Fas två på Kap Verde

Så sitter man här, på en vindpinad och solbränd ö mitt i Atlanten

Lena Appel, ”ocensurerat”

Och funderar på hur just detta var så frestande då på skärmen hemma vid skrivbordet för en tid sedan? Tonåringen surar, vägrar äta något annat än vitt bröd och pomfritt, och varmvattenberedaren är stor som en kaffekopp. Vi har bränt oss, har blödande skavsår av sand i skorna och i ögonen. Shitt tänker ni kanske, men det är sant, det är också sant att vi unnar oss finare käk då sonen äter en köttbit och grönsaker – då åker moderskapet in på grönt igen. Vi skrattar och badar på en fantastisk solig och fin strand alldeles intill, och kommer ihåg att kleta in solskyddskrämer.

Lena Appel, ”Hotell”

Den här sistaminuten resan till solen och värmen. Då var det kallt och mörkt, och det mesta tedde sig bättre någon annan stans. Det var då jag tryckte på ”beställknappen”, och den känslan, det är den som är värd vartenda öre.

Fas ett. Förväntan, vilken underbar känsla det är. Eller ska man kalla det för tillstånd. Den tiden innan något förväntat positivt ska ske, kan du fylla med precis vad du vill. Det är som våren. Du har hela den plus sommaren framför dig, den finns kvar. Ännu inte upplevd/uppäten. Som en god middag, en semla eller ett glas gott vin. Vädret har fortfarande goda möjligheter att bli precis perfekt.
Allt balanserar på toppen. För ännu har du inte tagit första tuggan, blivit halvt illamående av att ätit för mycket eller för berusad eftersom det blev mer än ett glas av det goda vinet.
Du har inte bränt dig i solen, inte heller blivit antastad av försäljare som är oerhört påstridiga, men som du inte kan klandra för du vet att de behöver pengarna. Inte heller har du smakat på den bittra insikten om att du är en presumtiv. ”Kund” för de unga män som säljer sin kropp till välgödda västerländska kvinnor.

Lena Appel, ”could be anything”

Fas två. Just nu är det julafton. Vi är mitt uppe i det jag och min familj har längtat efter och som jag har förberett, lagt för mycket pengar på och nu har vi smällt i oss julbord, godis och tecknade figurer och tillståndet kan kallas för blandade känslor. Jag tycker att jag har ätit för mycket, spenderat för mycket, och känner ett visst mått av skam över det. Spänningen och skulden gör att humöret blir lite varierat och jag vill att julen ska vara över men samtidigt inte.

Lena Appel, ”skador”

Själva upplevelsen här och nu. Är fylld med vitt skilda fakta, känslor, tankar och viljan till något. När julafton är över, då vi är hemma igen, är nästan alltid känslan ”skönt”. Vardag igen, borta bra men hemma bäst och liknande känslor.

Lena Appel, ”vackert”

Fas tre. De känslorna går fort över och övergår till att bli ” nostalgi-läge”. Fas tre då man återgår till fas ett men med fakta, något av en ”postförväntan” . Då sållar jag bort gråskalan, det lite halvtråkiga och småmisslyckade och oviktiga försvinner. Kvar blir minnena av det som var riktigt otrevligt men mest av det som var roligt och härligt, Det jag vill komma till med detta är att jag upplever själva skeendet eller händelsen som både härlig men också bitvis asjobbig, men det är värt det för ” förväntanstiden” och ”nostalgitiden” överväger och anstränger man sig att hålla humöret uppe under resan så kan ”nostalgitiden” fyllas med gemensamma upplevelser som räcker länge länge. Nu ska jag gå och duscha… tvättat hår är överskattat, har nog aldrig haft en sådan intressant frisyr.

Allt gott/Lena

Jotack det rullar på!

 

– Tjena hur är läget? – Jotack, det rullar på.
Så hör jag mig själv säga ibland, men var jag har fått det ifrån vet jag inte. Det är ju ett ganska undvikande svar, rullar på… vadå, vad är det exakt som rullar? Om man ska bli sådär lite bokstavlig…

Jo, jag kan tycka att jag börjar få stora möjligheter att faktiskt kunna rulla snart . När jag har en dålig dag och tittar mig i spegeln – fast det skulle jag inte benämna ”rulla på” egentligen…
Att det rullar på ska väl betyda att det är ok. Eller i alla fall att man står ut och absolut inte orkar prata om det som kanske är lite kantigt just nu.

