Etikettarkiv: #Barn

Vita pallar och kliande hjärtan

 

Så är det dags att börja avveckla julhelgen och det nya året har redan blivit 7 dagar gammalt.
Det går så fort så fort allting. Tonåringen har skolstartsångest och mannen och jag har liiite jobbångest.  Jag tycker bra om vardagen, allt rullar på bättre då tycker jag.

Även om min ledighet från anställningsjobbet har varit skön och tiden har jag lagt på att fira jul och jobba i ateljén.

Har färdigställt en triptyk som kommunen har köpt in till ett demensboende. Det är den andra utsmyckningen på kort tid som förhoppningsvis kommer glädja boende som lider av demens. Det gläder mig väldigt mycket och jag har vävt in mycket glädje och kärlek i målningarna så jag hoppas att det ska spridas till dem som behöver.

 

Jag fick själv en av de finaste presenter jag någonsin fått den här julen.
Yngste sonen var väldigt orolig i höstas då han skulle börja på särskolegymnasiet Gripen här i Nyköping. Vi pratade om vad som gnagde och en av sakerna var att han var orolig över att behöva bygga en möbel.
Det är ett av projekten eleverna har, att välja en enklare IKEA-möbel och montera och måla den. Han var inte sugen alls på det.

– Hur gör man det? Jag kan ju inte sånt heller.

Men så i julas kommer han med en stor IKEA-kasse, och i den en jättefin vit pall som han hade gjort och nu gav till mig.

-Här får du mamma, den kan du sitta på i ateljén när du målar.

Rörd är väl bara förnamnet, jag blev sådär glad på riktigt ni vet, och jag kunde se hur stolt han blev.

Pallen är den bästa pall jag någonsin har haft, kommer alltid att använda den såklart.

Precis som alla fina små gåvor jag fått under åren av båda sönerna, äldste sonen hade för många år sedan i skolan tovat ett hjärta som skulle hänga runt halsen, och det gav han till mig. Jag blev lika rörd då och satte genast på mig detta vackra. Problemet var bara att det kliade något så infernaliskt att jag blev helt flammig och såg ut som om jag drabbats av någon suspekt sjukdom, så det har nu blivit mer en väggdekoration, en mycket kär sådan.

 

Allt gott/Lena

Välkomna till Ljudresor ab

Vilken ljudresa skulle ni INTE vilja göra?
På hemvägen idag går jag i mina egna tankar och tar den gamla vanliga vägen, förbi en skola. Just idag så prickar jag in när det är lunchrast, och det verkar vara samtliga ungar ute i det vackra höstvädret.
Men det är ljudet som väcker mig ur min egen värld. Och redan innan jag har identifierat själva ljudet och konstaterat vad som händer, så har en tydlig bild av en skola jag gick i som barn seglat upp på min ”hjärndisplay” tillsammans med känslan av att återigen vara sisådär 7-8 år med en skolväska dunkande mot höften.

Ljudet är ju inte otäckt egentligen, snarare positivt. Lekande och stojande barn på håll.
Känslan är liksom ”sötsur”, ”bitterljuv” och lite nostalgisk men samtidigt lättad. Lättad över att jag inte behöver delta i den där ljudbilden, jag ska inte in där, jag kan bara gå förbi. För mig, som så många andra var det ju inte alltid roligt då det begav sig, känslan när man närmade sig skolgården och hörde det här ljudet var ibland ångestladdat.

Sedan släpper det, för då har jag hunnit analysera och tänka för mycket. Men det var en riktig tidsresa – en ljudresa. Precis så som det ofta kan bli med dofter. Det är ju också en kraftfull tidsmaskin. Jag spelar in ljudet och tänker att det nog är första gången jag drabbas så av ett ljud.

hejmatematik

När jag fortsätter och fundera på vad som mer skulle kunna skicka mig just dit är det nog synintrycket av ”Hej Matematik”-boken och då tänker jag främst på ”Apan” som var den första och (det här är ångesten) överkursboken ”Stjärnan”. Detta var en bok som alla fick och det var meningen att när man var klar med talen i ”Apan” så jobbade man vidare i ”Stjärnan”. Ja ni har ju redan förstått att jag aldrig någonsin räknade ett enda tal i den där jävla ”Stjärnboken”, den låg i bänken, som ny.
Jag såg hur ”ALLA” andra räknade ut bok efter bok, medan jag ”eleven-som-fröken-glömde” stretade på med mängdläran, att ringa in äpplen och päron i ”Apan-matteboken-som-gud-glömde”.

