Etikettarkiv: #blogg

Vegetarisk grafik

Utställning – Mårtens Hus – Nyköping
Nu hänger några av mina bilder på Mårtens Hus – Vegetarisk och vegan mat när den är som bäst och i trevlig miljö.

Lena Appel. Interiör från Mårtens Hus. Nyköping.

Själv är jag fortfarande köttätare men mitt bidrag till det vegetariska får bli bilderna av mina växter/vänner. Det går bra att se utställningen fram till 4 september.

P.S fast idag åt jag linssoppa… faktiskt D.S.

Välkomna! Lena

Sov-vecks-ränder

 

Vid den sena söndagsfrukosten eller brunchen om man så vill, påpekar yngste sonen vänligt att jag är väldigt rynkig. Och så spärrar han upp sina ärliga blå ögon (i ett försök att skapa rynkor i sin egen panna) och drar med fingret som för att känna på vecken. Mycket pedagogiskt, och det finns ingen risk att hans budskap inte når fram.

– Tack jag vet.
Säger jag lite trött och slår lite för hårt på ägget med skeden. Skalet har redan spruckit så det behövs egentligen inte. Då tittar han på min kind med en bekymrad min och säger…

– Du har ”veck-ränder” åt andra hållet på kinden också.
– Mmmm, det är för att jag nyss har vaknat och legat med kinden mot ett skrynkligt lakan.

Jag kastar inte ägget på min son och hotar att göra honom arvlös (ett mycket trubbigt hot, men det vet ju inte han). Nej, istället är jag glad att han, som har autism (och lite annat) ser och noterar omvärlden och vill kommunicera.
Så vi resonerar lite om hur det går till och jag får ett litet föredrag om hur hans öron varit röda när han vaknat. Vi konstaterar att det nog beror på att han vikt öronen mot kudden. Och samtalet fortsätter med en noggrann beskrivning av hur det går till när öronen blir ”vanliga” igen. Den här avhandlingen tar väldigt lång tid, det brukar göra det, för allt repeteras minst tre gånger. Och just idag är det ju ok, det är söndagsfrukost och vi har all tid i världen. Och jag hoppas att jag under tiden skall bli av med mina ”sov-vecks-ränder” så jag kan gå utanför dörren.

Lena Appel. "sovrynkor"
Lena Appel. ”sovrynkor”

Efter en stund skuttar sonen slät och fin (med marsipan-öron) ut genom dörren, inte en skrynkla där inte.
Jag funderar över sakernas tillstånd medan jag plockar in i diskmaskinen. Ser ett äpple som ligger i fruktskålen, ingen vill äta det, för det är alldeles rynkigt. Hejdar impulsen att hälsa.

Det tar allt längre tid för ”sov-veck-ränderna” att försvinna har jag noterat till min fasa.
Framtiden ser inte ljus ut på den punkten. Jag får skräckvisioner om att tvingas stiga upp kl. 04.00 för att sedan ägna timmar åt att med fuktkräm och massage försöka få bort vecken på kinderna efter örngottet. Kanske kan man använda en sån där vaskploppare? Och liksom med sug tvinga huden att släta ut sig. Vad heter det där tyget ”Bäck och bölja”… aldrig.
Den spänstiga ungdomstiden är förbi, numera är hela jag mer som en klump modellera. Men med skillnaden att min yta inte går att släta ut med några drag med fingret. Som en mardröm, men jag vågar inte nypa mig i armen, det skulle väl ta en dryg vecka innan det gick tillbaka.

