Etikettarkiv: #glad

Rapport från en trädgård

Jaha så har det varit Kristihimmelfärd och med den röda dagen så blev det hux flux en riktig långhelg, eftersom det fredagen blev en liten fin klämdag. Vilka underbara dagar. Jag är sjukt tacksam för värmen, solen och de ljumma vindarna som jag har och min familj har sugit i oss och njutit ohejdat av.

Lena Appel. Vår ekorre har äntligen vågat sig fram till foderautomaten.

Vår ekorre (titta noga ovanpå foderautomaten) där sitter den och förstår inte ännu att så länge hen gör det kommer det inte gå att nå nötterna bakom glaset, to be continued.

Lena Appel. Fiskarna simmar i pollensmetigt vatten.

De stackars dammfiskarna har det pollendammigt just nu – ser ut som de simmar i rabarberkräm, hoppas det inte känns lika hemskt som det ser ut.

Lena Appel, Syrenös

Syrenerna verkar inte påverkade vare sig av foderautomater eller pollen – de öser på, det är som en fantastisk dimma av syrendoft i trädgården, alla är lite halvhöga.
Trots missbruket har vi lyckats grilla flera gånger och hängt i hängmattan, slappat på verandan och spelat spel, samt gjort en utflykt där vi fann en padda som ville följa med hem till dammen. Sagt och gjort… så nu får vi se vad hen hittar på.

Allt gott/Lena

Vill inte hålla käften!

 

Jag har den stora äran att prata i radio emellanåt.
P4 Sörmland närmare bestämt. Det är skitroligt och jag märker att jag har väldigt mycket jag vill säga. Jag undrar ibland om det blir mer att säga om man säger. Alltså om jag pratar mycket så blir det liksom tomt i ”pratlagret” och då bildas nya saker som kan sägas.

I sådana fall kan det ju vara så att om jag håller käften så bildas det inget nytt, det är bara det gamla som ligger där orört, liksom.

Eller tar uttrycken slut – till slut?

När jag uttrycker mig i ateljén genom bild och form vet jag att ju mer jag håller på ju mer kommer det. Det är som om man skapar ett flöde som liksom. Har man haft kranen stängd under en tid kan det vara lite rostigt sådär i början, precis som när man vrider på en kran som stått avstängd länge. Det spottar och fräser lite en stund och det kan vara lite missfärgat, men sedan så flödar det på.

Lena Appel. Måleridetalj
Lena Appel. Måleridetalj

Jag är väldigt tacksam att jag får uttrycka mig på olika sätt, och jag hoppas att det kan tillföra något för någon.  Jag har väldigt roligt och mår bra. Dessutom får jag ju motion.

Allt gott/Lena

Yes – nytt liv!

 

Jag lever tillsammans med en man som heter Ronny, och som gillar att spela spel. Då menar jag framför tv-apparaten och med en handkontroll (som ser ut som Darth Waders bäbishjälm).
Där på skärmen styr maken sin avatar och rör sig i allehanda märkliga miljöer beroende på spelet. Det är väldigt ofta ”apokalyps-läge” i de där spelen. Efter ”jättebomben”, efter ”superinvasionen-av-rymdisar”, favoriten ”zombier-i-massor” eller det hederliga ”hej nu krigar vi igen”.

Han är ivrig som ett barn när ett nytt spel kommer och dryftar det med äldste sonen som är den enda som förstår honom.  Jag har lite artigt försökt att lyssna på hans utläggningar om hur det fungerar, har suttit bredvid i soffan och fått förklarat regler och att man ska samla saker och liv?!

Lena Appel "kontrollen"
Lena Appel ”kontrollen”

Allt går ut på att roffa åt sig och stressa runt i fula och äckliga miljöer. Man kan dö väldigt många gånger och kommentarerna kan bli något märkliga.

– Helvete, där dog jag.
(Kan detta måhända vara en kommentar man hör ofta i dörren hos Sankte Per?)
– Yes, nytt liv! Nu kör vi.
(motsvarande port för reinkarnation?)