Ja det är nog bäst att bara glömma 🙂 jag kommer att ha öronproppar hädanefter. Om jag tyckte det här var småjobbigt… tänk att få en tidsresa tillbaka till tonåren…

Allt gott/Lena

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

Å ena sidan Å andra sidan…

Det är bra att kunna se saker från ett annat perspektiv, så att man kan ha empati och förståelse för andra människor och deras situation. I och med internet och globaliseringen så har ju vi fått mer och mer att ta ställning till. Det är svårt för att inte säga omöjligt för någon i vårt land att inte ha sett saker som kanske fått oss att fundera och kanske ta ställning. Men vad ska man lyssna på egentligen? Våra politiska partier spretar och några svänger hit och dit när det gäller många olika frågor.  Det är en helt ny tid och en situation som jag inte har en aning om hur jag ska hantera. Ibland blir jag jätterädd och allt blir svart och jag kan inte se hur saker ska bli bättre. Ibland är jag kaxig och tänker att det blir bra på något sätt bara jag gör gott här i det lilla, eller….? Är det bara mitt samvete som jag gör gott egentligen?

Lena Appel. "Röstkör"
Lena Appel. ”Röstkör”

Några av de saker jag tänker på…

Flyktingarna som kommer till vårt land för att söka skydd och försöka fortsätta sitt liv någon annanstans med förhoppning om att det skall bli bättre.
Då kan vissa säga; ”Fullständigt livsfarligt, de kommer att dra ner Sverige och alla blir fattiga och det kommer att bli ännu värre för dem som redan har det svårt”
Eller så säger man; ”Fullständigt nödvändigt, det föds för lite barn i vårt land. De som kommer blir de som räddar Sverige från att bli avfolkat och försvinna från kartan, det finns ingen som kommer att kunna ta hand om alla gamla och sjuka om vi inte tar in kraft och kompetens utifrån”. Eller något annat.

Vi har dem i vår värld som väljer att genomföra terroristdåd.
Några kan tycka; ”Det är återigen världens orättvisor. Och deras övertygelse och religion, det är långa vindlande traditioner som man inte bara bryter hur som helst. De har länge fått stå tillbaka för västvärldens rofferi så det är begripligt att de är förbannade”
Vissa anser; ”Fullständiga galningar, de har ingen som helst rätt att ta andra människors liv, hur illa behandlade de än har blivit eller vilka religiösa övertygelser de än må ha” Eller någon helt annan åsikt.

Mäktiga människor som väljer att starta krig och ta mark från varandra, kidnappa folk och på andra sätt förgripa sig på människor och utöva sin makt.
Om det tycker en grupp; ”Det är orättvisor som måste klaras upp, gamla och så invecklade att det nästan inte är någon idé att försöka förstå. Alternativt är det länder som inte kan sköta sig själva ordentligt som behöver styras upp då oftast av USA eller någon annan stor nation. Det här är en sådan jätteapparat som har sina ekonomiska mycel genomborrade rakt genom vår planet och runt om hela världen i ett mönster som är oöverskådligt”
Någon annan säger; ”Hur är det möjligt att några få kan få plåga och döda så många andra i den här världen? Det är väl förfan bara att sätta stopp för vapentillverkning och besluta att krig är förbjudet?” Någon tycker annat.

Vi har klimat hotet och debatten om hur vi ska göra för att rädda vår planet och vår arts överlevnad.
En del tycker; ”Detta är bara propaganda från en hop hysteriska trädkramare som har ekonomiska intressen i alternativa energiformer. Historien visar att temperaturen på jorden gått upp och ner genom tiderna och det är helt normalt”
Många andra säger; ”Det är kris och världen kommer att gå under om vi inte gör något NU. Vad ska vi lämna till våra barn? Hur stor skuld har jag i detta?” Det kan också komma någon helt annan synpunkt.