Allt gott/Lena

Flytta dig rik

 

Jag har kommit på att jag är snor-rik.
Just precis nu sitter jag på ett litet berg, i min trädgård, i Nyköping, en småstad i Sverige. Hur hamnade jag här?
Jag är mitt i livet, om man tänker statistiskt. Sist jag räknade hade jag bott på tjugosju olika adresser i nio städer sedan jag föddes. Jag tror inte det kommer att bli tjugosju flyttar till innan jag fyller hundra, men jag blir inte förvånad om det läggs till någon adress om jag får hänga i tillräckligt länge.
Det har varit flyttar under hela mitt liv. Nya gator och nya gårdar med nya barn som jag lekt med. Nya skolor och nya klasser. Nya kamrater och nya fröknar. Nya idrottsklubbar, med nya tränare och nya klubbkompisar. Jag minns inte alla nya människor jag mött men förvånansvärt många.
Det är förstås de senaste eller ska jag säga nyaste mötena som är skarpast (ett tag till ? om ett tag gör åldern sitt och då blir det de äldsta jag kommer ihåg bäst)

Nya städer med nya utbildningar som jag valt själv, nya arbetsplatser och nya arbetskamrater. Nya kärlekar och nya adresser. Jag har träffat så många människor. När jag tänker på det är det hissnande. Några av människorna jag mött har jag fortfarande en ”tråd till” d.v.s. jag vet att de finns och var. Där fyller sociala media en stor funktion för mig. Vi behöver inte vara ”aktiva vänner” Men jag blir lite nöjd och glad när goda nyheter angående en klasskamrat eller jobbarkompis från förr dyker upp, eller kan skicka en tanke till dem livet drabbar hårt där och då. Det är bra så.

Lena Appel. "Diamanten"
Lena Appel. ”Diamanten”

Jag har alltså förmånen att få ”umgås” och frotteras med människor i alla åldrar och modechanger både digitalt och analogt.

Mitt jobb som lärare på Nyköpings Folkhögskola just nu, är rena rama godispåsen, med ALLA sorter när det gäller spännande bekantskaper. Jag får möjligheten att umgås med människor från andra kulturer, andra åldrar, andra religioner, andra sexuella läggningar, andra yrkesgrupper m.m. än mina egna.
Vilken jäkla rikedom det är. Jag hoppas vid Gud att jag inte har ”fossiliserats” såpass ännu att jag inte kan påverkas av dessa möten i en positiv mening.

Ytterligare en facett av min ”möta-nya-människor-diamant” är mina barns vänner och skolkamrater med vidhängande mycel av föräldrar och anhöriga. Dessa spännande människor med nya och alternativa sätt att fungera. Och deras anhöriga, så mycket klokskap och insikter jag fått av dem. Likaså de ”normalstörda” ungdomarna, ”gymnasiefolket” som är nuet och framtiden på samma gång. Jag blir alltid lugnad vad beträffar framtiden när jag pratar med dem.
(Det enda jag möjligen tvivlar något på är hur städningen kommer att skötas, men det blir väl någon råd med det också) ?

Jag kan bara nöjt konstatera att jag är rik! Rik på möten med människor som lär mig saker. Är så tacksam för det och snor åt mig så mycket jag kan på vägen, och jag hoppas att vi möts i framtiden ?

Allt gott/Lena

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

SkeppOhojj!

Jag har nu en ganska lång erfarenhet av husmorsyrket och som kapten på hushålls-skutan. Och i närmare arton år har det varit med besättning (läs barn) Joråsåatteehhh…

Som ansvarstagande kapten har jag genomgått en rad faser och hoppat på myter och provat både vegetariskt, mjölkfritt, vetefritt, LCHF vanlig hederlig husmanskost. Det är hela tiden nya rön och varningar. Vi undviker socker, andra sötningsmedel, tillsatser i maten som är farliga. Det tar en jäkla tid. Först hitta råvarorna, en jakt på biologiskt närodlat/producerat för vi måste ju tänka på miljön och klimat hotet också. Så när du väl kommer hem med ditt ”byte” är du så jävla trött och nöjd över denna bedrift att du varken orkar eller vill laga till något, det får ligga där snyggt upplagt som från en mattidning som skådebröd. Det blir myteri och kebab från kvarterspizzerian.

Lena Appel. "Man äter ju med ögonen också"
Lena Appel. ”Man äter ju med ögonen också”

Jag tänker på min kära farmor Linnéa som under hela sitt liv lagade mat åt sig och sin familj och som extraknäck lagade mat åt” finare folk” till deras fester. En catering på den tiden. Men det skulle hon aldrig ha gjort något väsen av.