Även om jag är intresserad av livet och allting så fångas jag inte av de här spelen. Men det blir stor underhållning när jag knackar på hos maken som varit borta länge. Öppnar försiktigt dörren för att i skumrasket se honom halvliggande, sovandes med en ”durrande” kontroll i handen, och på tv-skärmen någon avatargubbe som ligger och ”går” mot en vägg i något skumt kvarter.

Maken vaknar och blir förtvivlad, han har somnat men spelet har fortsatt, och han har i den virtuella världen blivit rånad på alla små liv, erfarenheter, skills, handgranater, eldkastare, skor, fordon och mediciner. Så han har bara sina kalsonger kvar.

– Fan, jag somnade nu får jag börja om från början.

Lena Appel. "Askul"
Lena Appel. ”Askul”

Jag skrattar så jag skriker (han med) han är virtuellt utblottad, hejdlöst roligt faktiskt. Och jag tänker att det är ju skönt att jag slipper vakna varenda morgon och börja om från början. Det materiella vet man ju aldrig, men de erfarenheter jag har samlat hittills i livet har jag kvar trots att jag somnar, tack gode gud!

Allt gott/Lena

”upptaget”

 

– Hur är det på nya jobbet då?
– Bra.
Svarar jag helt sanningsenligt. Jorå, kopiatorn börjar släppa in mig i sin sfär, kaffemaskinen likaså. Jag har ett kontor med ”upptaget knapp”. Postitlappar i tre färger och snart en gigantisk whiteboardtavla!
– Jag vet, jag vet, say no more 🙂

Lena Appel. "Upptaget"
Lena Appel. ”Upptaget”

Nya spännande människor som kan en massa saker, och som jag kommer att lära mig massor av.
Allt är nytt och inte alls som det kommer att vara, om ett tag. Det vet jag av erfarenhet, och det känns bra, riktigt bra. Jag har förmånen att jobba på Nyköpings stadsbibliotek, det kan inte gärna bli trevligare.
Jag njuter när jag går till mitt kontor, som just nu är stort och ödsligt, med ett gigantiskt skrivbord. Jag har tagit dit min ”stab” för att ha som stöd och rådgivare när de andra arbetskamraterna inte har tid med mig.

Lerindivider. Lena Appel
Lerindivider. Lena Appel

Funderar på att hämta lite slängda kopior i pappersinsamlingen från kopieringsrummet och sprida ut på skrivbordet så det ser ut som om jag jobbar.
Datorn är en trygghet i allt det nya, det är sig likt. Lösenordshelvetet är detsamma, Google är likadant, och Word är lika hopplöst som vanligt, så skönt!
Lite frustrerande känns det förstås eftersom jag just nu inte levererar till hundra procent, det är inte möjligt ännu. Tyvärr är det inte en bild på mig som kommer upp när man googlar på ”tålamod”.

Nu rekar jag och försöker skaffa mig kunskaper om var jag hamnat och vilka behov som finns. Jag kommer fixa det med tiden. Det känns viktigt att skapa en grund för att kunna göra på mitt sätt, så att jag behåller kraften och kan göra ett bra jobb.
Annars blir det som när man provar kläder i en butik där försäljaren säger att man ser ”fabolous” ut, och man går på festen med en utstyrsel man känner sig totalt obekväm och utklädd i. Och bara väntar på att få gå hem och ta av sig.
Eller det där hemska när man ska laga mat i någon annans kök, helt plötsligt känns det som om man aldrig någonsin har lagat mat överhuvudtaget. Och man kan inte ens hyvla ost ordentligt. En synnerligen obehaglig känsla. Men kanske säger det mer om mig och mitt kontrollbehov än om situationen.

Nåja, stämningen är god och alla är så snälla. Jag har redan fått smyga ombord på bokbussen, hur coolt är inte det? I morron ska jag se om jag inte får mikron i personalrummet att samarbeta också.