Vi har dem som inte ger sig in i någon debatt och som ”lever på” och som inte verkar bry sig om världsläget eller det lokala heller.
Då kan några tycka så här; ”Men för i helvete du kan väl inte bara sitta där? Du är väl också en del av detta?!”
Andra tycker; ”Ok, du förmår inte mer än så här. Av vilka orsaker har jag ingen aning om, men dina skäl är säkert goda. Och jag kan i viss mån avundas dig, det verkar lugnt och skönt” Kanske tycker någon annorlunda.

Ja ni fattar, det finns ju hur många exempel som helst, stora och små. Och det vrålar i mitt huvud av olika röster. Ståndpunkter och åsikter. Andras och mina egna rädslor. Jag har fullt sjå att sortera och försöka få någon ordning. Det kokar ner till att det enda jag kan göra är att följa min värdering. Vad är mina värden? Vad står jag för och tycker är rätt och riktigt trots min rädsla för allt nytt och okänt och alla röster som skriker.

Det jag vet är att jag är övertygad om alla människors lika värde. Och med det så kommer svaret på det mesta för mig. Ingen har rätt att skada någon annan människa för någon som helst anledning och därmed är naturen också fredad. Moder jord kommer under alla omständigheter att leva vidare det är ju oss själva vi utrotar. Hur, var och när vi ska komma dit är jag inte kvinnan att säga.  Jag vet bara att jag är innerligt tacksam för de människor som jobbar diplomatiskt runt om i världen. Margot Wallström är en av mina idoler och jag undrar om hon någonsin känner som jag – att hon har hundra gubbar i huvudet som skriker samtidigt? Ni som har orkat läsa ända hit tackar jag för er tid och att jag fick kräkas lite såhär i mellandagarna. God fortsättning och Gott Nytt 2016 till er alla.

Allt gott/Lena

Ska ni lukta på glöggen?

Jul jul strålande jul…
ja inte riktigt ännu. Men det är den här tiden jag tycker är allra bäst – den innan jul.  Det är mörkt och allt glittrar så bra då. Vi liksom många andra har en annan familjekonstellation än kärnfamiljsupplägget på grund av skilsmässa. Positivt är att nu finns det extrapappor och mammor, far och mormödrar, Men det är många som ska fira och på olika ställen och tider, julen dras liksom ut och det går inte att göra som tidigare.

Förr var jag väldigt sträng – granen skulle icke kläs förrän dagen innan julafton, då skulle också skinkan griljeras och tusen andra saker hända. Det blev väldigt stressigt, så nu börjar jag jula tidigare jag tycker jag är ursmart för då får man ju mer av förväntansbiten och den är ju bäst.
När julen kommer är den vips över och då är den verkligen SÅ över.

Då har glittret mattats och amaryllisen vält, och man sitter där med marsipansmulor i mungipan och tänker ”har de här mysbrallorna OCKSÅ krympt” och sneglar mot badrumsvågen.

När jag var liten så var min farmor jultomte och vi firade hemma hos mormor. Farmor var bra som tomte så bra att jag var ganska gammal innan jag fattade att det var hon som klätt ut sig, exakt hur gammal ska vi inte gå närmare in på.
Helst skulle jag vilja att det vi ser på julafton från tomteverkstaden skulle vara en prisbelönt dokumentär. Jamen vem vill inte kunna måla utemöblerna med rutig färg, eller bara vara i den där färgglada och varma miljön med musik och sång?

Det tycker yngste sonen som har autism också. Emellanåt upplever han världen och verkligheten som väldigt jobbig och han sa en gång:
– Mamma jag önskar att vi var tecknade och levde i en aminerad film istället.
Jag förstår honom så väl.
Jag förstår också äldste sonen som har sin sagovärld som han gärna vistas i – Lajv-världen. Vi har tillverkat många klädesplagg och letat prylar på secondhand till olika karaktärer, tidsåldrar och miljöer. Sedan ger han sig ut i Katrineholms skogar och är någon helt annan i någon helt annan värld ett tag.

