Etikettarkiv: #hjälpa

Art Power

 

Jag är så j-a glad…
… två av mina verk hänger nu permanent på äldreboendet Myntan, Nyköping i en av avdelningarna för dementa och ”Gör gott”.

Konstens kraft.
I våras provade jag och konstansvarig på Nyköpings kommun att hänga två målningar ur min serie ”How Do You Grow?” på avdelningen. Tidigare hade de haft utmärkt konst men som personalen och de boende upplevde inte fungerade. Associationerna blev tokiga och de boende mådde dåligt. Det är ett väldigt bra exempel på konstens kraft och att den goda tanke man haft kan komma på skam, och det är svårt att förutse.

De tidigare verken var på intet sätt dåliga, tvärtom, men just där och då var konsten, platsen och människorna inte kompatibla. Konsten har kraften att väcka saker hos betraktaren och det är alltid ”I betraktarens öga” – därför att vi alla bär på skilda historier och minnen.

Lena Appel, målning, work in progress.

Do no harm.
Jag var själv lite orolig att framförallt de boende skulle bli upprörda av mina starka färger och former. Så jag tog kontakt med en person som har lång erfarenhet av arbete med dementa och som undervisar i ämnet, min mamma Birgitta Appel. Sån tur att ha den kunskapen på nära håll, och jag frågade henne om vad hon trodde.

Hennes erfarenhet sade att tvärtom kan starka färger och tydliga former vara bra. Och uppenbarligen hade hon rätt för reaktionerna från personalen de anhöriga och de boende inte minst har varit fantastiska. Att de tycker om att titta på bilderna och känner sig glada och får kraft.

Jag blir rörd. Kan det bli bättre?
Det är en sån gåva att få uppleva att det jag skapar med sån lust och glädje i min ateljé får komma människor till del och ge det som är min önskan – kraft, inspiration och förhoppningsvis lite healing i och med det. HURRA!

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Choklad och goda vibbar

Så nu var det klart… nästan i alla fall.
Det är bara de vise männen som ska komma fram vid trettonhelgen. Jag undrar om de visa kvinnorna hade vin, choklad och gitarr med sig och helt enkelt festade loss på vägen och aldrig kom fram. Nåja en teori. Helgerna står som spön i backen och det nya året har startat. Jag får någon slags prestationsångest vid nyår och blir helt avslagen. Så det brukar bli soffan och TV:n för mig, och det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag kan jag i lugn och ro gräva i Aladdinasken  i både övre och undre lagret samtidigt, jorå sån är jag. Jag ska bekänna en annan sak också. Jag är konservativ och rädd för nya saker. Varför ska de byta ut gamla hederliga praliner till nya konstiga? Men hallå… jordgubbskräm och cocos. Vad i all världen var det för fel på trilling-nöten?
Aladdinasken Wikipedia

Trots detta förfärliga ”choklad-trauma” kunde jag lyssna till Malena Ernmans nyårstal som jag tycker att hon gjorde väldigt bra. Det var nog den första människan som verkligen menat de där orden. Jag blev väldigt berörd. Där låg jag i soffan med näven i asken och blinkade frenetiskt.

Lena Appel "Hjärt-ringar"
Lena Appel ”Hjärt-ringar”

Det är ett Nytt år enligt vår tideräkning och vi har nog alla olika förhoppningar och saker som vi önskar ska ske under 2016. Vissa saker är svåra att påverka men lite kan vi alla göra så det som är tungt kanske blir något lättare.  Hur vi agerar påverkar alla i vår omgivning. Både i ont och gott. Det där med att du inte kan ändra någon annan än dig själv är ju sant.

