Etikettarkiv: #ångest

Slut-på-semester-ångest-men-det-blir-nog-bra

Nu är semestern slut. 

I morgon går jag till jobbet igen, HUR ska jag komma upp på morgonen? Jag har ju vänt på dygnet och hasar ju inte upp förrän på förmiddagen, och då rullar jag ju bara ut på verandan och blir liggandes där?!
Jag har ”jobbångest” helt klart, men det har ju gått bra många gånger tidigare så jag antar att jag kan räkna med det även denna gång. Lite ”semester-jet-lag” får det bli, inte värre med det (sade hon hurtigt och ansträngt). Ska dessutom bli riktigt roligt att träffa folk igen  – har grottat runt härhemma mest som sagt.
Jag konstaterar att sommaren har varit behaglig, ja det ordet vill jag faktiskt använda för det har inte varit för varmt, inte för kallt, inga mygg, få getingar (jag fick rädda en stackare ur rosévinet i går).

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag har inte varit helt ledig, som många kulturarbetare känner igen är ju ledigheten från ”lönejobbet” ett tillfälle att ge den egna verksamheten odelad tid. Så jag går ut hårt med att starta upp datorn och Outlook på Nyköpings kommun i morgon bitti för att på eftermiddagen dra vidare till Mårtens Hus här i Nyköping för att hänga några av mina bilder där.

Så från och med tisdag 1 augusti till och med 1  september går det bra att äta en god bit mat och samtidigt se mina senaste bilder ur serien ”How Do You Grow?”

Välkomna!

Allt gott/Lena

 

Låt det gro

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926

Lena Appel ”Viktiga saker”

Just nu behöver jag den. Kanske kan den vara till nytta för några fler? Jag kommer på mig själv med att ha greppat alldeles förmycket… igen. I tron att jag skall kunna hålla koll och ordning. Men känslan av att tappa, att saker rinner mellan fingrarna trots att jag anstränger mig är överväldigande. Försöker hålla i, försöker att ”rädda”.
Har svårt att tro att det jag tappar skall ”klara sig”. Kanske är det just precis det som händer! Att det klarar sig? Som en klok vän sa när jag beklagade mig ”men det som du tappar kanske gror, men skörda får du göra långt senare” Hur vackert är inte det? Det och sinnesrobönen is the shitt. Tack Reinhold Niebuhr och Lotta Öhman De Boer.

Allt gott/Lena

Var tog tacksamheten jag kände vägen?

 

Hör ni hur det ekar?

Det är för att jag sitter i PMS-grottan och är otacksam. Allt är fel och mest fel är det på mig. Jag lider av i stort sett ALLA tillstånd och dåliga egenskaper man överhuvudtaget kan ha. Och jag tycker naturligtvis mycket synd om mig själv.
Vi får se om det vänder… kanske inte denna gången. Tänk om det är just den här gången som det hakade upp sig?

Lena Appel. "PMS-grottan"
Lena Appel. ”PMS-grottan”

Senare, samtal mellan några Lena kände
”Jaa, det var ju lite sorgligt hon kom liksom aldrig ut därifrån igen. Och nu har vi inte hört något på några år…”

Nämen grilla på ni 😉

Allt gott/Lena

Svettig dejt med vulkanerna

Svettig, snabb puls, antagligen högt blodtryck och en obehaglig känsla i magen. Utstöter skrik och viftar planlöst med armarna och lyfter på benen i någon slags kramp på ett mycket märkligt sätt. Är jag svårt sjuk? Nej tack och lov, jag ser på fotboll. Gud så jobbigt det är, och nu har jag suttit så länge att jag inte kan gå härifrån. Plus att jag hejjar så jätte mycket på Island. Jag kan inte motstå de där ”David och Goliatlägena”.
Sen ska jag nog erkänna att jag känner mig lite försmådd av England (Storbritannien) som inte ville leka med oss längre, så jag önskar lite i hemlighet att de inte ska få någon seger. Inte idag iallafall.
Nu ska ett av de coolaste länderna vinna tycker jag. Jag hoppas att varenda knytt, tomte och troll sänder sina goda trolldomar till Frankrike.


Men varför utsätter jag mig för detta. Det är inte njutbart alls, det är ett jävla arbete att titta på sport. Därför sitter jag här och ritar och skriver under tiden för jag klarar helt enkelt inte av att titta rakt på teven. Precis som om det vore en skräckfilm. Och sådana tittar jag inte på längre.

”Guuuud kan inte tiden bara gå?” Och i fotboll vet man ju inte exakt hur långt det är kvar av helvetet heller. Det är åtminstone bättre i ishockey, där drar man inte ut på plågan.

