Etikettarkiv: #Får du rum

Art Power

 

Jag är så j-a glad…
… två av mina verk hänger nu permanent på äldreboendet Myntan, Nyköping i en av avdelningarna för dementa och ”Gör gott”.

Konstens kraft.
I våras provade jag och konstansvarig på Nyköpings kommun att hänga två målningar ur min serie ”How Do You Grow?” på avdelningen. Tidigare hade de haft utmärkt konst men som personalen och de boende upplevde inte fungerade. Associationerna blev tokiga och de boende mådde dåligt. Det är ett väldigt bra exempel på konstens kraft och att den goda tanke man haft kan komma på skam, och det är svårt att förutse.

De tidigare verken var på intet sätt dåliga, tvärtom, men just där och då var konsten, platsen och människorna inte kompatibla. Konsten har kraften att väcka saker hos betraktaren och det är alltid ”I betraktarens öga” – därför att vi alla bär på skilda historier och minnen.

Lena Appel, målning, work in progress.

Do no harm.
Jag var själv lite orolig att framförallt de boende skulle bli upprörda av mina starka färger och former. Så jag tog kontakt med en person som har lång erfarenhet av arbete med dementa och som undervisar i ämnet, min mamma Birgitta Appel. Sån tur att ha den kunskapen på nära håll, och jag frågade henne om vad hon trodde.

Hennes erfarenhet sade att tvärtom kan starka färger och tydliga former vara bra. Och uppenbarligen hade hon rätt för reaktionerna från personalen de anhöriga och de boende inte minst har varit fantastiska. Att de tycker om att titta på bilderna och känner sig glada och får kraft.

Jag blir rörd. Kan det bli bättre?
Det är en sån gåva att få uppleva att det jag skapar med sån lust och glädje i min ateljé får komma människor till del och ge det som är min önskan – kraft, inspiration och förhoppningsvis lite healing i och med det. HURRA!

Allt gott/Lena

Vegetarisk grafik

Utställning – Mårtens Hus – Nyköping
Nu hänger några av mina bilder på Mårtens Hus – Vegetarisk och vegan mat när den är som bäst och i trevlig miljö.

Lena Appel. Interiör från Mårtens Hus. Nyköping.

Själv är jag fortfarande köttätare men mitt bidrag till det vegetariska får bli bilderna av mina växter/vänner. Det går bra att se utställningen fram till 4 september.

P.S fast idag åt jag linssoppa… faktiskt D.S.

Välkomna! Lena

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Välkomna till Ljudresor ab

Vilken ljudresa skulle ni INTE vilja göra?
På hemvägen idag går jag i mina egna tankar och tar den gamla vanliga vägen, förbi en skola. Just idag så prickar jag in när det är lunchrast, och det verkar vara samtliga ungar ute i det vackra höstvädret.
Men det är ljudet som väcker mig ur min egen värld. Och redan innan jag har identifierat själva ljudet och konstaterat vad som händer, så har en tydlig bild av en skola jag gick i som barn seglat upp på min ”hjärndisplay” tillsammans med känslan av att återigen vara sisådär 7-8 år med en skolväska dunkande mot höften.

Ljudet är ju inte otäckt egentligen, snarare positivt. Lekande och stojande barn på håll.
Känslan är liksom ”sötsur”, ”bitterljuv” och lite nostalgisk men samtidigt lättad. Lättad över att jag inte behöver delta i den där ljudbilden, jag ska inte in där, jag kan bara gå förbi. För mig, som så många andra var det ju inte alltid roligt då det begav sig, känslan när man närmade sig skolgården och hörde det här ljudet var ibland ångestladdat.

Sedan släpper det, för då har jag hunnit analysera och tänka för mycket. Men det var en riktig tidsresa – en ljudresa. Precis så som det ofta kan bli med dofter. Det är ju också en kraftfull tidsmaskin. Jag spelar in ljudet och tänker att det nog är första gången jag drabbas så av ett ljud.

hejmatematik

När jag fortsätter och fundera på vad som mer skulle kunna skicka mig just dit är det nog synintrycket av ”Hej Matematik”-boken och då tänker jag främst på ”Apan” som var den första och (det här är ångesten) överkursboken ”Stjärnan”. Detta var en bok som alla fick och det var meningen att när man var klar med talen i ”Apan” så jobbade man vidare i ”Stjärnan”. Ja ni har ju redan förstått att jag aldrig någonsin räknade ett enda tal i den där jävla ”Stjärnboken”, den låg i bänken, som ny.
Jag såg hur ”ALLA” andra räknade ut bok efter bok, medan jag ”eleven-som-fröken-glömde” stretade på med mängdläran, att ringa in äpplen och päron i ”Apan-matteboken-som-gud-glömde”.