Ibland blir upplever jag allt som övermäktigt, men när jag hämtat ny kraft kan jag komma tillbaka och göra det JAG kan. Det kanske inte är att åka till främmande land och hjälpa flyktingar eller vara en läkare utan gränser, det gör andra garanterat så mycket bättre än jag. För oss som är kvar här hemma kan ju göra gott här på plats. Det kan räcka med att le mot någon i affären. Vinka tillbaka vid övergångsstället. Goda handlingar hur små de än kan verka blir ”motringar på vattnet” som stör och löser upp ringarna från mindre roliga vibbar från annat håll. Jag tror att varenda litet gott ord och ”gillaklick” gör skillnad ”vibbmässigt” och varje insamlad krona eller strumpa är värdefull.

I höstas tvingades jag blinka frenetiskt av inslaget från en tågstation i Tyskland (förmodligen med handen i en chipspåse), där tyskarna gått man ur huse för att välkomna flyktingarna från Syrien som äntligen tagit sig dit. De hade skrivit skyltar och applåderade. Det jag såg i deras ögon var obeskrivligt. Jag tror det kallas kärlek? Du kan inte ändra på andra men du har alla möjligheter att välja hur du gör. 2016 kan vi väl satsa på att dränka världen i kärlek istället. Och förresten jordgubbs- och cocospralinerna var inte alls så dumma… efter några stycken.

Allt gott/Lena

Å ena sidan Å andra sidan…

Det är bra att kunna se saker från ett annat perspektiv, så att man kan ha empati och förståelse för andra människor och deras situation. I och med internet och globaliseringen så har ju vi fått mer och mer att ta ställning till. Det är svårt för att inte säga omöjligt för någon i vårt land att inte ha sett saker som kanske fått oss att fundera och kanske ta ställning. Men vad ska man lyssna på egentligen? Våra politiska partier spretar och några svänger hit och dit när det gäller många olika frågor.  Det är en helt ny tid och en situation som jag inte har en aning om hur jag ska hantera. Ibland blir jag jätterädd och allt blir svart och jag kan inte se hur saker ska bli bättre. Ibland är jag kaxig och tänker att det blir bra på något sätt bara jag gör gott här i det lilla, eller….? Är det bara mitt samvete som jag gör gott egentligen?

Lena Appel. "Röstkör"
Lena Appel. ”Röstkör”

Några av de saker jag tänker på…

Flyktingarna som kommer till vårt land för att söka skydd och försöka fortsätta sitt liv någon annanstans med förhoppning om att det skall bli bättre.
Då kan vissa säga; ”Fullständigt livsfarligt, de kommer att dra ner Sverige och alla blir fattiga och det kommer att bli ännu värre för dem som redan har det svårt”
Eller så säger man; ”Fullständigt nödvändigt, det föds för lite barn i vårt land. De som kommer blir de som räddar Sverige från att bli avfolkat och försvinna från kartan, det finns ingen som kommer att kunna ta hand om alla gamla och sjuka om vi inte tar in kraft och kompetens utifrån”. Eller något annat.

Vi har dem i vår värld som väljer att genomföra terroristdåd.
Några kan tycka; ”Det är återigen världens orättvisor. Och deras övertygelse och religion, det är långa vindlande traditioner som man inte bara bryter hur som helst. De har länge fått stå tillbaka för västvärldens rofferi så det är begripligt att de är förbannade”
Vissa anser; ”Fullständiga galningar, de har ingen som helst rätt att ta andra människors liv, hur illa behandlade de än har blivit eller vilka religiösa övertygelser de än må ha” Eller någon helt annan åsikt.

Mäktiga människor som väljer att starta krig och ta mark från varandra, kidnappa folk och på andra sätt förgripa sig på människor och utöva sin makt.
Om det tycker en grupp; ”Det är orättvisor som måste klaras upp, gamla och så invecklade att det nästan inte är någon idé att försöka förstå. Alternativt är det länder som inte kan sköta sig själva ordentligt som behöver styras upp då oftast av USA eller någon annan stor nation. Det här är en sådan jätteapparat som har sina ekonomiska mycel genomborrade rakt genom vår planet och runt om hela världen i ett mönster som är oöverskådligt”
Någon annan säger; ”Hur är det möjligt att några få kan få plåga och döda så många andra i den här världen? Det är väl förfan bara att sätta stopp för vapentillverkning och besluta att krig är förbjudet?” Någon tycker annat.