Och jag blir irriterad på kommentatorerna, ” England måste ta sig samman”.
Nej, nej, nej det är just det de inte ska göra. Jag vill ha lugn och ro, Island leder och så ska det förbli.

Blååås, blås, blås!!!! Blås avur matchur! Vid alla gejsrar… Jag försöker att kolla på de käcka färgerna på fotbollsskorna som de har nuförtiden, jag klarar inte att titta, trettio sekunder kvar skriker mannen på tv.n. Nej hörna för England… Jag måste på toa. whhhoooooahhooooo

Såhär dagen efter känns allt jag skrev igår i soffan som en avlägsen otäck dröm, som slutade lyckligt och mäktigt med ”Vulkanen”. Nu är jag kär i HELA laget och ska skaffa rött helskägg.

Allt gott/Lena

Låt det falla…

 


Låt hela skiten välta och gå under så vi kan bygga något nytt.

Jag vet att det låter svart och kanske cyniskt. Men jag vill formulera känslan som jag burit på i flera år. Jag förstår att ”bitter-kärring-med-mer-än-halva-livet-bakom-sig-och-det-blev-inte-som-hon-tänkt-sig” flaggan fladdrar och att varningslamporna för detsamma är som ett mindre disco. Men jag tar det 😀 Hell Yes.

Kunde själv tänka att det bara berodde på att just jag inte lyckades som konstnär. Eller att just jag råkade få barn som är alldeles särskilda och fantastiska. Men som också behöver lite extra hjälp och stöd. Eller att just jag bara är född i fel tid med fel skills och att vi bara är så onödiga. Bla, bla i det oändliga.
Att jag bara är bitter för att det inte blev som jag tänkt mig, och att just därför är mina åsikter och insikter inte värda någonting.

Men jag har ju börjat förstå att det är fler än jag som upplever detta att världen är skev, orättvis och fullständigt galen på sina håll. Det är kejsarens nya kläder, inte bitterhet. Jag är en glad och jäkligt nöjd kärring – jävligt obitter faktiskt.
Det är vårt ”världsbygge” om är galet, det är ju inte hållbart någonstans, och jag tror att vi redan har hållit på att välta (eller sjunka, som bandet Kent formulerar det i sin låt – Simmaren från albumet Tigerdrottningen) länge, vi är nog närmare marken eller botten än vad vi tror.

Lena Appel. "Världsbygget"
Lena Appel. ”Världsbygget”

Oj oj, Nu är det jätte-svart – jag vet 🙂
Men det är ju ur resterna av den här omkullfallna, ojämlika och orättvisa världen som något nytt och mycket bättre kommer att spira. DET tror jag på, och ser fram emot. I mina ögon är det inte negativt att samhället och ekonomin så som den är uppbyggd idag havererar, tvärtom – DET ÄR BRA!

Jag har ingen aning om vad Joakim Berg tänkte när han skrev låten ”Simmaren” men när jag hörde den med Kent första gången var det som att få mina känslor formulerade. YES tänkte jag och vill tipsa och tacka för låten, och för musiken i största allmänhet.
Kent, Simmaren/Tigerdrottningen

Simmaren
TEXT: J. BERG MUSIK: J. BERG

Dom rear ut mitt hemland
Konkurrensen ska vara fri
Så ta ditt liv i egna händer,
ingen lägger sig i

De nakna och de döda
Alla ska vara med
Men du får skylla dig själv nu om du får problem,
det är ditt problem
Vår sagostund förändras och vi flyr från retoriken,
till chartervita stränder
God Jul och Gott Nytt År och allt är glömt

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig nånsin glömma

Det som känns som ett par timmar,
kan vara månader som går
Varför ökar tiden farten
ju mindre av den man har kvar
Jag är insjön gömd i dimman,
den som nästan växt igen
Där du lärde mig att simma,
i Augusti nittonhundrasjuttiofem

Låt det vara.
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Lyckan är din ensak
Lyckan är privat
Men sorgen måste delas,
annars blir den alldeles för stor

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Kanske får vi återigen balans, i vad som är viktigt för människan. Som att vi behöver kulturen, naturen och trygghet för alla människor. Den som lever får se och jag tror att det blir riktigt bra.

