Etikettarkiv: #kärlek

Ani MaL – YouTube

 

Teknisk ursäkt för att skryta lite 🙂

Melker Appel/AniMaL

Testar att lägga in sonens YouTubeklipp i min blogg. Är en ”proud mama” och skryter hämningslöst med mina barn och deras göranden. Men vad ska jag göra? Jag är ju så jävla förvånad, hur i allsin dagar gick detta till? Jag har ju fått så begåvade barn?!

Inatt skall jag gå och lyssna på AniMaL (Melker) när han rappar. Jag gillar inte rapp och det är alldeles för sent på dygnet för mig men det hör ju inte hit.

Allt gott/Lena

This is Kluster-rap! I’m AniMaL! And this is my brain!

Källa: Ani MaL – YouTube

Sangtalussior och Friskdomar

 

”Jag har fått en friskdom – den kommer av kärlek.”
Ja precis så sa sonen idag. Jag tänkte att ”du är ju magisk kära människa”. Egentligen är vi alla magiska, det vet vi – med hjärnan och förståndet. Men om vi också kunde få den insikten i magen och hjärtat.  Liksom känna det ända in i själen och ut igen. När vi når dit, tror jag att taskiga kommentarer och annat skit inte förekommer.

Lena Appel, ”Sangtalussia”


Om vi kunde älska oss själva – precis som vi är.
Skitsvårt – jag vet. Men ibland har jag fått en liten glimt av insikt – vilken kick det är 🙂 så med kärlek kan vi få ”friskdom”. Här tycker jag verkligen att ”Fake it until you make it” känns meningsfullt – sprid ditt ljus inåt och utåt, åt höger och vänster, upp och ner, fram och tebaks och hit och dit…

Allt gott/Lena

Släkten är värst

Kusiner, systrar, mostrar, farbröder, mor och farföräldrar, bryllingar, sysslingar, vad ska man ha dem till?
Jag hör till dem som har flera mostrar, morbröder och kusiner, en sisådär fem, tio, kusiner, ja nästan hundra stycken. Nä… Det är bara tio. Ni känner kanske igen uttrycket från ”Loranga o Masarin” Barbro Lindgrens underbara historia om en familj som fungerar på sitt alldeles egna sätt. Jag älskar den historien och jag tycker att min släkt är som den. Helt galet fantastisk och full med livsglädje och jävlar anamma. Det är faktiskt nästan tigrar i ladan och simbassäng i garaget.

De är liksom som hundra stycken när man träffar dem.
Ett gäng som huserar i Göteborg… Ja ni fattar ju själva vilket tjöt det blir. Ett gäng som håller till i Jönköping och där ikring. Och ytterligare ett gäng från Skåne, åsså egna familjen i Nyköping och några från Sandviken. Av naturliga skäl träffas vi inte så ofta, det går ibland år mellan gångerna. Facebook är en välkommen länk som hjälper mig att hålla mig något uppdaterad.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Men språkchocken blir ju ändå svår 😉
Jag har fullt sjå att förstå vad de från Malmö säger, medan Göteborgarna brötar på, någon bryter in på Sandvikenmål och lite Småländska. Det är ett herrans liv. Kusin vitamin från Malmö berättar att hon har köpt hus. Och Jag måste ha hört fel – fjärrkontroll till toan. Finns det ens? Någon annan pratar om jakt och fiske, musik, antikviteter, skola, resor och det blir högt och lågt. Barnen stojar omkring och bara är sådär som barn kan, många av dem träffas för första gången men det verkar inte vara något problem.

Moster-yster verkar nöjd tillsammans med mamma och skratt-moster, de sitter på ljugarbänken och flabbar. Vitamin-kusinerna från Götet är alltid på topp och de är svårslagna i partajade. De är alltid glada och pigga. Jag kunde nästan hänga med hela kvällen. Den stora skillnaden är dagen efter… då de är som små ”party-pingel-lärkor” som är pigga och fräscha, och som dessutom har filosofiska utläggningar om existens!? Medan jag själv känner mig som en vissen tulpan och har svårt att besluta om jag ska ha kaffe eller inte.