Lena Appel. "Det var väl ändå en välsignad jul"
Lena Appel. ”Det var väl ändå en välsignad jul”

I vår familj har vi en absolut favorit i juletid och det är Karl-Bertil Johnssons julafton. Hela familjen sitter som ljus, och under resten av året dyker repliker upp, som ”du får inte se hur filmen slutar” eller sa o sa, det var ju min tallrik”. Jag sänder en tacksamhetens tanke till Tage Danielsson i sin himmel och till Per Åhlin som fortfarande gör fantastiska teckningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Häromdagen letade vi fram barnböcker som sönerna sedan länge växt ifrån. För att genom en organisation förmedla till barn som inte har det lika bra som vi.
Det blev en mysig stund, med både nostalgi och skratt.  Många böcker var helt sönderlästa och funkade ju inte att ge bort.
Men många böcker var som nya och det kändes så bra att stå där med tonåringarna och slå in fina paket.

Plötsligt säger yngste sonen;
– Nu är jag som Karl-Bertil, jag tar från de rika och ger till de fattiga…

Och då fick jag… hans ömma moder något religiöst i blicken…
Kanske inte precis men något liknande. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna de här två underbara pojkarna, men stolt, glad och mycket, mycket tacksam det är jag.
Och jag önskar en God jul och ett sagolikt och tecknat 2016 …ska ni lukta på glöggen…?

Allt gott/Lena

FÖRGRÖMMAT

”Men för sjutton gubbar”, tycker vi är roligt att säga här hemma och andra töntiga svordomar som ”attans också” och ”järnspikar”.

Det har funkat bra med barnen när de var små. Men nu är de stora och då vill de naturligtvis prova på ”lite tyngre grejer” Så mina försök till att lära barnen att inte använda svordomar var inkörsporten till värre grejer. Det borde jag ha förstått. Jag borde också förstått att barn gör som föräldrarna gör.
Och jag erkänner, jag är inte guds bästa barn när det kommer till svordomar. Gör jag mig illa eller blir väldigt upprörd hoppar det gärna ut mindre fina ord. Och JA jag erkänner ibland kan det till och med kännas bra att svära så det osar.  Och jag kan också tycka att det är komiskt med svordomar. Jag kan inte förklara men ibland när jag skall uttrycka mig och skämta så tycker jag att det kan passa skitbra med ett litet svärord sådär.

Äldste sonen som snart är arton, pratar som han vill såklart. Men vi har diskuterat hur man kan använda svordomar. Och tillsammans konstaterat, att om man vill bli tagen på allvar och lyssnad på, är det ingen bra idé att väva in svordomar i dagligt tal. Dels låter det korkat men svordomarna förlorar ju också sin ”kraft”. Vad ska man ta till när det verkligen behövs kraftuttryck?

Lena Appel
Lena Appel

Lillebror som är femton har ett litet annat sätt (hans funktionsnedsättningar bl.a. Autism gör att han inte är som normalstörda femtonåringar) Och vi har under åren jobbat med språket och talet så det här med svordomar har kommit först nu. Jag kan ärligt erkänna att jag inte blir så upprörd. När det gäller honom är jag bara så himla glad och tacksam över allt ”vanligt” han gör. Alla framsteg! Så till och med svordomar och hans förtjusning över ”det förbjudna” känns bara bra. Han hade en period då det blev ett väldigt testande i tid och otid. Fan, Helvete och jävlar uttalades med lysande ögon och ett stort leende. Och det är svårt att inte le tillbaka faktiskt. Men han förstår också att det låter rätt illa om man tjatar de där orden hela tiden så det har lugnat ner sig. Och vi har kommit överens om att det är ok att göra det när man gör illa sig riktigt ordentligt då får man riva av en svavelosande ed.

Hela familjen åkte i somras till New York, det var en resa jag önskat mig i femtioårspresent. Underbart! Men när man går och går och går, tittar och upplever blir man ju trött. Och en kille med autism blir ännu fortare trött. DÅ kom svordomarna till pass som en liten ”energiboost”!? När sonen slokade och energin var på upphällningen började min man helt plötsligt att peka upp mot alla skyskrapor och säga;
– Kolla P FAAN vad skithöga husen är.

