Hjälp jag är åksjuk!

Det är rätt anmärkningsvärt men sant. När vi for till USA och Oralando och besökte Disneyland där var det som en ahaupplevelse. För första gången i vår familjs liv med funktionsnedsättning var det VI som hade gräddfilen.
Sonen fick ett pass som gav oss möjlighet att gå före i köer som var alltför långa, vilket gjorde att vi sparade tid och energi och kunde njuta av vårt besök.
Alla i vår familj älskar film, fiction och fantasi.

Lena Appel. "P och Musse"
Lena Appel. ”P och Musse”

Mina ögon tårades av tacksamhet när vi blev så väl mottagna. Alla såg att sonen var speciell och behandlade honom fantastiskt, de respekterade hans funktionshinder och försökte inte förminska det eller ifrågasätta det. De gjorde vad de kunde för att underlätta för honom i hans vistelse hos dem. Naturligtvis är detta för att tjäna pengar men det struntar jag i för känslan av att inte vara ifrågasatt, behöva bevisa, och ändå få ett värdigt bemötande den går nästan inte att beskriva.

Lättnad, ljus, rymd, frihet ja massor av känslor for genom mig som mamma. Vi gick med lätta steg i den här underbara ”världen”.
Min son brukar säga att han vill leva i en tecknad värld istället för otecknad och jag är beredd att hålla med i allafall så länge som den otecknade är så kärv och ful.
Men det borde inte vara omöjligt att vår otecknade värld kunde vara som Disneyland. Vi betalade ett inträde och fick en fantastisk service utifrån vilka vi var ochvåra behov.

Vi betalar skatt/inträde till den otecknade världen – ”Sverigeland”. Men där är köerna är jättelånga till de bästa attraktionerna så dem kan vi inte ta del av, det är dessutom lag på att man måste åka vissa av attraktionerna trots att de inte passar oss alls, vi blir rädda och kräks. Vi måste äta saker vi inte tål eftersom det inte serveras något annat. Vi försöker förklara vårt problem och blir bemötta med skepsis och frågor om det verkligen är sant, hur kan vi bevisa det? Och det måste utredas.

Lena Appel. "Draghästen"
Lena Appel. ”Draghästen”

I fantasin kan man ju vända på det hela.
NU barn ska vi besöka den otecknade världen och få prova på hur vidrigt det kan vara så vi när vi kommer tillbaka till den tecknade världen kan uppskatta hur bra vi har det. Så betalar man dyrt  och klämmer sig in och får kämpa med näbbar och klor för att komma fram till skolkarusellen, åla sig under avspärrningar för att få tillträde till sjukvårdsbanan eller göra sig ovän med alla genom att helt enkelt tränga sig fram med armbågar och danska skallar till LSS-riden.

Det skulle ju gå an faktiskt…om man fick gå hem sedan

Allt gott/Lena

Slut på batterier

När jag hamnade på psykakuten och var som ett vrak hade jag kört hårt. Jag var helt sladdrig, och speeedad. Det var så mycket som hängde på mig och jag var som en “duracellkanin” som inte kunde sluta gå. Jag var jättestressad, jättetrött, jätterädd för jag trodde att ror jag inte allt i hamn så öppnar sig avgrunden och allt går åt helvete för mina barn, vår familj och hela min tillvaro skulle typ utplånas. Så skräcken när jag inser att jag inte orkar ta ett enda årtag till var obeskrivlig. Jag trodde jag var tvungen men jag kunde inte.
Så jag säckade ihop. Och det var en befrielse när terapin äntligen började få in i min hjärna att allt stannar inte bara för att jag ligger ner. Jag gjorde den här bilden för att påminna mig om detta.

Lena Appel. "Vila och väntan"
Lena Appel. ”Vila och väntan”

Krokarna är en slags försäkran om att “jag fiskar lite” under tiden jag vilar för då kändes det lättare att slappna av.
Först var jag fysiskt tvungen att vila, för när jag fick mina anfall att “göra nytta” och gick ut för att skotta lite snö fick jag hjärtklappning, panikångest och höll på att svimma.
Jag kunde ligga i soffan och helt plötsligt “sprätta till” i någon slags undermedveten “upp och hoppa nu”. Pulsen gick upp och det kändes lite som när man håller på att ramla och får ett adrenalinpåslag.
När detta tillstånd lagt sig så var det svårare att vila och “ta det lugnt” Men nyhetens behag av att få känna mig “liten” och “sårbar” var så skön. Jag minns hur jag kunde bara ligga i soffan med filt och en kopp te och moffa i mig såna där “röda mattor” som man kan köpa i lösviktsgodishyllan. Och min man tog hand om mig. En härlig känsla.
Allt gott/Lena

Sopigt

TRYCK HÄR!
Så står det på yoghurtförpackningen och en liten illustration på en tumme. Jag gör som det står för att få bort översta delen av förpackningen och kunna klämma ut det sista av yoghurten.
Vad händer? Jo, först ingenting. Sedan händer jättemycket på en gång, den yoghurt jag skulle försöka ta till vara i sann mijlövänlig anda är sprids över delar av köket och mig och jag står med en kletig trasig yoghurtförpackning och känner väldigt starkt hur mycket jag hatar förpackningsindustrin både för att de förstör min vardag i det lilla och det stora.

