Etikettarkiv: #jämställdhet

Bland strumpor och tulpaner

 

Målningarna levererade till galleriet.
Invirade i gamla lakan och täcken eftersom det inte handlade om någon längre transport.

Det slog mig att detta sätt att paketera konst har ju använts länge, ganska miljövänligt när man tänker efter. Även om bubbelplast också förekommer men det blir inte lika mycket. Och återanvändningen är stor. Känner mig nöjd.

I ett anfall av miljöduktighet började jag fundera på hur man kan använda avlagda kläder som inte funkar att ärva längre i sammanhanget, ett par strumpor och lite tejp skulle blir en utmärkt ”hörnskyddare”. Vilken tur att jag har kassvis med strumpor i mina gömmor. De har jag sparat av andra anledningar – det är embryon till figurer. Kanske är det lite magstarkt att använda embryon till packmaterial? Går det någonsin att vara helt hundraprocentigt politiskt korrekt 🙂

Mina tidigare figurer har utvecklats till blommor, i dagsläget tecknad eller målad i olika teknik, kanske utklippt i papper. Vem vet – strumpblomman kanske inte är långt borta. Jag känner att det kliar i fingrarna. Tekniker och uttryck må skifta men det handlar alltid om mångfald och allas rätt till en plats i rabatten eller i byrålådan.
Tack Staffan Westerberg för att du tog strumpan till nya höjder.

Allt gott/Lena

Jag – en taklök?

 

Hur många växter har vi identifierat?
Hur många finns det kvar? Och hur många håller på att utvecklas i detta nu helt naturligt runt om i regnskogarna och på stäppen. Det är en spännande tanke tycker jag. Jag tänker att det rimligtvis kan vara samma sak med oss människor. Vi korsar oss hit och dit, liksom av oss själva. Och vilka korsningarna än är så skapas helt unika individer/blommor med olika kvalitéer och behov.

Jag är mitt i ett bildprojekt där jag förenar mitt intresse för blommor och människor. I den bästa av mina världar vill jag att alla ska få rum, på sina villkor.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

Att alla ska få sin plats i rabatten om man säger så.
I trädgårdslandet är det ingen som ifrågasätter det faktum att olika växter kräver olika förhållanden. Torrt, blött, skyddat, sand eller lerjord. Listan är oändlig precis som antalet arter.

Jag anser att det är precis samma sak med oss människor. Men ändå hanterar vi varandra som om vi alla vore pelargoner. Vilket vi alla väl vet inte är sant. Vem skulle komma på tanken att plantera Näckrosor i ett stenröse, eller taklök i damm miljö? Men vi anser oss inte ha råd att skaffa fram lämplig jordmån och skapa förhållanden som är flexibla så att alla kan växa till sig och utvecklas till just den fantastiska blomma vi är ämnade att bli.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

I det här måleriprojektet vill jag ta upp detta och inspirera oss alla att förstå att vi är olika och att det är bra. Någon behöver sol och växter högt, strax bredvid i skuggan frodas den som behöver motsatsen.

Allt gott/Lena

Fem kvinnor är fler än fyra män

Jag har ofta hört att man anser att vi kvinnor inte hjälper varandra. Att vi nästan hellre skulle försvåra för våra medsystrar. Visst har jag mött kvinnor som varit rent elaka och inte särskilt hjälpsamma eller trevliga. Men jag har definitivt träffat många, många fler som varit precis raka motsatsen. (Detta gäller män också).
När jag satte mig och verkligen tänkte efter över vilka kvinnor jag träffat som hjälpt mig på något sätt i livet, blev det en jättelista med namn. Jag tänkte först att skriva ner alla i ett blogginlägg men insåg att jag ju har glömt någon eller några. Många namn är dubbletter flera gånger om. Så jag valde bort det och gjorde en bild av det istället. Alltså ingen nämnd och ingen glömd.

Lena Appel. "Tack"
Lena Appel. ”Tack”

Jag väljer att fokusera på kvinnor idag, för vi har ju haft rösträtt i HELA nittiosju år den här veckan!
Det är ju jättebra att vi har det naturligtvis, precis som det är jättebra för alla män som också lever i den här världen att de kan rösta på det och dem de tror på. Och vara delaktiga i sin nutid och framtid.

HURRA! Får man väl utbrista, för att vi har en demokrati sedan nittiosju år tillbaka i det här landet. Norge och Danmark ligger några år före för att inte tala om Finland som firar över hundra år som sann demokrati.