Och ”energi-reserven” satte in och med ett stort leende och lysande ögon gick han och tittade upp tillsammans med mannen och de hade en ytterst märklig konversation.
– Jääävlar, de är ju skithöga.
– Ja jävligt höga. Fan.
– Helvete vad höga och stora husen är här.

Osv och så där höll de på. Jag vet inte om några svenskar hörde dem, i så fall måste det ha tett sig mycket märkligt, men vi hann till hem till hotellet och vilan utan större utbrott än så.

Så ibland kan det vara bra att använda de fula orden också.

Allt gott/Lena

Tjuren Ferdinand goes Duracell

Tänk att syskon kan vara så olika?! När jag tänker tillbaka på småbarnsåren så minns jag…

Nr 1 var som en DURACELLKANIN – utan avstängningsknapp. Så jag fick bra motion vilket var jättebra. Jag hade växt med mamma-uppgiften kan man säga… säkert 15 kilo.
Nr 2 var mer som TJUREN FERDINAND. Jag frågade Ferdinand ska du inte leka med de andra barnen.

– Nej jag sitter hellre här helt tyst och prasslar med några löv och brödpåseförslutare.
Rena svenska julafton. Å en a sidan den galna hackspetten som sabbar för Kalle Anka å andra sidan Tjuren Ferdinand.

Jag är mer som Tingeling? Kort, bitter och ego.
Närå jag bara skojar. Men allt har förändrats jag har blivit tjockare och barnen har bytt roller. Tonåringen varken rör sig eller hörs (läs Ferdinand med hörlurar) Lillebror har ”vaknat”. Visserligen kvarstår hans specialintressen likt Ferdinands blomfixering. Men han är mer utåtriktad idag (läs ”hackspettstal”).

– Är din son autistisk?
– Nej, men han har autism.

Skillnaden tycker jag är viktig, jag lärde mig detta för många år sedan när jag gick en kurs för föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Den hölls av en fantastisk kvinna. Hon heter Monica Jeal Söderberg och har stor erfarenhet av ämnet.
Hon förklarade att man inte ÄR handikappad, det är något du blir om du inte har rätt hjälpmedel.
Det var ett ljus som gick upp för mig. Så självklart och ett så mycket bättre sätt att se på saken. Om jag ser dåligt och inte har glasögon blir jag handikappad, annars har jag bara rätt och slätt dålig syn.
Man är inte sin funktionsnedsättning, det är något man har. Det är inte en identitet, lika lite som att man skulle vara sitt benbrott.
Dessutom är det ju så krångligt att funktionsnedsättningarna ter sig olika för olika individer. Så det där med att tro att man har koll bara för att man fått en diagnos, är bara att glömma, det enda som gäller är att som med ”normalstörda” människor – lära känna personen.

Vi sitter och fikar, sonen nyss hemkommen från särskolan där han går i åttonde klass.
Och den här terminen har han börjat gå till och från skolan alldeles själv. Jag behöver väl inte säga att alla inblandade är mycket stolta, allra mest den lille ungdomen som växt enormt. I hemlighet har jag varit hysteriskt orolig och rädd för att ha satt ribban för högt. Han har autism och en utvecklingsstörning samt ADD. Det är vanligt att man får flera kort på hand när det väl delas ut funktionshinder. Några av mina funktionsnedsättningar är dålig syn, högkänslig personlighet och obefintligt lokalsinne.

