Osmarta tigrar

Jag kan tycka att det är jättekonstigt att naturen inte gett människan ett bättre ”överlevnadssystem”. Vi äter och dricker för mycket eller för lite för vårt eget bästa. Rör helst på oss så lite som det bara är möjligt. Har svårt att tänka positivt och blir deprimerade. Det är ju inte smart. Inte alls sådär genialt som jag tycker naturen har fixat mycket annat. Jag menar en smällfet deprimerad tiger blir ju inte långvarig.

Lena Appel. "Tjock tiger"
Lena Appel. ”Tjock tiger”

Låt tankarna och åsikterna bara flyta förbi!
Det fick jag lära mig när jag hade tankar jag inte ville ha, mina egna eller andras i mitt överfulla huvud.

Lena Appel. "Låt tankarna flyta förbi"
Lena Appel. ”Låt tankarna flyta förbi”

Att hamna i ett tröskande av dåliga tankar om vad som helst och sedan bygga på det med ett omedelbart dömande av dig själv som tänker så blir en garanterad neråtspiral som är utmattande och svår att komma ur.
Jag skulle bara betrakta, acceptera och sedan låta passera…

Lättare sagt än gjort men väldigt effektivt när jag väl lyckas. Det fungerar i alla fall bättre än uppmaningen ”- Tänk inte så mycket!”
Kanske ska jag ställa mig i kö för en ”tigerhjärnstransplantation”?

Allt gott/Lena Appel

Tag plats på scenen

”Du ska ta mer plats”
… sa min treapeut till mig. Det var ett tag sedan, jag hade kommit en bit, och hade börjat  titta på mig och mitt sätt att vara gentemot andra. Att jag ofta tänkte att andra visste mer än jag. Att jag inte hade “rätt” att kräva saker. Att mina behov kom sist både för att det var enklare så och för att det ser ju “bra ut”. Ödmjuk ska man vara. Ta inte plats och framförallt ska du veta vad du pratar om innan du yttrar dig.
Så det är följdaktligen säkrast att hålla tyst. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i möten på olika arbetsplatser, föreningar och liknande och tänkt inom mig att det eller det är ju alldeles tokigt men inte sagt något. Rädd för att ha fel, eller stöta mig med någon.
Fegt
Och trist för de andra, vem är jag egentligen. Den strategin gör ju att andra aldrig kan lära känna mig ordentligt. Och inte jag dem heller.

Lena Appel. "Osäker på scen"
Lena Appel. ”Osäker på scen”

Plats på scen
Men den gångna veckan har jag tagit plats med råge. I ett anfall av optimism och hybris anmälde jag mig till en kurs i stå-up-komik. Tanken var att det skulle vara ett bra sätt att utveckla mina skrivande och mina föreläsningar. Och det var det.
Men så rädd som jag var där på scenen var det länge sedan jag upplevt. Jag tappade rösten fullständigt, det var som att ha ett ihopknipt rövhål i halsen. Och hjärnan verkade alltid ramla ur huvudet precis när jag klev upp på den lilla scenen med mikrofonen på. Men jag ”stod kvar i mina fötter” och kraxade vidare, hela jävla veckan. Till slut så började det lossna, naturligtvis lagom till kursslutet, men bättre sent än aldrig som man säger. Jag ångrar ingenting, jag lärde mig massor och hade roligt tillsammans med fantastiska människor som jag aldrig skulle ha mött annars. Även om jag nu tvingats ta in på vilohem var det värt varenda vånda.

Allt gott/Lena Appel

Jag var fel ute

Men jag gjorde det jag trodde var det rätta då.
Det började när jag fick kontakt med en läkare som talade om för mig att det är möjligt att behandla autism! För en mamma som jag är detta som änglars sång och jag ifrågasatte aldrig om jag skulle göra det som krävdes utan bara hur, var, när! Vi fick ”rytmiska röresleövningar” som vi gjorde dagligen. Och vi lade om kosten. Tog bort mjölk helt och hållet samt vetemjöl och socker. Vissa frukter och grönsaker. Detta skedde stegvis och vi såg förbättringar.

