Etikettarkiv: #Kvinna

Bland strumpor och tulpaner

 

Målningarna levererade till galleriet.
Invirade i gamla lakan och täcken eftersom det inte handlade om någon längre transport.

Det slog mig att detta sätt att paketera konst har ju använts länge, ganska miljövänligt när man tänker efter. Även om bubbelplast också förekommer men det blir inte lika mycket. Och återanvändningen är stor. Känner mig nöjd.

I ett anfall av miljöduktighet började jag fundera på hur man kan använda avlagda kläder som inte funkar att ärva längre i sammanhanget, ett par strumpor och lite tejp skulle blir en utmärkt ”hörnskyddare”. Vilken tur att jag har kassvis med strumpor i mina gömmor. De har jag sparat av andra anledningar – det är embryon till figurer. Kanske är det lite magstarkt att använda embryon till packmaterial? Går det någonsin att vara helt hundraprocentigt politiskt korrekt 🙂

Mina tidigare figurer har utvecklats till blommor, i dagsläget tecknad eller målad i olika teknik, kanske utklippt i papper. Vem vet – strumpblomman kanske inte är långt borta. Jag känner att det kliar i fingrarna. Tekniker och uttryck må skifta men det handlar alltid om mångfald och allas rätt till en plats i rabatten eller i byrålådan.
Tack Staffan Westerberg för att du tog strumpan till nya höjder.

Allt gott/Lena

Ta kommandot – fantisera

 

Nu citerar jag min son:
”Man får en önskan, man säger till någon att den är så vacker. Då är det lättare i fantasierna att se att den vill kramas jämt och vill ge en puss jämt.”
”Det är mycket lättare än i verkligheten, då är det är lite mer viktigt och man får se vad den gör. Den som man har gett får välja själv.”
Slut citat.

Alltså om du fantiserar så kan du själv välja hur det går, men i verkligheten får man vänta och se.
Vi står i köket och jag lagar mat och sonen står bredvid och filosoferar. Han är underbar och jag älskar när han resonerar med mig om olika saker. Han har ofta kloka aspekter på saker bara jag orkar lyssna till slut. Men det kan ibland vara lite svårt när jag är stressad, trött eller bara måste hacka lök.
Men när jag fattar att det är NU han berättar och att det inte kommer något SEN. Tillfället försvinner, det kommer inte tillbaka. Och ibland kan jag lägga ifrån mig kniven (det där med att kvinnor kan multi-taska är bullshit, bara smicker för att vi ska vara duktiga idioter) och lyssna på vad han säger och jag blir alltid klokare. Han får mig att tänka nytt, och tankar och erfarenheter som jag ”arkiverat” tvingar han mig att rota fram igen och betrakta i ett nytt ljus. Mycket hälsosamt och uppfriskande.

Som just det där att fantasier kan vi styra. I dem kan vi lyckas med vad som helst, vi får kärlek tillbaka av den vi själva älskar, vi vågar det vi inte törs och vi har alltid svar och lösningar på allt.

Lena Appel, "Fantasier"
Lena Appel, ”Fantasier”

Jag funderar ibland varför vi fått möjligheten till fantasi? Har en leopard fantasi? Det vet vi inte. Men som människa så kan jag i alla fall ofta känna att verkligheten blir just ”viktig” och ibland alltför tung och då är ju fantasin ett väldigt bra verktyg för att liksom ”lufta” och skapa en distans som kanske gör att man på ett bättre sätt kan hantera ”den viktiga verkligheten”. Antingen genom att man får idéer eller bara en stunds vila. Här är ju våra konstformer odiskutabla liksom vanligt hederligt dagdrömmeri. Så jag slår ett slag för fantasin. Om vi tillåter oss att inte ta upp mobilen nästa gång vi väntar, kan vi istället stirra framför oss och försvinna i fantasin där allting är möjligt, no limits.

Allt gott/Lena

”Tidshybris”

 

Det där med tid.
Igår var jag och sonen på habiliteringen för att se om det finns någon bra hjälp att hålla reda på tiden. Han var mycket entusiastisk eftersom han älskar historia och hoppades att vi skulle prata om sjuttiotalet som är på tapeten just nu. Jag förvarnade honom att kanske blir det inte riktigt så kul. Det blev mer Vi pratade om dagar, månader, timmar, sekunder mycket kortare tidsformat.