Kan det där snåla ryktet om oss kvinnor bottna i att vi inte haft en självklar plats på samma villkor som männen. Och därför kämpat för att erövra mark inom områden dit kvinnor inte haft tillträde tidigare. Och på kuppen blivit giriga, egoistiska och rädda att förlora det vi lyckats komma över, så vi har vänt systrarna ryggen. Kan vara så. Men inte ok hur som helst.
Nu blir ju saker bättre och bättre, och då kan man ju förvänta sig att vi alla kan slappna av och hjälpa varandra oavsett kön, läggning, tillhörighet, funktionsvarianter och allt annat som gör oss speciella och härliga.

Så lite av en feminin vecka kan man säga. Firande av kvinnlig rösträtt, Morsdag på söndag. När jag tittar i almanackan ser jag bara tjejnamn förutom på tisdag då Ivan gör ett inhopp och onsdagen då Urban gästspelar helt solo. Nåja det må väl vara hänt.

Det har funnits så många fina kvinnor i mitt liv och jag är så tacksam för all hjälp. Att bara få finnas och växa upp (mamma), uppmuntran, stöd, tröst, utbildning, nya vägar, nya synsätt, fler möjligheter, självkänsla, självförtroende, jobb, uppdrag, erkännande.
Och allt detta inom vitt skilda områden.

Tack ska ni ha alla sköna systrar och stort lycka till med allt ni företar er!
Allt gott/Lena

TACK!

Jag vill säga några ord och samtidigt tacka Anna och Anna
Min huvudsakliga utbildning är inom den fria konsten. D.v.s. att jag har utbildat mig på en konsthögskola och tagit en Magister Examen i fri konst. Jag har läst konstvetenskap, konsthistoria och andra teoretiska ämnen inom konstområdet. Detta skedde under slutet av åttio- och början av nittiotalet. Juraperioden för vissa, ”för ett tag sedan” för oss andra.
En sak var tydlig under hela min utbildning, avsaknaden av kvinnliga förebilder. Det fanns gästlärare och föreläsare som var kvinnliga men det var definitivt flest män. 20-80% skulle jag säga.
Lite spännande eftersom den siffran nästan var tvärtom i elevkåren.

Som konstnär så inspireras man ju av andra kollegor och föregångare i historien. Då det begav sig tänkte jag inte så mycket på det, jag var så upptagen med att utvecklas och ta in allt. Jag var engagerad och enormt glad för att få möjligheten att gå den utbildningen så jag var nog inte särskilt kritisk överhuvudtaget är jag rädd.

Många av mina konstnärliga förebilder var och är av manligt kön. När jag läste konstvetenskap så var det en särskild kurs som hette ”kvinnor i konsten”!!!
Att det skulle vara ett litet delmoment i en hel kurs. Idag känns ju det helt sjukt. Men det var inte mycket mer än ett häfte och en ytterst liten del av kursen då vi pliktskyldigast uppmärksammade den kvinnliga delen av konsthistorien.
På ett sätt är jag tacksam att jag inte reagerade. Förmodligen hade då hela min energi gått åt att debattera missförhållandena, och min konstnärliga utveckling hade fått stå tillbaka.

Och kanske är det inte ett problem i sig att de flesta ”konstidolerna” var män. Rent konstnärligt så tror jag det gör detsamma. Och faktum är ju att eftersom könsrollerna sett ut som de gjort historiskt, är det ju männen som har utvecklat sitt konstnärskap och kunnat göra sig en karriär och därmed skapat en plats i historien. Inget konstigt med det.

Men jag som kvinna, hade gärna haft några framgångsrika kvinnliga konstnärer som kunnat visa vägen hur man t.ex. kombinerar barn och en konstnärlig gärning. Hur du tar plats i ett mansdominerat område på DINA villkor. Det har varit svårt med den biten. Det är bättre nu, och jag hoppas att det i framtiden kommer att bli helt bra. Och att alla människor får tillgång till förebilder som är relevanta för dem. Kvinnor och män, olika nationaliteter, HBTQ. You name it!

På senare år har jag ju kunna utöka min inspirations- och pepp-källa med många kvinnor och nya män. Så det går ingen nöd på mig.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Men det finns två ANNOR som fanns då det begav sig, som jag vill uppmärksamma. Vars konstnärskap och personlighet stannat hos mig, och som jag vill tacka. Ni var (är) ledfyrar.