Ja det är nog bäst att bara glömma 🙂 jag kommer att ha öronproppar hädanefter. Om jag tyckte det här var småjobbigt… tänk att få en tidsresa tillbaka till tonåren…

Allt gott/Lena

Släpa eller Släppa, det är frågan?

Välj det som är bäst för axlarna…
Att man ska släppa det gamla och gå vidare är ju en vanlig fras, liksom att vi ska slänga ut det gamla för att göra plats för det nya. Stäng en dörr och öppna en annan. Och så vidare.

Det är kloka ord, inte tu tal om det. Man förstår ju rent praktiskt att det borde vara det bästa. Men hur går det till? Jag har varit med om många tillfällen då jag helt tydligt och klart förstått att…

Lena Appel: Slääpa eller Släppa?
Lena Appel: Slääpa eller Släppa?

”här är det absolut smartaste att bara släppa det här och gå vidare”
Men förmågan och själva insikten om HUR har jag inte fått fatt i ännu. Så där står jag med en ryggsäck som hindrar mig från att röra mig varken framåt eller bakåt. Sådär ”halv klok” det är ju värst tycker jag. Det skulle ju nästan vara bättre om man inte förstod och anade hur bra det skulle vara utan ryggsäck.

 Man vet vad som är klokast att göra men förmår inte. Gud så frustrerande. Och då brukar jag må ännu sämre för att jag dels står med gammal skit upp till hakan och dessutom ser det och tänker att det bästa vore att kliva ur det här men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Och jag är inte en sådan där karaktärsfast och mogen person som bara kan bestämma mig. Det är då jag måste ta hjälp och upptäcka att för mig tar det tid att kränga av sig ryggsäcken. Det verkar vara många spännen och krångliga hakar som skall upp innan jag befriad kan släppa ner den med en härlig duns och känna hur axlarna åker upp i pann-höjd. Men väl värt arbetet. Efteråt kan det vara bra med tyngder i skorna för att inte fullkomligt rusa fram i tillvaron. Jag märker också att det med tiden dyker upp små handväskor med diverse skit i, men så länge de är små så är de hanterbara.

Allt gott/Lena Appel

Uttänjda Strumpeband

   Rädsla – Inga konstigheter

Hörde på radion alldeles nyss att det är rekordmånga som har ångest och mår dåligt när de ska gå till jobbet. Vi pratar om psykisk ohälsa och undrar varför sjukskrivningarna inom just det området gått upp de senaste åren? Och det är mest kvinnor.

Här börjar jag nästan skratta hysteriskt.  Jag tycker faktiskt inte alls att det är konstigt. Jag tycker det mer och mer liknar femtiotalet och de familje- och kvinnoideal som rådde då. Det är samma arbetsbelastning på kvinnorna som då. Men med den skillnaden att nu ska vi också lönearbeta och vara mycket smalare. Det otäcka är att trots att vi lönearbetar så börjar det gamla beroendet av att ha ”den arbetande äkta maken” att sakta återkomma.

Det är debatt om jämställdhet, vi ska ta hand om barnen lika mycket, jobba lika mycket osv. och det går framåt, javisst.  Men så tas det bort i en annan ände, det faktum att man inte klarar sig på typ två halvtidslöner, eller ensam om det blir så. Och just nu lever vi i ett glapp, där det skiftar från jämnaste jämställdheten till ojämnaste ojämlikheten, och det gungar liksom fram och tillbaka.

Som kvinna förväntas du ta hand om dina barn och vara en god moder för annars är du en ond människa. Det innebär att vara ständigt närvarande, skapa meningsfulla aktiviteter, inte hämta för sent på dagis eller fritids, laga ekologisk giftfri mat, klä de små liven i adekvata kläder för väder och aktiviteter, följa deras utveckling i skolan och ”ta ansvar” läsa läxor med dem, se till att de sköter sin hygien och att de får tillräckligt med sömn, uppfostra dem till goda medborgare. Och älska dem villkorslöst, men inte curla för mycket. Alla dessa punkter finns det spaltmeter skrivet om. Forskning och rön om hur du måste göra för att ditt barn inte ska utvecklas till ett analfabetiskt, skitigt monster med tygskor i februari som inte kommer att överleva.
Bara den här lilla uppgiften att förhindra att detta sker kan ju få vem som helst lite stressad.