– Mamma du jobbar med att alla ska vara lika mycket värda säger sonen helt plötsligt.
Jag blir helt rörd och hjärtat blir så stort att det knappt får plats och jag vill bara krama honom hårt. Men det går inte för det tycker han inte om. Jag känner en sådan tacksamhet, han förstår ju vad jag gör. Och det är ju han och hans bror som gett mig detta uppdrag som jag brinner för. Så jag försöker dölja att jag är rörd till tårar (för det kan missuppfattas) och säger hurtigt,

– Precis älskling, det är precis det jag gör.
När någon får veta att jag är mamma till ett barn med autism brukar jag få frågan om han pratar? Det kan ju annars vara vanligt att man inte har ett talat språk med autismdiagnos. Och jag tror att många har typer som ”Rainman” som bild av autism. Och det är ju inte så konstigt. Men tyvärr kan vi inte skryta med några extraordinära egenskaper som tändsticksräkning här. Bara ett ovanligt stort hjärta. Så jag tvingas bryta sönder bilden och säger som det är, ”han pratar precis hela tiden”

Lena Appel: Prata hål i huvudet
Lena Appel: Prata hål i huvudet

Det är som en radio utan avstängningsknapp.
Där det rullar ca fyra olika inslag i loop, dygnet runt. Dessa kan bytas ut ibland då något nytt specialintresse seglar upp på topplistan, ingen är lyckligare än jag när det händer. Vanligtvis är det film och olika karaktärer från dem som avhandlas. Hemma, i bilen, på Coop, han går bredvid mig och avhandlar det ena efter det andra och det kan vara mycket svårt att få en syl i vädret. Och vi brukar skoja om det. När han har sagt samma sak åtta gånger på raken brukar jag mima och låtsas att öronen ramlar av. Och då kan han hejda sig och le och fråga ”är jag som en radio nu?”

– Ja älskling, nu har du sagt det där åtta gånger så nu får du prata om något annat en stund.
Och då gör han det eller så går han och tittar på film eller spelar spel. Men ibland så har vi också samtal. Det är när det är lugnt och han har energi över. Ofta på skollov och helger blir det utrymme till det. Då kan han fråga mig om sakerna jag gör i ateljén eller berätta något mer personligt.

Hans språk är fascinerande. För han kan använda ord och ordningar på ord som värsta estradpoeten. Så ibland blir det lite språkförbistring eftersom han också kopplar ihop uttryck och händelser från filmer som inte alltid är begripliga.

Som häromdagen när han spelade upp en scen och skrek ”skämda musslor” och jag frågade vad han menade.

– Jamen det betyder ju när skeppet inte kan landa

”Jahaja…” här fattar jag ju ingenting och det ser han och blir väldigt irriterad på mig. Det är så det är det spelar ingen roll om tonåringen är ”normalstörd” eller har diagnosen autism, som mamma är du lika korkad i alla lägen. Tjingeling!

Allt gott/Lena Appel

Hjälp! Jag är så O-cool!

Nu är det sommarlov.
Den där tiden då antingen allt slutar att fungera och jag hamnar i något ostrukturerat som tar all min energi.Eller man får till en liten ”sommarlovsstruktur” och får massor med saker gjorda som inte hinns med annars. Här går det upp och ner. Mannen bygger veranda och vet precis vad han ska göra och det är frid och fröjd. Det börjar dock bli färdigt och jag märker hur han börjar prata om nya projekt. Finanserna är nog inte riktigt i fas med det, och jag tror i ärlighetens namn att han behöver vila, i alla fall fysiskt.  Men jag kan se oron i hans ögon och jag känner den med. För det är ju så skönt att veta vad man ska göra. Att ha en uppgift och vara behövd. Jag vet precis vad det betyder, för när jag har ett uppdrag mår jag som bäst, det blir struktur i min vardag, jag känner att jag bidrar och är behövd. För mig är det livsviktigt.

Lena Appel. "Help!"
Lena Appel. ”Help!”

Jag är verkligen så O-cool, ”Ta dagen som den kommer” är titeln på en skräckfilm för mig.

Jag hör till de mammorna som är fysiskt närvarande mamma växelvis, eftersom barnens biologiska far och jag är skilda sedan nu snart tolv år tillbaka och de bor hos honom hälften av tiden. Det är jättejobbigt och jätteskönt på samma gång. Jättejobbigt för att jag varje gång får minst ett dygns ”avtändning” när tiden här är över. Då mår jag alltid dåligt för att jag saknar dem och måste lägga om energierna. För barnen kommer ju med sitt och sina energier och är alltid välkomna, dörren står ju alltid öppen både fysiskt och mentalt även om de tillbringar hälften av tiden hos sin far.