Vi har klimat hotet och debatten om hur vi ska göra för att rädda vår planet och vår arts överlevnad.
En del tycker; ”Detta är bara propaganda från en hop hysteriska trädkramare som har ekonomiska intressen i alternativa energiformer. Historien visar att temperaturen på jorden gått upp och ner genom tiderna och det är helt normalt”
Många andra säger; ”Det är kris och världen kommer att gå under om vi inte gör något NU. Vad ska vi lämna till våra barn? Hur stor skuld har jag i detta?” Det kan också komma någon helt annan synpunkt.

Vi har dem som inte ger sig in i någon debatt och som ”lever på” och som inte verkar bry sig om världsläget eller det lokala heller.
Då kan några tycka så här; ”Men för i helvete du kan väl inte bara sitta där? Du är väl också en del av detta?!”
Andra tycker; ”Ok, du förmår inte mer än så här. Av vilka orsaker har jag ingen aning om, men dina skäl är säkert goda. Och jag kan i viss mån avundas dig, det verkar lugnt och skönt” Kanske tycker någon annorlunda.

Ja ni fattar, det finns ju hur många exempel som helst, stora och små. Och det vrålar i mitt huvud av olika röster. Ståndpunkter och åsikter. Andras och mina egna rädslor. Jag har fullt sjå att sortera och försöka få någon ordning. Det kokar ner till att det enda jag kan göra är att följa min värdering. Vad är mina värden? Vad står jag för och tycker är rätt och riktigt trots min rädsla för allt nytt och okänt och alla röster som skriker.

Det jag vet är att jag är övertygad om alla människors lika värde. Och med det så kommer svaret på det mesta för mig. Ingen har rätt att skada någon annan människa för någon som helst anledning och därmed är naturen också fredad. Moder jord kommer under alla omständigheter att leva vidare det är ju oss själva vi utrotar. Hur, var och när vi ska komma dit är jag inte kvinnan att säga.  Jag vet bara att jag är innerligt tacksam för de människor som jobbar diplomatiskt runt om i världen. Margot Wallström är en av mina idoler och jag undrar om hon någonsin känner som jag – att hon har hundra gubbar i huvudet som skriker samtidigt? Ni som har orkat läsa ända hit tackar jag för er tid och att jag fick kräkas lite såhär i mellandagarna. God fortsättning och Gott Nytt 2016 till er alla.

Allt gott/Lena

Ska ni lukta på glöggen?

Jul jul strålande jul…
ja inte riktigt ännu. Men det är den här tiden jag tycker är allra bäst – den innan jul.  Det är mörkt och allt glittrar så bra då. Vi liksom många andra har en annan familjekonstellation än kärnfamiljsupplägget på grund av skilsmässa. Positivt är att nu finns det extrapappor och mammor, far och mormödrar, Men det är många som ska fira och på olika ställen och tider, julen dras liksom ut och det går inte att göra som tidigare.

Förr var jag väldigt sträng – granen skulle icke kläs förrän dagen innan julafton, då skulle också skinkan griljeras och tusen andra saker hända. Det blev väldigt stressigt, så nu börjar jag jula tidigare jag tycker jag är ursmart för då får man ju mer av förväntansbiten och den är ju bäst.
När julen kommer är den vips över och då är den verkligen SÅ över.

Då har glittret mattats och amaryllisen vält, och man sitter där med marsipansmulor i mungipan och tänker ”har de här mysbrallorna OCKSÅ krympt” och sneglar mot badrumsvågen.