Allt gott/Lena

För mig själv – tillsammans med andra

 

Gymmet är min lilla fristad. Jag älskar att gå dit och vara lite ”halv-anonym”. Jag pluggar i mina lurar och lyssnar på favoritmusik med lagom tempo, nästan lite för högt, men jag vill liksom vara för mig själv, i min ljudbubbla. Där inifrån kan jag ostört tänka och kika på omgivningen utan att behöva varken ge eller ta.
Det härliga är att ingen uppfattas som otrevlig om man går i sin egen värld, det är fullt accepterat. Det räcker med en kort nick som hälsning ”jag har sett dig” nu gör vi det vi är här för att göra. Överens – alla glada.

Lena Appel. "Rund och go"
Lena Appel. ”Rund och go”

Och jag känner mig inte ensam, tvärtom, det är som en osynlig samhörighet, utan ord. Vi ”känner” varandra utan att ha bytt ett ord. Kan man känna samhörighet utan att veta ett skit om de människorna? Jag tycker det är underbart att få ha en sådan sfär i mitt liv. Jag behöver tiden för mig själv och få frigöra lite endorfiner. Sedan är jag en jättebra mamma, fru, kompis, syrra, dotter och allt annat.
Det finns såklart många andra sorter också. Träningskompisar som peppar varandra högljutt eller tyst. Far o son, dotter o mor. Väninnor som passar på att avhandla några ämnen på motionscykeln. Gubbar som byter några ord mellan maskinerna. En skön blandning av åldrar, kön, nationaliteter och orsaker till att man är där. Det är som ett litet samhälle i samhället.
Någon har rehabilitering och tar det precis så lugnt som hen måste göra. Tonåringar som försöker få lite armmuskler, det verkar inte spela någon som helst roll vilket land eller religion du har – grabbar i tonåren vill tydligen ha lite kralliga armar. Och de kämpar tappert. Och sneglar på flickorna i samma ålder. Det hela är mycket oskyldigt och gulligt. Sen har vi oss tanter som kämpar mot gäddhänget, en lika tapper kamp med lika varierande resultat.

Lena Appel. "För mig själv - tillsammans med andra"
Lena Appel. ”För mig själv – tillsammans med andra”

Inte riktigt lika betittat men kanske lite gulligt ändå.
Vissa vill lägga till andra ta bort. Gubbarna som nog jobbar på att minska omfånget något, antingen har de bestämt själva eller så har en läkare varit inblandad. Även de kämpar på. Det är ”hipster-skägg”, rastaflätor, inget hår alls, permanent, praktisk kort frisyr, hästsvansar och platt-tångat hår. Alla sorter är där med sin personliga agenda och kämpar på i sin takt. Och väl-måendet kommer på kuppen. Jag gillar att använda min kropp så att jag känner att jag lever. Och återigen kan jag känna mig så tacksam för att jag kan och får göra det.

 

Allt gott/Lena

Plötsligt händer det

 

POFF
Så kommer bara idén, det är lika härligt varje gång. ”Plötsligt händer det” jo, men inte någon miljonvinst utan något ännu bättre. Lösningen på ett problem man har gått och lurat på eller fortsättningen på en text eller bildprojekt. Eller något helt nytt bara ”landar” i huvudet – Poff.

Lena Appel. "Poff"
Lena Appel. ”Poff”

Tack tänker jag och blir lika förvånat lättad och glad varje gång.
Det här händer nästan alltid när jag är ute och går eller tränar. Min teori är att min kropp och en del av mitt medvetande är upptagna med motorik och koordination, precis så mycket att medvetandet inte kan ha full koll och filtrera när själsantennen riktar in sig mot universum och kopplar upp för ”idénedslag”.

Därav de bra lösningarna, de hinner landa i hjärnan innan mitt lilla ”inside-the-box-medvetande” har agerat tull och dömt ut tanken innan den ens nått full form. Alternativt satt den i karantän så länge att den dött. Tack och lov säger jag och lovar att betala ”kosmos-licensen” för jag behöver den så väl.

Allt gott/Lena Appel

Sen ska jag gå hem…

 

Jag lär mig varje dag.
Lite plötsligt bestäms att yngste sonens klasskamrat från särskolan ska komma på besök och hänga lite. Mamman ska följa med och jag får en stund tillsammans med en kvinna som är i samma situation som jag. Hon är så klok och lugn, och vi har mycket att prata om, och jag känner ett stort stöd i att veta att det är fler familjer som kanske inte kan sköta allt precis ”som det skall skötas”.