Släkten rymmer alla möjliga personligheter och livsöden.
Vilt skilda yrken, egna företagare. Några har inga barn, andra har många barn, några har adopterat, andra har kämpat hårt med att få barn, några är ”extraföräldrar” allt finns i en härlig miniatyrspegling av den stora världen och livet. Det finns funktionsvariationer, krämpor av olika slag och allt – både det goda och onda som hör livet till.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Alla tycker inte likadant.
Det finns naturligtvis motsättningar ibland, och alla tycker inte lika om allt, såklart. Jag kan känna att till skillnad från de vänner jag har fått under tid så har de här människorna en gemensam historia med mig, vi har ändå hållt någon slags regelbunden kontakt genom åren. Och för mig som flyttat runt mycket och egentligen inte är ”rotad” någonstans så betyder det mycket för mig.
Det är ju faktiskt unikt att någon som var med när jag var liten kan beskriva när vi lekte tillsammans. Eller berätta minnen från någon jul för evigheter sedan som fyller i mina egna luckor.
Såklart att vi alla har våra egna historier och sanningar. Men när man delar dem med varandra blir ju diamanten mer slipad och får fler facetter.

Lena Appel. "Hjärtat mitt"
Lena Appel. ”Hjärtat mitt”

Är blod tjockare än vatten?
Ibland kanske, ibland inte. Det finns inga regler. Det finns många ”ingifta” som är lika härliga.
Jag känner stor kärlek för mina släktingar både blod och vattenvarianten. Och jag önskar dem allt gott. Och jag hoppas också att jag kan bidra med någon pusselbit till deras egen bild.

Sedan finns det ju en framtid också, då vi kan stötta varandra ? Men det är ju bara om man slutar med Göteborgsvitsarna, tjatet om HV71 och jobbar bort Skånedialekten förstås. Någon jävla måtta får det ju vara.

Allt gott/Lena

Ska ni lukta på glöggen?

Jul jul strålande jul…
ja inte riktigt ännu. Men det är den här tiden jag tycker är allra bäst – den innan jul.  Det är mörkt och allt glittrar så bra då. Vi liksom många andra har en annan familjekonstellation än kärnfamiljsupplägget på grund av skilsmässa. Positivt är att nu finns det extrapappor och mammor, far och mormödrar, Men det är många som ska fira och på olika ställen och tider, julen dras liksom ut och det går inte att göra som tidigare.

Förr var jag väldigt sträng – granen skulle icke kläs förrän dagen innan julafton, då skulle också skinkan griljeras och tusen andra saker hända. Det blev väldigt stressigt, så nu börjar jag jula tidigare jag tycker jag är ursmart för då får man ju mer av förväntansbiten och den är ju bäst.
När julen kommer är den vips över och då är den verkligen SÅ över.

Då har glittret mattats och amaryllisen vält, och man sitter där med marsipansmulor i mungipan och tänker ”har de här mysbrallorna OCKSÅ krympt” och sneglar mot badrumsvågen.

När jag var liten så var min farmor jultomte och vi firade hemma hos mormor. Farmor var bra som tomte så bra att jag var ganska gammal innan jag fattade att det var hon som klätt ut sig, exakt hur gammal ska vi inte gå närmare in på.
Helst skulle jag vilja att det vi ser på julafton från tomteverkstaden skulle vara en prisbelönt dokumentär. Jamen vem vill inte kunna måla utemöblerna med rutig färg, eller bara vara i den där färgglada och varma miljön med musik och sång?