Lena Appel: Orosmoln
Lena Appel: Orosmoln

Detta är vad du förväntas göra den tid när du inte lönearbetar. Då har du kanske ett jobb inom äldrevården där du valt eller inte får mer än deltid. Du tänker att det är ju bara bra eftersom annars skulle barnen få alldeles för långa dagar och det vet vi ju hur illa det kan gå. Det hade varit super om man fortfarande hade haft möjligheten att stämpla upp de där procenten så att den ekonomiska stressen inte blev fullt så sträng. Men man ska inte gnälla, då kanske man helt plötsligt inte har något jobb alls. Och A-kassan som är baserad på nuvarande tjänst går inte att överleva på, så det är ju inget alternativ. Väl på jobbet så är det mycket som ska hinnas med på väldigt kort tid, eftersom personalen är reducerad. Arbetet ska nu klaras av på två tredjedelar av styrkan. Dessutom är ju två personer sjukskrivna så det blir någon vikarie som inte riktigt hänger med.
Och sedan var det ju pensionen… hur bidde det med den?!

Man måste ta hand om sig själv. Motionera, äta rätt och vårda ditt inre och yttre. Det kan gå att få in några träningspass och någon yogasession om man anstränger sig lite. Det är tajt men om man åker direkt från lämningen på fotbollen till yogan så hinner man precis, det är ju så viktigt att slappna av. Och man vill ju vara en attraktiv och härlig partner. Man ska vårda sina relationer, det vet ju alla. Ha ett bra sexliv, vara kompisar, och göra saker tillsammans också.

– Men var inte så himla duktig hela tiden då?

Vi anar ju någonstans att barnen nog överlever, men det är ändå många av de här kraven som på något konstigt sätt blir till norm. Rädslan för att inte vara en tillräckligt bra förälder. Eller en bra partner eller vän. Att inte göra ett bra jobb, att inte kunna försörja sig själv.

Vi kvinnor skulle ju förstås tillsammans ta ner ribban och jag tycker att vi försöker men det är svårt och tar nog tid, för den verkar fastsvetsad. Men det är verkligen något vi måste jobba på tycker jag. Jag har inga svar men att prata om det kan ju inte göra saker värre tänker jag.
På jobbet är det inte alltid läge att klaga eller sänka några ribbor, för det drabbar andra. Kommer vi klara den här dagen? Är någon kollega sjuk? Även där är det rädsla. Rädslan för att inte leverera i olika sammanhang, och rädslan för att inte få in tillräckligt med pengar. Jag tror att det är en stor del i allas (både män och kvinnor) ”dåliga mående”. Rädsla. Att leva med det i bakhuvudet hela tiden tar sådan kraft och energi. Trygga människor har energi och kan lugnt hushålla och lägga energin där den behövs. Visst, man kan bli trött av hårt arbete men inte på samma sätt som långvarig oro och otrygghet. Det är två olika typer av trötthet.
Det går att tänja saker till en viss gräns, men sen brister det och det är det vi ser. Tiden har gått och många människor har levt i den här stressen under många år och nu går det inte längre. Strumpebanden har gått av, strumporna ramlar ner. Det är inte konstigt – inte ett dugg.

Allt gott/Lena Appel

Finns det hjärterum…

Nu har Kajsa Engstrand och jag haft vernissage på vår utställning ”Passar Du In?”.  Alltid lika läskigt, skönt och tomt när det väl är sjösatt. Efter tekniska strul, och innovativa lösningar på konstiga problem, och många utbrustna…

– Härregud, hur vart det nu då?

Så… Gupp, gupp, gupp.

Man står där vid strandkanten och betraktar den lilla ”utställnings-farkosten” som seglar ut i nya okända vatten. Och som nu får klara sig själv. Där släpper man kontrollen, vare sig man vill eller inte. När verket möter betraktaren blir det något nytt. Varje människa har ju sin ryggsäck med erfarenheter och referenser. Så det blir som nya kemiska reaktioner och det kan konstnären aldrig styra över.
När vi bestämde att vi skulle ställa frågan Passar Du In till människor och spela in svaren och låta dem tala, anade jag inte vilket spektrum av ingångsvinklar, åsikter, känslor och reflektioner jag skulle få möta. Fördomsfull och självupptagen antog jag nog omedvetet att mina agendor och åsikter skulle vara deras. Pinsamt och mycket lustigt kan jag ju tycka så här i efterhand. Det är klart att jag förstod att det inte skulle bli precis som jag tänkte. Och det blev det inte heller, mycket fler aspekter och nyanser fick jag, som en oväntad gåva. Det blev bara mer och mer intressant att få lyssna till medmänniskors tankar. Och vi hade nog kunnat fortsätta hur länge som helst. Men tid och form skapade ett naturligt avslut.

https://www.youtube.com/watch?v=8_P_mmeqPWs
(Här kan ni höra ljudinspelningen)

Jag vill tacka alla er som ställde upp och gav av er tid och era tankar till oss. Så att vi i vår tur kunde forma detta och förmedla det vidare i form av en ljudinstallation som förhoppningsvis många kommer att få ta del av under sommaren 2015 i Nicolai Kyrka i Nyköping. Min förhoppning var, men nu är jag säker, att många fler än jag kommer att vidga sina vyer och ställa sig nya frågor.