När jag var liten så var min farmor jultomte och vi firade hemma hos mormor. Farmor var bra som tomte så bra att jag var ganska gammal innan jag fattade att det var hon som klätt ut sig, exakt hur gammal ska vi inte gå närmare in på.
Helst skulle jag vilja att det vi ser på julafton från tomteverkstaden skulle vara en prisbelönt dokumentär. Jamen vem vill inte kunna måla utemöblerna med rutig färg, eller bara vara i den där färgglada och varma miljön med musik och sång?

Det tycker yngste sonen som har autism också. Emellanåt upplever han världen och verkligheten som väldigt jobbig och han sa en gång:
– Mamma jag önskar att vi var tecknade och levde i en aminerad film istället.
Jag förstår honom så väl.
Jag förstår också äldste sonen som har sin sagovärld som han gärna vistas i – Lajv-världen. Vi har tillverkat många klädesplagg och letat prylar på secondhand till olika karaktärer, tidsåldrar och miljöer. Sedan ger han sig ut i Katrineholms skogar och är någon helt annan i någon helt annan värld ett tag.

Lena Appel. "Det var väl ändå en välsignad jul"
Lena Appel. ”Det var väl ändå en välsignad jul”

I vår familj har vi en absolut favorit i juletid och det är Karl-Bertil Johnssons julafton. Hela familjen sitter som ljus, och under resten av året dyker repliker upp, som ”du får inte se hur filmen slutar” eller sa o sa, det var ju min tallrik”. Jag sänder en tacksamhetens tanke till Tage Danielsson i sin himmel och till Per Åhlin som fortfarande gör fantastiska teckningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Häromdagen letade vi fram barnböcker som sönerna sedan länge växt ifrån. För att genom en organisation förmedla till barn som inte har det lika bra som vi.
Det blev en mysig stund, med både nostalgi och skratt.  Många böcker var helt sönderlästa och funkade ju inte att ge bort.
Men många böcker var som nya och det kändes så bra att stå där med tonåringarna och slå in fina paket.

Plötsligt säger yngste sonen;
– Nu är jag som Karl-Bertil, jag tar från de rika och ger till de fattiga…

Och då fick jag… hans ömma moder något religiöst i blicken…
Kanske inte precis men något liknande. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna de här två underbara pojkarna, men stolt, glad och mycket, mycket tacksam det är jag.
Och jag önskar en God jul och ett sagolikt och tecknat 2016 …ska ni lukta på glöggen…?

Allt gott/Lena

Brain-mooning

”Det är du som väljer så var noga med ditt val, det är ändå du som väljer vem du är…”
Ovan är ett citat: av Olle Ljungström ur låten ”Apan som liknar dig.”
Jag har ingen aning om vad han tänkte på när han skrev de där raderna. Men låten är en av mina favoriter och de där orden är så kloka så jag får rysningar.
Det är så sant, vi väljer faktiskt själva hur vi ska agera och göra i våra liv. Just nu är det kaos i världen, allt är upp och ner. Rädsla och hat är känslor som det finns mycket av överallt. Jag försöker förstå vad som händer, orsaker, ursprung. Jag läser artiklar, ser på tv och lyssnar till radion. Många kloka ord om historia och nutid, religion. Demokrati och fanatism. Ibland så blir det för mycket och jag upplever det som att min hjärna tackar för sig och bara moonar åt hela världen och allting. Jag kan liksom inte göra så mycket åt saken. Otäckheterna som händer i världen övergår mitt förstånd och jag kan inte ta in och sortera.