– Laga lite mat är väl inget märkvärdigt?

Jag kan riktigt höra henne säga det, inget hon gjorde var märkvärdigt tyckte hon. Men det var det, hon lagade gudomlig mat och bakade bullar och kakor som jag minns som i ett skimmer och gärna gör stort väsen av. Och hon hade dessutom en jättestor diamant under diskbänken! (en Bergkristall som jag kunde sitta och beundra medan farmor lagade mat) Men den får jag berätta om en annan gång.

Farmor jobbade hårt i hela sitt liv och skötte ruljangsen, men jag tror inte att hon oroade sig för tillsatser i maten, besprutning av grödor, antibiotika-kött eller gen-manipulation.
Till en början för att det inte var aktuellt och under senare delen av hennes liv och gärning var det inget man hade börjat titta närmare på, och margarin var ju jättepraktiskt och frysta prylar bara underlättade ju? Jag kan bli lite avundsjuk på det. Idag så ska vi göra välbalanserade menyer med giftfria varor enligt den senaste dieten och varningsrapporterna vid sidan av förvärvsarbetet. Det slapp farmor… att ha två heltidsyrken menar jag.

Jag förstår mina väninnor på Facebook som nu har ”mat-vardags-ångest” inför terminsstarten. JA det är faktiskt bara kvinnor som yttrat sig hittills, männen som befinner sig i samma situation har lika stor del av min sympati.
Så för att vi ska överleva stressen och undvika att bli förgiftade, samt hålla vikten föreslår jag att vi tar fasta på ”att äta med ögonen” och för övrigt tycker jag att de som sprutar gift på maten och stoppar i konstiga prylar i det vi ska äta får gå på plankan!

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Å ena sidan Å andra sidan…

Det är bra att kunna se saker från ett annat perspektiv, så att man kan ha empati och förståelse för andra människor och deras situation. I och med internet och globaliseringen så har ju vi fått mer och mer att ta ställning till. Det är svårt för att inte säga omöjligt för någon i vårt land att inte ha sett saker som kanske fått oss att fundera och kanske ta ställning. Men vad ska man lyssna på egentligen? Våra politiska partier spretar och några svänger hit och dit när det gäller många olika frågor.  Det är en helt ny tid och en situation som jag inte har en aning om hur jag ska hantera. Ibland blir jag jätterädd och allt blir svart och jag kan inte se hur saker ska bli bättre. Ibland är jag kaxig och tänker att det blir bra på något sätt bara jag gör gott här i det lilla, eller….? Är det bara mitt samvete som jag gör gott egentligen?

Lena Appel. "Röstkör"
Lena Appel. ”Röstkör”

Några av de saker jag tänker på…

Flyktingarna som kommer till vårt land för att söka skydd och försöka fortsätta sitt liv någon annanstans med förhoppning om att det skall bli bättre.
Då kan vissa säga; ”Fullständigt livsfarligt, de kommer att dra ner Sverige och alla blir fattiga och det kommer att bli ännu värre för dem som redan har det svårt”
Eller så säger man; ”Fullständigt nödvändigt, det föds för lite barn i vårt land. De som kommer blir de som räddar Sverige från att bli avfolkat och försvinna från kartan, det finns ingen som kommer att kunna ta hand om alla gamla och sjuka om vi inte tar in kraft och kompetens utifrån”. Eller något annat.

Vi har dem i vår värld som väljer att genomföra terroristdåd.
Några kan tycka; ”Det är återigen världens orättvisor. Och deras övertygelse och religion, det är långa vindlande traditioner som man inte bara bryter hur som helst. De har länge fått stå tillbaka för västvärldens rofferi så det är begripligt att de är förbannade”
Vissa anser; ”Fullständiga galningar, de har ingen som helst rätt att ta andra människors liv, hur illa behandlade de än har blivit eller vilka religiösa övertygelser de än må ha” Eller någon helt annan åsikt.

