde inte fungerade. Associationerna blev tokiga och de boende mådde dåligt. Det är ett väldigt bra exempel på konstens kraft och att den goda tanke man haft kan komma på skam, och det är svårt att förutse.

De tidigare verken var på intet sätt dåliga, tvärtom, men just där och då var konsten, platsen och människorna inte kompatibla. Konsten har kraften att väcka saker hos betraktaren och det är alltid ”I betraktarens öga” – därför att vi alla bär på skilda historier och minnen.

Lena Appel, målning, work in progress.

Do no harm.
Jag var själv lite orolig att framförallt de boende skulle bli upprörda av mina starka färger och former. Så jag tog kontakt med en person som har lång erfarenhet av arbete med dementa och som undervisar i ämnet, min mamma Birgitta Appel. Sån tur att ha den kunskapen på nära håll, och jag frågade henne om vad hon trodde.

Hennes erfarenhet sade att tvärtom kan starka färger och tydliga former vara bra. Och uppenbarligen hade hon rätt för reaktionerna från personalen de anhöriga och de boende inte minst har varit fantastiska. Att de tycker om att titta på bilderna och känner sig glada och får kraft.

Jag blir rörd. Kan det bli bättre?
Det är en sån gåva att få uppleva att det jag skapar med sån lust och glädje i min ateljé får komma människor till del och ge det som är min önskan – kraft, inspiration och förhoppningsvis lite healing i och med det. HURRA!

Allt gott/Lena

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Sangtalussior och Friskdomar

 

”Jag har fått en friskdom – den kommer av kärlek.”
Ja precis så sa sonen idag. Jag tänkte att ”du är ju magisk kära människa”. Egentligen är vi alla magiska, det vet vi – med hjärnan och förståndet. Men om vi också kunde få den insikten i magen och hjärtat.  Liksom känna det ända in i själen och ut igen. När vi når dit, tror jag att taskiga kommentarer och annat skit inte förekommer.

Lena Appel, ”Sangtalussia”


Om vi kunde älska oss själva – precis som vi är.
Skitsvårt – jag vet. Men ibland har jag fått en liten glimt av insikt – vilken kick det är 🙂 så med kärlek kan vi få ”friskdom”. Här tycker jag verkligen att ”Fake it until you make it” känns meningsfullt – sprid ditt ljus inåt och utåt, åt höger och vänster, upp och ner, fram och tebaks och hit och dit…

Allt gott/Lena

Vill inte hålla käften!

 

Jag har den stora äran att prata i radio emellanåt.
P4 Sörmland närmare bestämt. Det är skitroligt och jag märker att jag har väldigt mycket jag vill säga. Jag undrar ibland om det blir mer att säga om man säger. Alltså om jag pratar mycket så blir det liksom tomt i ”pratlagret” och då bildas nya saker som kan sägas.

I sådana fall kan det ju vara så att om jag håller käften så bildas det inget nytt, det är bara det gamla som ligger där orört, liksom.

Eller tar uttrycken slut – till slut?

När jag uttrycker mig i ateljén genom bild och form vet jag att ju mer jag håller på ju mer kommer det. Det är som om man skapar ett flöde som liksom. Har man haft kranen stängd under en tid kan det vara lite rostigt sådär i början, precis som när man vrider på en kran som stått avstängd länge. Det spottar och fräser lite en stund och det kan vara lite missfärgat, men sedan så flödar det på.

Lena Appel. Måleridetalj
Lena Appel. Måleridetalj

Jag är väldigt tacksam att jag får uttrycka mig på olika sätt, och jag hoppas att det kan tillföra något för någon.  Jag har väldigt roligt och mår bra. Dessutom får jag ju motion.

Allt gott/Lena

en sjujävla resa

 

Tack lilla kropp.
Jag har fått bo och använda dig i över femtio år nu. Och du har varit tålmodig, och generös mot mig, som inte alltid skött dig så väl.
Jag var rökare i femton år, så korkat. Jag har ätit så mycket skit och gör fortfarande är jag rädd (Men chips och ostbågar är sååååå gott). Ibland har jag festat natten lång (även om det kanske inte händer så ofta numer) som straffat sig hårt dagen efter, men då har jag/själen också fått känna av mitt dumma beteende, lite rättvisa trots allt.
Att minnet sedan inte är så långt är ju synd.

