Etikettarkiv: #Konst

Är du kulspets eller blyerts?

Du är unik…
…döpte jag en bild till, det är ju en självklarhet, faktiskt. Men ändå är det något som vi hela tiden måste påminnas om.  Idag har jag en ”surdag” och känner mig irriterad på att det måste vara så. Alla dessa käcka ordspråk och glada tillrop, i stil med ”Var dig själv”, ”Det finns bara en som du” osv.

Och där räknar jag in mig själv naturligtvis, hela min konstnärliga gärning går ut på det. Men ibland funderar jag på om det gör någon nytta? Det kan ju bli så jävla käckt att man kräks, sådär klämmigt så man flyr, här tänker jag lite på ”åttiotals-Susanne” med sina tajts och benvärmare som hejjade fram oss med benlyft och armvift i TV-sända Workout pass.

En själslig Susanne vill jag inte ha, eller vara. (Det är inget fel på henne som person, det är fenomenet) Nej jag byter titel…

Öena Appel ”Är du kulspets eller blyerts?”

”Är du kulspets eller blyerts?”

Allt gott/Lena

Work in progress

Förlustar mig i ateljén
Med målningar som skall vara med på julsalongen hos Galleri Sjöhästen här i Nyköping i december. Galleriet är inrymt i ett äldre hus med stora vackra fönster och högt i tak och knarriga golv. Känns spännande och roligt att få hänga mina verk i den härliga miljön och se vad som händer.

Lena Appel, work in progress

Det är alltid lika spännande att hänga en utställning. Jag har varit med på utställningar i klassiska gallerier och konsthallar, industrilokaler, ett gammalt elverk, kyrkor. Inomhus och utomhus. Och det blir något nytt varje gång. Ett verk förändras med miljön och betraktaren, det är bara att hänga med.

Men än så länge är vi (jag och mina blomindivider) i den trygga ateljén och allt är frid och fröjd, och jag är en lyckligt lottad människa som får hålla på med detta som jag älskar.

 

Klart slut å kram Lena

Art Power

 

Jag är så j-a glad…
… två av mina verk hänger nu permanent på äldreboendet Myntan, Nyköping i en av avdelningarna för dementa och ”Gör gott”.

Konstens kraft.
I våras provade jag och konstansvarig på Nyköpings kommun att hänga två målningar ur min serie ”How Do You Grow?” på avdelningen. Tidigare hade de haft utmärkt konst men som personalen och de boende upplevde inte fungerade. Associationerna blev tokiga och de boende mådde dåligt. Det är ett väldigt bra exempel på konstens kraft och att den goda tanke man haft kan komma på skam, och det är svårt att förutse.

De tidigare verken var på intet sätt dåliga, tvärtom, men just där och då var konsten, platsen och människorna inte kompatibla. Konsten har kraften att väcka saker hos betraktaren och det är alltid ”I betraktarens öga” – därför att vi alla bär på skilda historier och minnen.

Lena Appel, målning, work in progress.

Do no harm.
Jag var själv lite orolig att framförallt de boende skulle bli upprörda av mina starka färger och former. Så jag tog kontakt med en person som har lång erfarenhet av arbete med dementa och som undervisar i ämnet, min mamma Birgitta Appel. Sån tur att ha den kunskapen på nära håll, och jag frågade henne om vad hon trodde.

Hennes erfarenhet sade att tvärtom kan starka färger och tydliga former vara bra. Och uppenbarligen hade hon rätt för reaktionerna från personalen de anhöriga och de boende inte minst har varit fantastiska. Att de tycker om att titta på bilderna och känner sig glada och får kraft.

Jag blir rörd. Kan det bli bättre?
Det är en sån gåva att få uppleva att det jag skapar med sån lust och glädje i min ateljé får komma människor till del och ge det som är min önskan – kraft, inspiration och förhoppningsvis lite healing i och med det. HURRA!

Allt gott/Lena

Vegetarisk grafik

Utställning – Mårtens Hus – Nyköping
Nu hänger några av mina bilder på Mårtens Hus – Vegetarisk och vegan mat när den är som bäst och i trevlig miljö.