Den första Annan var min lärare på ABF:s konstskola i Umeå.
Då jag som färsk och entusiastisk elev började min konstbana. Något förvirrad och häpen över denna nya värld som öppnat sig. Anna Kristensen var en mycket bra lärare och hon har bara växt med åren. Då jag blivit i alla fall något klokare. Och insett inte bara vilken fantastisk konstnär hon är utan också att hon samtidigt haft familj och lyckats ro iland allt detta. En sann inspiration och ledstjärna. Tack Anna! http://www.annakristensen.com/

På Konsthögskolan i Umeå mötte jag Annan nummer två. Anna Sjödahl. Hon var politisk och öppnade ytterligare en värld för mig. Hon stöttade mig i mina funderingar och gjorde själv konst som jag återigen efter en viss mognad har förmågan att uppskatta mer nu. Hon tog plats och det var nog inte alltid bekvämt. Men hon har fastnat hos mig, och mina tankar går till henne emellanåt. Tack Anna, och jag hoppas du har det gott i din himmel. Du gick bort alldeles för tidigt.
http://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/svenska-hjartan/hjartan/anna-sjodahl/

Allt gott/Lena

Brain-mooning

”Det är du som väljer så var noga med ditt val, det är ändå du som väljer vem du är…”
Ovan är ett citat: av Olle Ljungström ur låten ”Apan som liknar dig.”
Jag har ingen aning om vad han tänkte på när han skrev de där raderna. Men låten är en av mina favoriter och de där orden är så kloka så jag får rysningar.
Det är så sant, vi väljer faktiskt själva hur vi ska agera och göra i våra liv. Just nu är det kaos i världen, allt är upp och ner. Rädsla och hat är känslor som det finns mycket av överallt. Jag försöker förstå vad som händer, orsaker, ursprung. Jag läser artiklar, ser på tv och lyssnar till radion. Många kloka ord om historia och nutid, religion. Demokrati och fanatism. Ibland så blir det för mycket och jag upplever det som att min hjärna tackar för sig och bara moonar åt hela världen och allting. Jag kan liksom inte göra så mycket åt saken. Otäckheterna som händer i världen övergår mitt förstånd och jag kan inte ta in och sortera.

Lena Appel: Brainmooning
Lena Appel: Brainmooning

Så jag som människa ställs på prov i detta nu. Alla gör det.
Allra lättast är att likt en eremitkräfta dra sig in i sitt skal och blunda. Alternativt backa in i något hörn och dra ner mössan och fisa riktigt högt så man inte hör eller känner något. Men hur länge ska man stå där? Det är ju inte riktigt hållbart i längden. Det känns kanske lätt och bra just nu i stunden.
Men om jag fortsätter stå här och låtsas att inget allvarligt händer i alla falla inget som angår mig… vad betyder den handlingen eller ”ohandlingen” för MIN framtid? Vilket kommer att kännas bäst om säg… fem år?
Jag kan idag välja att se. Och göra det jag kan, litet eller stort. Eller välja att blunda och stå kvar i mitt hörn och fisa.
Båda ovanstående alternativ kan nog i stunden kännas bra. Men jag vågar påstå att det första kommer att göra mig mycket nöjdare med mig själv både kort- och långsiktigt.
Och det är inte fel, det är inte fel att känna sig nöjd och göra goda handlingar. Gott sprider gott och vise versa. Och om fem år kanske jag kan känna att jag bidrog till att saker blev bättre. Om inte, kan jag i alla fall se mig själv och mina medmänniskor i ögonen och ärligt säga att jag gjorde något, det kanske inte räckte men det är nog bra mycket lättare att leva med.

Olle Ljungström ”En Apa Som Liknar Dig”, 2000

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nångång tittat in, innanför sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.
Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig, som liknar dig.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Jag är apan som liknar dig.

https://www.youtube.com/watch?v=fBQN_jTkH-8

Allt gott/Lena Appel

Släpa eller Släppa, det är frågan?

Välj det som är bäst för axlarna…
Att man ska släppa det gamla och gå vidare är ju en vanlig fras, liksom att vi ska slänga ut det gamla för att göra plats för det nya. Stäng en dörr och öppna en annan. Och så vidare.

Det är kloka ord, inte tu tal om det. Man förstår ju rent praktiskt att det borde vara det bästa. Men hur går det till? Jag har varit med om många tillfällen då jag helt tydligt och klart förstått att…

Lena Appel: Slääpa eller Släppa?
Lena Appel: Slääpa eller Släppa?