Jag blir så imponerad av min son när han (trots sin besvikelse) noggrant räknar upp alla månader – ändrar ordningen några gånger så det till slut blir alldeles rätt. Han får frågan vilka månader som hör till vilken årstid och den vänliga specialpedagogen får en utförlig beskrivning av varje månads egenskaper. Här duger inte sommar, vinter osv. Nej ordentligt ska det va, ”sista-sommar-och-början-på-höst-månaden” är augusti. Jag kan också nu upplysa om att”Mars är den första vårmånaden – men inte särskilt mycket”. Är benägen att hålla med (tycker inte att april brukar sköta sig heller).

Lena Appel. "Årshjulet" en visualisering över ett år.
Lena Appel. ”Årshjulet” en visualisering över ett år.

Han har också färger på dagarna och kan klockan även om han inte vill. Igår förstod jag att han blir stressad av den, det är inte det att han inte förstår upplägget utan han gillar inte grejen.

Vi blev visade en app. För mobil och padda, som fungerar som en almanacka men med tillägget att man kan lägga in bilder och ljud för varje punkt samt en ”avcheckningsknapp” som hjälper till att komma ihåg att man faktiskt HAR gjort det eller det.

Jag märkte hans ointresse och han tyckte att det hela var ”löjl” alltså löjligt. Men jag blev däremot väldigt intresserad, precis en sådan skulle jag behöva. Nu har jag en analog pappersalmanacka i A5-format med en vecka per uppslag. Där för jag in när jag ska jobba, deadlines, barnens aktiviteter, och jag försöker hålla någon slags fördelning och inom rimlighetens gränser.

Lena Appel. "Tidshybris"
Lena Appel. ”Tidshybris”

Så länge alla är friska, inga större avbrott eller oväntade händelser inträffar brukar jag kunna hålla ganska bra koll. Sätter stora kryss och färglägger så mitt stressade jag inte ska lägga in ytterligare något möte där det redan finns en annan aktivitet. Men livet ÄR ju avbrott, sjukdomar, stopp-i-toaletten, PMS, och tusen andra saker. Alltså blir min almanacka fylld på ett mycket märkligt sätt, som om det bitvis fanns ett parallellt universum, där det också går bra att boka upp diverse. Det skulle den här appen aldrig tillåta – varningslampor och meddelandet ”Varning TIDSHYBRIS” skulle blinka och ljuda.

Så det är jag som behöver det där tidshjälpmedlet, inte min son. Han försätter sig inte i sådana här situationer. Han säger lugnt att han ”inte har tid” eller att han ”måste vila” och det är sant. Jag önskar bara att jag också kunde äga den självklara självbevarelsedriften, men tack och lov har jag ju honom som vägledare och guide, plus att jag ska försöka sno åt mig hans hjälpmedel.

Allt gott/Lena

Var tog tacksamheten jag kände vägen?

 

Hör ni hur det ekar?

Det är för att jag sitter i PMS-grottan och är otacksam. Allt är fel och mest fel är det på mig. Jag lider av i stort sett ALLA tillstånd och dåliga egenskaper man överhuvudtaget kan ha. Och jag tycker naturligtvis mycket synd om mig själv.
Vi får se om det vänder… kanske inte denna gången. Tänk om det är just den här gången som det hakade upp sig?

Lena Appel. "PMS-grottan"
Lena Appel. ”PMS-grottan”

Senare, samtal mellan några Lena kände
”Jaa, det var ju lite sorgligt hon kom liksom aldrig ut därifrån igen. Och nu har vi inte hört något på några år…”

Nämen grilla på ni 😉

Allt gott/Lena

en sjujävla resa

 

Tack lilla kropp.
Jag har fått bo och använda dig i över femtio år nu. Och du har varit tålmodig, och generös mot mig, som inte alltid skött dig så väl.
Jag var rökare i femton år, så korkat. Jag har ätit så mycket skit och gör fortfarande är jag rädd (Men chips och ostbågar är sååååå gott). Ibland har jag festat natten lång (även om det kanske inte händer så ofta numer) som straffat sig hårt dagen efter, men då har jag/själen också fått känna av mitt dumma beteende, lite rättvisa trots allt.
Att minnet sedan inte är så långt är ju synd.