Lena Appel. "Livrädd för livet"
Lena Appel. ”Livrädd för livet”

Jag skulle minsann bota min son.
Jag kände mig stark och engagerade mig 200% i detta. Läste allt jag kunde komma över om andra som gjort samma resa. Blev medlem  i olika föreningar och organisationer. Sporrades av att det fanns dem som blivit helt återställda från diagnoser som ”Infantil autism”.  Vi skulle bli ännu ett bevis på att det finns saker man kan göra. Och när vi var färdiga så kunde vi hjälpa andra tänkte jag.

Jag började skriva ner alla nya recept som jag utvecklade, tanken var att göra en liten kokbok för dem som ville/behövde göra samma resa med kosten. Då skulle det vara mycket lättare för dem att starta och jag tipsade om inköpsställen, ersättningar för olika livsmedel recept osv.

Jag hade kontakt med Homeopater, healers, you name it!
Det fanns nog inget jag inte skulle ha gjort för att få min son frisk. Och jag fick näring av hans framsteg. Släkt, vänner, skolan och bekanta påpekade hans framsteg och jag tänkte att detta….detta var meningen med mitt liv! Jag var villig att offra konstkarriärer och allt annat om jag kunde lyckas med detta!
Det var nog många som oroade sig bakom min rygg och undrade hur det stod till i huvudet på mig egentligen. Jag fattade det, och jag försökte att inte prata alltför mycket om mina planer.

Vi jobbade på i fyra år tills det, som jag drömde mardrömmar om inträffade.
Pappan som sonen bor hos varannan vecka meddelade att han inte längre tänkte ge honom specialkosten. Hittills hade han motvilligt gått med på allt detta och det hade fungerat för att jag tog på mig jobbet.
Jag hade redan blivit sjuk av det uppdrag jag tagit på mig och nu hade det värsta hänt. Jag levde som i en dimma. Kunde börja gråta okontrollerat, ångestattacker och ett evigt ältande med min man som stod vid min sida genom allt detta.

Jag, vi…bror, släkt, vänner, skolan alla såg försämringen.  Den kom som ett brev på posten. Sonens tics kom tillbaka, ljuden och tröttheten. Det gjorde så ONT.

Men detta var ändå ett kvitto – om än negativt på att våra ansträngningar fungerat.
Men jag kan ändå undra om jag var fel ute? Om jag kanske krävde för mycket av allt och alla? Men måste man inte vara lite galen för att lyckas med saker! Det är ju alltid tufft för dem som går längst fram. Men jag var villig att ta det, misstron, idiotförklaringarna och det hårda arbetet. Men det blev inte så och det måste jag förlika mig med och försöka tänka att – allt har en mening. Och visst – även om vi inte har övergivit specialkosten här hemma så är vi inte lika stenhårda längre och det är ju jätteskönt att inte behöva packa matsäck varenda gång vi ska ut eller i väg till bekanta. Det ger tid och kraft över för min del, så då kan jag syssla med sånt här.

Lena Appel. "Allt är inte som det ska"
Lena Appel. ”Allt är inte som det ska”

Allt gott/Lena Appel

Släpp årorna!

Jag har haft väldigt svårt för att vistas i ovissheten – det grå. Som kan bli till svart eller vitt. Att inte veta om jag gör rätt. Om jag ska ändra riktning. I mina försök att komma runt och uthärda ovissheten har jag besökt olika medium och ställt horoskop och härjat för att på så sätt försöka få en bild och kontroll över vad som komma skall. Det har ju varit upplyftande och till ”hjälp” ibland, och ibland har jag fått nya ”bekymmer”.
Mitt sätt att hantera min oro och stora behov av kontroll tror jag har varit att utse ett mål och jobba som en galning för att nå dit. Lite “idrottstänk”. Att sitta och vänta på det ena eller andra funkar inte. Du måste själv jobba och framförallt ANSTRÄNGA DIG. Det har blivit min måttstock, gör det ont är det nog tillräckligt.
Vattenfallsrodden115