”här är det absolut smartaste att bara släppa det här och gå vidare”
Men förmågan och själva insikten om HUR har jag inte fått fatt i ännu. Så där står jag med en ryggsäck som hindrar mig från att röra mig varken framåt eller bakåt. Sådär ”halv klok” det är ju värst tycker jag. Det skulle ju nästan vara bättre om man inte förstod och anade hur bra det skulle vara utan ryggsäck.

 Man vet vad som är klokast att göra men förmår inte. Gud så frustrerande. Och då brukar jag må ännu sämre för att jag dels står med gammal skit upp till hakan och dessutom ser det och tänker att det bästa vore att kliva ur det här men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Och jag är inte en sådan där karaktärsfast och mogen person som bara kan bestämma mig. Det är då jag måste ta hjälp och upptäcka att för mig tar det tid att kränga av sig ryggsäcken. Det verkar vara många spännen och krångliga hakar som skall upp innan jag befriad kan släppa ner den med en härlig duns och känna hur axlarna åker upp i pann-höjd. Men väl värt arbetet. Efteråt kan det vara bra med tyngder i skorna för att inte fullkomligt rusa fram i tillvaron. Jag märker också att det med tiden dyker upp små handväskor med diverse skit i, men så länge de är små så är de hanterbara.

Allt gott/Lena Appel

Uttänjda Strumpeband

   Rädsla – Inga konstigheter

Hörde på radion alldeles nyss att det är rekordmånga som har ångest och mår dåligt när de ska gå till jobbet. Vi pratar om psykisk ohälsa och undrar varför sjukskrivningarna inom just det området gått upp de senaste åren? Och det är mest kvinnor.

Här börjar jag nästan skratta hysteriskt.  Jag tycker faktiskt inte alls att det är konstigt. Jag tycker det mer och mer liknar femtiotalet och de familje- och kvinnoideal som rådde då. Det är samma arbetsbelastning på kvinnorna som då. Men med den skillnaden att nu ska vi också lönearbeta och vara mycket smalare. Det otäcka är att trots att vi lönearbetar så börjar det gamla beroendet av att ha ”den arbetande äkta maken” att sakta återkomma.

Det är debatt om jämställdhet, vi ska ta hand om barnen lika mycket, jobba lika mycket osv. och det går framåt, javisst.  Men så tas det bort i en annan ände, det faktum att man inte klarar sig på typ två halvtidslöner, eller ensam om det blir så. Och just nu lever vi i ett glapp, där det skiftar från jämnaste jämställdheten till ojämnaste ojämlikheten, och det gungar liksom fram och tillbaka.

Som kvinna förväntas du ta hand om dina barn och vara en god moder för annars är du en ond människa. Det innebär att vara ständigt närvarande, skapa meningsfulla aktiviteter, inte hämta för sent på dagis eller fritids, laga ekologisk giftfri mat, klä de små liven i adekvata kläder för väder och aktiviteter, följa deras utveckling i skolan och ”ta ansvar” läsa läxor med dem, se till att de sköter sin hygien och att de får tillräckligt med sömn, uppfostra dem till goda medborgare. Och älska dem villkorslöst, men inte curla för mycket. Alla dessa punkter finns det spaltmeter skrivet om. Forskning och rön om hur du måste göra för att ditt barn inte ska utvecklas till ett analfabetiskt, skitigt monster med tygskor i februari som inte kommer att överleva.
Bara den här lilla uppgiften att förhindra att detta sker kan ju få vem som helst lite stressad.

Lena Appel: Orosmoln
Lena Appel: Orosmoln

Detta är vad du förväntas göra den tid när du inte lönearbetar. Då har du kanske ett jobb inom äldrevården där du valt eller inte får mer än deltid. Du tänker att det är ju bara bra eftersom annars skulle barnen få alldeles för långa dagar och det vet vi ju hur illa det kan gå. Det hade varit super om man fortfarande hade haft möjligheten att stämpla upp de där procenten så att den ekonomiska stressen inte blev fullt så sträng. Men man ska inte gnälla, då kanske man helt plötsligt inte har något jobb alls. Och A-kassan som är baserad på nuvarande tjänst går inte att överleva på, så det är ju inget alternativ. Väl på jobbet så är det mycket som ska hinnas med på väldigt kort tid, eftersom personalen är reducerad. Arbetet ska nu klaras av på två tredjedelar av styrkan. Dessutom är ju två personer sjukskrivna så det blir någon vikarie som inte riktigt hänger med.
Och sedan var det ju pensionen… hur bidde det med den?!