Det sjuka i att vi tvingas hämta hem vår mat inslagna i förpackningar som tagit gud vet, hur mycket energi att tillverka och för att sedan när maten i dem är slut DISKA dem i rent vatten och sortera, ta bilen och åka till sopsorteringsstället för att slänga skiten!

Lena Appel. "Tunneln"
Lena Appel. ”Tunneln”

Just nu känns det lite mörkt här. Den gångna veckan har det debatterats i media om miljön och svenskarnas sopsorteringsvanor. Vi är inte så bra på det tydligen, men ändå bättre än andra länder?! Det regnar så att husen svämmar över och lite längre bort är det skogsbrand. Härregud finns det verkligen något ljus? Är det inte bara lika bra att människosläktet drar en plastpåse över huvudet och begraver oss själva i skiten vi skapat och lämnar moder jord?

Tar en banan, nästa vecka känns det nog bättre.

Allt gott/Lena

Det finns bara två av mig och det är jag

Vi är ganska lika på vissa plan lilla-lilla-syster och jag. Vi har samma tendens att tappa perspektiven och ”gå-i-gång” och göra inte bara en höna utan två, tre hönsfarmar av en fjäder.
Vi ringer till varandra emellanåt och avhandlar diverse vardagsbekymmer som har fått lite onödigt stora proportioner. Lilla-lilla-syster ringer och skriker att – nu ska det skolas in på dagis – och det kommer naturligtvis ALDRIG NÅGONSIN att fungera, och hur ska ombytesklädkorgarna fyllas? Det kommer att krävas en ”gala” där det samlas in kläder från vänliga människor, finns det sånna? Nej förmodligen inte så barnen kommer att gå nakna.

Liknande logik bjuder jag ofta på… Vi letar ny bostad, det löser sig inte omedelbart utan vi får titta och söka och efter ett kort tag lyfter jag luren och ringer lilla-lilla-syster och förklarar för henne att vi kan nog inte ta emot besök av dem något mer i detta livet för vi kommer att vara uteliggare alternativt ha en egengrävd jordkula att bo i.
Som tur är har den andra oftast  en bra dag och förklarar lugnt och fint att nu överreageras det och dras lite stora växlar, och så börjar vi skämta vidare och tillslut skrattar vi så vi gråter och så känns allt mycket bättre.

Lena Appel. "Två av mig"
Lena Appel. ”Två av mig”

Lilla-lilla-syster beskrev att hon har en bild som hon fått av de två olika personligheterna som finns inom oss. En lugn och en känslosam och hur det hjälpte henne att få lite distans till ”sitt-gå-i-gång-jag”. Hennes ”lugna” var lång och smal och den ”känslosamma” liten och rund. Jag fick den här bilden i huvudet.

Jag har fått lära mig att man har sitt lilla barn inom sig, och att det gör sig påmint emellanåt. Det beter sig också lite som det har blivit behandlat.

Lena Appel. "Återförening"
Lena Appel. ”Återförening”

Det kan bli lite jobbigt ibland speciellt innan jag förstod det där och kunde börja ta mitt lilla jag in handen och säga att – det är ok, nu är vuxna jag här och du är inte ensam.
Det här ordnar vi tillsammans.

Allt gott/Lena

Får Du Rum?

Ibland känner jag att jag inte får rum.
Jag upplever mig helt klämd mellan olika krav, måsten och realiteter. Väggarna kryper närmare! Vissa dagar går det att bara huka, vänta ut och andas långsamt. Andra dagar blir jag heligt förbannad, känner mig som Gulliver i sagan. Vill bara resa på mig och spränga lådan.

Kasta bort kraven från omvärlden. Bara vräka iväg ”måste-vara-en-engagerad-förälder-väggen”, hivar ”kvinnor-ska-nöja-sig-som-det-är-taket” så jäkla långt det bara går, så att det går sönder riktigt ordentligt.
(Gud vad skönt det kan vara när saker går sönder) och som värsta kulstötaren sula iväg ”nu-försöker-vi-passa-in-det-här-samhället-golvet”.

Lena Appel. "Får Du Rum?"
Lena Appel. ”Får Du Rum?”

Andra dagar lyckas jag långsamt åla mig ut ur lådan, det är bra dagar. Då jag inser att jag har ett val! Jag har suttit i den där lådan ganska länge, så jag slinker tillbaka utan att jag märker det själv.

Ibland är det skönt att sitta där och tycka riktigt synd om mig själv – ha offerkoftan på som Mia Törnblom har sagt. Ett tag kan man ha den på men sen får det räcka. Dags att kränga av den krypa ut och testa lite nya stigar.

Allt gott/Lena

Rätt eller fel?