Lena Appel. "det är en dag i morgon också"
Lena Appel. ”det är en dag i morgon också”

Vi har haft alla slags barnsjukdomar ingen vaccination här inte. Vi genomled mässling, påssjuka och vattkoppor (kommer du ihåg att det var blåsor tom på ögonvitorna?) Helt galet. Sedan hamnade vi på sjukhus och fick skära i dig och ta bort blindtarmen. Saknar du den? Jag märker inget. Ärret är ju asfult. Men den där lugnande sprutan innan narkosen var ju najs. Gud så roligt det kändes att vi skulle opereras. Vad vi sa till personalen vill vi nog inte minnas.

Sedan har vi cyklat omkull, ramlat och skrubbat hål på ytskiktet många gånger, men du har alltid läkt så fint. Opererade ögat gjorde vi också för att det inte skulle skela så förbannat, det fixade du också fint. Jag tyckte nog att det var värre. Och nu skelar vi åt andra hållet och ser för jävla dåligt. Ja ja, det är som det är.

Lena Appel. "Vad finns det att se?..."
Lena Appel. ”Vad finns det att se?…”

Jag har mobbat dig med att inte vara nöjd med hur du ser ut, det har liksom alltid varit något fel. Förlåt jag vet att du gör så gott du kan. Flera graviditeter har vi gått igenom och två av dem blev två fina prinsar som du klämde ut utan bedövning. Undrar idag om det var så smart, men det är så dags att tänka på det. Sedan fick du inte sova ordentligt på flera år. Och bära på små bäbisar som du försåg med mat på ett genialt sätt, lite otacksam behandling av ”mjölkbehållarna” bara. Det var ju suga de skulle göra, inte tugga.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Och vi har idrottat sedan the wery beginning, olika sorter. På konståkningen fick du mycket stryk när vi ramlade och fötterna var rätt ansträngda i trånga skridskor, frysa fick du göra också. Det har varit friidrott, tennis och ridning. Jujutsun var tuff, då hade du blåmärken som var rejäla. Mina dåliga nerver ställde till det, men du skötte dig bra. Alla timmar på gymmet och i gympagrupper av olika sorter där du inte svikit mig. Tack för det och tack för att jag fortfarande kan hålla på. Vi känner av lite leder och det är lite stelt ibland men det funkar.
Det är en sju-jäkla resa vi har gjort tillsammans och jag hoppas vi kör på ett tag till. Jag ska försöka ta hand om dig på bästa sätt och sluta klaga på hur du ser ut.
Du är bäst kroppen!

Allt gott/Lena

Sov-vecks-ränder

 

Vid den sena söndagsfrukosten eller brunchen om man så vill, påpekar yngste sonen vänligt att jag är väldigt rynkig. Och så spärrar han upp sina ärliga blå ögon (i ett försök att skapa rynkor i sin egen panna) och drar med fingret som för att känna på vecken. Mycket pedagogiskt, och det finns ingen risk att hans budskap inte når fram.

– Tack jag vet.
Säger jag lite trött och slår lite för hårt på ägget med skeden. Skalet har redan spruckit så det behövs egentligen inte. Då tittar han på min kind med en bekymrad min och säger…

– Du har ”veck-ränder” åt andra hållet på kinden också.
– Mmmm, det är för att jag nyss har vaknat och legat med kinden mot ett skrynkligt lakan.

Jag kastar inte ägget på min son och hotar att göra honom arvlös (ett mycket trubbigt hot, men det vet ju inte han). Nej, istället är jag glad att han, som har autism (och lite annat) ser och noterar omvärlden och vill kommunicera.
Så vi resonerar lite om hur det går till och jag får ett litet föredrag om hur hans öron varit röda när han vaknat. Vi konstaterar att det nog beror på att han vikt öronen mot kudden. Och samtalet fortsätter med en noggrann beskrivning av hur det går till när öronen blir ”vanliga” igen. Den här avhandlingen tar väldigt lång tid, det brukar göra det, för allt repeteras minst tre gånger. Och just idag är det ju ok, det är söndagsfrukost och vi har all tid i världen. Och jag hoppas att jag under tiden skall bli av med mina ”sov-vecks-ränder” så jag kan gå utanför dörren.