Lena Appel: Brainmooning
Lena Appel: Brainmooning

Så jag som människa ställs på prov i detta nu. Alla gör det.
Allra lättast är att likt en eremitkräfta dra sig in i sitt skal och blunda. Alternativt backa in i något hörn och dra ner mössan och fisa riktigt högt så man inte hör eller känner något. Men hur länge ska man stå där? Det är ju inte riktigt hållbart i längden. Det känns kanske lätt och bra just nu i stunden.
Men om jag fortsätter stå här och låtsas att inget allvarligt händer i alla falla inget som angår mig… vad betyder den handlingen eller ”ohandlingen” för MIN framtid? Vilket kommer att kännas bäst om säg… fem år?
Jag kan idag välja att se. Och göra det jag kan, litet eller stort. Eller välja att blunda och stå kvar i mitt hörn och fisa.
Båda ovanstående alternativ kan nog i stunden kännas bra. Men jag vågar påstå att det första kommer att göra mig mycket nöjdare med mig själv både kort- och långsiktigt.
Och det är inte fel, det är inte fel att känna sig nöjd och göra goda handlingar. Gott sprider gott och vise versa. Och om fem år kanske jag kan känna att jag bidrog till att saker blev bättre. Om inte, kan jag i alla fall se mig själv och mina medmänniskor i ögonen och ärligt säga att jag gjorde något, det kanske inte räckte men det är nog bra mycket lättare att leva med.

Olle Ljungström ”En Apa Som Liknar Dig”, 2000

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nångång tittat in, innanför sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.
Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig, som liknar dig.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Jag är apan som liknar dig.

https://www.youtube.com/watch?v=fBQN_jTkH-8

Allt gott/Lena Appel

För mycket idioti…

Jag har under årens lopp varit med om situationer då jag tänkt att detta är ju inte klokt men på något sätt ändå stått ut och tänkt att det är långsiktigt smartare att inte käbbla om saker och ting. Men nu har antalet idiotier blivit ansenligt och högen bara växer. Jag känner allt oftare en vanmakt och otrolig frustration över sakers tillstånd.

Detta både globalt vad som händer i världen och lokalt. Jag vill berätta om en av alla dumheter lokalt som jag personligen har upplevt och fortfarande upplever.

Jag har blivit sviken av Landstinget, barnens förra skola, Nyköpings kommun och barnens pappa. Allt i och med att min son fick diagnosen autism. Och för att jag ville försöka göra något för honom. Något mer än bara titta på och köpa byxor med resårlinning, (något en specialpedagog på Habiliteringen på Nyköpings Lasarett föreslog).
Det måste väl för fan finnas något mer än det att göra tänkte jag och det gjorde det! Detta innebar bl.a. specialkost och fysiska övningar.
(Den historien är lång och jag ska berätta den vid annat tillfälle, ett tips är att läsa boken Autism ett nytt hopp. Finns på flera bok-sajter. Där har jag också skrivit en litet inlägg samt gjort omslaget.

Lena Appel. Bokomslag. "Autism ett nytt hopp"
Lena Appel. Bokomslag. ”Autism ett nytt hopp”

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Susanne%20Davidsson.)

Pappan går motsträvigt med på detta, men hans engagemang är noll och det blir som att försöka simma med en betongklump kring ena foten. Till slut blir jag sjuk och bryter ihop psykiskt. Då söker vi oss till familjerätten för att komma överens om hur vårt ”samarbete” kring barnen ska läggas upp, det är ju inte bara sonens autism som är på tapeten, vi har en son till som behöver vanlig hjälp med skolarbetet och andra vardagssaker som inte fungerar, allt mer ansvar som jag som kvinna förväntas ta.

Historien upprepar sig, precis som från sista svängen på familjerådgivningen innan skilsmässan.
Återigen är det jag, kvinnan som ska tänja gränser, hans ståndpunkt är orubblig och fast. Det är ett enda stort skämt faktiskt. Vissa gånger var jag så upprörd att jag skrek och grät. Kafka är bara förnamnet, en jävligt otäck känsla i magen. Enda möjligheten att få en bra tillvaro för barnen är att jag ”flyter ut” och fyller ut alla håligheter och skarvar som hindrar att saker faller mellan stolarna.