Nu har det varit sommarlov i två veckor och vi har haft barnen/ungdomarna här och grillat, ätit jordgubbar, cyklat, varit i skogen och ”somrat” oss efter bästa förmåga. Jag har planerat mat, handlat mat, lagat mat, varit ledig och närvarande och umgåtts med familjen. Jättehärligt och det lunkar på även om jag stundtals blir skittrött och bara vill gömma mig i tvättstugan, för det är ju hela dagarna vi stöts och blöts, från morgon (inte i sjuttonåringens fall) och till sena kvällen (läs natten, då jag inte somnar riktigt förrän sjuttonåringen är hemma).
Och så kommer dagen då de ska iväg, jätteskönt för då är jag trött. Jag har fixat med manusprojekt och försökt vara behjälplig i dataspelssammanhang vilket ju är ett stort skämt (men som tur är kommer extrapappan hem från Bygg Max mellan varven). Jag har pratat i timmar om andra specialintressen med fjortonåringen, som med sin funktionsnedsättning är något begränsad i sina samtalsämnen och enveten. Puh…! Älskar honom och tänker att sådant fokus är en styrka.
Samt haft diskussioner och dispyter med sjuttonåringen, då vi inte riktigt delar synen på vissa saker. Älskar honom också och minns när jag också hade svar på allt och undrade varför alla var idioter. Och jag hoppas kunna finnas där för honom när han upptäcker att det finns en gråskala.

Så står jag där med tårarna stående i ögonen när de åkt och försöker tänka på att…
– Nu minsann har du ett pärlband av ”egendagar” då du kan gå raka vägen in i ateljén och göra det du gått och längtat efter att göra. Till och med mannen är ju upptagen!

Då kommer jag att tänka på Bodil Jönsson http://www.bodiljonsson.se/ och hennes tankar om tid http://www.adlibris.com/se/bok/tio-tankar-om-tid-9789176088944?gclid=CjwKEAjw_MisBRCTuNPfoMqU4ngSJACrJv1Vae42SF4juZAbHHJ5HY_LbsDXxFDzL7nUn8oWbDbVeBoCCmzw_wcB

Ordet Ställtid. Tack Bodil du kloka kvinna för det ordet och den insikten du gav mig. För ställtid är vad jag behöver ha varenda gång barnen går eller kommer, och nu kan jag i alla fall vila i detta. Det får ta den tid det tar att ställa om till det nya läget, och jag är faktiskt på väg in i ateljén nu.

Allt gott/Lena Appel

Do You Fit?

Lena Appel. Frankenstein
Lena Appel. Frankenstein

Om en vecka är det öppning och vernissage för en utställning jag gör tillsammans med min syster Kajsa Engstrand. Den kommer att hänga hela sommaren och lokalen är inte ett galleri eller konsthall som vanligt, utan i en av Nyköpings kyrkor, S:t Nicolai Kyrka. Det är en jättestor kyrka som är så där bombastisk som jag tycker är lite coolt. Mystiska gravar i golvet och sådant som gör att det blir lite mer spännande och speciellt.
Med den lite morbida känslan leker jag Dr. Frankenstein och jobbar på en ”kramare”.

Lena Appel. Work in progress.
Lena Appel. Work in progress.

Man går in i kyrkan från ena långsidan. Då har man två tredjedelar kyrka åt höger, det är där altaret, predikstolen, och jättemånga kyrkbänkar i många rader finns. Till vänster är en tredjedel, lite mer ”back-stage” fast det hänger ihop med övriga kyrksalen. Det är som ett litet ”torg” med lite möbler där det är barnverksamheter och annat.
Där står också ljusstaken där man kan tända ljus. Jag brukar tända ljus för mina mor och far-föräldrar, det känns bra, och jag tycker så mycket om den där lugna känslan som jag får i en kyrka. Idag är det nästan den enda platsen där man kan få lite lugn och ro.

Sedan är det ”längst bak” i byggnaden ett litet, eller inte så litet egentligen men i sammanhanget mindre rum som har en gammal dopfunt i sten som man inte rubbar i första taget. I det rummet ska vi göra en installation som bygger på frågan… Passar du in?

