Etikettarkiv: #familj

Ani MaL – YouTube

 

Teknisk ursäkt för att skryta lite 🙂

Melker Appel/AniMaL

Testar att lägga in sonens YouTubeklipp i min blogg. Är en ”proud mama” och skryter hämningslöst med mina barn och deras göranden. Men vad ska jag göra? Jag är ju så jävla förvånad, hur i allsin dagar gick detta till? Jag har ju fått så begåvade barn?!

Inatt skall jag gå och lyssna på AniMaL (Melker) när han rappar. Jag gillar inte rapp och det är alldeles för sent på dygnet för mig men det hör ju inte hit.

Allt gott/Lena

This is Kluster-rap! I’m AniMaL! And this is my brain!

Källa: Ani MaL – YouTube

Jävligt dålig stämning

Ibland så är det jävligt dålig stämning. Det smittar, det dåliga humöret. Och jag avskyr det. Det blir fult och tråkigt, och jag är usel på att stå ut med det fula och tråkiga. (ja jag jobbar på det)

Jag har tamejfan arton hyllmeter med ”självhjälpsböcker” för allt mellan depression, panikångest, relationer och finaste och bästa barnuppfostran. Och jag brukar försöka ”välja glädje” för att det faktiskt funkar för det mesta, man får det inte roligare än man gör sig. Och för mig är det viktigt med bra vibbar och en god stämning, jag tycker livet kan vara tufft emellanåt som det är. Då behöver man inte lägga till skit i onödan om det går att undvika.
Nu behöver inte alla sitta och vara helt överens om precis allting och gapskratta hejdlöst hela tiden. Nej det kan vara både diskussioner och ”bråk” men handlar det om något som angår de inblandade och det är här och nu reder man ganska snabbt ut det och ”de dåliga vibbarna” skingras. Kvar blir kanske ett samförstånd men i alla fall klarhet.

Lena Appel. "Dåliga vibbar"
Lena Appel. ”Dåliga vibbar”

Men ibland har man plockat med sig både stress, andras konflikter och bekymmer med sig hem, och är man inte medveten så kan det färga hela familjen och alla medlemmar i den. Som en röd strumpa i vit tvätt. Men varför är jag rosa? Jag kände mig ju helt vit i morse? Är detta verkligen min irritation? Ibland kan det hjälpa att ställa sig den frågan och faktiskt kunna identifiera att det kanske faktiskt är så att jag plockade med mig arbetskamratens problem hem, då ”skickar vi tillbaka till avsändaren”.
Detta har jag fått lära mig av Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ och det brukar faktiskt fungera.

En klassiker är att den ilska man skaffade sig i någon konflikt på jobbet, i skolan eller med bekanta knallar man hem med, och tar ut på familjen. Medvetet för att man inte pallade där och då, eller omedvetet.
Oavsett så har man försurat hela familjesoppan och får ägna stor tid och möda åt att återställa balansen. Där stämmer den där teorin som kommer från barnuppfostranshåll att för en elak sak du säger till barnet (läs alla) så krävs tio goda saker för att ”nollställa”. Jag tror faktiskt det stämmer. Det är så konstigt att det som tagit lång tid att bygga upp går så fort att rasera. Märklig naturlag det där.

Det kan vara lätt hänt och speciellt om man är trött och stressad, då blir man mindre vaksam mot det där beteendet. Det är ju då man bara spyr på alla hurtiga självhjälpsböcker och skulle ge mycket för att få kväva respektive författare med deras alster. Något som tack och lov inte händer.
Men vad ska man göra då? Det är ju det där tricket att lära känna sig själv så pass väl att man känner när det ”börjar bli för mycket”. När jag ibland lyckas läsa av mig själv, och i tid märker att jag är trött och sliten, försöker jag få en stund till återhämtning. Och undvika att prata med någon. Och absolut inte börja ”reda ut” problem eller börja tala om ämnen som läxor, städning eller sådant som är lättantändligt för alla. För då brakar ju helvetet löst och ingen vet vad någon bråkar om till slut.

Så för att orka vara medveten måste vi få tid till återhämtning. Det är väl klart att man inte kan leva upp till ”positiva-partnern-som-aldrig-höjer-rösten-mot-vare-sig-barn-eller-djur”om man är helt slut. Då kan det hagla ”barnuppfostransböcker”, ”välj lyckan” och ”så får du ditt äktenskap att hålla”-böcker det blir inte bättre för det, det slutar bara med att man sitter och dunkar sig själv i huvudet med pocketböcker samtidigt som man skäller till höger och vänster, och blir riktigt deprimerad.
Nä! lite vila mellan varven så kanske man kan klämma en och annan bok, ge lite goda vibbar och bli som folk.