Lena Appel. "sovrynkor"
Lena Appel. ”sovrynkor”

Efter en stund skuttar sonen slät och fin (med marsipan-öron) ut genom dörren, inte en skrynkla där inte.
Jag funderar över sakernas tillstånd medan jag plockar in i diskmaskinen. Ser ett äpple som ligger i fruktskålen, ingen vill äta det, för det är alldeles rynkigt. Hejdar impulsen att hälsa.

Det tar allt längre tid för ”sov-veck-ränderna” att försvinna har jag noterat till min fasa.
Framtiden ser inte ljus ut på den punkten. Jag får skräckvisioner om att tvingas stiga upp kl. 04.00 för att sedan ägna timmar åt att med fuktkräm och massage försöka få bort vecken på kinderna efter örngottet. Kanske kan man använda en sån där vaskploppare? Och liksom med sug tvinga huden att släta ut sig. Vad heter det där tyget ”Bäck och bölja”… aldrig.
Den spänstiga ungdomstiden är förbi, numera är hela jag mer som en klump modellera. Men med skillnaden att min yta inte går att släta ut med några drag med fingret. Som en mardröm, men jag vågar inte nypa mig i armen, det skulle väl ta en dryg vecka innan det gick tillbaka.

Allt gott/Lena

Fem kvinnor är fler än fyra män

Jag har ofta hört att man anser att vi kvinnor inte hjälper varandra. Att vi nästan hellre skulle försvåra för våra medsystrar. Visst har jag mött kvinnor som varit rent elaka och inte särskilt hjälpsamma eller trevliga. Men jag har definitivt träffat många, många fler som varit precis raka motsatsen. (Detta gäller män också).
När jag satte mig och verkligen tänkte efter över vilka kvinnor jag träffat som hjälpt mig på något sätt i livet, blev det en jättelista med namn. Jag tänkte först att skriva ner alla i ett blogginlägg men insåg att jag ju har glömt någon eller några. Många namn är dubbletter flera gånger om. Så jag valde bort det och gjorde en bild av det istället. Alltså ingen nämnd och ingen glömd.

Lena Appel. "Tack"
Lena Appel. ”Tack”

Jag väljer att fokusera på kvinnor idag, för vi har ju haft rösträtt i HELA nittiosju år den här veckan!
Det är ju jättebra att vi har det naturligtvis, precis som det är jättebra för alla män som också lever i den här världen att de kan rösta på det och dem de tror på. Och vara delaktiga i sin nutid och framtid.

HURRA! Får man väl utbrista, för att vi har en demokrati sedan nittiosju år tillbaka i det här landet. Norge och Danmark ligger några år före för att inte tala om Finland som firar över hundra år som sann demokrati.

Kan det där snåla ryktet om oss kvinnor bottna i att vi inte haft en självklar plats på samma villkor som männen. Och därför kämpat för att erövra mark inom områden dit kvinnor inte haft tillträde tidigare. Och på kuppen blivit giriga, egoistiska och rädda att förlora det vi lyckats komma över, så vi har vänt systrarna ryggen. Kan vara så. Men inte ok hur som helst.
Nu blir ju saker bättre och bättre, och då kan man ju förvänta sig att vi alla kan slappna av och hjälpa varandra oavsett kön, läggning, tillhörighet, funktionsvarianter och allt annat som gör oss speciella och härliga.

Så lite av en feminin vecka kan man säga. Firande av kvinnlig rösträtt, Morsdag på söndag. När jag tittar i almanackan ser jag bara tjejnamn förutom på tisdag då Ivan gör ett inhopp och onsdagen då Urban gästspelar helt solo. Nåja det må väl vara hänt.

Det har funnits så många fina kvinnor i mitt liv och jag är så tacksam för all hjälp. Att bara få finnas och växa upp (mamma), uppmuntran, stöd, tröst, utbildning, nya vägar, nya synsätt, fler möjligheter, självkänsla, självförtroende, jobb, uppdrag, erkännande.
Och allt detta inom vitt skilda områden.