Allt gott/Lena

”Anxietas Avis”

 

Ångest-fågel – ett ord en vän till mig sade för ett tag sedan.
Det gick rakt in i hjärtat på mig och jag var tvungen att få se hur en sådan såg ut. Nåt sånt här tror jag möt ”Anxietas Avis”. Den typiskt ”bluesblå” lilla fågeln som darrar konstant och ger i från sig små hesa läten i ojämn takt. Den häckar inte utan det är en art som utvecklas hos redan befintliga arter som har det stressigt och är känsliga. Det är vanligt hos individer som trillat ur boet, eller har ungar som inte kan flyga så bra.
Hittar dessvärre inget på Wikipedia bara om ångest.
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ngest

Lena Appel. "Anxietas Avis - Ångestfågel"
Lena Appel. ”Anxietas Avis – Ångestfågel”

Just nu är börjar det bli fågelsång. Från både de härliga vår-fåglarna som jag har börjat höra. De sjunger i kapp med ångest-fåglarna, det ligger liksom i tiden. Vissa av oss har det tungt på våren, andra på hösten. Andra är befriade från tyngre mörker oavsett årstid, vilket bara är att gratulera. Det är konstigt hur vi reagerar och hur olika det är. Ljus eller mörker, varmt eller kallt, långt eller kort. Det är olika vad vi mår bra respektive dåligt av. Det som är bra är när vi har lite koll på det där. Då kan man ju i viss mån försöka minska det dåliga så mycket det går och öka det som gör gott. Självklarheter kan man tycka, men det är i alla fall för mig ganska nytt, att ha en karta över mig själv att navigera efter.

Lite ågren kan jag nog ha när sportlovet nu går mot sitt slut och vi inte har sportat tillsammans ett enda dugg, inte heller har vi varit ute särskilt mycket. Jag försöker förtvivlat vara den där aktiverande friluftsmamman men det har blivit som att baxa runt två gigantiska sovsäckar fyllda med rovor. Förr var det mer små potatissäckar som jag kunde svinga och locka ut på olika vis. Men icke nu längre. Sovsäckarna är inte ens kontaktbara. Så jag gömmer mig i tvätt högen och väntar på att dagarna skall gå och vardagen börja igen och ordningen återställas. Jag älskar ordning och rutiner HURRA för det – klart slut från världens tråkigaste människa.

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Nu var´t de svartvitt

Ja ibland är det bara att vänta tills det blir färg igen…

Lena Appel. "Deppa färdigt"
Lena Appel. ”Deppa färdigt”

Att vara positiv tror jag verkligen på och jobbar på det dagligen, och lyckas ganska bra emellanåt om jag får säga det själv.
Men som alla andra människor har jag mina ”svackor”.
Det som hände i Paris förra veckan och allt annat som hänt och hänt och hänt, och pågår samtidigt i vår värld blir överväldigande.
Jag får stora problem att se det positiva. Då är det bara att acceptera läget, minska omfånget och fokusera på det lilla och ta en liten liten bit i taget.

Allt gott Lena Appel

Pest eller Kolera?

Sedan 2013 går 14-årige sonen på den kommunala Särskolan här i Nyköping. Efter att vi gjort ytterligare en utredning som visade på autism och utvecklingsstörning av oklar grad ”kvalade” han in till särskolan. Problemet är bara att han är för ”högfungerande” för en träningsskola egentligen, det sade läraren till mig. Skolan är jättebra och personalen också. Sonen trivs och är glad och får vara med och ha en plats och lyckas för en gångs skull. Men varför måste valet av skola bli så svart/vitt?

Lena Appel. "Pest eller Kolera"
Lena Appel. ”Pest eller Kolera”

Pest eller Kolera?
Antingen en skola där han inte kan få det stöd han behöver ELLER en skola där man inte har resurserna att möta upp hans kapacitet. När jag kollade upp specialklasser (för autismspektrum)  inför skolbytet sade de rent ut att visst kan vi ta emot din son men vi har inte resurser att ge honom det han skulle behöva. Skolorna står med öppna armar eftersom eleverna betyder pengar, men resurser till att det ska fungera för eleverna finns inte. Ska min son inte få chansen till den utbildning och utveckling som han faktiskt har?
Ska vi bara nöja oss med att han är glad?