Man måste ta hand om sig själv. Motionera, äta rätt och vårda ditt inre och yttre. Det kan gå att få in några träningspass och någon yogasession om man anstränger sig lite. Det är tajt men om man åker direkt från lämningen på fotbollen till yogan så hinner man precis, det är ju så viktigt att slappna av. Och man vill ju vara en attraktiv och härlig partner. Man ska vårda sina relationer, det vet ju alla. Ha ett bra sexliv, vara kompisar, och göra saker tillsammans också.

– Men var inte så himla duktig hela tiden då?

Vi anar ju någonstans att barnen nog överlever, men det är ändå många av de här kraven som på något konstigt sätt blir till norm. Rädslan för att inte vara en tillräckligt bra förälder. Eller en bra partner eller vän. Att inte göra ett bra jobb, att inte kunna försörja sig själv.

Vi kvinnor skulle ju förstås tillsammans ta ner ribban och jag tycker att vi försöker men det är svårt och tar nog tid, för den verkar fastsvetsad. Men det är verkligen något vi måste jobba på tycker jag. Jag har inga svar men att prata om det kan ju inte göra saker värre tänker jag.
På jobbet är det inte alltid läge att klaga eller sänka några ribbor, för det drabbar andra. Kommer vi klara den här dagen? Är någon kollega sjuk? Även där är det rädsla. Rädslan för att inte leverera i olika sammanhang, och rädslan för att inte få in tillräckligt med pengar. Jag tror att det är en stor del i allas (både män och kvinnor) ”dåliga mående”. Rädsla. Att leva med det i bakhuvudet hela tiden tar sådan kraft och energi. Trygga människor har energi och kan lugnt hushålla och lägga energin där den behövs. Visst, man kan bli trött av hårt arbete men inte på samma sätt som långvarig oro och otrygghet. Det är två olika typer av trötthet.
Det går att tänja saker till en viss gräns, men sen brister det och det är det vi ser. Tiden har gått och många människor har levt i den här stressen under många år och nu går det inte längre. Strumpebanden har gått av, strumporna ramlar ner. Det är inte konstigt – inte ett dugg.

Allt gott/Lena Appel

Racermamman

Det är sommar, måndag och det regnar sjukt mycket ute här i Nyköping. Är vädergudarna arga? De liksom kastar ner regnet hårt och mycket.
Jag passar på att städa huset… i racerfart. Jag undrar varför jag gillar att göra saker i racerfart? Jag vet inte ens om jag gillar det, det är det enda sätt jag känner till och klarar av. Riv av skiten och sedan kan jag njuta. Men tänk om jag råkar dö mitt i städningen? Det är ju klantigt att inte vara närvarande och lugn och fin alla sekunder och stunder med tanke på det.
Jag är full av beundran för dem som likt Qigongmästare med fullständig medveten närvaro långsamt utför sysslorna. Varför går inte jag runt och drar lite lugnt och fint med dammtrasan, kanske avbryter dammsugningen mitt i och tar en kopp kaffe? Det gååår inte, jag har provat. Har jag startat racet så kör jag tills jag är i mål, om jag inte kör av banan, det har hänt.
Jag provar att tänka mig en scen: Tänk om jag tar jag kaffepausen INNAN det rum jag för tillfället håller på med inte är färdigt! Utan slutar halvvägs, eller ännu värre/bättre, trefjärdedelar är klara, bara en fjärdedel kvar, DÅ sätter jag mig ner i lugnt mak och tar en kaffe (minst tio minuter) Detta tankeexperiment får det att svindla för mig och jag måste andas i en påse J
Skulle jag klara det? Nej, min hjärna börjar skapa alternativa bilder helt automatiskt.  T.ex. att jag försöker dammsuga lite med foten under tiden som jag dricker kaffe. Men nej, då är det inte paus på riktigt.
Jag tänker så här, jag är inte mogen ännu helt enkelt. Nästa gång jag gör tanke-experimentet så går det kanske bättre. Så tillsvidare i verkligheten tillåter jag mig själv att göra klart rummet och sedan pausa. Där får jag nog börja, det blir för stort hopp annars.
Jag har faktiskt lugnat ner mig och blivit mycket, mycket bättre på det här, det är antagligen därför jag skriver om det J När jag var yngre var jag nästan tvungen att städa hela huset på en gång annars blev det ”inte bra”.