En av astrolgerna jag mötte, för nu över 10 år sedan sade något som satt sig. Du ror och ror, jobbar så hårt mot strömmen, släpp årorna! Jag fick en panikångestattack. Förstod orden hon sa men inte hur det skulle gå till. Först nu idag, kan jag ana hur jag ska göra detta. För mig har den kommentaren varit både till hjälp och skälp. Jag anade att hon hade rätt men jag hade inte verktygen, kartan eller förmågan. För övrigt tittade hon på mitt horoskop och skakade på huvudet och sa – från och med nu och tio år framåt är det bara ”att hålla i sig”. Det hade hon rätt i, och om inte annat så är ju DET något som hjälper till att släppa årorna

Allt gott/Lena Appel

Hjälp jag är åksjuk!

Det är rätt anmärkningsvärt men sant. När vi for till USA och Oralando och besökte Disneyland där var det som en ahaupplevelse. För första gången i vår familjs liv med funktionsnedsättning var det VI som hade gräddfilen.
Sonen fick ett pass som gav oss möjlighet att gå före i köer som var alltför långa, vilket gjorde att vi sparade tid och energi och kunde njuta av vårt besök.
Alla i vår familj älskar film, fiction och fantasi.

Lena Appel. "P och Musse"
Lena Appel. ”P och Musse”

Mina ögon tårades av tacksamhet när vi blev så väl mottagna. Alla såg att sonen var speciell och behandlade honom fantastiskt, de respekterade hans funktionshinder och försökte inte förminska det eller ifrågasätta det. De gjorde vad de kunde för att underlätta för honom i hans vistelse hos dem. Naturligtvis är detta för att tjäna pengar men det struntar jag i för känslan av att inte vara ifrågasatt, behöva bevisa, och ändå få ett värdigt bemötande den går nästan inte att beskriva.

Lättnad, ljus, rymd, frihet ja massor av känslor for genom mig som mamma. Vi gick med lätta steg i den här underbara ”världen”.
Min son brukar säga att han vill leva i en tecknad värld istället för otecknad och jag är beredd att hålla med i allafall så länge som den otecknade är så kärv och ful.
Men det borde inte vara omöjligt att vår otecknade värld kunde vara som Disneyland. Vi betalade ett inträde och fick en fantastisk service utifrån vilka vi var ochvåra behov.

Vi betalar skatt/inträde till den otecknade världen – ”Sverigeland”. Men där är köerna är jättelånga till de bästa attraktionerna så dem kan vi inte ta del av, det är dessutom lag på att man måste åka vissa av attraktionerna trots att de inte passar oss alls, vi blir rädda och kräks. Vi måste äta saker vi inte tål eftersom det inte serveras något annat. Vi försöker förklara vårt problem och blir bemötta med skepsis och frågor om det verkligen är sant, hur kan vi bevisa det? Och det måste utredas.

Lena Appel. "Draghästen"
Lena Appel. ”Draghästen”

I fantasin kan man ju vända på det hela.
NU barn ska vi besöka den otecknade världen och få prova på hur vidrigt det kan vara så vi när vi kommer tillbaka till den tecknade världen kan uppskatta hur bra vi har det. Så betalar man dyrt  och klämmer sig in och får kämpa med näbbar och klor för att komma fram till skolkarusellen, åla sig under avspärrningar för att få tillträde till sjukvårdsbanan eller göra sig ovän med alla genom att helt enkelt tränga sig fram med armbågar och danska skallar till LSS-riden.

Det skulle ju gå an faktiskt…om man fick gå hem sedan

Allt gott/Lena

Slut på batterier

När jag hamnade på psykakuten och var som ett vrak hade jag kört hårt. Jag var helt sladdrig, och speeedad. Det var så mycket som hängde på mig och jag var som en “duracellkanin” som inte kunde sluta gå. Jag var jättestressad, jättetrött, jätterädd för jag trodde att ror jag inte allt i hamn så öppnar sig avgrunden och allt går åt helvete för mina barn, vår familj och hela min tillvaro skulle typ utplånas. Så skräcken när jag inser att jag inte orkar ta ett enda årtag till var obeskrivlig. Jag trodde jag var tvungen men jag kunde inte.
Så jag säckade ihop. Och det var en befrielse när terapin äntligen började få in i min hjärna att allt stannar inte bara för att jag ligger ner. Jag gjorde den här bilden för att påminna mig om detta.