Tack ska ni ha alla sköna systrar och stort lycka till med allt ni företar er!
Allt gott/Lena

TACK!

Jag vill säga några ord och samtidigt tacka Anna och Anna
Min huvudsakliga utbildning är inom den fria konsten. D.v.s. att jag har utbildat mig på en konsthögskola och tagit en Magister Examen i fri konst. Jag har läst konstvetenskap, konsthistoria och andra teoretiska ämnen inom konstområdet. Detta skedde under slutet av åttio- och början av nittiotalet. Juraperioden för vissa, ”för ett tag sedan” för oss andra.
En sak var tydlig under hela min utbildning, avsaknaden av kvinnliga förebilder. Det fanns gästlärare och föreläsare som var kvinnliga men det var definitivt flest män. 20-80% skulle jag säga.
Lite spännande eftersom den siffran nästan var tvärtom i elevkåren.

Som konstnär så inspireras man ju av andra kollegor och föregångare i historien. Då det begav sig tänkte jag inte så mycket på det, jag var så upptagen med att utvecklas och ta in allt. Jag var engagerad och enormt glad för att få möjligheten att gå den utbildningen så jag var nog inte särskilt kritisk överhuvudtaget är jag rädd.

Många av mina konstnärliga förebilder var och är av manligt kön. När jag läste konstvetenskap så var det en särskild kurs som hette ”kvinnor i konsten”!!!
Att det skulle vara ett litet delmoment i en hel kurs. Idag känns ju det helt sjukt. Men det var inte mycket mer än ett häfte och en ytterst liten del av kursen då vi pliktskyldigast uppmärksammade den kvinnliga delen av konsthistorien.
På ett sätt är jag tacksam att jag inte reagerade. Förmodligen hade då hela min energi gått åt att debattera missförhållandena, och min konstnärliga utveckling hade fått stå tillbaka.

Och kanske är det inte ett problem i sig att de flesta ”konstidolerna” var män. Rent konstnärligt så tror jag det gör detsamma. Och faktum är ju att eftersom könsrollerna sett ut som de gjort historiskt, är det ju männen som har utvecklat sitt konstnärskap och kunnat göra sig en karriär och därmed skapat en plats i historien. Inget konstigt med det.

Men jag som kvinna, hade gärna haft några framgångsrika kvinnliga konstnärer som kunnat visa vägen hur man t.ex. kombinerar barn och en konstnärlig gärning. Hur du tar plats i ett mansdominerat område på DINA villkor. Det har varit svårt med den biten. Det är bättre nu, och jag hoppas att det i framtiden kommer att bli helt bra. Och att alla människor får tillgång till förebilder som är relevanta för dem. Kvinnor och män, olika nationaliteter, HBTQ. You name it!

På senare år har jag ju kunna utöka min inspirations- och pepp-källa med många kvinnor och nya män. Så det går ingen nöd på mig.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Men det finns två ANNOR som fanns då det begav sig, som jag vill uppmärksamma. Vars konstnärskap och personlighet stannat hos mig, och som jag vill tacka. Ni var (är) ledfyrar.

Den första Annan var min lärare på ABF:s konstskola i Umeå.
Då jag som färsk och entusiastisk elev började min konstbana. Något förvirrad och häpen över denna nya värld som öppnat sig. Anna Kristensen var en mycket bra lärare och hon har bara växt med åren. Då jag blivit i alla fall något klokare. Och insett inte bara vilken fantastisk konstnär hon är utan också att hon samtidigt haft familj och lyckats ro iland allt detta. En sann inspiration och ledstjärna. Tack Anna! http://www.annakristensen.com/

På Konsthögskolan i Umeå mötte jag Annan nummer två. Anna Sjödahl. Hon var politisk och öppnade ytterligare en värld för mig. Hon stöttade mig i mina funderingar och gjorde själv konst som jag återigen efter en viss mognad har förmågan att uppskatta mer nu. Hon tog plats och det var nog inte alltid bekvämt. Men hon har fastnat hos mig, och mina tankar går till henne emellanåt. Tack Anna, och jag hoppas du har det gott i din himmel. Du gick bort alldeles för tidigt.
http://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/svenska-hjartan/hjartan/anna-sjodahl/