Lena Appel. "det är en dag i morgon också"
Lena Appel. ”det är en dag i morgon också”

Vi har haft alla slags barnsjukdomar ingen vaccination här inte. Vi genomled mässling, påssjuka och vattkoppor (kommer du ihåg att det var blåsor tom på ögonvitorna?) Helt galet. Sedan hamnade vi på sjukhus och fick skära i dig och ta bort blindtarmen. Saknar du den? Jag märker inget. Ärret är ju asfult. Men den där lugnande sprutan innan narkosen var ju najs. Gud så roligt det kändes att vi skulle opereras. Vad vi sa till personalen vill vi nog inte minnas.

Sedan har vi cyklat omkull, ramlat och skrubbat hål på ytskiktet många gånger, men du har alltid läkt så fint. Opererade ögat gjorde vi också för att det inte skulle skela så förbannat, det fixade du också fint. Jag tyckte nog att det var värre. Och nu skelar vi åt andra hållet och ser för jävla dåligt. Ja ja, det är som det är.

Lena Appel. "Vad finns det att se?..."
Lena Appel. ”Vad finns det att se?…”

Jag har mobbat dig med att inte vara nöjd med hur du ser ut, det har liksom alltid varit något fel. Förlåt jag vet att du gör så gott du kan. Flera graviditeter har vi gått igenom och två av dem blev två fina prinsar som du klämde ut utan bedövning. Undrar idag om det var så smart, men det är så dags att tänka på det. Sedan fick du inte sova ordentligt på flera år. Och bära på små bäbisar som du försåg med mat på ett genialt sätt, lite otacksam behandling av ”mjölkbehållarna” bara. Det var ju suga de skulle göra, inte tugga.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Och vi har idrottat sedan the wery beginning, olika sorter. På konståkningen fick du mycket stryk när vi ramlade och fötterna var rätt ansträngda i trånga skridskor, frysa fick du göra också. Det har varit friidrott, tennis och ridning. Jujutsun var tuff, då hade du blåmärken som var rejäla. Mina dåliga nerver ställde till det, men du skötte dig bra. Alla timmar på gymmet och i gympagrupper av olika sorter där du inte svikit mig. Tack för det och tack för att jag fortfarande kan hålla på. Vi känner av lite leder och det är lite stelt ibland men det funkar.
Det är en sju-jäkla resa vi har gjort tillsammans och jag hoppas vi kör på ett tag till. Jag ska försöka ta hand om dig på bästa sätt och sluta klaga på hur du ser ut.
Du är bäst kroppen!

Allt gott/Lena

För mig själv – tillsammans med andra

 

Gymmet är min lilla fristad. Jag älskar att gå dit och vara lite ”halv-anonym”. Jag pluggar i mina lurar och lyssnar på favoritmusik med lagom tempo, nästan lite för högt, men jag vill liksom vara för mig själv, i min ljudbubbla. Där inifrån kan jag ostört tänka och kika på omgivningen utan att behöva varken ge eller ta.
Det härliga är att ingen uppfattas som otrevlig om man går i sin egen värld, det är fullt accepterat. Det räcker med en kort nick som hälsning ”jag har sett dig” nu gör vi det vi är här för att göra. Överens – alla glada.

Lena Appel. "Rund och go"
Lena Appel. ”Rund och go”

Och jag känner mig inte ensam, tvärtom, det är som en osynlig samhörighet, utan ord. Vi ”känner” varandra utan att ha bytt ett ord. Kan man känna samhörighet utan att veta ett skit om de människorna? Jag tycker det är underbart att få ha en sådan sfär i mitt liv. Jag behöver tiden för mig själv och få frigöra lite endorfiner. Sedan är jag en jättebra mamma, fru, kompis, syrra, dotter och allt annat.
Det finns såklart många andra sorter också. Träningskompisar som peppar varandra högljutt eller tyst. Far o son, dotter o mor. Väninnor som passar på att avhandla några ämnen på motionscykeln. Gubbar som byter några ord mellan maskinerna. En skön blandning av åldrar, kön, nationaliteter och orsaker till att man är där. Det är som ett litet samhälle i samhället.
Någon har rehabilitering och tar det precis så lugnt som hen måste göra. Tonåringar som försöker få lite armmuskler, det verkar inte spela någon som helst roll vilket land eller religion du har – grabbar i tonåren vill tydligen ha lite kralliga armar. Och de kämpar tappert. Och sneglar på flickorna i samma ålder. Det hela är mycket oskyldigt och gulligt. Sen har vi oss tanter som kämpar mot gäddhänget, en lika tapper kamp med lika varierande resultat.