Mäktiga människor som väljer att starta krig och ta mark från varandra, kidnappa folk och på andra sätt förgripa sig på människor och utöva sin makt.
Om det tycker en grupp; ”Det är orättvisor som måste klaras upp, gamla och så invecklade att det nästan inte är någon idé att försöka förstå. Alternativt är det länder som inte kan sköta sig själva ordentligt som behöver styras upp då oftast av USA eller någon annan stor nation. Det här är en sådan jätteapparat som har sina ekonomiska mycel genomborrade rakt genom vår planet och runt om hela världen i ett mönster som är oöverskådligt”
Någon annan säger; ”Hur är det möjligt att några få kan få plåga och döda så många andra i den här världen? Det är väl förfan bara att sätta stopp för vapentillverkning och besluta att krig är förbjudet?” Någon tycker annat.

Vi har klimat hotet och debatten om hur vi ska göra för att rädda vår planet och vår arts överlevnad.
En del tycker; ”Detta är bara propaganda från en hop hysteriska trädkramare som har ekonomiska intressen i alternativa energiformer. Historien visar att temperaturen på jorden gått upp och ner genom tiderna och det är helt normalt”
Många andra säger; ”Det är kris och världen kommer att gå under om vi inte gör något NU. Vad ska vi lämna till våra barn? Hur stor skuld har jag i detta?” Det kan också komma någon helt annan synpunkt.

Vi har dem som inte ger sig in i någon debatt och som ”lever på” och som inte verkar bry sig om världsläget eller det lokala heller.
Då kan några tycka så här; ”Men för i helvete du kan väl inte bara sitta där? Du är väl också en del av detta?!”
Andra tycker; ”Ok, du förmår inte mer än så här. Av vilka orsaker har jag ingen aning om, men dina skäl är säkert goda. Och jag kan i viss mån avundas dig, det verkar lugnt och skönt” Kanske tycker någon annorlunda.

Ja ni fattar, det finns ju hur många exempel som helst, stora och små. Och det vrålar i mitt huvud av olika röster. Ståndpunkter och åsikter. Andras och mina egna rädslor. Jag har fullt sjå att sortera och försöka få någon ordning. Det kokar ner till att det enda jag kan göra är att följa min värdering. Vad är mina värden? Vad står jag för och tycker är rätt och riktigt trots min rädsla för allt nytt och okänt och alla röster som skriker.

Det jag vet är att jag är övertygad om alla människors lika värde. Och med det så kommer svaret på det mesta för mig. Ingen har rätt att skada någon annan människa för någon som helst anledning och därmed är naturen också fredad. Moder jord kommer under alla omständigheter att leva vidare det är ju oss själva vi utrotar. Hur, var och när vi ska komma dit är jag inte kvinnan att säga.  Jag vet bara att jag är innerligt tacksam för de människor som jobbar diplomatiskt runt om i världen. Margot Wallström är en av mina idoler och jag undrar om hon någonsin känner som jag – att hon har hundra gubbar i huvudet som skriker samtidigt? Ni som har orkat läsa ända hit tackar jag för er tid och att jag fick kräkas lite såhär i mellandagarna. God fortsättning och Gott Nytt 2016 till er alla.

Allt gott/Lena

FÖRGRÖMMAT

”Men för sjutton gubbar”, tycker vi är roligt att säga här hemma och andra töntiga svordomar som ”attans också” och ”järnspikar”.

Det har funkat bra med barnen när de var små. Men nu är de stora och då vill de naturligtvis prova på ”lite tyngre grejer” Så mina försök till att lära barnen att inte använda svordomar var inkörsporten till värre grejer. Det borde jag ha förstått. Jag borde också förstått att barn gör som föräldrarna gör.
Och jag erkänner, jag är inte guds bästa barn när det kommer till svordomar. Gör jag mig illa eller blir väldigt upprörd hoppar det gärna ut mindre fina ord. Och JA jag erkänner ibland kan det till och med kännas bra att svära så det osar.  Och jag kan också tycka att det är komiskt med svordomar. Jag kan inte förklara men ibland när jag skall uttrycka mig och skämta så tycker jag att det kan passa skitbra med ett litet svärord sådär.