Lena Appel. Interiör från Mårtens Hus. Nyköping.

Själv är jag fortfarande köttätare men mitt bidrag till det vegetariska får bli bilderna av mina växter/vänner. Det går bra att se utställningen fram till 4 september.

P.S fast idag åt jag linssoppa… faktiskt D.S.

Välkomna! Lena

Slut-på-semester-ångest-men-det-blir-nog-bra

Nu är semestern slut. 

I morgon går jag till jobbet igen, HUR ska jag komma upp på morgonen? Jag har ju vänt på dygnet och hasar ju inte upp förrän på förmiddagen, och då rullar jag ju bara ut på verandan och blir liggandes där?!
Jag har ”jobbångest” helt klart, men det har ju gått bra många gånger tidigare så jag antar att jag kan räkna med det även denna gång. Lite ”semester-jet-lag” får det bli, inte värre med det (sade hon hurtigt och ansträngt). Ska dessutom bli riktigt roligt att träffa folk igen  – har grottat runt härhemma mest som sagt.
Jag konstaterar att sommaren har varit behaglig, ja det ordet vill jag faktiskt använda för det har inte varit för varmt, inte för kallt, inga mygg, få getingar (jag fick rädda en stackare ur rosévinet i går).

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag har inte varit helt ledig, som många kulturarbetare känner igen är ju ledigheten från ”lönejobbet” ett tillfälle att ge den egna verksamheten odelad tid. Så jag går ut hårt med att starta upp datorn och Outlook på Nyköpings kommun i morgon bitti för att på eftermiddagen dra vidare till Mårtens Hus här i Nyköping för att hänga några av mina bilder där.

Så från och med tisdag 1 augusti till och med 1  september går det bra att äta en god bit mat och samtidigt se mina senaste bilder ur serien ”How Do You Grow?”

Välkomna!

Allt gott/Lena

 

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

Mellantillvaro

 

Jag har blivit med Galleri – web shop!
Under julledigheten har jag snickrat på min web shop som jag nu hälsar välkommen till.  Där kommer jag löpande lägga ut signerade tryck, original och udda verk till försäljning. https://lenaappel.se/index.ehtml (Länken hittar man i menyfältet på hemsidan). Varmt välkomna att titta in!

En liten helg kvar – trettonhelgen.
Den här tiden är tycker jag är lite oviss, vi har alla lite olika lägen. Det heter ju mellandagar, och det blir som en ”mellantillvaro”. Själv gick jag till mitt lönejobb idag måndag den 2 januari 2017, efter att ha varit ledig sedan 22 december 2016. På vägen dit möter jag människor som antagligen också ska jobba, och någon är på väg till förskolan. Men det är inte samma rusch som en ”vanlig” vecka, mycket färre bilar och människor i rörelse.
Jag går förbi hus och gissar om de är på jobbet eller om de ligger och sover gott, eller just ska kliva upp och göra en god frukost i godan ro, läsa tidningen och äta upp de sista fikonen som håller på att torka ihop i ”julskålen”.
Jag tycker det är ganska mysigt att jobba när det är en sådan här tid, det är samma sak i semestertider. Det är lite glest i leden och många lappar på dörrar som talar om när vederbörande kommer tillbaka från sin ledighet. Under de här perioderna finns det utrymme att jobba lite mer i lugn och ro. Mejllådan är inte alls lika knökad, telefonen ringer inte heller lika mycket och det är fyradagarsvecka!
Och är det något kvar i Aladdinasken kan man ju ta med den till jobbet. YES, jag har det bra.

Allt gott/Lena

Personlig utveckling vare sig du vill eller inte

 

Just nu pustar jag ut lite…
…jag har haft nöjet att vara en liten del i maskineriet som arrangerar ett event här i Nyköping som heter ”LitterArt Gästabud”. Detta var mitt första år och eventets fjärde, samma tid samma plats, Fredag, Lördag och Söndag i slutet av Oktober.
Nyköping har sedan många år en tradition att genom teater och musikal gestalta historien om Nyköpings Gästabud som ägde rum 1317 på slottet Nyköpingshus. Där Kung Birger Magnusson fängslade sina bröder och lät dem svälta ihjäl i en fängelsehåla.