Lena Appel. "För mig själv - tillsammans med andra"
Lena Appel. ”För mig själv – tillsammans med andra”

Inte riktigt lika betittat men kanske lite gulligt ändå.
Vissa vill lägga till andra ta bort. Gubbarna som nog jobbar på att minska omfånget något, antingen har de bestämt själva eller så har en läkare varit inblandad. Även de kämpar på. Det är ”hipster-skägg”, rastaflätor, inget hår alls, permanent, praktisk kort frisyr, hästsvansar och platt-tångat hår. Alla sorter är där med sin personliga agenda och kämpar på i sin takt. Och väl-måendet kommer på kuppen. Jag gillar att använda min kropp så att jag känner att jag lever. Och återigen kan jag känna mig så tacksam för att jag kan och får göra det.

 

Allt gott/Lena

Plötsligt händer det

 

POFF
Så kommer bara idén, det är lika härligt varje gång. ”Plötsligt händer det” jo, men inte någon miljonvinst utan något ännu bättre. Lösningen på ett problem man har gått och lurat på eller fortsättningen på en text eller bildprojekt. Eller något helt nytt bara ”landar” i huvudet – Poff.

Lena Appel. "Poff"
Lena Appel. ”Poff”

Tack tänker jag och blir lika förvånat lättad och glad varje gång.
Det här händer nästan alltid när jag är ute och går eller tränar. Min teori är att min kropp och en del av mitt medvetande är upptagna med motorik och koordination, precis så mycket att medvetandet inte kan ha full koll och filtrera när själsantennen riktar in sig mot universum och kopplar upp för ”idénedslag”.

Därav de bra lösningarna, de hinner landa i hjärnan innan mitt lilla ”inside-the-box-medvetande” har agerat tull och dömt ut tanken innan den ens nått full form. Alternativt satt den i karantän så länge att den dött. Tack och lov säger jag och lovar att betala ”kosmos-licensen” för jag behöver den så väl.

Allt gott/Lena Appel

”Anxietas Avis”

 

Ångest-fågel – ett ord en vän till mig sade för ett tag sedan.
Det gick rakt in i hjärtat på mig och jag var tvungen att få se hur en sådan såg ut. Nåt sånt här tror jag möt ”Anxietas Avis”. Den typiskt ”bluesblå” lilla fågeln som darrar konstant och ger i från sig små hesa läten i ojämn takt. Den häckar inte utan det är en art som utvecklas hos redan befintliga arter som har det stressigt och är känsliga. Det är vanligt hos individer som trillat ur boet, eller har ungar som inte kan flyga så bra.
Hittar dessvärre inget på Wikipedia bara om ångest.
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ngest

Lena Appel. "Anxietas Avis - Ångestfågel"
Lena Appel. ”Anxietas Avis – Ångestfågel”

Just nu är börjar det bli fågelsång. Från både de härliga vår-fåglarna som jag har börjat höra. De sjunger i kapp med ångest-fåglarna, det ligger liksom i tiden. Vissa av oss har det tungt på våren, andra på hösten. Andra är befriade från tyngre mörker oavsett årstid, vilket bara är att gratulera. Det är konstigt hur vi reagerar och hur olika det är. Ljus eller mörker, varmt eller kallt, långt eller kort. Det är olika vad vi mår bra respektive dåligt av. Det som är bra är när vi har lite koll på det där. Då kan man ju i viss mån försöka minska det dåliga så mycket det går och öka det som gör gott. Självklarheter kan man tycka, men det är i alla fall för mig ganska nytt, att ha en karta över mig själv att navigera efter.

