Etikettarkiv: #Konst

En riktig konstnär lider

 

Att konstnärsyrket skulle bli tufft visste jag, hur många gånger har jag inte fått höra att jag kommer att leva fattig som en kyrkråtta och om jag någon gång skulle bli berömd/rik så skulle det ju i så fall ske efter min död. Jättekonstigt att satsa på något sådant – eller hur?! Jag var ung och döv för sådant, som tur var.

Lena Appel

En ”riktig” konstnär vill ha det svårt
Jag älskar att skapa och har ett stort behov av att skapa vackra miljöer och ting, det är det jag är bra på. Och jag har ett stort behov av att känna mig trygg och kunna försörja min familj. Detta blev ju en motsättning som undergrävde min självkänsla. Jag kände mig som en bluff. En ”riktig” konstnär ska ju inte vilja ha något annat än ny färg och duk.

Lena Appel

Allt kan bli för mycket
Jag kämpade i många år med att kombinera familj, brödjobb och mitt konstnärliga arbete. En tid som till stor del handlade om min yngste son och diagnosen autism, resan med honom och att också räcka till för hans bror. Till slut så blev jag sjuk i en utmattningsdepression. Det blev en vändpunkt för mig. Helt plötsligt hade jag ironiskt nog tid, men jag hade också givit upp. Jag hade nått den punkt då jag släppte min önskan att bli en framgångsrik konstnär. Och då kom inspirationen tillbaka, och även hälsan.

Lena Appel

Tillbaka till ritbordet
Jag bestämde mig för att gå en kurs i företagande och jag bestämde mig också för att jag hade rätt till egen tid och ett arbetsrum. Och helt plötsligt var mitt uppdrag så tydligt – att få mig själv och andra att må bra.

 Jag började jobba systematiskt, jag startade en blogg och skrev texter och skapade bilder som jag publicerade där. Det blev ett rytmiskt skapande och en slags bearbetning på samma gång. Och det har givit flera arbetserbjudanden och skapade snabbt möjlighet till försäljning av flera verk till både offentlig miljö och privat. Och det fortsätter för idag har jag även lagt till en webbshop.

Lena Appel

Jag valde att ta min plats
Jag slutade ängslas över vad ”etablissemanget” skulle tycka om mig som konstnär. Jag struntade i om jag var ”kaxig”. Jag talade om att jag fanns och vad jag kan. Och kraften till det kom ur att jag vill stå upp för dem som är ”udda blommor” de som inte passar in – dit hör jag själv.

Jag vill bidra med något gott till världen
Och göra den till en något bättre plats. Jag älskar att skapa verk som ger kraft och hopp, och höjer livskvalitén för människor.

Lena Appel

 

Jag har ett meningsfullt uppdrag
Jag utsmyckade en avdelning på ett demensboende och fick möjligheten att prata med de boende, anhöriga och de som arbetar där. Alla är så nöjda och säger att de – känner glädje när de ser mina verk. För mig som önskar att ge dem som behöver stöd och kraft något, kan det ju inte gärna bli bättre.

 

Allt gott/Lena

Vita pallar och kliande hjärtan

 

Så är det dags att börja avveckla julhelgen och det nya året har redan blivit 7 dagar gammalt.
Det går så fort så fort allting. Tonåringen har skolstartsångest och mannen och jag har liiite jobbångest.  Jag tycker bra om vardagen, allt rullar på bättre då tycker jag.

Även om min ledighet från anställningsjobbet har varit skön och tiden har jag lagt på att fira jul och jobba i ateljén.

Har färdigställt en triptyk som kommunen har köpt in till ett demensboende. Det är den andra utsmyckningen på kort tid som förhoppningsvis kommer glädja boende som lider av demens. Det gläder mig väldigt mycket och jag har vävt in mycket glädje och kärlek i målningarna så jag hoppas att det ska spridas till dem som behöver.

 

Jag fick själv en av de finaste presenter jag någonsin fått den här julen.
Yngste sonen var väldigt orolig i höstas då han skulle börja på särskolegymnasiet Gripen här i Nyköping. Vi pratade om vad som gnagde och en av sakerna var att han var orolig över att behöva bygga en möbel.
Det är ett av projekten eleverna har, att välja en enklare IKEA-möbel och montera och måla den. Han var inte sugen alls på det.