Året är 2007 och det är skolstart för sonen. Mamman skall snart delta i Gladiatorerna men det vet hon inte om än.
När min son, som då 2007 hade diagnosen högfungerande  autism skulle börja skolan förstod jag ju att det inte skulle gå lika smidigt som med storebror. Men det börjar bra.
Jag kontaktar kommunen för att ansöka om uppskjuten skolstart, funktionsnedsättningen och hans sena födelsedatum gör att det är bra om han kan få ett år till på sig att mogna. Kommunen beviljar detta. Sedan kommer valet av skola. Jag talade med ansvariga på Nyköpings Kommun. De var så trevliga och tillmötesgående och sade att vi som föräldrar hade rättighet att välja precis vilken skola vi ville. Allt flöt på och jag tänkte att de skräckhistorier jag hört inte skulle drabba oss. Efter att ha besökt några olika skolor, föll valet på en av Nyköpings friskolor, samma skola som storebror redan gick. Det betydde välkända klasskamrater från förskoletiden, ett litet format och välkända rutiner, traditioner och språk. Något som är viktigt och mycket energisparande för någon med autism.
Efter flera möten med skolan beslutas att han får en specialpedagog på heltid som är bekant från förskolan och det börjar så bra det bara kan. Sonen gillar inte skolan första året, det är en lång inställningstid för barn med den här problematiken. Men i tvåan så var allt på plats och alla var nöjda och glada.
Jag förstår så här i efterhand att kunskaperna om vad som krävs och behövs inte finns vare sig på skolorna eller hos kommun eller landsting. Jag får själv kontakta skola och Neuropsykiatriskt centrum på landstinget för att få till regelbundna gemensamma möten och skapande av handlingsplan.
Att jag hade koll på att detta berodde enbart på att jag fått den informationen från tidskrifter och föreningar inom autismspektrumområdet och att det ofta missas. Men INGEN från kommun eller habiliteringen på landstinget hade koll på detta, eller tog någon kontakt med varandra eller mig angående min son och hans utveckling.

Tiden går det blir 2010 och skolstart efter jullovet.
Då skrivs lagar om och nya direktiv från regeringen kommer som gör att kommunerna i vårt avlånga land får möjlighet att tolka lagen om specialresurser till barn med särskilda behov lite som de tycker. Nyköpings kommun försöker spara pengar genom att dra in bidraget för lönen till sonens assistent/specialpedagog.
Det betyder att sonens skola ringer mig på jobbet och säger att Nyköpings kommun dragit in rätten till bidrag för assistent/specialpedagog för min son.
Skolan verkar inte ha rutin på detta, utan jag får ta mycket av deras oro. (Något de bett om ursäkt för i efterhand) Men eftersom skolan är liten och stämningen något ”famljär” så reagerar jag med att börja ringa till skolverket och undersöka vad som gäller. Det tar mycket tid och energi och många sömnlösa nätter med oro över min sons framtid. Rektor pratar om ”särskola” om vi kan klassa sonen som särskolebarn för att få pengar. Här anar man den ekonomiska desperationen.
Jag pratar återigen med skolverket, dom blir upprörda och säger att så här får man inte göra.

Jag frågar hur vi ska göra då?
Men får inget svar. Jag får veta saker som jag egentligen inte skulle behöva bekymra mig om. Jag får ångest och börjar dra i en massa trådar och under hela läsåret skriver jag insändare, talar med Sörmlands Nyheter.
Ringer Nyköpings kommun upprepade gånger för att förmå dem att ta sitt förnuft till fånga. De tycker vi föräldrar är ”jättejobbiga” , och väljer att kontakta rektorn på sonens skola och be dem säga…
– kan ni inte förklara för de här föräldrarna att dom inte har något med det här att göra?!

Lena Appel. "ska vi hjälpa till?"
Lena Appel. ”ska vi hjälpa till?”

Sådana här kommentarer gör mig inte bara rasande utan RÄDD!
De här människorna ska alltså ha makt över MITT liv och min SONS framtid?
Skolan jobbar på på sitt håll och jag förstår att de ligger ute med pengar de egentligen inte har. Att min son skulle gå som ”vanlig” elev är helt uteslutet och det borde de som ansvarar för de här frågorna på Nyköpings kommun veta. Om inte så har de inte  den kunskap som krävs för att hantera de här frågorna. Eller är de bara onda? Jag börjar faktiskt undra.
Och det gör mig så upprörd att någon, en person som är precis som jag. Som äter, skiter och sover, som också funderar på om de ska grilla i helgen, bara sitter vid sitt skrivbord och petar och förstör min familjs liv med rena dumheter. Om det åtminstone var något högre väsen som hade en högre mening med allt.
Och återigen vet jag att vi är långt ifrån ensamma om detta, det finns galet många exempel runt om i Sverige. Och så undrar vi varför skolresultaten är så dåliga. Ja DET är ju sannerligen ett MYSTERIUM!