Allt gott/Lena

SkeppOhojj!

Jag har nu en ganska lång erfarenhet av husmorsyrket och som kapten på hushålls-skutan. Och i närmare arton år har det varit med besättning (läs barn) Joråsåatteehhh…

Som ansvarstagande kapten har jag genomgått en rad faser och hoppat på myter och provat både vegetariskt, mjölkfritt, vetefritt, LCHF vanlig hederlig husmanskost. Det är hela tiden nya rön och varningar. Vi undviker socker, andra sötningsmedel, tillsatser i maten som är farliga. Det tar en jäkla tid. Först hitta råvarorna, en jakt på biologiskt närodlat/producerat för vi måste ju tänka på miljön och klimat hotet också. Så när du väl kommer hem med ditt ”byte” är du så jävla trött och nöjd över denna bedrift att du varken orkar eller vill laga till något, det får ligga där snyggt upplagt som från en mattidning som skådebröd. Det blir myteri och kebab från kvarterspizzerian.

Lena Appel. "Man äter ju med ögonen också"
Lena Appel. ”Man äter ju med ögonen också”

Jag tänker på min kära farmor Linnéa som under hela sitt liv lagade mat åt sig och sin familj och som extraknäck lagade mat åt” finare folk” till deras fester. En catering på den tiden. Men det skulle hon aldrig ha gjort något väsen av.

– Laga lite mat är väl inget märkvärdigt?

Jag kan riktigt höra henne säga det, inget hon gjorde var märkvärdigt tyckte hon. Men det var det, hon lagade gudomlig mat och bakade bullar och kakor som jag minns som i ett skimmer och gärna gör stort väsen av. Och hon hade dessutom en jättestor diamant under diskbänken! (en Bergkristall som jag kunde sitta och beundra medan farmor lagade mat) Men den får jag berätta om en annan gång.

Farmor jobbade hårt i hela sitt liv och skötte ruljangsen, men jag tror inte att hon oroade sig för tillsatser i maten, besprutning av grödor, antibiotika-kött eller gen-manipulation.
Till en början för att det inte var aktuellt och under senare delen av hennes liv och gärning var det inget man hade börjat titta närmare på, och margarin var ju jättepraktiskt och frysta prylar bara underlättade ju? Jag kan bli lite avundsjuk på det. Idag så ska vi göra välbalanserade menyer med giftfria varor enligt den senaste dieten och varningsrapporterna vid sidan av förvärvsarbetet. Det slapp farmor… att ha två heltidsyrken menar jag.

Jag förstår mina väninnor på Facebook som nu har ”mat-vardags-ångest” inför terminsstarten. JA det är faktiskt bara kvinnor som yttrat sig hittills, männen som befinner sig i samma situation har lika stor del av min sympati.
Så för att vi ska överleva stressen och undvika att bli förgiftade, samt hålla vikten föreslår jag att vi tar fasta på ”att äta med ögonen” och för övrigt tycker jag att de som sprutar gift på maten och stoppar i konstiga prylar i det vi ska äta får gå på plankan!

Allt gott/Lena

Jag fyller ”Femtion”

Krocken är stor! När man landar i NY anar man först inte så mycket förutom att det luktar annorlunda och att det är ett annat språk och jargong. Alla är väldigt trevliga och hjälpsamma, och stolta över sitt land. Vi bemöts på ett tålmodigt sätt i alla lägen, lillebror har ju sitt funktionshinder och de väntar och låter saker ta sintid. Upprepar artigt instruktionen och till slut så har vi alla krånglat oss igenom säkerhetskontroller, pass, tull och kunde hämta väskor som anlänt till samma destination som vi, hurra!