– Hur gör man det? Jag kan ju inte sånt heller.

Men så i julas kommer han med en stor IKEA-kasse, och i den en jättefin vit pall som han hade gjort och nu gav till mig.

-Här får du mamma, den kan du sitta på i ateljén när du målar.

Rörd är väl bara förnamnet, jag blev sådär glad på riktigt ni vet, och jag kunde se hur stolt han blev.

Pallen är den bästa pall jag någonsin har haft, kommer alltid att använda den såklart.

Precis som alla fina små gåvor jag fått under åren av båda sönerna, äldste sonen hade för många år sedan i skolan tovat ett hjärta som skulle hänga runt halsen, och det gav han till mig. Jag blev lika rörd då och satte genast på mig detta vackra. Problemet var bara att det kliade något så infernaliskt att jag blev helt flammig och såg ut som om jag drabbats av någon suspekt sjukdom, så det har nu blivit mer en väggdekoration, en mycket kär sådan.

 

Allt gott/Lena

Bland strumpor och tulpaner

 

Målningarna levererade till galleriet.
Invirade i gamla lakan och täcken eftersom det inte handlade om någon längre transport.

Det slog mig att detta sätt att paketera konst har ju använts länge, ganska miljövänligt när man tänker efter. Även om bubbelplast också förekommer men det blir inte lika mycket. Och återanvändningen är stor. Känner mig nöjd.

I ett anfall av miljöduktighet började jag fundera på hur man kan använda avlagda kläder som inte funkar att ärva längre i sammanhanget, ett par strumpor och lite tejp skulle blir en utmärkt ”hörnskyddare”. Vilken tur att jag har kassvis med strumpor i mina gömmor. De har jag sparat av andra anledningar – det är embryon till figurer. Kanske är det lite magstarkt att använda embryon till packmaterial? Går det någonsin att vara helt hundraprocentigt politiskt korrekt 🙂

Mina tidigare figurer har utvecklats till blommor, i dagsläget tecknad eller målad i olika teknik, kanske utklippt i papper. Vem vet – strumpblomman kanske inte är långt borta. Jag känner att det kliar i fingrarna. Tekniker och uttryck må skifta men det handlar alltid om mångfald och allas rätt till en plats i rabatten eller i byrålådan.
Tack Staffan Westerberg för att du tog strumpan till nya höjder.

Allt gott/Lena

Är du kulspets eller blyerts?

Du är unik…
…döpte jag en bild till, det är ju en självklarhet, faktiskt. Men ändå är det något som vi hela tiden måste påminnas om.  Idag har jag en ”surdag” och känner mig irriterad på att det måste vara så. Alla dessa käcka ordspråk och glada tillrop, i stil med ”Var dig själv”, ”Det finns bara en som du” osv.

Och där räknar jag in mig själv naturligtvis, hela min konstnärliga gärning går ut på det. Men ibland funderar jag på om det gör någon nytta? Det kan ju bli så jävla käckt att man kräks, sådär klämmigt så man flyr, här tänker jag lite på ”åttiotals-Susanne” med sina tajts och benvärmare som hejjade fram oss med benlyft och armvift i TV-sända Workout pass.

En själslig Susanne vill jag inte ha, eller vara. (Det är inget fel på henne som person, det är fenomenet) Nej jag byter titel…

Öena Appel ”Är du kulspets eller blyerts?”

”Är du kulspets eller blyerts?”

Allt gott/Lena

Work in progress

Förlustar mig i ateljén
Med målningar som skall vara med på julsalongen hos Galleri Sjöhästen här i Nyköping i december. Galleriet är inrymt i ett äldre hus med stora vackra fönster och högt i tak och knarriga golv. Känns spännande och roligt att få hänga mina verk i den härliga miljön och se vad som händer.

Lena Appel, work in progress

Det är alltid lika spännande att hänga en utställning. Jag har varit med på utställningar i klassiska gallerier och konsthallar, industrilokaler, ett gammalt elverk, kyrkor. Inomhus och utomhus. Och det blir något nytt varje gång. Ett verk förändras med miljön och betraktaren, det är bara att hänga med.