Lena Appel, ”jotack det rullar på”

Att det rullar på kan vara att det mest basic fungerar.
Typ vi äter, och kommer iväg till jobbet  o skolan. Det kan vara nog ibland – speciellt såhär års.

– Nej tack vi tar bara Basic utbudet den här månaden, äta – sova – skita. Återkom senare i vår, så får vi se om vi orkar uppgradera utbudet.

Lena Appel. ”Draghästen”

Att det rullar på kan vara Den lilla ”Livs vagnen”
En metafor för livets gång och vår utveckling. Ibland är det ju riktig fart, sådär så man knappt vågar titta, mest bara sitter och håller i sig krampaktigt i kanterna för att inte ramla ur. Då svarar man inte överhuvudtaget på frågan ” tjena hur är läget”. Möjligtvis vrålar man bara rakt ut och rasar förbi.

”Livs vagnen” kan ibland tappa ett hjul, då står det helt still. Eller knaggla på långsamt och trögt ibland får man gå ur och dra själv. Då svarar man inte heller att ”jorå, det rullar på”.

Det är nog när underlaget är ganska gropigt och hjulen är fyrkantiga men det är ändå lite nedförsbacke som jag svarar – Jo tack det rullar på…
Lite skakigt och snett – men det går framåt.

Trevlig resa/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

”Paybacktime”

 

Hur blev det såhär?
Jag har upptäckt att jag har massor med ”egen tid” – härligt i och för sig. Men när hände det? Mentalt är jag kvar i ”för arton år sedan”, då jag var fullt upptagen med att försöka få in just sådan tid i tillvaron med små barn.
Idag har jag stora barn. Det har liksom smugit sig på, jag har inte märkt det. Jag märkte inte när de ”började sluta” att hänga i mina byxben för att påkalla uppmärksamhet, inte heller märkte jag när de började sova hela nätterna och längre på mornarna, inte heller när jag fick vara i fred på toaletten samt prata ostört i telefonen.

Helt nyligen fick jag höra…
– Mamma jag har mitt liv och du har ditt.

Hallå, vad svarar man på det? Står som en fågelholk och glor dumt på sonen. Tankarna snurrar – det är ju alldeles sant, det är dit vi vill nå med allt vårt beskyddande och tjat, målet är nått. Men varför känns det då ändå lite snopet och ”plötsligt”? Var jag inte beredd eller? Nä… inte på alla plan. Får lust att säga saker som…

– Ursäkta, men vem var här först?

– Jag ska tala om för dig att jag minsann ALLTID haft mitt liv. FRAMFÖRALLT alldeles för mig själv, innan ni anlände…

Så var det, men när jag tänker tillbaka på den tiden så undrar jag för det första vad jag gjorde med all tid?! Inte uträttade jag några stordåd. Nej det var nog lite tomt när jag tänker efter, så pass tomt att jag hade fullt utrymme att skåda min egen navel och dess ludd i en kanske lite för stor utsträckning. Nu menar jag INTE att de som inte har barn är navelskådare, absolut inte. Men jag var det, och mina barn har hjälpt mig att lyfta blicken från den. Faktum är att jag knappt kan se den längre men det har mer fysiska orsaker… fast när jag tänker efter så har pojkarna ett finger med i det spelet också. Magen var ju i alla fall hyfsat plan innan de huserade där i nio månader var.

Lena Appel ”Paybacktime”

Men jag drar på munnen när ungdomarna påpekar för mig att jag är efterhängsen och tjatig, som om det vore för mitt eget höga nöjes skull. Nej, det är kärlek. Och det är mitt förbaskade jobb, att informera om regler och villkor. Det är inte JAG som har formulerat och bestämt alla konstiga koder och sociala spelregler, jag bara förmedlar. Det är lite ombytta roller, nu är det jag som hänger i deras byxben (och kommenterar att de behöver tvättas), är vaken på nätterna tills de kommer hem (men jag leker inte med lego), och påkallar uppmärksamhet genom att ringa dem ”hela tiden”.
Jajamän… nu är det ”Paybacktime” jag tror jag ska börja banka på toadörren också, men äckla mig med toaborsten gör jag bara inte, där går gränsen.