Lena Appel. "utmattning"
Lena Appel. ”utmattning”

Och jag VET att det är så många kvinnor därute (och en och annan man) som känner igen sig i detta Kafkaliknande scenario. Det kan handla om hygienen hos barnen. Det är skola, sjukvård och fritidsaktiviteter som inte sker om du inte är där och ”kollar”. Dessutom ska allt detta ske på ett sätt som inte förargar den före detta partnern, samt utan dennes samarbete. Du jobbar för dina barn genom att stå och kasta in information och matpaket över en jättehög ”pappa mur” där du inte har tillträde. Du vet inte hur det ser ut där mer än att du ser att barnen kommer ut skitiga och ovårdade och utan social kompass.

När jag tillslut inser att den här negativa stressen klarar jag inte längre, och föreslår för pappan att jag kan ta hand om barnen merparten för att lättare klara av alla vardagssaker. En lättnad för alla inblandade kan man tycka. Jag slipper jobba i mörker halva tiden och pappan slipper misslyckas hela tiden. Men prestige går före barnens väl. Här går allt åt skogen. För att straffa mig och mitt horribla förslag avslutar pappan en specialkost som ena sonen haft och mycket väl behöver. Hans tillstånd försämras och vi sitter i familjerätten med ett mycket värre läge än när vi först gick dit.

Situationen är helt sjuk!
Nu är inte bara chansen att förbättra min situation bortblåst.

Det har dessutom uppstått ett allvarligt hälsoläge för ena sonen.
Jag tänker att detta kan jag inte gå med på. Jag måste försöka rädda mina barns och min hälsa, om jag ska kunna se dem och mig själv i ögonen i framtiden. Det måste väl ändå finnas någon rättvisa och klokskap som kan reda ut denna uppenbarliga galenskap?
Det stora Misstaget jag gör är att inte drämma till med storsläggan och be om enskild vårdnad direkt. Utan jag håller fast vid delad vårdnad och att barnen ska bo merparten hos mig och vara hos sin pappa varannan helg och på lov. Allt för att de ska ha det så bra som möjligt.

Jag förlorar i Tingsrätten i Nyköping.
Skolan som sett missförhållandena och som jag bett vittna backar ur i sista sekunden. Min syster, väninna och jag är alldeles för ärliga och snälla i rätten. Jag blir fullständigt överkörd av pappan och hans gäng. De är vidriga och lögnaktiga i rätten. Okunniga och arroganta. Det är något av det mest idiotiska och vidrigaste jag varit med om. Mitt förtroende för det här samhället och ”barnens bästa” är noll och intet.
Så nu får jag se på hur mina söner inte får den hjälp och stöd de behöver. Jag orkar inte längre slänga över några ”paket”. Och det gör ont och smärtar mig när de väljer sin pappa som är mer som en ”kompis” än en förälder. Det är ju självklart, de är pojkar i tonåren. Såklart att man vill ha det kravlöst och så lätt som möjligt.

Jag kan inte göra någonting förutom att fortsätta vara mamma och förälder. Inte kompis. Jag är impopulär och blir kallad för kontrollfreak och till och med fascist. OK jag tar det! Jag vet vilka mina värderingar är. Och det är min övertygelse att ta föräldraansvar på det sätt som jag gör.

Och mina ”ribbor” för vad som är möjligt att göra för min son med autism ligger fast.
Jag kan inte backa så lång bakåt som pappan och Landstinget tycker. Det finns saker att göra om det bara fanns samarbetsvilja. Men det är också en stor sorg som jag får leva med. Varje gång jag ser min son påminns jag om att han skulle kunna må och fungera så mycket bättre än så här. Men det har pappan valt bort, med skolans goda hjälp och Nyköpings Tingsrätt har satt det på pränt.