Vi har ett element av avvikande i vår vardag som liksom puttar allt ”normalt” lite åt sidan så det blir liksom inget som är riktigt ”normalt” – vad det nu är. Bägaren är hela tiden halvfull, och vi får skapa lösningar som i ”normalstörda” familjers ögon inte alltid skulle prisas.

Men vilka perspektiv vi får!
Vi kan ju lämna hela ”facit” i soptunnan för det funkar ju ändå inte. Och får ju faktiskt möjligheten att göra egna… ska vi säga ”formsydda lösningar” Inte för att vi är ovanligt kreativa eller så, utan för att det helt enkelt är nödvändigt. Det kräver sin energi men det är ju också en rikedom. Och ett fritt arbete om man säger så.
Vi har inga mallar att hålla oss till utan får uppfinna allteftersom.
Vi som är föräldrar till barn med särskilda behov är faktiskt som ett jättestort forskarteam som egentligen borde få feta forskarlöner om ni frågar mig.

Våra ungdomar sitter och kollar på film och sonen är så uppspelt så han mer hänger i taket. Men lyckliga båda två och hjärtat svämmar över när jag ser dem sitta där tillsammans med popcorn och läsk. ”Minions” är filmen (vilket jag tycker är ett utmärkt val).

Lena Appel. "Sen ska jag gå hem"
Lena Appel. ”Sen ska jag gå hem”

De bara är.
Ärliga och rakt fram. Det finns inga dolda agendor eller saker att dölja. Kompisens absolut underbara kommentar. Precis när mamman och kompisen kommit innanför dörren och vi har hälsat och hängt av ytterkläderna säger hon…

– Sen ska jag åka hem.
Sonen ser och hör, och inte med en min visar han att han tycker denna kommentar är stötande eller på något sätt konstig. Vilket den ju inte heller är. Han skulle mycket väl kunna sagt det själv eller typ…

– Sen ska du åka hem.
Erkänn – hur många av oss ”normalstörda” tänker inte just precis det när vi kliver in hos vänner på middag?
Och vi har vänner som ”aldrig går hem”. Men säger vi något? Aldrig i livet, hellre sitter vi där och leds till döds än att ”förolämpa” någon. Men vilken är det största förolämpningen egentligen?

Nu går allting jättebra och de umgås och sedan åker de hem precis som det är sagt. Alla nöjda och glada. Det blev precis lagom, i alla fall nästan. Knackar på dörren till sonens rum där det är oroväckande tyst- och mycket riktigt, han har somnat med fjärrkontrollen i handen, men ser väldigt lycklig ut. Jag säger bara…

– Borta bra men hemma bäst.

Allt gott/Lena

NollKoll – Surprice!

Lena Appel. "överraskad"
Lena Appel. ”överraskad”

Nu förstår jag varför mannen varit så konstig den senaste tiden. I lördags blev jag överraskad av mina systrar och mamma med familjer. De hade ordnat ett kalas för att fira min femtioårsdag. Jag hade inte en aning. Jag blev naturligtvis jätteglad. Och såhär lite i efterhand kan jag tycka att det är intressant hur man reagerar. Ronny och jag hade tagit en tur i svampskogen för att det var fint väder och han var väldigt angelägen (jag förstår nu varför) och när vi kommer hem tidig eftermiddag är trädgården fylld med ballonger och serpentiner. Och det står bilar som jag känner igen men inte kan placera.
Det är en märklig upplevelse, ”jaha det är ballonger i trädgården… varför då?” Hjärnan sorterar hej vilt, jag fattar men fattar inte i alla fall på något konstigt vis. Så jag sitter kvar i bilen och jag börjar ana att det har med min födelsedag att göra. Så vänder jag mig till Ronny fullt övertygad om att han sitter och har samma huvudbry som jag. Då kommer nästa överraskning… HAN VISSTE!
DÅ blir overklighetskänslan nästan otäck. Då är jag ju totalt lurad, det är en dubbel känsla både lite läskigt att saker inte är vad de verkar eller vad man ska säga och en varm känsla för att människor bryr sig om mig och är beredda att smyga och ordna allt detta för min skull.
Så kliver jag ur bilen till slut, och jag är glad och chockad. Jag är lite skakis där jag står i joggingbyxor med rövhäng och otvättat hår :-D. Jag går runt som i en dimma och kramar om alla, till och med ungdomarna är där, och det är så gulligt och det gör mig så glad.