Efter ett tag kom en ängel!
Som också råkar vara jurist. Tillika förälder på barnens skola. Han erbjöd sig att hjälpa till att skriva överklagan åt skolan eftersom personalen inte har juristutbildning.
Kanske skulle det ingå i lärarutbildningen numer, med tanke på hur det ser ut i skolorna runt om i Sverige idag. I ett år höll den här striden på. ETT HELT JÄVLA ÅR! Jag var totalt nedsliten av oro och oavlönat arbete för att behålla en självklar rättighet för min son.

Skolan/vi ”vann” den striden till slut med ängelns hjälp.
Vårt fall var visst prejudicerande, dv.s en vägledande dom. Men det som hänt är ju egentligen bara att vi kämpat för att få tillbaka det vi blivit lovade och tilldelade en gång!?
Jag minns hur jag mötte juridikängeln på skolgården när vi fått beskedet att sonen skulle få behålla sin assistent/specialpedagog.

Jag skulle liksom bara gå fram och ge honom en kram och tacka för allt hans arbete som betytt så mycket för mig och min familj. Jag började skaka och gråta okontrollerat. Kunde inte sluta. Jag gråter nu när jag skriver om det. Det är så vidrigt vad vi föräldrar får gå igenom och barnen ska vi inte prata om.

Oavlönad Gladiator.
Vänner som inte har barn med särskilda behov brukar undrande säga att
– Ni har väl rätt till hjälp och assistans? Jodå, på papperet. Men först måste man delta i ”Gladiatorerna” och besegra ”Paragrafberget”, springa ”överklagansmarathon” samt slåss mot Nyköpings kommuns heltidsanställda gladiatorer (som har lön) ”Spara” och ”Okunnig”. De tränar ju hela dagarna och är proffs en annan har annat jobb bredvid och är amatör.
Tuffa grenar kan jag berätta, jag fick duktigt med stryk, och då hade jag ändå juridisk hjälp! Jag gråter när jag tänker på alla där ute som inte har det.
Nu går det en termin sedan blir det höst igen och då vill skolan dra in assistenten på fritids, dåligt med pengar. En ny outbildad ska ta hand om sonen. Jag blir orolig men säger att vi får prova och se hur det går. Jag har i ärlighetens namn inte mycket kraft kvar heller. Jag tycker inte att det fungerar särskilt bra, alltid när jag kommer  för att hämta på eftermiddagen har han sprungit sin väg” eller så går han och stryker ensam i något hörn av skolgården. Ingen har koll på honom och pedagogiskt är det en katastrof. Sonen vill inte vara på fritids så vi försöker dra ner på den tiden så mycket det bara går. Att jobba heltid är ju som ni förstår omöjligt. Han vill inte gå till skolan numer heller. Allt blir bara sämre och sämre.
Jag skulle vilja förklara för dem som är beslutsfattare och deras ”Gladiatorer” att de skulle ”vinna” mycket mer och större om de gav TIDIGT till de barn som behöver det. För då sparar de senare. Barnen blir utbildade och kräver mindre resurser, fungerar i samhället och får en plats. Där kan vi räkna bort stora sjukskrivningsantal samt garanterat minska antalet interner på fängelser som på grund av sitt utanförskap som grundats i skolan, hamnar i fel sällskap. Och kanske, kanske får vi lyckligare människor?! Men det är inget som räknas i gladiatorernas värld, det vet jag ju.

Spindelkvinnan

Kånka på världen

Jag har fått höra att jag “tar världen på mina axlar” Och det har sagts med irritation och en tydlig värdering att jag borde upphöra med detta duktighetssyndrom.
För länge sedan kunde jag känna mig duktig som tog ansvar och for runt och ordnade och ställde. Att jag gjorde gott på något sätt. På senare år då jag fått lite mer nyanserade glasögon och avsevärt mindre ork, ser jag dels att ingen har bett mig om detta och jag orkar inte heller.

Lena Appel. "Världen på dina axlar"
Lena Appel. ”Världen på dina axlar”

Då kan man ju tycka att det vore läge att lägga ner jordklotet och gå och göra något annat istället. Men se! Det är inte så enkelt alls har jag upptäckt. Jag vill inte bära på det, det är tungt, obekvämt, sjukdomsframkallande. Det är dessutom en omöjlig uppgift. Det hindrar mig från att göra saker jag hellre skulle göra, människor blir irriterade på mig.
Jag lägger ner klotet ibland när jag får glimtar av insikter. Eller tappar det när jag blir sjuk, usch vilken ångest.

Men plockar upp det igen utan att jag märker det. Det tar tid att avveckla “helgonskapet” antar jag, det vore ju käckt om jag kunde nöja mig med tex bara Sverige eller kanske något landskap…typ Småland, det är ju ändå ganska stort.

Allt gott/Lena Appel