Jag fortsätter att kämpa för att alla ska få rum i världen.
Även motsträviga pappor. Och jag kommer fortsätta att intressera mig för de nya rön som kan hjälpa till ett lättare liv för min son och andra i hans situation.
Domen föll för mer än två år sedan. Man kan tycka, och jag kan önska att jag inte skulle behöva skriva om detta fortfarande men jag är inte färdig, långt ifrån. Jag får hjärtklappning när brev från Landstinget kommer, mår illa när jag ska ha kontakt med dem eller instanser på kommunen som handlägger LSS och liknande. För mig är de här människorna fångade i en pjäs, som vill alla spelar med i. Vi låtsas att vi gör något för barnen, i skolan, kommunen, landstinget. Men det är inte sant. Inte ett enda dugg.

Lena Appel. "idioti gör något med en"
Lena Appel. ”idioti gör något med en”

Jag har suttit och spelat med för jag har tänkt att kanske kanske finns det en enda smula som kan komma min son till del och den vill jag ju inte missa.

Men nu får det vara slut.
Jag tänker inte längre delta i den här farsen. Jag mår dåligt i flera dagar efter att ha suttit på t.ex. Habiliteringen på landstinget och spelat teater. De enskilda människorna som jobbar där säger jag inget om, de är trevliga och gör sitt bästa. Men så länge upplägget och villkoren för deras möjligheter att faktiskt göra skillnad är så som obefintliga som de är, värderar jag min hälsa mer. Jag ger mer till min son mer genom att inte gå dit, då slipper han en gråtande mamma som inte kan förklara varför hon är ledsen utan att ljuga för honom.

Spindelkvinnan

Jag var fel ute

Men jag gjorde det jag trodde var det rätta då.
Det började när jag fick kontakt med en läkare som talade om för mig att det är möjligt att behandla autism! För en mamma som jag är detta som änglars sång och jag ifrågasatte aldrig om jag skulle göra det som krävdes utan bara hur, var, när! Vi fick ”rytmiska röresleövningar” som vi gjorde dagligen. Och vi lade om kosten. Tog bort mjölk helt och hållet samt vetemjöl och socker. Vissa frukter och grönsaker. Detta skedde stegvis och vi såg förbättringar.

Lena Appel. "Livrädd för livet"
Lena Appel. ”Livrädd för livet”

Jag skulle minsann bota min son.
Jag kände mig stark och engagerade mig 200% i detta. Läste allt jag kunde komma över om andra som gjort samma resa. Blev medlem  i olika föreningar och organisationer. Sporrades av att det fanns dem som blivit helt återställda från diagnoser som ”Infantil autism”.  Vi skulle bli ännu ett bevis på att det finns saker man kan göra. Och när vi var färdiga så kunde vi hjälpa andra tänkte jag.

Jag började skriva ner alla nya recept som jag utvecklade, tanken var att göra en liten kokbok för dem som ville/behövde göra samma resa med kosten. Då skulle det vara mycket lättare för dem att starta och jag tipsade om inköpsställen, ersättningar för olika livsmedel recept osv.

Jag hade kontakt med Homeopater, healers, you name it!
Det fanns nog inget jag inte skulle ha gjort för att få min son frisk. Och jag fick näring av hans framsteg. Släkt, vänner, skolan och bekanta påpekade hans framsteg och jag tänkte att detta….detta var meningen med mitt liv! Jag var villig att offra konstkarriärer och allt annat om jag kunde lyckas med detta!
Det var nog många som oroade sig bakom min rygg och undrade hur det stod till i huvudet på mig egentligen. Jag fattade det, och jag försökte att inte prata alltför mycket om mina planer.

Vi jobbade på i fyra år tills det, som jag drömde mardrömmar om inträffade.
Pappan som sonen bor hos varannan vecka meddelade att han inte längre tänkte ge honom specialkosten. Hittills hade han motvilligt gått med på allt detta och det hade fungerat för att jag tog på mig jobbet.
Jag hade redan blivit sjuk av det uppdrag jag tagit på mig och nu hade det värsta hänt. Jag levde som i en dimma. Kunde börja gråta okontrollerat, ångestattacker och ett evigt ältande med min man som stod vid min sida genom allt detta.