Äldste sonen som snart är arton, pratar som han vill såklart. Men vi har diskuterat hur man kan använda svordomar. Och tillsammans konstaterat, att om man vill bli tagen på allvar och lyssnad på, är det ingen bra idé att väva in svordomar i dagligt tal. Dels låter det korkat men svordomarna förlorar ju också sin ”kraft”. Vad ska man ta till när det verkligen behövs kraftuttryck?

Lena Appel
Lena Appel

Lillebror som är femton har ett litet annat sätt (hans funktionsnedsättningar bl.a. Autism gör att han inte är som normalstörda femtonåringar) Och vi har under åren jobbat med språket och talet så det här med svordomar har kommit först nu. Jag kan ärligt erkänna att jag inte blir så upprörd. När det gäller honom är jag bara så himla glad och tacksam över allt ”vanligt” han gör. Alla framsteg! Så till och med svordomar och hans förtjusning över ”det förbjudna” känns bara bra. Han hade en period då det blev ett väldigt testande i tid och otid. Fan, Helvete och jävlar uttalades med lysande ögon och ett stort leende. Och det är svårt att inte le tillbaka faktiskt. Men han förstår också att det låter rätt illa om man tjatar de där orden hela tiden så det har lugnat ner sig. Och vi har kommit överens om att det är ok att göra det när man gör illa sig riktigt ordentligt då får man riva av en svavelosande ed.

Hela familjen åkte i somras till New York, det var en resa jag önskat mig i femtioårspresent. Underbart! Men när man går och går och går, tittar och upplever blir man ju trött. Och en kille med autism blir ännu fortare trött. DÅ kom svordomarna till pass som en liten ”energiboost”!? När sonen slokade och energin var på upphällningen började min man helt plötsligt att peka upp mot alla skyskrapor och säga;
– Kolla P FAAN vad skithöga husen är.

Och ”energi-reserven” satte in och med ett stort leende och lysande ögon gick han och tittade upp tillsammans med mannen och de hade en ytterst märklig konversation.
– Jääävlar, de är ju skithöga.
– Ja jävligt höga. Fan.
– Helvete vad höga och stora husen är här.

Osv och så där höll de på. Jag vet inte om några svenskar hörde dem, i så fall måste det ha tett sig mycket märkligt, men vi hann till hem till hotellet och vilan utan större utbrott än så.

Så ibland kan det vara bra att använda de fula orden också.

Allt gott/Lena

Do No Harm!

Do No Harm!

Lena Appel. "Do No Harm!"
Lena Appel. ”Do No Harm!”

Detta sitter jag och upprepar för mig själv i ett mantra, medans jag trycker lite för hårt på knapparna på tangentbordet. Jag håller på och gör om blogg och hemsida! Och jag växlar mellan att ha jätteroligt till att vilja ta datorn och sula ut den genom fönstret. Jag skriver till supporten och ställer frågor som de med all säkerhet har stor glädje av vid kaffemaskinen.

– Vet ni vad människan frågade?

Den IT-kunniga personalen ligger och kvider på golvet av skratt.

Jodå men det bjuder jag på, storsint som jag är. Det kommer att bli bra till slut, och jag vet att det bara drabbar mig själv om jag i vredesmod klipper av alla sladdarna under skrivbordet som hämnd för att saker och ting inte fungerar som jag vill. Så ”Do No Harm!” kära vänner det gäller både levande och död materia.

Allt gott/Lena

Shuffelplay i hjärnan.

Jag vet inte hur det är med er och era hjärnor. Men i min far tankarna ibland runt som ett totalt trassel, det ena kopplar till det andra. Helt random. Jag har satt hjärnan på ”shuffle play” och den går bananas. Otroligt hur fort det kan gå från att bara lite små bekymrat fundera över vilken metod jag skall pröva att övervintra pelargonerna med i år (eftersom de alltid har dött alla andra år, trots hyfsade ansträngningar) till att sitta och ha ångest över hur det ser ut i världen.