Det finns flera sanningar!
Det kände ni naturligtvis redan till… men för mig idag 49 år 🙂 är detta något som äntligen har ”ramlat ner”.  Jag har utvecklat min ”gråskala” kan man säga. Min verklighet har varit svart-vit. Av-på, god-ond, snäll-dum, fin-ful, bra-dålig och inte minst RÄTT eller FEL.

Lena Appel. "Det finns flera sanningar!!?"
Lena Appel. ”Det finns flera sanningar!!?”

Det där har satt käppar i hjulen för mig. I tron att det faktiskt finns rätt och fel och i min iver att alltid göra RÄTT har jag med mina ambitioner ofta hamnat i kläm, då jag lyssnat till medmänniskor med andra ståndpunkter och åsikter än mina, och kunnat se poänger och logik, för att sedan fundera på ”vem har rätt?” Och alltid dragit slutsatsen att det är nog JAG som har FEL!

Ni fattar ju själva… Det är en mycket dum fråga – Vem har rätt? Vad är sant? Allt och inget skulle jag säga. Se på konflikterna i världen, hemska saker händer! Vem har rätt? Jag vet verkligen inte.  Det enda jag kan komma på är att – GÖRA RÄTT FÖR MIG. Alltså göra det som jag känner är rätt för mig, men det måste jag kunna göra utan att skada andra människor. Annars är det inte rätt… för mig.

Allt gott/Lena

Några tankar om hormoner

Om man som jag drabbas på det sättet att jag periodvis blir… hur ska jag säga? – Personlighetsförändrad. Allt som dagen innan var ljust och hoppfullt är nu svart och fullständigt meningslöst, å fort går det.

Lena Appel. "Tankar om PMS"
Lena Appel. ”Tankar om PMS”

En riktig ”berg-och-dal-bana”. Ibland blir jag överraskad själv! Som när jag ena stunden svarar på en fråga från min man med ett trevligt sätt och ljus och kvittrande röst, och en halvtimme senare får ett fullständigt anfall (typ spett i hjärnan) av en liknande fråga. Jag behöver väl inte säga att det inte är trevligt och rösten påminner mer om någon sångare i ett dödsmetallband.

Det är möjligt jag är drabbad av fler diagnoser än PMS – jag vet inte men så kan det kanske vara. Men hur som helst så har jag hittat lite preparat som jag har provat under en tid och jag måste säga att för mig fungerar det ganska bra. Jag säger inte att jag är befriad från mina ”dalar” något bättre är det tycker jag (har inte frågat min man) rösten är kanske åtminstone lite mer åt Nina Hagen (är det bättre?) Nåväl på hemsidan www.mialundgren.se kan man läsa och bli lite klokare om våra komplicerade kroppar.

Lena Appel. "Tankar om PMS"
Lena Appel. ”Tankar om PMS”

Och tillsammans med en app WomanLog, som gör att jag har lite mer koll på var i ”berg-och-dal-banan” jag befinner mig och kan ha framförhållning och lindra det värsta, typ hinna få fram kräkpåsen innan kurvan. Man kan ju tycka att när man närmar sig femtio och kanske snart ska börja åka i ”Tekopparna” istället borde ha bättre koll, men nej tyvärr inte jag. Men bättre sent än aldrig som man brukar säga 🙂

Allt gott/Lena

Är du normal?

Är alla normala här?
Det brukar jag fråga elever eller åhörare då jag pratar om mitt konstnärliga arbete eller föreläser med anledning av ”mitt uppdrag” som anhörig/mamma till barn med funktionsnedsättning. Det uppstår oftast ett spontant skratt och spridda neeej. Inte jag heller förklarar jag och det blir prat om vad det egentligen innebär. Jag brukar ta fram den här texten;

Lena Appel. "Are You Normal?"
Lena Appel. ”Are You Normal?”

normal (motsats: utomordentlig, extrem, abnorm, patologisk) regelrätt, (regel)riktig, korrekt, mönstergill; gängse, vanlig, ordinär, genomsnitts-, konventionell, reguljär, typisk; tidtabellsenlig; genomsnittlig, medelmåttig; (tekn., ibl.) normgivande, normenlig, standardiserad; själsfrisk, tillräknelig, sund, (fullt) klok, vid sina sinnens fulla bruk, vid sunda vätskor

Det har genom åren handlat mycket om det. Utanförskap som ett funktionshinder innebär både för den som är drabbad och anhöriga. Jag har gjort många verk som ställer frågor kring normalitet. Funderat kring vad som gör att vi fungerar eller inte fungerar i samhället.

Det är rätt roligt att konstatera att just det som många av oss kämpar med att INTE vara typ, gängse, ordinär, medelmåttig är det som kallas NORMAL, och det vill man ju vara…eller?

Risken/chansen är ju som ni förstår överhängande att mina blogginlägg kommer att handla om just detta på ett eller annat sätt. Känner ni att det inte angår er så vet ni att ni lugnt kan ignorera mina utskick, men kanske känner ni någon som kan vara intresserad?! Var då så snälla att tipsa om min sida, jag vill nå ut och behöver input. Och detta är ju trots allt ett s.k. socialt medium 🙂

Allt gott/Lena

Konstnär