Från att ha varit ockuperad dygnet runt, behövd, begärd, nödvändig har det långsamt fasats ut till att bli… motsatsen. Men kanske blir det ”plus-minus-noll” om några år? Då har vi jävlats färdigt med varandra och kan mötas som människor, förhoppningsvis i kärlek. Nä, nu ska jag ringa sonen och kolla så han köpt nya skor…

 

Allt gott/Lena

Mellantillvaro

 

Jag har blivit med Galleri – web shop!
Under julledigheten har jag snickrat på min web shop som jag nu hälsar välkommen till.  Där kommer jag löpande lägga ut signerade tryck, original och udda verk till försäljning. https://lenaappel.se/index.ehtml (Länken hittar man i menyfältet på hemsidan). Varmt välkomna att titta in!

En liten helg kvar – trettonhelgen.
Den här tiden är tycker jag är lite oviss, vi har alla lite olika lägen. Det heter ju mellandagar, och det blir som en ”mellantillvaro”. Själv gick jag till mitt lönejobb idag måndag den 2 januari 2017, efter att ha varit ledig sedan 22 december 2016. På vägen dit möter jag människor som antagligen också ska jobba, och någon är på väg till förskolan. Men det är inte samma rusch som en ”vanlig” vecka, mycket färre bilar och människor i rörelse.
Jag går förbi hus och gissar om de är på jobbet eller om de ligger och sover gott, eller just ska kliva upp och göra en god frukost i godan ro, läsa tidningen och äta upp de sista fikonen som håller på att torka ihop i ”julskålen”.
Jag tycker det är ganska mysigt att jobba när det är en sådan här tid, det är samma sak i semestertider. Det är lite glest i leden och många lappar på dörrar som talar om när vederbörande kommer tillbaka från sin ledighet. Under de här perioderna finns det utrymme att jobba lite mer i lugn och ro. Mejllådan är inte alls lika knökad, telefonen ringer inte heller lika mycket och det är fyradagarsvecka!
Och är det något kvar i Aladdinasken kan man ju ta med den till jobbet. YES, jag har det bra.

Allt gott/Lena

ta en skumtomte till… snart blir det ljusare igen!


Vi kan väl gå i ide som muminfamiljen gör? Undrar sonen.
Vi pratar om det här varje dag såhär innan jul. Han är verkligen trött, somnar i soffan när han kommer hem från skolan. Jag håller med honom, skulle mer än gärna ligga där. Istället gäspar jag käkarna ur led, och så tårarna sprutar. Känner mig och är nog oroväckande lik en zombie i det läget, en sådan som precis ska tappa underkäken och ena armen.
Jag går på vilja och rädsla för att inte passa in i flocken, och laddar ljus från alla elljustakar och ljusslingor i trädgårdarna. Fanns inte julen med alla ljus och förväntningar skulle väl alla lägga sig ner och självdö av tristess och D-vitaminbrist.
Tänk om julen egentligen kom till för att undvika massdöd eller ”ide-revolution”? Jesus födelse kanske bara är ett hittepå för att skapa något som gav lite ljus och hopp?
Att gå i ide låter ju lockande sådär först. Men det dyker ändå upp frågor. Toalettfrågan. Vad händer om jag vaknar mitt i, som Mumintrollet gjorde? Maken lär ju snarka extra grovt med långa andningsuppehåll och då kommer jag inte att kunna somna om, och hamnar alltså i något slags limbo, för vi bor ju tyvärr inte i Mumindalen.

Lena Appel.

Jobbet räknar ju inte med dig, så dit kan man ju inte gå. Där måste det väl vara någon slags ”ide-vikarie” som tagit över sysslorna tills man vaknar enligt avtal.
Sonen hävdar att man vaknar i början av mars då våren börjar, men jag tycker att det vore lika bra att ligga kvar till i början av april, minst!
Mars är ingen vårmånad, det är en ”vänt-månad” dubbelt så lång som resten. I almanackan står det att den har trettioen dagar men känslomässigt är det åtminstone sextiotvå, med några lördagar utbytta mot måndagar.

Så att sova till april känns smartare och man vaknar till en händelserik månad som bjuder på omväxlande snöstorm och vårtecken.
Alternativt så knarkar vi vidare med D-vitamin och skumtomtar, och stirrar in i granens glimrande värld likt en Surikat som solar samt tittar långt på grannens ljusslingor i tujan, och likt Hattifnattarna laddar ljus och energi. För snart blir det ju ljusare igen.
Allt gott/Lena

Sangtalussior och Friskdomar

 

”Jag har fått en friskdom – den kommer av kärlek.”
Ja precis så sa sonen idag. Jag tänkte att ”du är ju magisk kära människa”. Egentligen är vi alla magiska, det vet vi – med hjärnan och förståndet. Men om vi också kunde få den insikten i magen och hjärtat.  Liksom känna det ända in i själen och ut igen. När vi når dit, tror jag att taskiga kommentarer och annat skit inte förekommer.