Det tycker yngste sonen som har autism också. Emellanåt upplever han världen och verkligheten som väldigt jobbig och han sa en gång:
– Mamma jag önskar att vi var tecknade och levde i en aminerad film istället.
Jag förstår honom så väl.
Jag förstår också äldste sonen som har sin sagovärld som han gärna vistas i – Lajv-världen. Vi har tillverkat många klädesplagg och letat prylar på secondhand till olika karaktärer, tidsåldrar och miljöer. Sedan ger han sig ut i Katrineholms skogar och är någon helt annan i någon helt annan värld ett tag.

Lena Appel. "Det var väl ändå en välsignad jul"
Lena Appel. ”Det var väl ändå en välsignad jul”

I vår familj har vi en absolut favorit i juletid och det är Karl-Bertil Johnssons julafton. Hela familjen sitter som ljus, och under resten av året dyker repliker upp, som ”du får inte se hur filmen slutar” eller sa o sa, det var ju min tallrik”. Jag sänder en tacksamhetens tanke till Tage Danielsson i sin himmel och till Per Åhlin som fortfarande gör fantastiska teckningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Häromdagen letade vi fram barnböcker som sönerna sedan länge växt ifrån. För att genom en organisation förmedla till barn som inte har det lika bra som vi.
Det blev en mysig stund, med både nostalgi och skratt.  Många böcker var helt sönderlästa och funkade ju inte att ge bort.
Men många böcker var som nya och det kändes så bra att stå där med tonåringarna och slå in fina paket.

Plötsligt säger yngste sonen;
– Nu är jag som Karl-Bertil, jag tar från de rika och ger till de fattiga…

Och då fick jag… hans ömma moder något religiöst i blicken…
Kanske inte precis men något liknande. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna de här två underbara pojkarna, men stolt, glad och mycket, mycket tacksam det är jag.
Och jag önskar en God jul och ett sagolikt och tecknat 2016 …ska ni lukta på glöggen…?

Allt gott/Lena

Jag blir glad

Stod mitt i min ”söndagsvardag” och fixade med middagsmaten då mobiltelefonen i röran på köksbänken ringer. Det är ett nummer jag inte känner igen och tänker lite trött  – säkert en försäljare.
Men svarar ändå?!  (jag har lärt mig att avsluta säljsamtal snabbt och smärtfritt).

– Hej Lena det är R
– R??!!
– … lägg inte på!
– Nej, varför skulle jag göra det? Vad vill du?
– Jag vill be om förlåtelse…

Det är en man som är en ”inte-så-nära-vän” från ”en annan tid” och som för ett par år sedan handlade på ett sätt på Facebook som gjorde mig mycket besviken och jag valde att bryta med honom. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och jag kan inte säga att jag gått och tänkt särskilt mycket på detta.

Men han berättar att han har velat kontakta mig och nu gjorde han det. Och när han säger förlåt och frågar mig något i stil med…
– vad säger du? Och så hör jag mig själv säga…
– Jag blir glad.

Lena Appel. "Hjärtat mitt"
Lena Appel. ”Hjärtat mitt”

Bara så…”plupp”.  Det är så sant, och jag blir själv förvånad över känslan och att hans samtal faktiskt betyder jättemycket. Jag hade överlevt utan förlåt, men med ett förlåt är det som om det blev lite ”renare” lite ”lättare”. Lite som när en fläkt väl slår av och man slås av vad lugnt det blev, man har inte tänkt på det störande ljudet.

Jag har funderat mycket över detta med förlåtelse och vad det innebär. När jag hittade de här raderna så fick jag en aha-upplevelse.

Citat: ”Förlåtelse ursäktar inte handlandet . Förlåtelse hindrar handlandet från att fortsätta skava i ditt hjärta.”

Vi har ju alla många sådanahär ”cases” i våra liv. Saker som är stora och små, vi har förlåtelser att be om och att få. Tänk vad många stora som  små ”fläktljud/skav” vi går omkring med som kanske kunde tystas?

Vi pratar en liten stund om ditt å datt och avslutar sedan samtalet…
– Jag förlåter dig, jag är glad!
– Tack, ha det bra. Hejdå.
– Hejdå.

Allt gott/Lena Appel