Vägen dit går mellan avdelningarna recept, gräsklippning, farmor-minnen och tusen andra bilder och tankar, en del har hänt andra är rena fantasifoster. Och i en rasande fart. Flopp, flopp, flopp – kortslutning! Isoleringen på tankebanorna måste ha blivit gammal och dålig för det sned kopplar liksom. Risken för självantändning är överhängande.
Oftast sker detta när jag är trött och nedsatt på något sätt. Kan vara något så enkelt som en förkylning. Eller stress, det är inte bra. Så det gäller att försöka undvika saker som gör mig ”brandfarlig”. Jag har lärt mig att hantera de här ”snurr-ner-i-avgrunden-tillfällena” riktigt bra. Men det har tagit tid och jag har behövt ta hjälp. Livet går ju upp och ner som bekant, det behövs ju inga dåliga ”tanke-bans-ledningar” i hjärnan för det. Det bjuds på lite ditt och datt kan man säga. Så jag har ända sedan i tjugofem års ålder till och från haft kontakt med terapeuter av olika skolor, för att trassla ut diverse tillstånd. Det har varit bra, jättebra. Men kanske har det liksom varit lite mer som att släcka bränder i stunden. Men det är verkligen så skönt när det slutar brinna (det blir ju så jävla varmt). Så man är så nöjd med det. Och så knallar livet på, tills nästa gång. Jag vill likna det vid en skogsbrand som man inte har lyckats släcka helt, det pyr liksom i rötterna. Och vid ”rätt” förutsättningar blossar det upp igen. Och jag har haft det på känn i alla år. Det är något som inte riktigt stämmer.

Lena Appel. "Tankebanor"
Lena Appel. ”Tankebanor”

Så träffar jag Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ Ja detta inlägg kan nog tendera att bli en liten reklamsnutt för henne och hennes verksamhet. Och det är inte en dag för tidigt. Men det är sådär med saker, det måste mogna innan man kan berätta. Så känner jag i alla fall.
Mötet med Jenny förändrade mitt liv helt enkelt. En kliché? Nej, det är helt sant. Det hände ju inte på en gång förstås. Hon var den som lyckades släcka hela branden kan man säga. Lite lustigt faktiskt, för något mer ”o-brand-man-likt” får man leta efter. Jag tycker mer hon är som ”Tingeling” i Disneys filmer. Liten, vacker, magisk och sträng. Fantastisk kombination. Hon har klappat mig mothårs! 🙂
Ännu roligare är det att det var min man som skulle gå i terapi hos henne men med tiden så insåg hon att det nog var mig hon skulle ta hand om först.
Nu kanske jag kommer att börja brinna lite nu och då igen men jag har en bra egen brandsläckare och jag har andra verktyg också. Dessutom har jag fattat att den här typen av eld inte är farlig, bara jävligt obehaglig. Hon har fått slita med mig kan jag säga. Herregud, vilket tjatande det har varit. Men det var precis vad jag behövde (och fortfarande behöver ibland) men jag är så innerligt tacksam att jag fick tillfället att verkligen ”gå på djupet” och ta tag i de där ”rotbränderna” om man säger så. Det är ingen ”kvick-fix” men jag tycker det har varit värt allt blod, svett och tårar. Ja så mycket blod har det väl i ärlighetens namn inte varit men svett och tårar! Fattar inte att jag inte gått ner i vikt?

Lena Appel "tankar på löv"
Lena Appel ”tankar på löv”

Och nu flera år senare har vi fortfarande kontakt och nu jobbar vi tillsammans. Med ett material som vuxit fram under den här tiden. Hennes visdomsord och mina bilder. Med detta hoppas vi kunna hjälpa fler. Nu skriver jag det här lite för att ge oss eld i baken. Och då menar jag ju inte den sorten jag har beskrivit ovan… förstås.  Jag kommer att rapportera vidare om projektet givetvis.  Bilden av löven med ”tankar” på som glider iväg på vattnet är en sådan bild/verktyg som jag fått av Jenny, utmärkt att använda när det blir så som jag beskriver i början.
– Jaha här har vi en katastrof-tanke, den lägger vi på lövet och låter det ekipaget passera… här kommer en till, intressant… vi låter den segla vidare.

Håll till godo gott folk. Allt gott/Lena Appel