Inga pauser utan full fräs, och så en fantastisk känsla när allt var klart. Och jag kunde sätta mig och njuta av att ALLT var klart. Detta var innan jag blev mamma och innan jag senare fick utmattningsdepression. Den har inget med mina söner att göra, tvärtom.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Mina söner lär ju mig saker hela tiden. Som att ta det väldigt lugnt och kanske inte städa alls?! Jag studerar just nu ivrigt min äldste sons projekt som jag tror går ut på att dressera våta handdukar att självmant ta sig från hans rumsgolv till tvättstugan. Det verkar gå lite trögt men som sagt, tålamod. Det kommer även intressanta tips från lillebror, lägg allt du inte längre vill ha i en hög utanför ditt rum så kanske det på något sätt går upp i rök. Eller kanske inrättar sig i ledet hos badhanddukarna. Ser fram emot att få se den marschen mot tvättstugan. Kommer att påminna mycket om ”tomteverkstaden” vid jul då alla leksakerna glatt hoppar mot tomtens säck. Minus handdukarna då förstås.
Nuförtiden tar jag faktiskt paus, men det går undan däremellan. Och jag har helt enkelt fått vänja mig vid att torka av lite hjälpligt här och där och kanske bara dammsuga ett rum ena dagen och ta ett annat en annan dag. Jag gillar det inte kan jag ju säga, men det har blivit nödvändigt och jag tänker att kanske så närmar jag mig det där ”Budda-Qigong-master-läget” med hjälp av livet och vad det bjuder på? Och det är ju lite coolt.
Klart slut från Racermamman

Finns det hjärterum…

Nu har Kajsa Engstrand och jag haft vernissage på vår utställning ”Passar Du In?”.  Alltid lika läskigt, skönt och tomt när det väl är sjösatt. Efter tekniska strul, och innovativa lösningar på konstiga problem, och många utbrustna…

– Härregud, hur vart det nu då?

Så… Gupp, gupp, gupp.

Man står där vid strandkanten och betraktar den lilla ”utställnings-farkosten” som seglar ut i nya okända vatten. Och som nu får klara sig själv. Där släpper man kontrollen, vare sig man vill eller inte. När verket möter betraktaren blir det något nytt. Varje människa har ju sin ryggsäck med erfarenheter och referenser. Så det blir som nya kemiska reaktioner och det kan konstnären aldrig styra över.
När vi bestämde att vi skulle ställa frågan Passar Du In till människor och spela in svaren och låta dem tala, anade jag inte vilket spektrum av ingångsvinklar, åsikter, känslor och reflektioner jag skulle få möta. Fördomsfull och självupptagen antog jag nog omedvetet att mina agendor och åsikter skulle vara deras. Pinsamt och mycket lustigt kan jag ju tycka så här i efterhand. Det är klart att jag förstod att det inte skulle bli precis som jag tänkte. Och det blev det inte heller, mycket fler aspekter och nyanser fick jag, som en oväntad gåva. Det blev bara mer och mer intressant att få lyssna till medmänniskors tankar. Och vi hade nog kunnat fortsätta hur länge som helst. Men tid och form skapade ett naturligt avslut.

https://www.youtube.com/watch?v=8_P_mmeqPWs
(Här kan ni höra ljudinspelningen)

Jag vill tacka alla er som ställde upp och gav av er tid och era tankar till oss. Så att vi i vår tur kunde forma detta och förmedla det vidare i form av en ljudinstallation som förhoppningsvis många kommer att få ta del av under sommaren 2015 i Nicolai Kyrka i Nyköping. Min förhoppning var, men nu är jag säker, att många fler än jag kommer att vidga sina vyer och ställa sig nya frågor.

Lena Appel. "Kajsa och Kramaren" Från: "Passar Du In?"
Lena Appel. ”Kajsa och Kramaren” Från: ”Passar Du In?”

Jag tackar också, i förskott, alla er som kommer att göra er lilla figur i lera på plats och införliva den i utställningen. På så sätt kommer den att utvecklas under hela sommaren. Och i den bästa av världar är det så trångt med lergubbar i Dopkapellet i augusti att det är knappt man får plats. Men ”finns det hjärterum finns det stjärterum” som någon så klokt har sagt. Så här Passar ALLA In! Välkomna!

Allt gott/Lena Appel