LKPassarDuIN2015

Vi har nu ställt frågan till ett antal människor här i Nyköping. Och vad de svarade kommer att vara med som en ljudinstallation i det här rummet tillsammans med några visuella verk som är gjorda för platsen.
Bilden vi använder till affisch och som symbol för utställningen ät ett foto av en leksak som är vanlig bland yngre barn. Om du trycker ned den fyrkantiga klossen i den fyrkantiga öppningen i lådan går det bra. Försöker du däremot ta den runda och pressa ner i den trekantiga går det sämre. Inget konstigt med det.
Men om du hör till dem som har svårt att klara en sådan sak, blir du inte bara frustrerad och besviken. Med tiden blir du också liksom en kloss som inte har den rätta formen – Du passar inte in! Du skaver mot ”samhällskanten”. Vad göra? Gör hålen större och i något elastiskt material så alla har en chans, eller skit i lådjäveln helt och hållet.

Lena Appel. "Do You Fit?"
Lena Appel. ”Do You Fit?”

Jag glömmer aldrig när vi skulle utreda vad sonen kunde ha för funktionshinder. Vi satt i ett rum på Nyköpings sjukhus, och det var en tant som tog fram just sådana här klossar och bad att han skulle placera dessa i angivna hål. Själv var jag så stressad och rädd för hur det ska gå att jag knappt hör vad tanten säger. Då säger ungen…
– Nej, jag har ingen lust, jag ska bygga en stad istället.

Och så gjorde han det. Staplar och grejar länge och väl. Det blev jättefint. Men enligt våra normer jättefel?!
Vad behöver vi? Jo, vi behöver ALLA sorts människor. De som tänker innanför boxen och de som tänker utanför.

Amen – Lena Appel

Tänk att det är sjutton år sedan han föddes, den lilla varmkorven. Han såg ut som det, eller rättare sagt hans ben. Det är så gulligt med spädbarn, de har ju liksom ingen rumpa ännu. Ryggen övergår direkt till små ben. Och hans ben var långa och smala. Precis som varmkorvar som stack ut ur ett enormt blöjpaket, för det skulle vara tygblöjor såklart.
Ja gud i himmelen, jag gick verkligen in för uppgiften att bli mamma. Åt inga farliga saker när han låg i min mage (och den listan var lång), motionerade och läste på om hur man på absolut bästa sätt skulle ta hand om och uppfostra ett barn.
Förlossningen ska vi inte tala om. Den var planerad på ABC-kliniken på Södersjukhuset, för där födde man naturligt och utan ”sladdar inskruvade i huvudet” och andra hemska bedövningar och gud vet vad, som garanterat skulle orsaka katastrof… vad exakt det skulle innebära var oklart för mig. Men jag skulle i alla fall göra så ”rätt” jag bara kunde.
Så kom han då min lille prins. Förlossningen hade nog kunnat vara mycket lugnare. Så det där med det naturliga vet jag så här i efterhand inte om det alltid är så himla bra. Jag kan såhär i efterhand tycka att Barnmorskor och andra som har med blivande mödrar och fäder att göra borde tänka på att man är så utlämnad till vad och hur de säger saker. Det finns ingen kompass riktigt och man vill så förtvivlat gärna göra rätt. Alternativet finns ju inte.

Lena Appel. "Mamman och barnet"
Lena Appel. ”Mamman och barnet”

Jag var så upptagen och överväldigad över den lilla räkan som låg i min famn att jag bara satt där med honom inlindad i några handdukar, hur länge vet jag inte. Till slut kom en barsk barnmorska in och tittade till oss och kände på honom och sa,
– Han är för kall, handduken är blöt. Du måste klä på honom ordentligt så han får upp värmen.

Jag blev livrädd, jag tolkade det hon sade som,
– Han är för kall, han kommer att dö. Och det är ditt fel.

Det här glömmer jag aldrig, såklart. Livet har aldrig varit detsamma sen den 28:e maj 1998 på förmiddagen, och det är jag så innerligt glad och tacksam över.

Allt gott/Lena Appel