Lena Appel. "Söner i NY"
Lena Appel. ”Söner i NY”
Vi landar på kvällen och hur trötta och jetlaggade vi än är kan man inte låta bli att bli totalt förtrollad av vyn av Manhattan skyline på kvällen, har sett den många gånger på fotografier men att uppleva den genom ett taxifönster live är bättre. Skyskraporna och storleken på allting i den här staden får mig att tänka på myror och deras idoga arbete och otroliga förmåga att bygga och skapa storverk mycket större och tyngre än de själva. Det är helt galet.
Vi har beväpnat oss med turistpass som gör att vi kan åka buss hit och dit, inträden på alla turistattraktioner och bra skor så nu ska vi vara turister, och vi är inte ensamma det märks.
Det är kommers och alla vill hjälpa och sälja saker och tjänster, det är som ett tivoli som aldrig stänger. Det är skönt att komma ”hem” till hotellet och lägga upp trötta fötter och urblåst huvud. Men nu blir det champagne, jag har födelsedag och blir femtion! Tjoho!
Allt gott Lena Appel

Hjälp! Jag är så O-cool!

Nu är det sommarlov.
Den där tiden då antingen allt slutar att fungera och jag hamnar i något ostrukturerat som tar all min energi.Eller man får till en liten ”sommarlovsstruktur” och får massor med saker gjorda som inte hinns med annars. Här går det upp och ner. Mannen bygger veranda och vet precis vad han ska göra och det är frid och fröjd. Det börjar dock bli färdigt och jag märker hur han börjar prata om nya projekt. Finanserna är nog inte riktigt i fas med det, och jag tror i ärlighetens namn att han behöver vila, i alla fall fysiskt.  Men jag kan se oron i hans ögon och jag känner den med. För det är ju så skönt att veta vad man ska göra. Att ha en uppgift och vara behövd. Jag vet precis vad det betyder, för när jag har ett uppdrag mår jag som bäst, det blir struktur i min vardag, jag känner att jag bidrar och är behövd. För mig är det livsviktigt.

Lena Appel. "Help!"
Lena Appel. ”Help!”

Jag är verkligen så O-cool, ”Ta dagen som den kommer” är titeln på en skräckfilm för mig.

Jag hör till de mammorna som är fysiskt närvarande mamma växelvis, eftersom barnens biologiska far och jag är skilda sedan nu snart tolv år tillbaka och de bor hos honom hälften av tiden. Det är jättejobbigt och jätteskönt på samma gång. Jättejobbigt för att jag varje gång får minst ett dygns ”avtändning” när tiden här är över. Då mår jag alltid dåligt för att jag saknar dem och måste lägga om energierna. För barnen kommer ju med sitt och sina energier och är alltid välkomna, dörren står ju alltid öppen både fysiskt och mentalt även om de tillbringar hälften av tiden hos sin far.

Nu har det varit sommarlov i två veckor och vi har haft barnen/ungdomarna här och grillat, ätit jordgubbar, cyklat, varit i skogen och ”somrat” oss efter bästa förmåga. Jag har planerat mat, handlat mat, lagat mat, varit ledig och närvarande och umgåtts med familjen. Jättehärligt och det lunkar på även om jag stundtals blir skittrött och bara vill gömma mig i tvättstugan, för det är ju hela dagarna vi stöts och blöts, från morgon (inte i sjuttonåringens fall) och till sena kvällen (läs natten, då jag inte somnar riktigt förrän sjuttonåringen är hemma).
Och så kommer dagen då de ska iväg, jätteskönt för då är jag trött. Jag har fixat med manusprojekt och försökt vara behjälplig i dataspelssammanhang vilket ju är ett stort skämt (men som tur är kommer extrapappan hem från Bygg Max mellan varven). Jag har pratat i timmar om andra specialintressen med fjortonåringen, som med sin funktionsnedsättning är något begränsad i sina samtalsämnen och enveten. Puh…! Älskar honom och tänker att sådant fokus är en styrka.
Samt haft diskussioner och dispyter med sjuttonåringen, då vi inte riktigt delar synen på vissa saker. Älskar honom också och minns när jag också hade svar på allt och undrade varför alla var idioter. Och jag hoppas kunna finnas där för honom när han upptäcker att det finns en gråskala.

Så står jag där med tårarna stående i ögonen när de åkt och försöker tänka på att…
– Nu minsann har du ett pärlband av ”egendagar” då du kan gå raka vägen in i ateljén och göra det du gått och längtat efter att göra. Till och med mannen är ju upptagen!

Då kommer jag att tänka på Bodil Jönsson http://www.bodiljonsson.se/ och hennes tankar om tid http://www.adlibris.com/se/bok/tio-tankar-om-tid-9789176088944?gclid=CjwKEAjw_MisBRCTuNPfoMqU4ngSJACrJv1Vae42SF4juZAbHHJ5HY_LbsDXxFDzL7nUn8oWbDbVeBoCCmzw_wcB

Ordet Ställtid. Tack Bodil du kloka kvinna för det ordet och den insikten du gav mig. För ställtid är vad jag behöver ha varenda gång barnen går eller kommer, och nu kan jag i alla fall vila i detta. Det får ta den tid det tar att ställa om till det nya läget, och jag är faktiskt på väg in i ateljén nu.

Allt gott/Lena Appel

Påfart & Avfart

Jag gillar att hålla igång och jobba, vara aktiv och göra saker. Jag gillar också att slappa och inte göra någonting alls emellanåt. Men jag har så svårt för övergångarna mellan de här två lägena.

Lena Appel. "Julkrubban"
Lena Appel. ”Julkrubban”

När jag har haft vardag och jobb under en period, som nu innan jul dessutom lite extra med förberedelser inför julen med planering, städning, inköp och pyntande har jag liksom fått upp farten. Det surfar på liksom. Då ska man helt plötsligt bromsa in och vara still. Det ska tas varas på tiden och lugnt och fint ska det vara.
Det vill ju jag med såklart, jag vet att det är bra för alla. Men det krävs liksom en ”avfart” för min del där jag och mitt väsen liksom måste varva ner. Det tar tid.
Så under den lediga tiden måste jag handskas med ”virr i hjärnan” och ”pirr i benen” typ. Ska vi inte gå ut och gå? Ska vi spela spel? Ska vi göra det eller det? Det är ju en jäkla tur att maten ska fram och tillbaka med jämna mellanrum. Jag får åka och träna för att inte explodera. Men efter hand så ”saktar jag in” jag kommer i fas med de långsammare svängningarna runt om kring.
Då, eller snarare NU, när jag äntligen har varvat ner till ”nöt-knäckar-halvligga-i-soffan-läget” är det dags att köra igång vardagen igen!!!?? Och här ligger jag med choklad i mungipan och tittar förvirrat upp på verkligenheten som står i dörren och pockar på min uppmärksamhet.

Otakt
Lika långsamt går min ”påfart” som ”avfarten” gick. Jag hamnar återigen i en slags otakt. Får ågren för att jag inte ska orka gå upp i vettig tid igen. Hur ska jag klara att göra allt på bestämda tider igen. Och jag som liksom inte ens hunnit befinna mig i lugnet någon längre tid. Jag har ju haft ”avtändning” mesta delen av tiden!?

Funderar på om jag inte ska skita i att ”tända av” överhuvud taget. Det är ju bara jobbigt att slappna av. Nästa jul kör jag på precis som de vise männen. Nu idag när de äntligen kom fram till Jesusbarnet med sina gåvor så är det ju klart liksom.
– Varsegod! Här är lite myrra och annat smått och gott.
– Tack, tack.
– Jaha dags att tänka på refrängen (kanske Melchior sa). Det är ju en dag i morgon också (kanske Caspar sa). Plikterna kallar (kanske Baltzar sa).

Lena Appel. "Följ med strömmen"
Lena Appel. ”Följ med strömmen”

Till mig själv mumlar jag – Öka!!! och krafsar vidare i Alladdinlådan (bara körsbär kvar)

Allt gott/Lena Appel

För mycket idioti…

Jag har under årens lopp varit med om situationer då jag tänkt att detta är ju inte klokt men på något sätt ändå stått ut och tänkt att det är långsiktigt smartare att inte käbbla om saker och ting. Men nu har antalet idiotier blivit ansenligt och högen bara växer. Jag känner allt oftare en vanmakt och otrolig frustration över sakers tillstånd.

Detta både globalt vad som händer i världen och lokalt. Jag vill berätta om en av alla dumheter lokalt som jag personligen har upplevt och fortfarande upplever.

Jag har blivit sviken av Landstinget, barnens förra skola, Nyköpings kommun och barnens pappa. Allt i och med att min son fick diagnosen autism. Och för att jag ville försöka göra något för honom. Något mer än bara titta på och köpa byxor med resårlinning, (något en specialpedagog på Habiliteringen på Nyköpings Lasarett föreslog).
Det måste väl för fan finnas något mer än det att göra tänkte jag och det gjorde det! Detta innebar bl.a. specialkost och fysiska övningar.
(Den historien är lång och jag ska berätta den vid annat tillfälle, ett tips är att läsa boken Autism ett nytt hopp. Finns på flera bok-sajter. Där har jag också skrivit en litet inlägg samt gjort omslaget.

Lena Appel. Bokomslag. "Autism ett nytt hopp"
Lena Appel. Bokomslag. ”Autism ett nytt hopp”

http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Susanne%20Davidsson.)

Pappan går motsträvigt med på detta, men hans engagemang är noll och det blir som att försöka simma med en betongklump kring ena foten. Till slut blir jag sjuk och bryter ihop psykiskt. Då söker vi oss till familjerätten för att komma överens om hur vårt ”samarbete” kring barnen ska läggas upp, det är ju inte bara sonens autism som är på tapeten, vi har en son till som behöver vanlig hjälp med skolarbetet och andra vardagssaker som inte fungerar, allt mer ansvar som jag som kvinna förväntas ta.

Historien upprepar sig, precis som från sista svängen på familjerådgivningen innan skilsmässan.
Återigen är det jag, kvinnan som ska tänja gränser, hans ståndpunkt är orubblig och fast. Det är ett enda stort skämt faktiskt. Vissa gånger var jag så upprörd att jag skrek och grät. Kafka är bara förnamnet, en jävligt otäck känsla i magen. Enda möjligheten att få en bra tillvaro för barnen är att jag ”flyter ut” och fyller ut alla håligheter och skarvar som hindrar att saker faller mellan stolarna.

Lena Appel. "utmattning"
Lena Appel. ”utmattning”

Och jag VET att det är så många kvinnor därute (och en och annan man) som känner igen sig i detta Kafkaliknande scenario. Det kan handla om hygienen hos barnen. Det är skola, sjukvård och fritidsaktiviteter som inte sker om du inte är där och ”kollar”. Dessutom ska allt detta ske på ett sätt som inte förargar den före detta partnern, samt utan dennes samarbete. Du jobbar för dina barn genom att stå och kasta in information och matpaket över en jättehög ”pappa mur” där du inte har tillträde. Du vet inte hur det ser ut där mer än att du ser att barnen kommer ut skitiga och ovårdade och utan social kompass.

När jag tillslut inser att den här negativa stressen klarar jag inte längre, och föreslår för pappan att jag kan ta hand om barnen merparten för att lättare klara av alla vardagssaker. En lättnad för alla inblandade kan man tycka. Jag slipper jobba i mörker halva tiden och pappan slipper misslyckas hela tiden. Men prestige går före barnens väl. Här går allt åt skogen. För att straffa mig och mitt horribla förslag avslutar pappan en specialkost som ena sonen haft och mycket väl behöver. Hans tillstånd försämras och vi sitter i familjerätten med ett mycket värre läge än när vi först gick dit.

Situationen är helt sjuk!
Nu är inte bara chansen att förbättra min situation bortblåst.

Det har dessutom uppstått ett allvarligt hälsoläge för ena sonen.
Jag tänker att detta kan jag inte gå med på. Jag måste försöka rädda mina barns och min hälsa, om jag ska kunna se dem och mig själv i ögonen i framtiden. Det måste väl ändå finnas någon rättvisa och klokskap som kan reda ut denna uppenbarliga galenskap?
Det stora Misstaget jag gör är att inte drämma till med storsläggan och be om enskild vårdnad direkt. Utan jag håller fast vid delad vårdnad och att barnen ska bo merparten hos mig och vara hos sin pappa varannan helg och på lov. Allt för att de ska ha det så bra som möjligt.

Jag förlorar i Tingsrätten i Nyköping.
Skolan som sett missförhållandena och som jag bett vittna backar ur i sista sekunden. Min syster, väninna och jag är alldeles för ärliga och snälla i rätten. Jag blir fullständigt överkörd av pappan och hans gäng. De är vidriga och lögnaktiga i rätten. Okunniga och arroganta. Det är något av det mest idiotiska och vidrigaste jag varit med om. Mitt förtroende för det här samhället och ”barnens bästa” är noll och intet.
Så nu får jag se på hur mina söner inte får den hjälp och stöd de behöver. Jag orkar inte längre slänga över några ”paket”. Och det gör ont och smärtar mig när de väljer sin pappa som är mer som en ”kompis” än en förälder. Det är ju självklart, de är pojkar i tonåren. Såklart att man vill ha det kravlöst och så lätt som möjligt.

Jag kan inte göra någonting förutom att fortsätta vara mamma och förälder. Inte kompis. Jag är impopulär och blir kallad för kontrollfreak och till och med fascist. OK jag tar det! Jag vet vilka mina värderingar är. Och det är min övertygelse att ta föräldraansvar på det sätt som jag gör.

Och mina ”ribbor” för vad som är möjligt att göra för min son med autism ligger fast.
Jag kan inte backa så lång bakåt som pappan och Landstinget tycker. Det finns saker att göra om det bara fanns samarbetsvilja. Men det är också en stor sorg som jag får leva med. Varje gång jag ser min son påminns jag om att han skulle kunna må och fungera så mycket bättre än så här. Men det har pappan valt bort, med skolans goda hjälp och Nyköpings Tingsrätt har satt det på pränt.

Jag fortsätter att kämpa för att alla ska få rum i världen.
Även motsträviga pappor. Och jag kommer fortsätta att intressera mig för de nya rön som kan hjälpa till ett lättare liv för min son och andra i hans situation.
Domen föll för mer än två år sedan. Man kan tycka, och jag kan önska att jag inte skulle behöva skriva om detta fortfarande men jag är inte färdig, långt ifrån. Jag får hjärtklappning när brev från Landstinget kommer, mår illa när jag ska ha kontakt med dem eller instanser på kommunen som handlägger LSS och liknande. För mig är de här människorna fångade i en pjäs, som vill alla spelar med i. Vi låtsas att vi gör något för barnen, i skolan, kommunen, landstinget. Men det är inte sant. Inte ett enda dugg.

Lena Appel. "idioti gör något med en"
Lena Appel. ”idioti gör något med en”

Jag har suttit och spelat med för jag har tänkt att kanske kanske finns det en enda smula som kan komma min son till del och den vill jag ju inte missa.

Men nu får det vara slut.
Jag tänker inte längre delta i den här farsen. Jag mår dåligt i flera dagar efter att ha suttit på t.ex. Habiliteringen på landstinget och spelat teater. De enskilda människorna som jobbar där säger jag inget om, de är trevliga och gör sitt bästa. Men så länge upplägget och villkoren för deras möjligheter att faktiskt göra skillnad är så som obefintliga som de är, värderar jag min hälsa mer. Jag ger mer till min son mer genom att inte gå dit, då slipper han en gråtande mamma som inte kan förklara varför hon är ledsen utan att ljuga för honom.

Spindelkvinnan

Jag var fel ute

Men jag gjorde det jag trodde var det rätta då.
Det började när jag fick kontakt med en läkare som talade om för mig att det är möjligt att behandla autism! För en mamma som jag är detta som änglars sång och jag ifrågasatte aldrig om jag skulle göra det som krävdes utan bara hur, var, när! Vi fick ”rytmiska röresleövningar” som vi gjorde dagligen. Och vi lade om kosten. Tog bort mjölk helt och hållet samt vetemjöl och socker. Vissa frukter och grönsaker. Detta skedde stegvis och vi såg förbättringar.

Lena Appel. "Livrädd för livet"
Lena Appel. ”Livrädd för livet”

Jag skulle minsann bota min son.
Jag kände mig stark och engagerade mig 200% i detta. Läste allt jag kunde komma över om andra som gjort samma resa. Blev medlem  i olika föreningar och organisationer. Sporrades av att det fanns dem som blivit helt återställda från diagnoser som ”Infantil autism”.  Vi skulle bli ännu ett bevis på att det finns saker man kan göra. Och när vi var färdiga så kunde vi hjälpa andra tänkte jag.

Jag började skriva ner alla nya recept som jag utvecklade, tanken var att göra en liten kokbok för dem som ville/behövde göra samma resa med kosten. Då skulle det vara mycket lättare för dem att starta och jag tipsade om inköpsställen, ersättningar för olika livsmedel recept osv.

Jag hade kontakt med Homeopater, healers, you name it!
Det fanns nog inget jag inte skulle ha gjort för att få min son frisk. Och jag fick näring av hans framsteg. Släkt, vänner, skolan och bekanta påpekade hans framsteg och jag tänkte att detta….detta var meningen med mitt liv! Jag var villig att offra konstkarriärer och allt annat om jag kunde lyckas med detta!
Det var nog många som oroade sig bakom min rygg och undrade hur det stod till i huvudet på mig egentligen. Jag fattade det, och jag försökte att inte prata alltför mycket om mina planer.

Vi jobbade på i fyra år tills det, som jag drömde mardrömmar om inträffade.
Pappan som sonen bor hos varannan vecka meddelade att han inte längre tänkte ge honom specialkosten. Hittills hade han motvilligt gått med på allt detta och det hade fungerat för att jag tog på mig jobbet.
Jag hade redan blivit sjuk av det uppdrag jag tagit på mig och nu hade det värsta hänt. Jag levde som i en dimma. Kunde börja gråta okontrollerat, ångestattacker och ett evigt ältande med min man som stod vid min sida genom allt detta.

Jag, vi…bror, släkt, vänner, skolan alla såg försämringen.  Den kom som ett brev på posten. Sonens tics kom tillbaka, ljuden och tröttheten. Det gjorde så ONT.

Men detta var ändå ett kvitto – om än negativt på att våra ansträngningar fungerat.
Men jag kan ändå undra om jag var fel ute? Om jag kanske krävde för mycket av allt och alla? Men måste man inte vara lite galen för att lyckas med saker! Det är ju alltid tufft för dem som går längst fram. Men jag var villig att ta det, misstron, idiotförklaringarna och det hårda arbetet. Men det blev inte så och det måste jag förlika mig med och försöka tänka att – allt har en mening. Och visst – även om vi inte har övergivit specialkosten här hemma så är vi inte lika stenhårda längre och det är ju jätteskönt att inte behöva packa matsäck varenda gång vi ska ut eller i väg till bekanta. Det ger tid och kraft över för min del, så då kan jag syssla med sånt här.

Lena Appel. "Allt är inte som det ska"
Lena Appel. ”Allt är inte som det ska”

Allt gott/Lena Appel

Hjälp jag är åksjuk!

Det är rätt anmärkningsvärt men sant. När vi for till USA och Oralando och besökte Disneyland där var det som en ahaupplevelse. För första gången i vår familjs liv med funktionsnedsättning var det VI som hade gräddfilen.
Sonen fick ett pass som gav oss möjlighet att gå före i köer som var alltför långa, vilket gjorde att vi sparade tid och energi och kunde njuta av vårt besök.
Alla i vår familj älskar film, fiction och fantasi.

Lena Appel. "P och Musse"
Lena Appel. ”P och Musse”

Mina ögon tårades av tacksamhet när vi blev så väl mottagna. Alla såg att sonen var speciell och behandlade honom fantastiskt, de respekterade hans funktionshinder och försökte inte förminska det eller ifrågasätta det. De gjorde vad de kunde för att underlätta för honom i hans vistelse hos dem. Naturligtvis är detta för att tjäna pengar men det struntar jag i för känslan av att inte vara ifrågasatt, behöva bevisa, och ändå få ett värdigt bemötande den går nästan inte att beskriva.

Lättnad, ljus, rymd, frihet ja massor av känslor for genom mig som mamma. Vi gick med lätta steg i den här underbara ”världen”.
Min son brukar säga att han vill leva i en tecknad värld istället för otecknad och jag är beredd att hålla med i allafall så länge som den otecknade är så kärv och ful.
Men det borde inte vara omöjligt att vår otecknade värld kunde vara som Disneyland. Vi betalade ett inträde och fick en fantastisk service utifrån vilka vi var ochvåra behov.

Vi betalar skatt/inträde till den otecknade världen – ”Sverigeland”. Men där är köerna är jättelånga till de bästa attraktionerna så dem kan vi inte ta del av, det är dessutom lag på att man måste åka vissa av attraktionerna trots att de inte passar oss alls, vi blir rädda och kräks. Vi måste äta saker vi inte tål eftersom det inte serveras något annat. Vi försöker förklara vårt problem och blir bemötta med skepsis och frågor om det verkligen är sant, hur kan vi bevisa det? Och det måste utredas.

Lena Appel. "Draghästen"
Lena Appel. ”Draghästen”

I fantasin kan man ju vända på det hela.
NU barn ska vi besöka den otecknade världen och få prova på hur vidrigt det kan vara så vi när vi kommer tillbaka till den tecknade världen kan uppskatta hur bra vi har det. Så betalar man dyrt  och klämmer sig in och får kämpa med näbbar och klor för att komma fram till skolkarusellen, åla sig under avspärrningar för att få tillträde till sjukvårdsbanan eller göra sig ovän med alla genom att helt enkelt tränga sig fram med armbågar och danska skallar till LSS-riden.

Det skulle ju gå an faktiskt…om man fick gå hem sedan

Allt gott/Lena