Lite ågren kan jag nog ha när sportlovet nu går mot sitt slut och vi inte har sportat tillsammans ett enda dugg, inte heller har vi varit ute särskilt mycket. Jag försöker förtvivlat vara den där aktiverande friluftsmamman men det har blivit som att baxa runt två gigantiska sovsäckar fyllda med rovor. Förr var det mer små potatissäckar som jag kunde svinga och locka ut på olika vis. Men icke nu längre. Sovsäckarna är inte ens kontaktbara. Så jag gömmer mig i tvätt högen och väntar på att dagarna skall gå och vardagen börja igen och ordningen återställas. Jag älskar ordning och rutiner HURRA för det – klart slut från världens tråkigaste människa.

Allt gott/Lena

Fåfängans lovsång

 

Jag sitter och ser på mig själv i spegeln…
…hos min fantastiska frisör Ann-Charlotte (på Galleri Saxen, Nyköping), och har just fått håret ”test-vis” utdraget med en virknål genom hålen i en perforerad badmössa, och ser nu ut som en komplett idiot. Det är en stund av nervkittlande kan man säga.
Det blir så tydligt att vi har nerver i hårbotten, ena stunden nyser jag okontrollerat och i nästa börjar ögonen rinna som på en gammal pudel. Så i fåfängans namn är jag alltså beredd att se ut som en Fraggel https://sv.wikipedia.org/wiki/Fragglarna med snor under näsan och rinnande ögon. Så charmigt?!

Fraggel.
Fraggel.

Trots de här” biverkningarna” Är det en skön känsla att sitta här, lite som att åka tåg. Du kan vila i att du är på väg och ta det lugnt.
Det hjälper inte att du springer runt i salongen eller tåget. Varken resan eller blekningen av håret går fortare av det. Så du kan ägna dig åt att fundera lite och prata zombieserier med Ann-Charlotte, vi tipsar om lite bra saker vi sett sedan sist, tyvärr är jag så dålig på att komma ihåg titlar så det är nog dessvärre jag som får ut mest av detta. Men det är mysigt och behagligt att sitta där och filosofera.

Dessutom får du historier av andra kunder (vare sig du vill det eller inte) det kan vara allt mellan himmel och jord, högt och lågt. Men det som slår mig mest är egentligen inte de enskilda historierna utan insikten om att varje människa har ett liv och sin historia. När jag tänker på det så blir jag så överväldigad. Jag får bilden till mig, ”att varje människa är som en bok”. Fylld med relationer, händelser, möten, öden och tusen tankar och handlingar. Vilket bibliotek som vandrar runt här på jorden!

Lena Appel. "Bokhyllan"
Lena Appel. ”Bokhyllan”

Så, nu är jag snygg i håret igen och skall hem och försöka hitta någon serie som hette något med… ”hundra” Tack Ann-Charlotte och alla andra människor för fantastiska berättelser och existenser. Akta er för zombisarna bara…

Allt gott/Lena

Flower Power

 

”Jag vill vara hel och samlad”
Jag menar att jag vill känna att jag har konturer och att jag vet var jag börjar och slutar. Det låter ju inte klokt – jag vet, men där befinner jag mig 🙂
Jag har i hela mitt liv ”spridit ut” mig, och som någon slags ”godhetens gas” ägnat mig åt att fylla ut skarvar och glapp i alla möjliga sammanhang. Funnits för allt och alla… utom mig själv?! Märkligt, eller hur. Så i någon slags egotripp om att vara viktig och behövd har jag alltså valt bort mig själv för att vara härlig och duktig för andra.

Lena Appel. "Flower Power"
Lena Appel. ”Flower Power”

Jag vet att jag inte är ensam om att sätta mig själv åt sidan, och att det tar tid att ändra sitt beteende, men det går. Och jag känner mig upprymd just nu för att jag gör framsteg. Så jag vill dela med mig av det, och övar samtidigt vidare på att välja mig själv och det som är bra för mig och behålla konturerna.
Så heja alla er som har något ni ”knagglar” med, ta hand om er! Lägg er i en mental blomma emellanåt och njut av att ni är på väg.

Allt gott/Lena