Lena Appel. "Vila och väntan"
Lena Appel. ”Vila och väntan”

Krokarna är en slags försäkran om att “jag fiskar lite” under tiden jag vilar för då kändes det lättare att slappna av.
Först var jag fysiskt tvungen att vila, för när jag fick mina anfall att “göra nytta” och gick ut för att skotta lite snö fick jag hjärtklappning, panikångest och höll på att svimma.
Jag kunde ligga i soffan och helt plötsligt “sprätta till” i någon slags undermedveten “upp och hoppa nu”. Pulsen gick upp och det kändes lite som när man håller på att ramla och får ett adrenalinpåslag.
När detta tillstånd lagt sig så var det svårare att vila och “ta det lugnt” Men nyhetens behag av att få känna mig “liten” och “sårbar” var så skön. Jag minns hur jag kunde bara ligga i soffan med filt och en kopp te och moffa i mig såna där “röda mattor” som man kan köpa i lösviktsgodishyllan. Och min man tog hand om mig. En härlig känsla.
Allt gott/Lena

Sopigt

TRYCK HÄR!
Så står det på yoghurtförpackningen och en liten illustration på en tumme. Jag gör som det står för att få bort översta delen av förpackningen och kunna klämma ut det sista av yoghurten.
Vad händer? Jo, först ingenting. Sedan händer jättemycket på en gång, den yoghurt jag skulle försöka ta till vara i sann mijlövänlig anda är sprids över delar av köket och mig och jag står med en kletig trasig yoghurtförpackning och känner väldigt starkt hur mycket jag hatar förpackningsindustrin både för att de förstör min vardag i det lilla och det stora.

Det sjuka i att vi tvingas hämta hem vår mat inslagna i förpackningar som tagit gud vet, hur mycket energi att tillverka och för att sedan när maten i dem är slut DISKA dem i rent vatten och sortera, ta bilen och åka till sopsorteringsstället för att slänga skiten!

Lena Appel. "Tunneln"
Lena Appel. ”Tunneln”

Just nu känns det lite mörkt här. Den gångna veckan har det debatterats i media om miljön och svenskarnas sopsorteringsvanor. Vi är inte så bra på det tydligen, men ändå bättre än andra länder?! Det regnar så att husen svämmar över och lite längre bort är det skogsbrand. Härregud finns det verkligen något ljus? Är det inte bara lika bra att människosläktet drar en plastpåse över huvudet och begraver oss själva i skiten vi skapat och lämnar moder jord?

Tar en banan, nästa vecka känns det nog bättre.

Allt gott/Lena

Det finns bara två av mig och det är jag

Vi är ganska lika på vissa plan lilla-lilla-syster och jag. Vi har samma tendens att tappa perspektiven och ”gå-i-gång” och göra inte bara en höna utan två, tre hönsfarmar av en fjäder.
Vi ringer till varandra emellanåt och avhandlar diverse vardagsbekymmer som har fått lite onödigt stora proportioner. Lilla-lilla-syster ringer och skriker att – nu ska det skolas in på dagis – och det kommer naturligtvis ALDRIG NÅGONSIN att fungera, och hur ska ombytesklädkorgarna fyllas? Det kommer att krävas en ”gala” där det samlas in kläder från vänliga människor, finns det sånna? Nej förmodligen inte så barnen kommer att gå nakna.

Liknande logik bjuder jag ofta på… Vi letar ny bostad, det löser sig inte omedelbart utan vi får titta och söka och efter ett kort tag lyfter jag luren och ringer lilla-lilla-syster och förklarar för henne att vi kan nog inte ta emot besök av dem något mer i detta livet för vi kommer att vara uteliggare alternativt ha en egengrävd jordkula att bo i.
Som tur är har den andra oftast  en bra dag och förklarar lugnt och fint att nu överreageras det och dras lite stora växlar, och så börjar vi skämta vidare och tillslut skrattar vi så vi gråter och så känns allt mycket bättre.