– Mycket dålig stil, om ni frågar mig.

”LitterArt Gästabud” fokuserar mer på det positiva och själva grejen med gästabud, nämligen att bjuda in och tillsammans i goda vänners lag avnjuta litteratur, konst och teater.  Och skippa det där med att slänga varandra i fängelsehålor och kasta nyckeln i Nyköpings-ån.

Att slänga sig in i nya upplevelser 
Det handlar mer om att ”LitterArt Gästabud” vill erbjuda en möjlighet att själv slänga sig in i nya upplevelser av kulturell natur.
Att möta ett nytt författarskap eller kanske, för allra första gången ett konstnärskap. Och framförallt tillsammans med vänner och andra dela glädjen av att uppleva och utvecklas som människa. För det är ju det man gör – det går liksom inte att undvika när man dyker in i berättelser om nya och gamla människoöden, eller får en historielektion genom en berättelse, ett konstverk eller gestaltad i ett stycke teater. När man lyssnar till någon som berättar om något som den har fascinerats av och ägnat massor av tid och arbete för att förmedla till sin omvärld. Då är det svårt att inte själv bli engagerad och betagen.

Nya tips och ny inspiration såhär i höstmystider

Jag har flera böcker som jag nu kommer att läsa bara för att jag har mött författarna och andra människor som redan läst och rekommenderat dem. Och det fina är att mycket av detta kan jag finna på vårt fina stadsbibliotek. Flera av gästerna som besökte oss under de här tre dagarna påpekade att vi har ett ovanligt vackert bibliotek. Så sträck på er Nyköpingsbor och var stolta. Det är jag i alla fall!

Allt gott/Lena

https://www.facebook.com/litterart.se/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyk%C3%B6pings_g%C3%A4stabud

Nyköpings gästabud kallas de händelser som utspelades på Nyköpingshus i december 1317, då Sveriges kung Birger fängslade sina bröder hertigarna Valdemar och Erik, vilka senare sattes att svälta ihjäl i fängelsetornet på Nyköpingshus. Den enda källan till händelseförloppet är den högst partiska Eriks krönikan[1]

Jag – en taklök?

 

Hur många växter har vi identifierat?
Hur många finns det kvar? Och hur många håller på att utvecklas i detta nu helt naturligt runt om i regnskogarna och på stäppen. Det är en spännande tanke tycker jag. Jag tänker att det rimligtvis kan vara samma sak med oss människor. Vi korsar oss hit och dit, liksom av oss själva. Och vilka korsningarna än är så skapas helt unika individer/blommor med olika kvalitéer och behov.

Jag är mitt i ett bildprojekt där jag förenar mitt intresse för blommor och människor. I den bästa av mina världar vill jag att alla ska få rum, på sina villkor.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

Att alla ska få sin plats i rabatten om man säger så.
I trädgårdslandet är det ingen som ifrågasätter det faktum att olika växter kräver olika förhållanden. Torrt, blött, skyddat, sand eller lerjord. Listan är oändlig precis som antalet arter.

Jag anser att det är precis samma sak med oss människor. Men ändå hanterar vi varandra som om vi alla vore pelargoner. Vilket vi alla väl vet inte är sant. Vem skulle komma på tanken att plantera Näckrosor i ett stenröse, eller taklök i damm miljö? Men vi anser oss inte ha råd att skaffa fram lämplig jordmån och skapa förhållanden som är flexibla så att alla kan växa till sig och utvecklas till just den fantastiska blomma vi är ämnade att bli.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

I det här måleriprojektet vill jag ta upp detta och inspirera oss alla att förstå att vi är olika och att det är bra. Någon behöver sol och växter högt, strax bredvid i skuggan frodas den som behöver motsatsen.

Allt gott/Lena