Lena Appel. "Femtioårstårta"
Lena Appel. ”Femtioårstårta”

Jag som alltid ska ha sån koll på allt, har nu INGEN alls. De sätter en drink i handen på mig och jag får sitta och bara få presenter, sång (något hög tonart, eftersom de är helt uppspelta) och en underbar tårta med Minion-tema som lillasyster Kajsa har gjort. Mamma och lillalillasyster Åsa lagar mat och hennes man Johan grillar, det blir världens mys med god mat och gott vin. Vi sitter och garvar åt mig och min reaktion samt hur de själva betett sig inför och strax innan vi kom hem, det hela är som ett roligt socialt experiment samtidigt som det är en rolig fest.
Sonen berättar hur han stått och sett syrrorna och mamma stå och glo i fönstret och skrikigt ”GÅ UR BILEN DÅ” när jag dröjde. Hans kommentar…
– De såg ut som tre gamar!
Vi skrattar så vi skriker. Och jag börjar titta tillbaka och kan nu identifiera flera konstiga saker som Ronny gjort men som jag inte har tänkt på. Jag har inte haft en aning! En skrämmande och skön känsla på samma gång. Och en mycket bra övning i att släppa kontrollen, det funkar alldeles utmärkt utan att jag lägger mig i!

Kram till er kära goa familj och tusen tack!

Jag blir glad

Stod mitt i min ”söndagsvardag” och fixade med middagsmaten då mobiltelefonen i röran på köksbänken ringer. Det är ett nummer jag inte känner igen och tänker lite trött  – säkert en försäljare.
Men svarar ändå?!  (jag har lärt mig att avsluta säljsamtal snabbt och smärtfritt).

– Hej Lena det är R
– R??!!
– … lägg inte på!
– Nej, varför skulle jag göra det? Vad vill du?
– Jag vill be om förlåtelse…

Det är en man som är en ”inte-så-nära-vän” från ”en annan tid” och som för ett par år sedan handlade på ett sätt på Facebook som gjorde mig mycket besviken och jag valde att bryta med honom. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och jag kan inte säga att jag gått och tänkt särskilt mycket på detta.

Men han berättar att han har velat kontakta mig och nu gjorde han det. Och när han säger förlåt och frågar mig något i stil med…
– vad säger du? Och så hör jag mig själv säga…
– Jag blir glad.

Lena Appel. "Hjärtat mitt"
Lena Appel. ”Hjärtat mitt”

Bara så…”plupp”.  Det är så sant, och jag blir själv förvånad över känslan och att hans samtal faktiskt betyder jättemycket. Jag hade överlevt utan förlåt, men med ett förlåt är det som om det blev lite ”renare” lite ”lättare”. Lite som när en fläkt väl slår av och man slås av vad lugnt det blev, man har inte tänkt på det störande ljudet.

Jag har funderat mycket över detta med förlåtelse och vad det innebär. När jag hittade de här raderna så fick jag en aha-upplevelse.

Citat: ”Förlåtelse ursäktar inte handlandet . Förlåtelse hindrar handlandet från att fortsätta skava i ditt hjärta.”

Vi har ju alla många sådanahär ”cases” i våra liv. Saker som är stora och små, vi har förlåtelser att be om och att få. Tänk vad många stora som  små ”fläktljud/skav” vi går omkring med som kanske kunde tystas?

Vi pratar en liten stund om ditt å datt och avslutar sedan samtalet…
– Jag förlåter dig, jag är glad!
– Tack, ha det bra. Hejdå.
– Hejdå.

Allt gott/Lena Appel