Men än så länge är vi (jag och mina blomindivider) i den trygga ateljén och allt är frid och fröjd, och jag är en lyckligt lottad människa som får hålla på med detta som jag älskar.

 

Klart slut å kram Lena

Art Power

 

Jag är så j-a glad…
… två av mina verk hänger nu permanent på äldreboendet Myntan, Nyköping i en av avdelningarna för dementa och ”Gör gott”.

Konstens kraft.
I våras provade jag och konstansvarig på Nyköpings kommun att hänga två målningar ur min serie ”How Do You Grow?” på avdelningen. Tidigare hade de haft utmärkt konst men som personalen och de boende upplevde inte fungerade. Associationerna blev tokiga och de boende mådde dåligt. Det är ett väldigt bra exempel på konstens kraft och att den goda tanke man haft kan komma på skam, och det är svårt att förutse.

De tidigare verken var på intet sätt dåliga, tvärtom, men just där och då var konsten, platsen och människorna inte kompatibla. Konsten har kraften att väcka saker hos betraktaren och det är alltid ”I betraktarens öga” – därför att vi alla bär på skilda historier och minnen.

Lena Appel, målning, work in progress.

Do no harm.
Jag var själv lite orolig att framförallt de boende skulle bli upprörda av mina starka färger och former. Så jag tog kontakt med en person som har lång erfarenhet av arbete med dementa och som undervisar i ämnet, min mamma Birgitta Appel. Sån tur att ha den kunskapen på nära håll, och jag frågade henne om vad hon trodde.

Hennes erfarenhet sade att tvärtom kan starka färger och tydliga former vara bra. Och uppenbarligen hade hon rätt för reaktionerna från personalen de anhöriga och de boende inte minst har varit fantastiska. Att de tycker om att titta på bilderna och känner sig glada och får kraft.

Jag blir rörd. Kan det bli bättre?
Det är en sån gåva att få uppleva att det jag skapar med sån lust och glädje i min ateljé får komma människor till del och ge det som är min önskan – kraft, inspiration och förhoppningsvis lite healing i och med det. HURRA!

Allt gott/Lena

Vegetarisk grafik

Utställning – Mårtens Hus – Nyköping
Nu hänger några av mina bilder på Mårtens Hus – Vegetarisk och vegan mat när den är som bäst och i trevlig miljö.

Lena Appel. Interiör från Mårtens Hus. Nyköping.

Själv är jag fortfarande köttätare men mitt bidrag till det vegetariska får bli bilderna av mina växter/vänner. Det går bra att se utställningen fram till 4 september.

P.S fast idag åt jag linssoppa… faktiskt D.S.

Välkomna! Lena

Slut-på-semester-ångest-men-det-blir-nog-bra

Nu är semestern slut. 

I morgon går jag till jobbet igen, HUR ska jag komma upp på morgonen? Jag har ju vänt på dygnet och hasar ju inte upp förrän på förmiddagen, och då rullar jag ju bara ut på verandan och blir liggandes där?!
Jag har ”jobbångest” helt klart, men det har ju gått bra många gånger tidigare så jag antar att jag kan räkna med det även denna gång. Lite ”semester-jet-lag” får det bli, inte värre med det (sade hon hurtigt och ansträngt). Ska dessutom bli riktigt roligt att träffa folk igen  – har grottat runt härhemma mest som sagt.
Jag konstaterar att sommaren har varit behaglig, ja det ordet vill jag faktiskt använda för det har inte varit för varmt, inte för kallt, inga mygg, få getingar (jag fick rädda en stackare ur rosévinet i går).

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag har inte varit helt ledig, som många kulturarbetare känner igen är ju ledigheten från ”lönejobbet” ett tillfälle att ge den egna verksamheten odelad tid. Så jag går ut hårt med att starta upp datorn och Outlook på Nyköpings kommun i morgon bitti för att på eftermiddagen dra vidare till Mårtens Hus här i Nyköping för att hänga några av mina bilder där.

Så från och med tisdag 1 augusti till och med 1  september går det bra att äta en god bit mat och samtidigt se mina senaste bilder ur serien ”How Do You Grow?”

Välkomna!

Allt gott/Lena

 

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena