Etikettarkiv: #Få Plats

Finns det hjärterum…

 

Levererade några av mina grafiska blad ur serien
”How Do You Grow?” till galleriet.

Foto: Hannele Heiskanen. Lena Appel på Galleri Sjöhästen

Ja hur växer vi, hur växer du?
Får du rum att utvecklas som du vill och behöver?

Jag tycker att jag själv får växa mer och mer på det sätt jag behöver.
När jag var barn och gick i skolan var det verkligen inte så. Där och då gjorde jag inget större väsen av mig. Kanske för att det inte var de förhållandena som jag behövde? Eller så kanske det också berodde på att jag blev omplanterad flera gånger. Bytte skola, lärare och skolkamrater många gånger.

När man är liten kan man inte formulera vad det är man behöver, du förstår inte vad du saknar eller hur du påverkas. Det måste vi vuxna göra, skapa bra förhållanden i ”samhällsrabatten” så att de små plantorna växer till starka friska unika varelser.

Men nu när jag har blivit mer än vuxen, så tycker jag att jag fått eller faktiskt tagit mer och mer utrymme för att utvecklas till den jag är ämnad att vara, och det känns så befriande. Jag tror och hoppas att det inte är på någon annans bekostnad, och jag tänker på det där ordspråket ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” jag har aldrig tänkt på HUR klokt det är.  Bättre sent än aldrig.

Allt gott/Lena

Bland strumpor och tulpaner

 

Målningarna levererade till galleriet.
Invirade i gamla lakan och täcken eftersom det inte handlade om någon längre transport.

Det slog mig att detta sätt att paketera konst har ju använts länge, ganska miljövänligt när man tänker efter. Även om bubbelplast också förekommer men det blir inte lika mycket. Och återanvändningen är stor. Känner mig nöjd.

I ett anfall av miljöduktighet började jag fundera på hur man kan använda avlagda kläder som inte funkar att ärva längre i sammanhanget, ett par strumpor och lite tejp skulle blir en utmärkt ”hörnskyddare”. Vilken tur att jag har kassvis med strumpor i mina gömmor. De har jag sparat av andra anledningar – det är embryon till figurer. Kanske är det lite magstarkt att använda embryon till packmaterial? Går det någonsin att vara helt hundraprocentigt politiskt korrekt 🙂

Mina tidigare figurer har utvecklats till blommor, i dagsläget tecknad eller målad i olika teknik, kanske utklippt i papper. Vem vet – strumpblomman kanske inte är långt borta. Jag känner att det kliar i fingrarna. Tekniker och uttryck må skifta men det handlar alltid om mångfald och allas rätt till en plats i rabatten eller i byrålådan.
Tack Staffan Westerberg för att du tog strumpan till nya höjder.

Allt gott/Lena

Work in progress

Förlustar mig i ateljén
Med målningar som skall vara med på julsalongen hos Galleri Sjöhästen här i Nyköping i december. Galleriet är inrymt i ett äldre hus med stora vackra fönster och högt i tak och knarriga golv. Känns spännande och roligt att få hänga mina verk i den härliga miljön och se vad som händer.

Lena Appel, work in progress

Det är alltid lika spännande att hänga en utställning. Jag har varit med på utställningar i klassiska gallerier och konsthallar, industrilokaler, ett gammalt elverk, kyrkor. Inomhus och utomhus. Och det blir något nytt varje gång. Ett verk förändras med miljön och betraktaren, det är bara att hänga med.

Men än så länge är vi (jag och mina blomindivider) i den trygga ateljén och allt är frid och fröjd, och jag är en lyckligt lottad människa som får hålla på med detta som jag älskar.

 

Klart slut å kram Lena

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

How Do You Grow?

 

Har du de bästa förutsättningarna för att gro och växa?
Att utvecklas till den unika varelse du är menad att bli/vara?
Många har bra förutsättningar men rycker ändå av sig vissa kronblad eller kortar ner stjälken för att passa in och se ut som alla andra i rabatten. Andra av oss har inte alls så god jord att växa i, och inte tillräckligt med ljus heller. Då handlar det mer om att överleva.

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag tycker ju att i de bästa av världar får vi alla en tillräckligt lämplig plats att växa på, och vi inser också vikten av mångfald och låter luddiga blad och härliga färger vara precis som de är. Delar av mitt bildprojekt finns på min webshop. Välkomna att titta in!

Tänk vad spännande, vi får försöka tänka efter vad vi behöver för att växa och sprida just vår fägring i trädgården.

Allt gott/Lena

Välkomna till Ljudresor ab

Vilken ljudresa skulle ni INTE vilja göra?
På hemvägen idag går jag i mina egna tankar och tar den gamla vanliga vägen, förbi en skola. Just idag så prickar jag in när det är lunchrast, och det verkar vara samtliga ungar ute i det vackra höstvädret.
Men det är ljudet som väcker mig ur min egen värld. Och redan innan jag har identifierat själva ljudet och konstaterat vad som händer, så har en tydlig bild av en skola jag gick i som barn seglat upp på min ”hjärndisplay” tillsammans med känslan av att återigen vara sisådär 7-8 år med en skolväska dunkande mot höften.

Ljudet är ju inte otäckt egentligen, snarare positivt. Lekande och stojande barn på håll.
Känslan är liksom ”sötsur”, ”bitterljuv” och lite nostalgisk men samtidigt lättad. Lättad över att jag inte behöver delta i den där ljudbilden, jag ska inte in där, jag kan bara gå förbi. För mig, som så många andra var det ju inte alltid roligt då det begav sig, känslan när man närmade sig skolgården och hörde det här ljudet var ibland ångestladdat.

Sedan släpper det, för då har jag hunnit analysera och tänka för mycket. Men det var en riktig tidsresa – en ljudresa. Precis så som det ofta kan bli med dofter. Det är ju också en kraftfull tidsmaskin. Jag spelar in ljudet och tänker att det nog är första gången jag drabbas så av ett ljud.

hejmatematik

När jag fortsätter och fundera på vad som mer skulle kunna skicka mig just dit är det nog synintrycket av ”Hej Matematik”-boken och då tänker jag främst på ”Apan” som var den första och (det här är ångesten) överkursboken ”Stjärnan”. Detta var en bok som alla fick och det var meningen att när man var klar med talen i ”Apan” så jobbade man vidare i ”Stjärnan”. Ja ni har ju redan förstått att jag aldrig någonsin räknade ett enda tal i den där jävla ”Stjärnboken”, den låg i bänken, som ny.
Jag såg hur ”ALLA” andra räknade ut bok efter bok, medan jag ”eleven-som-fröken-glömde” stretade på med mängdläran, att ringa in äpplen och päron i ”Apan-matteboken-som-gud-glömde”.

Ja det är nog bäst att bara glömma 🙂 jag kommer att ha öronproppar hädanefter. Om jag tyckte det här var småjobbigt… tänk att få en tidsresa tillbaka till tonåren…

Allt gott/Lena

Jag – en taklök?

 

Hur många växter har vi identifierat?
Hur många finns det kvar? Och hur många håller på att utvecklas i detta nu helt naturligt runt om i regnskogarna och på stäppen. Det är en spännande tanke tycker jag. Jag tänker att det rimligtvis kan vara samma sak med oss människor. Vi korsar oss hit och dit, liksom av oss själva. Och vilka korsningarna än är så skapas helt unika individer/blommor med olika kvalitéer och behov.

Jag är mitt i ett bildprojekt där jag förenar mitt intresse för blommor och människor. I den bästa av mina världar vill jag att alla ska få rum, på sina villkor.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

Att alla ska få sin plats i rabatten om man säger så.
I trädgårdslandet är det ingen som ifrågasätter det faktum att olika växter kräver olika förhållanden. Torrt, blött, skyddat, sand eller lerjord. Listan är oändlig precis som antalet arter.

Jag anser att det är precis samma sak med oss människor. Men ändå hanterar vi varandra som om vi alla vore pelargoner. Vilket vi alla väl vet inte är sant. Vem skulle komma på tanken att plantera Näckrosor i ett stenröse, eller taklök i damm miljö? Men vi anser oss inte ha råd att skaffa fram lämplig jordmån och skapa förhållanden som är flexibla så att alla kan växa till sig och utvecklas till just den fantastiska blomma vi är ämnade att bli.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

I det här måleriprojektet vill jag ta upp detta och inspirera oss alla att förstå att vi är olika och att det är bra. Någon behöver sol och växter högt, strax bredvid i skuggan frodas den som behöver motsatsen.

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Brain-mooning

”Det är du som väljer så var noga med ditt val, det är ändå du som väljer vem du är…”
Ovan är ett citat: av Olle Ljungström ur låten ”Apan som liknar dig.”
Jag har ingen aning om vad han tänkte på när han skrev de där raderna. Men låten är en av mina favoriter och de där orden är så kloka så jag får rysningar.
Det är så sant, vi väljer faktiskt själva hur vi ska agera och göra i våra liv. Just nu är det kaos i världen, allt är upp och ner. Rädsla och hat är känslor som det finns mycket av överallt. Jag försöker förstå vad som händer, orsaker, ursprung. Jag läser artiklar, ser på tv och lyssnar till radion. Många kloka ord om historia och nutid, religion. Demokrati och fanatism. Ibland så blir det för mycket och jag upplever det som att min hjärna tackar för sig och bara moonar åt hela världen och allting. Jag kan liksom inte göra så mycket åt saken. Otäckheterna som händer i världen övergår mitt förstånd och jag kan inte ta in och sortera.

Lena Appel: Brainmooning
Lena Appel: Brainmooning

Så jag som människa ställs på prov i detta nu. Alla gör det.
Allra lättast är att likt en eremitkräfta dra sig in i sitt skal och blunda. Alternativt backa in i något hörn och dra ner mössan och fisa riktigt högt så man inte hör eller känner något. Men hur länge ska man stå där? Det är ju inte riktigt hållbart i längden. Det känns kanske lätt och bra just nu i stunden.
Men om jag fortsätter stå här och låtsas att inget allvarligt händer i alla falla inget som angår mig… vad betyder den handlingen eller ”ohandlingen” för MIN framtid? Vilket kommer att kännas bäst om säg… fem år?
Jag kan idag välja att se. Och göra det jag kan, litet eller stort. Eller välja att blunda och stå kvar i mitt hörn och fisa.
Båda ovanstående alternativ kan nog i stunden kännas bra. Men jag vågar påstå att det första kommer att göra mig mycket nöjdare med mig själv både kort- och långsiktigt.
Och det är inte fel, det är inte fel att känna sig nöjd och göra goda handlingar. Gott sprider gott och vise versa. Och om fem år kanske jag kan känna att jag bidrog till att saker blev bättre. Om inte, kan jag i alla fall se mig själv och mina medmänniskor i ögonen och ärligt säga att jag gjorde något, det kanske inte räckte men det är nog bra mycket lättare att leva med.

Olle Ljungström ”En Apa Som Liknar Dig”, 2000

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nångång tittat in, innanför sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.
Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig, som liknar dig.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Jag är apan som liknar dig.

https://www.youtube.com/watch?v=fBQN_jTkH-8

Allt gott/Lena Appel

Släpa eller Släppa, det är frågan?

Välj det som är bäst för axlarna…
Att man ska släppa det gamla och gå vidare är ju en vanlig fras, liksom att vi ska slänga ut det gamla för att göra plats för det nya. Stäng en dörr och öppna en annan. Och så vidare.

Det är kloka ord, inte tu tal om det. Man förstår ju rent praktiskt att det borde vara det bästa. Men hur går det till? Jag har varit med om många tillfällen då jag helt tydligt och klart förstått att…

Lena Appel: Slääpa eller Släppa?
Lena Appel: Slääpa eller Släppa?

”här är det absolut smartaste att bara släppa det här och gå vidare”
Men förmågan och själva insikten om HUR har jag inte fått fatt i ännu. Så där står jag med en ryggsäck som hindrar mig från att röra mig varken framåt eller bakåt. Sådär ”halv klok” det är ju värst tycker jag. Det skulle ju nästan vara bättre om man inte förstod och anade hur bra det skulle vara utan ryggsäck.

 Man vet vad som är klokast att göra men förmår inte. Gud så frustrerande. Och då brukar jag må ännu sämre för att jag dels står med gammal skit upp till hakan och dessutom ser det och tänker att det bästa vore att kliva ur det här men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Och jag är inte en sådan där karaktärsfast och mogen person som bara kan bestämma mig. Det är då jag måste ta hjälp och upptäcka att för mig tar det tid att kränga av sig ryggsäcken. Det verkar vara många spännen och krångliga hakar som skall upp innan jag befriad kan släppa ner den med en härlig duns och känna hur axlarna åker upp i pann-höjd. Men väl värt arbetet. Efteråt kan det vara bra med tyngder i skorna för att inte fullkomligt rusa fram i tillvaron. Jag märker också att det med tiden dyker upp små handväskor med diverse skit i, men så länge de är små så är de hanterbara.

Allt gott/Lena Appel