Etikettarkiv: #jantelag

En riktig konstnär lider

 

Att konstnärsyrket skulle bli tufft visste jag, hur många gånger har jag inte fått höra att jag kommer att leva fattig som en kyrkråtta och om jag någon gång skulle bli berömd/rik så skulle det ju i så fall ske efter min död. Jättekonstigt att satsa på något sådant – eller hur?! Jag var ung och döv för sådant, som tur var.

Lena Appel

En ”riktig” konstnär vill ha det svårt
Jag älskar att skapa och har ett stort behov av att skapa vackra miljöer och ting, det är det jag är bra på. Och jag har ett stort behov av att känna mig trygg och kunna försörja min familj. Detta blev ju en motsättning som undergrävde min självkänsla. Jag kände mig som en bluff. En ”riktig” konstnär ska ju inte vilja ha något annat än ny färg och duk.

Lena Appel

Allt kan bli för mycket
Jag kämpade i många år med att kombinera familj, brödjobb och mitt konstnärliga arbete. En tid som till stor del handlade om min yngste son och diagnosen autism, resan med honom och att också räcka till för hans bror. Till slut så blev jag sjuk i en utmattningsdepression. Det blev en vändpunkt för mig. Helt plötsligt hade jag ironiskt nog tid, men jag hade också givit upp. Jag hade nått den punkt då jag släppte min önskan att bli en framgångsrik konstnär. Och då kom inspirationen tillbaka, och även hälsan.

Lena Appel

Tillbaka till ritbordet
Jag bestämde mig för att gå en kurs i företagande och jag bestämde mig också för att jag hade rätt till egen tid och ett arbetsrum. Och helt plötsligt var mitt uppdrag så tydligt – att få mig själv och andra att må bra.

 Jag började jobba systematiskt, jag startade en blogg och skrev texter och skapade bilder som jag publicerade där. Det blev ett rytmiskt skapande och en slags bearbetning på samma gång. Och det har givit flera arbetserbjudanden och skapade snabbt möjlighet till försäljning av flera verk till både offentlig miljö och privat. Och det fortsätter för idag har jag även lagt till en webbshop.

Lena Appel

Jag valde att ta min plats
Jag slutade ängslas över vad ”etablissemanget” skulle tycka om mig som konstnär. Jag struntade i om jag var ”kaxig”. Jag talade om att jag fanns och vad jag kan. Och kraften till det kom ur att jag vill stå upp för dem som är ”udda blommor” de som inte passar in – dit hör jag själv.

Jag vill bidra med något gott till världen
Och göra den till en något bättre plats. Jag älskar att skapa verk som ger kraft och hopp, och höjer livskvalitén för människor.

Lena Appel

 

Jag har ett meningsfullt uppdrag
Jag utsmyckade en avdelning på ett demensboende och fick möjligheten att prata med de boende, anhöriga och de som arbetar där. Alla är så nöjda och säger att de – känner glädje när de ser mina verk. För mig som önskar att ge dem som behöver stöd och kraft något, kan det ju inte gärna bli bättre.

 

Allt gott/Lena

Blomrabattstankar

Jag vill vara speciell, men är livrädd för att vara alltför annorlunda!?
Den ekvationen är ju inte så lyckad, det fattar man ju. Att få vara som jag är och slå ut i full blom precis på det sättet som jag måste göra är en härlig tanke. Men när jag umgås med andra blommor som jag kanske inte känner så väl ännu, eller som innehar en position i rabatten som innebär att jag är beroende av dem på något sätt. Då blir känslan helt plötsligt en annan. Jag vecklar in mina mest färgglada blad och gömmer dem som har en udda form och blir på min vakt. Rädd för att bli för mycket så att jag inte ska få höra till, vara med, spela i laget, ingå i gemenskapen.

Lena Appel. "Blomma"
Lena Appel. ”Blomma”

Det finns många ord för det där. Och jag tänker på alla barn som går till sin skola nu efter sommarlovet och kanske känner likadant. Vissa av dem spelar det ingen roll hur mycket de låter bli att slå ut, de får inte vara med i gemenskapen ändå. Det gäller vuxna också, lika sorgligt hur som helst.

– Man måste anpassa sig.

Det är ju sant, men på det viset så att man inte skadar eller på annat sätt hindrar andra blommor i sin utveckling. I den bästa av rabatter vore det ok att vara annorlunda och blomma fullt ut, och ändå ha sin plats och uppgift i rabatten. Som det ofta är nu så är alla lite avvaktande och vecklar bara ut några av alla sina vackra och spännande blad, ängsligt, snålt och tråkigt. Jag tror ju inte att vi skulle hindra eller skada varandra om vi bara ”växte på”. Tvärtom, så skulle vi nog hitta vår rätta plats och märka att vi alla får plats att växa och utvecklas eftersom vi behöver olika. Vissa av oss behöver skugga, någon torrt, sol eller halvsoligt, några måste ha ett träsk. Vilka starka och spännande blommor alla kunde bli då.

Allt gott/Lena Appel