Lena Appel. "Två av mig"
Lena Appel. ”Två av mig”

Lilla-lilla-syster beskrev att hon har en bild som hon fått av de två olika personligheterna som finns inom oss. En lugn och en känslosam och hur det hjälpte henne att få lite distans till ”sitt-gå-i-gång-jag”. Hennes ”lugna” var lång och smal och den ”känslosamma” liten och rund. Jag fick den här bilden i huvudet.

Jag har fått lära mig att man har sitt lilla barn inom sig, och att det gör sig påmint emellanåt. Det beter sig också lite som det har blivit behandlat.

Lena Appel. "Återförening"
Lena Appel. ”Återförening”

Det kan bli lite jobbigt ibland speciellt innan jag förstod det där och kunde börja ta mitt lilla jag in handen och säga att – det är ok, nu är vuxna jag här och du är inte ensam.
Det här ordnar vi tillsammans.

Allt gott/Lena

Får Du Rum?

Ibland känner jag att jag inte får rum.
Jag upplever mig helt klämd mellan olika krav, måsten och realiteter. Väggarna kryper närmare! Vissa dagar går det att bara huka, vänta ut och andas långsamt. Andra dagar blir jag heligt förbannad, känner mig som Gulliver i sagan. Vill bara resa på mig och spränga lådan.

Kasta bort kraven från omvärlden. Bara vräka iväg ”måste-vara-en-engagerad-förälder-väggen”, hivar ”kvinnor-ska-nöja-sig-som-det-är-taket” så jäkla långt det bara går, så att det går sönder riktigt ordentligt.
(Gud vad skönt det kan vara när saker går sönder) och som värsta kulstötaren sula iväg ”nu-försöker-vi-passa-in-det-här-samhället-golvet”.

Lena Appel. "Får Du Rum?"
Lena Appel. ”Får Du Rum?”

Andra dagar lyckas jag långsamt åla mig ut ur lådan, det är bra dagar. Då jag inser att jag har ett val! Jag har suttit i den där lådan ganska länge, så jag slinker tillbaka utan att jag märker det själv.

Ibland är det skönt att sitta där och tycka riktigt synd om mig själv – ha offerkoftan på som Mia Törnblom har sagt. Ett tag kan man ha den på men sen får det räcka. Dags att kränga av den krypa ut och testa lite nya stigar.

Allt gott/Lena

Rätt eller fel?

Det finns flera sanningar!
Det kände ni naturligtvis redan till… men för mig idag 49 år 🙂 är detta något som äntligen har ”ramlat ner”.  Jag har utvecklat min ”gråskala” kan man säga. Min verklighet har varit svart-vit. Av-på, god-ond, snäll-dum, fin-ful, bra-dålig och inte minst RÄTT eller FEL.

Lena Appel. "Det finns flera sanningar!!?"
Lena Appel. ”Det finns flera sanningar!!?”

Det där har satt käppar i hjulen för mig. I tron att det faktiskt finns rätt och fel och i min iver att alltid göra RÄTT har jag med mina ambitioner ofta hamnat i kläm, då jag lyssnat till medmänniskor med andra ståndpunkter och åsikter än mina, och kunnat se poänger och logik, för att sedan fundera på ”vem har rätt?” Och alltid dragit slutsatsen att det är nog JAG som har FEL!

Ni fattar ju själva… Det är en mycket dum fråga – Vem har rätt? Vad är sant? Allt och inget skulle jag säga. Se på konflikterna i världen, hemska saker händer! Vem har rätt? Jag vet verkligen inte.  Det enda jag kan komma på är att – GÖRA RÄTT FÖR MIG. Alltså göra det som jag känner är rätt för mig, men det måste jag kunna göra utan att skada andra människor. Annars är det inte rätt… för mig.

Allt gott/Lena

Konstnär