Jag, vi…bror, släkt, vänner, skolan alla såg försämringen.  Den kom som ett brev på posten. Sonens tics kom tillbaka, ljuden och tröttheten. Det gjorde så ONT.

Men detta var ändå ett kvitto – om än negativt på att våra ansträngningar fungerat.
Men jag kan ändå undra om jag var fel ute? Om jag kanske krävde för mycket av allt och alla? Men måste man inte vara lite galen för att lyckas med saker! Det är ju alltid tufft för dem som går längst fram. Men jag var villig att ta det, misstron, idiotförklaringarna och det hårda arbetet. Men det blev inte så och det måste jag förlika mig med och försöka tänka att – allt har en mening. Och visst – även om vi inte har övergivit specialkosten här hemma så är vi inte lika stenhårda längre och det är ju jätteskönt att inte behöva packa matsäck varenda gång vi ska ut eller i väg till bekanta. Det ger tid och kraft över för min del, så då kan jag syssla med sånt här.

Lena Appel. "Allt är inte som det ska"
Lena Appel. ”Allt är inte som det ska”

Allt gott/Lena Appel

Hjälp jag är åksjuk!

Det är rätt anmärkningsvärt men sant. När vi for till USA och Oralando och besökte Disneyland där var det som en ahaupplevelse. För första gången i vår familjs liv med funktionsnedsättning var det VI som hade gräddfilen.
Sonen fick ett pass som gav oss möjlighet att gå före i köer som var alltför långa, vilket gjorde att vi sparade tid och energi och kunde njuta av vårt besök.
Alla i vår familj älskar film, fiction och fantasi.

Lena Appel. "P och Musse"
Lena Appel. ”P och Musse”

Mina ögon tårades av tacksamhet när vi blev så väl mottagna. Alla såg att sonen var speciell och behandlade honom fantastiskt, de respekterade hans funktionshinder och försökte inte förminska det eller ifrågasätta det. De gjorde vad de kunde för att underlätta för honom i hans vistelse hos dem. Naturligtvis är detta för att tjäna pengar men det struntar jag i för känslan av att inte vara ifrågasatt, behöva bevisa, och ändå få ett värdigt bemötande den går nästan inte att beskriva.

Lättnad, ljus, rymd, frihet ja massor av känslor for genom mig som mamma. Vi gick med lätta steg i den här underbara ”världen”.
Min son brukar säga att han vill leva i en tecknad värld istället för otecknad och jag är beredd att hålla med i allafall så länge som den otecknade är så kärv och ful.
Men det borde inte vara omöjligt att vår otecknade värld kunde vara som Disneyland. Vi betalade ett inträde och fick en fantastisk service utifrån vilka vi var ochvåra behov.

Vi betalar skatt/inträde till den otecknade världen – ”Sverigeland”. Men där är köerna är jättelånga till de bästa attraktionerna så dem kan vi inte ta del av, det är dessutom lag på att man måste åka vissa av attraktionerna trots att de inte passar oss alls, vi blir rädda och kräks. Vi måste äta saker vi inte tål eftersom det inte serveras något annat. Vi försöker förklara vårt problem och blir bemötta med skepsis och frågor om det verkligen är sant, hur kan vi bevisa det? Och det måste utredas.

Lena Appel. "Draghästen"
Lena Appel. ”Draghästen”

I fantasin kan man ju vända på det hela.
NU barn ska vi besöka den otecknade världen och få prova på hur vidrigt det kan vara så vi när vi kommer tillbaka till den tecknade världen kan uppskatta hur bra vi har det. Så betalar man dyrt  och klämmer sig in och får kämpa med näbbar och klor för att komma fram till skolkarusellen, åla sig under avspärrningar för att få tillträde till sjukvårdsbanan eller göra sig ovän med alla genom att helt enkelt tränga sig fram med armbågar och danska skallar till LSS-riden.

Det skulle ju gå an faktiskt…om man fick gå hem sedan

Allt gott/Lena