Lena Appel, ”Sangtalussia”


Om vi kunde älska oss själva – precis som vi är.
Skitsvårt – jag vet. Men ibland har jag fått en liten glimt av insikt – vilken kick det är 🙂 så med kärlek kan vi få ”friskdom”. Här tycker jag verkligen att ”Fake it until you make it” känns meningsfullt – sprid ditt ljus inåt och utåt, åt höger och vänster, upp och ner, fram och tebaks och hit och dit…

Allt gott/Lena

I fablernas värld, i faaablernas väärld…

 

Varför är det så frestande att ge djur mänskliga egenskaper?
Eller jag tycker det i alla fall. Häromdagen stötte jag på ordet antropomorfism. Det var ett helt nytt ord för mig. Det är typ när man ger djuren/väsen mänskliga egenskaper och personligheter.

Jag älskar det där, och kan sitta i timmar och titta på ”gulliga-djur-filmer” på Facebook, eller njuta av fotografier av djur som (helt säkert) är indignerade, sura, glada, avundsjuka, försöker skrämmas eller andra saker som jag själv brukar vara eller göra. Förtjust ler jag igenkännande och tror mig veta att den där katten är såå sur just nu för att… eller hunden skäms jättemycket för att…

Det ligger hos mig ”i betraktarens öga”
Inser att det är ju knäppt att inte låta djuren var just det de är, djur. Det räcker ju egentligen men jag envisas ändå med att se mänskliga egenskaper och vill väldigt gärna att det ska vara sant?

Jag är, tack och lov inte ensam om denna ovana. Walt Disney torde väl vara en av de större ”antropomorfism-missbrukarna”. I världen han har skapat möter vi ankor med aggressionsproblem, möss som är overkligt snälla och goda, trädockor som får liv, så till den milda grad att näsan blir överaktiv.
En rad prinsessor som man kan tro är människor, men ju mer man tittar så förstår man ju att de räknas till övernaturliga väsen. Eftersom de har hår som är en kilometer långt, midjor som omöjliggör inälvor (här undrar jag om modeindustrin har hakat på?) eller kan ligga i koma i hundra år… och sen vakna utan hjärnskador, i alla fall som det verkar.

Hur vore det om vi ”djurifierade” oss människor istället?
Det är mycket vi kan lära av djuren, som acceptans t.ex.
”Finns det inte mat i den här dalen går vi till en annan dal och äter, vi Gnuer äter det som finns just nu”.

Hos oss Trögdjur förekommer inga utbrott typ…
”Jag bara MÅSTE ha ”Mangrover-träsk-krasse” för jag är så sugen på det, även om det inte är säsong”.

Eller det eftersträvade tillståndet – mindfullness.
”Jag som ko, bryr mig inte om hur mycket jag väger, eller om jag släpper mig mitt i middagen, inte heller om min pannlugg är tillräckligt snygg”.

Och vi får inte glömma den hederliga förnöjsamheten.
”Inte heller framhärdar vi Eremitkräftor att försöka flyga till varje pris”.

Tja det tål att tänka på. Nej nu har jag inte tid mer, för jag ska Googla på supermedvetna grodor som ”tittar in i kameran” och tar selfies.

Lena Appel. Ikon. "St Happy Dog"
Lena Appel. Ikon. ”St Happy Dog”

Från Wikipedia:
Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djurgudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form.

När ett väsen har människoliknande gestalt kallas det fysisk antropomorfism och när väsendet har ett människoliknande själsliv kallas det psykisk antropomorfism.

Allt gott/Lena

Bokstavligt talat

 

Jag vet ju att vissa sätt att säga saker inte fungerar.
Men det slinker med lite otydliga formuleringar lite nu och då. Så länge det inte skadar så är det väl ok, det kan bli ganska roligt. Många av våra medmänniskor tolkar saker du säger bokstavligt, min son ingår i den gruppen.