Lena Appel. "Kajsa och Kramaren" Från: "Passar Du In?"
Lena Appel. ”Kajsa och Kramaren” Från: ”Passar Du In?”

Jag tackar också, i förskott, alla er som kommer att göra er lilla figur i lera på plats och införliva den i utställningen. På så sätt kommer den att utvecklas under hela sommaren. Och i den bästa av världar är det så trångt med lergubbar i Dopkapellet i augusti att det är knappt man får plats. Men ”finns det hjärterum finns det stjärterum” som någon så klokt har sagt. Så här Passar ALLA In! Välkomna!

Allt gott/Lena Appel

 

Do You Fit?

Lena Appel. Frankenstein
Lena Appel. Frankenstein

Om en vecka är det öppning och vernissage för en utställning jag gör tillsammans med min syster Kajsa Engstrand. Den kommer att hänga hela sommaren och lokalen är inte ett galleri eller konsthall som vanligt, utan i en av Nyköpings kyrkor, S:t Nicolai Kyrka. Det är en jättestor kyrka som är så där bombastisk som jag tycker är lite coolt. Mystiska gravar i golvet och sådant som gör att det blir lite mer spännande och speciellt.
Med den lite morbida känslan leker jag Dr. Frankenstein och jobbar på en ”kramare”.

Lena Appel. Work in progress.
Lena Appel. Work in progress.

Man går in i kyrkan från ena långsidan. Då har man två tredjedelar kyrka åt höger, det är där altaret, predikstolen, och jättemånga kyrkbänkar i många rader finns. Till vänster är en tredjedel, lite mer ”back-stage” fast det hänger ihop med övriga kyrksalen. Det är som ett litet ”torg” med lite möbler där det är barnverksamheter och annat.
Där står också ljusstaken där man kan tända ljus. Jag brukar tända ljus för mina mor och far-föräldrar, det känns bra, och jag tycker så mycket om den där lugna känslan som jag får i en kyrka. Idag är det nästan den enda platsen där man kan få lite lugn och ro.

Sedan är det ”längst bak” i byggnaden ett litet, eller inte så litet egentligen men i sammanhanget mindre rum som har en gammal dopfunt i sten som man inte rubbar i första taget. I det rummet ska vi göra en installation som bygger på frågan… Passar du in?

LKPassarDuIN2015

Vi har nu ställt frågan till ett antal människor här i Nyköping. Och vad de svarade kommer att vara med som en ljudinstallation i det här rummet tillsammans med några visuella verk som är gjorda för platsen.
Bilden vi använder till affisch och som symbol för utställningen ät ett foto av en leksak som är vanlig bland yngre barn. Om du trycker ned den fyrkantiga klossen i den fyrkantiga öppningen i lådan går det bra. Försöker du däremot ta den runda och pressa ner i den trekantiga går det sämre. Inget konstigt med det.
Men om du hör till dem som har svårt att klara en sådan sak, blir du inte bara frustrerad och besviken. Med tiden blir du också liksom en kloss som inte har den rätta formen – Du passar inte in! Du skaver mot ”samhällskanten”. Vad göra? Gör hålen större och i något elastiskt material så alla har en chans, eller skit i lådjäveln helt och hållet.

Lena Appel. "Do You Fit?"
Lena Appel. ”Do You Fit?”

Jag glömmer aldrig när vi skulle utreda vad sonen kunde ha för funktionshinder. Vi satt i ett rum på Nyköpings sjukhus, och det var en tant som tog fram just sådana här klossar och bad att han skulle placera dessa i angivna hål. Själv var jag så stressad och rädd för hur det ska gå att jag knappt hör vad tanten säger. Då säger ungen…
– Nej, jag har ingen lust, jag ska bygga en stad istället.

Och så gjorde han det. Staplar och grejar länge och väl. Det blev jättefint. Men enligt våra normer jättefel?!
Vad behöver vi? Jo, vi behöver ALLA sorts människor. De som tänker innanför boxen och de som tänker utanför.

Amen – Lena Appel