Allt gott/Lena

För mig själv – tillsammans med andra

 

Gymmet är min lilla fristad. Jag älskar att gå dit och vara lite ”halv-anonym”. Jag pluggar i mina lurar och lyssnar på favoritmusik med lagom tempo, nästan lite för högt, men jag vill liksom vara för mig själv, i min ljudbubbla. Där inifrån kan jag ostört tänka och kika på omgivningen utan att behöva varken ge eller ta.
Det härliga är att ingen uppfattas som otrevlig om man går i sin egen värld, det är fullt accepterat. Det räcker med en kort nick som hälsning ”jag har sett dig” nu gör vi det vi är här för att göra. Överens – alla glada.

Lena Appel. "Rund och go"
Lena Appel. ”Rund och go”

Och jag känner mig inte ensam, tvärtom, det är som en osynlig samhörighet, utan ord. Vi ”känner” varandra utan att ha bytt ett ord. Kan man känna samhörighet utan att veta ett skit om de människorna? Jag tycker det är underbart att få ha en sådan sfär i mitt liv. Jag behöver tiden för mig själv och få frigöra lite endorfiner. Sedan är jag en jättebra mamma, fru, kompis, syrra, dotter och allt annat.
Det finns såklart många andra sorter också. Träningskompisar som peppar varandra högljutt eller tyst. Far o son, dotter o mor. Väninnor som passar på att avhandla några ämnen på motionscykeln. Gubbar som byter några ord mellan maskinerna. En skön blandning av åldrar, kön, nationaliteter och orsaker till att man är där. Det är som ett litet samhälle i samhället.
Någon har rehabilitering och tar det precis så lugnt som hen måste göra. Tonåringar som försöker få lite armmuskler, det verkar inte spela någon som helst roll vilket land eller religion du har – grabbar i tonåren vill tydligen ha lite kralliga armar. Och de kämpar tappert. Och sneglar på flickorna i samma ålder. Det hela är mycket oskyldigt och gulligt. Sen har vi oss tanter som kämpar mot gäddhänget, en lika tapper kamp med lika varierande resultat.

Lena Appel. "För mig själv - tillsammans med andra"
Lena Appel. ”För mig själv – tillsammans med andra”

Inte riktigt lika betittat men kanske lite gulligt ändå.
Vissa vill lägga till andra ta bort. Gubbarna som nog jobbar på att minska omfånget något, antingen har de bestämt själva eller så har en läkare varit inblandad. Även de kämpar på. Det är ”hipster-skägg”, rastaflätor, inget hår alls, permanent, praktisk kort frisyr, hästsvansar och platt-tångat hår. Alla sorter är där med sin personliga agenda och kämpar på i sin takt. Och väl-måendet kommer på kuppen. Jag gillar att använda min kropp så att jag känner att jag lever. Och återigen kan jag känna mig så tacksam för att jag kan och får göra det.

 

Allt gott/Lena

Flower Power

 

”Jag vill vara hel och samlad”
Jag menar att jag vill känna att jag har konturer och att jag vet var jag börjar och slutar. Det låter ju inte klokt – jag vet, men där befinner jag mig 🙂
Jag har i hela mitt liv ”spridit ut” mig, och som någon slags ”godhetens gas” ägnat mig åt att fylla ut skarvar och glapp i alla möjliga sammanhang. Funnits för allt och alla… utom mig själv?! Märkligt, eller hur. Så i någon slags egotripp om att vara viktig och behövd har jag alltså valt bort mig själv för att vara härlig och duktig för andra.

Lena Appel. "Flower Power"
Lena Appel. ”Flower Power”

Jag vet att jag inte är ensam om att sätta mig själv åt sidan, och att det tar tid att ändra sitt beteende, men det går. Och jag känner mig upprymd just nu för att jag gör framsteg. Så jag vill dela med mig av det, och övar samtidigt vidare på att välja mig själv och det som är bra för mig och behålla konturerna.
Så heja alla er som har något ni ”knagglar” med, ta hand om er! Lägg er i en mental blomma emellanåt och njut av att ni är på väg.

Allt gott/Lena