Du kan liksom inte säga ”Släng ett öga på det där”
– det kan innebära djup ångest och en högljudd och tydlig vägran att pilla ut sitt eget öga och slänga det på något. Någon gång sade jag ”ge mig din hand” varpå sonen förskräckt stoppade ner båda händerna i jackfickan och förklarade att för det första var det hans hand och för det andra tänkte han inte ta loss den.
Det där är ett tag sedan och han var mindre då, idag vet han att jag inte menar att han ska pilla ut sitt öga och hålla det på något.
Jag har också vant mig av i viss mån att använda den typen av uttryck. Men det dyker upp nya. Just nu är vi i kalastider. Sonen fyller år och han ska bjuda sin klass på kalas. Han pratar och planerar hej vilt och vi diskuterar om vad han ska bjuda på och vad som ska hända.

Lena Appel "Kreatorsvisioner" KKN Sörmland.
Lena Appel ”Kreatorsvisioner” KKN Sörmland.

Det är väldigt likt andra situationer som jag befunnit mig i. Jag tänker på andra planeringsmöten. I någon förening eller på jobbet. Då det skall spånas och ”brainstormas” om möjligheter och idéer, är alla engagerade och mycket kreativa. Men när sedan arbetet ska fördelas för att faktiskt genomföra alla fantastiska idéer är engagemanget inte fullt lika sprudlande. Samma sak gäller tonårssonen och jag säger:

– Det är viktigt att vi gör inbjudningskorten till ditt kalas nu, annars kanske det bara rinner ut i sanden.

– Det ska inte rinna iväg till sandstranden och svalka sig, det ska stanna här.

– Vad menar du.

– Kalaset ska stanna här.

– Ja, naturligtvis, jag menar bara att det är bra om vi skickar ut inbjudningskorten i god tid så att kompisarna kan förbereda sig.

Jag kan ju inte låta bli att skratta, ett kalas som hasar ner till stranden… jag menar HUR ser det ut? Ja det är frågor vi kanske aldrig får svar på. Men inbjudningskorten är gjorda och levererade och jag tror att det kommer att bli ett fint kalas på söndag – jag menar ”sjuttiotals-disco” vem vill missa det?

I Feel Love, Donna Summer

Allt gott/Lena

Ta kommandot – fantisera

 

Nu citerar jag min son:
”Man får en önskan, man säger till någon att den är så vacker. Då är det lättare i fantasierna att se att den vill kramas jämt och vill ge en puss jämt.”
”Det är mycket lättare än i verkligheten, då är det är lite mer viktigt och man får se vad den gör. Den som man har gett får välja själv.”
Slut citat.

Alltså om du fantiserar så kan du själv välja hur det går, men i verkligheten får man vänta och se.
Vi står i köket och jag lagar mat och sonen står bredvid och filosoferar. Han är underbar och jag älskar när han resonerar med mig om olika saker. Han har ofta kloka aspekter på saker bara jag orkar lyssna till slut. Men det kan ibland vara lite svårt när jag är stressad, trött eller bara måste hacka lök.
Men när jag fattar att det är NU han berättar och att det inte kommer något SEN. Tillfället försvinner, det kommer inte tillbaka. Och ibland kan jag lägga ifrån mig kniven (det där med att kvinnor kan multi-taska är bullshit, bara smicker för att vi ska vara duktiga idioter) och lyssna på vad han säger och jag blir alltid klokare. Han får mig att tänka nytt, och tankar och erfarenheter som jag ”arkiverat” tvingar han mig att rota fram igen och betrakta i ett nytt ljus. Mycket hälsosamt och uppfriskande.

Som just det där att fantasier kan vi styra. I dem kan vi lyckas med vad som helst, vi får kärlek tillbaka av den vi själva älskar, vi vågar det vi inte törs och vi har alltid svar och lösningar på allt.

Lena Appel, "Fantasier"
Lena Appel, ”Fantasier”

Jag funderar ibland varför vi fått möjligheten till fantasi? Har en leopard fantasi? Det vet vi inte. Men som människa så kan jag i alla fall ofta känna att verkligheten blir just ”viktig” och ibland alltför tung och då är ju fantasin ett väldigt bra verktyg för att liksom ”lufta” och skapa en distans som kanske gör att man på ett bättre sätt kan hantera ”den viktiga verkligheten”. Antingen genom att man får idéer eller bara en stunds vila. Här är ju våra konstformer odiskutabla liksom vanligt hederligt dagdrömmeri. Så jag slår ett slag för fantasin. Om vi tillåter oss att inte ta upp mobilen nästa gång vi väntar, kan vi istället stirra framför oss och försvinna i fantasin där allting är möjligt, no limits.

Allt gott/Lena