Spindelkvinnan

Jag vill vara klok/god, snäll och rättvis. Det är mitt mål och min värdering. Sen blir det ibland inte så. Det är då jag blir ”Spindelkvinnan”. Inte som ”Catwomen” som vars främsta egenskap är att hon är snygg och sexig, sedan lite smart och ond uppepå det. Nej, jag blir en motbjudande varelse som inte alls är eller känner mig snygg allra minst god och klok och absolut INTE snäll och rättvis. Detta händer de dagar jag är tröttare än vanligt, det kan ha varit ett möte med någon institution eller så…
Så jag vill presentera Spindelkvinnan som kommer att gästblogga/rita här emellanåt.

Lena Appel. "Spindelkvinnan"
Lena Appel. ”Spindelkvinnan”

Det som ingen vill ta i!
Jag är inte bekväm! Passar absolut inte in i det här samhället som det ser ut nu!
Jag är en jobbig mamma som vill ha hjälp till min son med autism att utvecklas så mycket som det bara går. Där finns ingen hjälp att få, så jag har försökt själv med sjukskrivning som resultat. Här är det ”håll dig på mattan” som gäller. Inga nya ideér eller initiativ, vi gör som vi alltid har gjort – ingenting. Kan inte tro på det, någonsin och jag kan bli kallad för allt möjligt men jag siktar hellre mot stjärnorna än tuggar mattfransar.
Sedan en jobbig kvinna också, som tycker att jag och mina systrar här i världen ska ha samma värde, rättigheter och lön för mödan som mina bröder får. Det är lustigt att när man klagar på den här biten är man bara en ”bitter kärring”, ett sätt att försöka trycka ner oss som pekar på Elefanten som står där och suckar och är så uppenbar så det sticker i näsan.
Dessutom en jobbig konstnär som tycker att det jag är bra på och kan bidra med till den här världen kunde ha större värde, inte bara för min egen skull utanför att jag är korkad nog att TRO att det faktiskt är viktigt med ett levande kulturliv för samhällets utveckling.

Ja, herregud hur dum får man bli?
Hur ”DUM” som helst enligt mig! Här är det också väldigt vanligt att man blir negligerad och betraktad som en ”bitter misslyckad konstnär” som är pinsam. Också en typisk ”maktmanöver” för att få tyst.

Lena Appel. "Det som ingen vill ta i"
Lena Appel. ”Det som ingen vill ta i”

Jag tycker att vi har en gigantisk elefant/noshörning/flodhäst (kärt barn har många namn) i samhällets vardagsrum! Vi tassar runt och river oss i huvudet och funderar varför saker och ting blir sämre och sämre när det gäller solidaritet och medmänsklighet. De som tjänar bra med pengar i sina företag nöjer sig inte med det det ska liksom tjänas sjukt mycket pengar annars är det inte bra. Summorna är löjligt höga, vad ska de göra med alla pengarna? Skrapar ihop jättehögar som de ”bara ska ha”, det är ju inte så att de behöver alla de pengarna för att överleva dagen. Det är ju inte långt till bilden av Joakim Von Anka som dyker med trampolin ner i sina hav av slantar. Det tyckte man var lite ”kocko” och roligt då på sjuttiotalet men nu är det ju helt ”normalt”. De som vill får väl tjäna mycket pengar om det är det som de vill göra med sitt liv. Men om vi kunde ”dra ner volymen” lite och saker och ting bara kunde ”få gå runt” så fick ju fler jobb och fler kunde få hjälp som behöver det. I skrivande stund är liknelsen mellan en skitarg Kalle Anka och mig inte heller långt borta! Men egentligen har jag förvandlats till…Spindelkvinnan!!! Visserligen också utan byxor och skitarg.

Håll ut/Spindelkvinnan

Gå din väg!

Det är många som mår dåligt idag. Speciellt unga människor. Det är oroväckande minst sagt. Jag anser att det finns ett samband mellan vårt ”smala samhälle” och sakernas tillstånd.

Alla ska vara individuella på samma sätt?!
Det är motsägelsefullt. Å ena sidan hyllar vi individualismen men bara så länge alla passar in i den givna mallen. Det är ”gå-den-här-vägen” för alla. Det börjar tidigt men i skolan blir det väldigt tydligt.

Lena Appel. "Möjliga vägar"
Lena Appel. ”Möjliga vägar”

En jättesmal väg, där du ska se ut på ett sätt, vara på ett sätt och göra på ett  sätt. Akademisk utbildning och/eller kändis. Nu kan inte alla vara konsulter/projektledare eller programledare. Jag tror inte att behovet finns – även om det görs otroligt många märkliga utredningar, projekt och motbjudande TV-program. Vad hände med alla vars begåvning är att arbeta praktiskt med händerna? Dem som har förmågan att se och skapa nya saker, ideer, värderingar?  Eller dem som kommer med ett annorlunda sätt att vara och på så sätt hjälper oss att vidga vår värld, kanske trampa upp nya stigar i hjärnan?

Min dröm är att vi alla får plats att gå vår egen väg!
Inte bli sittande i diket och titta på. Vi behöver fler typer av vägar som går parallellt och kanske till och med korsar varandra emellanåt. Vi kan knalla på våra respektive vägar och utbyta erfarenheter med varandra under färden. Några av oss har en guppig väg, andra en slät kanske efter vad som behövs och är bra för just dig. Alla vägar bär inte till Rom! Utan också till Köping , Missenträsk, Disneyland och Uddevalla.

Vi ses på månen! Allt gott Lena Appel

Jag blir glad

Stod mitt i min ”söndagsvardag” och fixade med middagsmaten då mobiltelefonen i röran på köksbänken ringer. Det är ett nummer jag inte känner igen och tänker lite trött  – säkert en försäljare.
Men svarar ändå?!  (jag har lärt mig att avsluta säljsamtal snabbt och smärtfritt).

– Hej Lena det är R
– R??!!
– … lägg inte på!
– Nej, varför skulle jag göra det? Vad vill du?
– Jag vill be om förlåtelse…

Det är en man som är en ”inte-så-nära-vän” från ”en annan tid” och som för ett par år sedan handlade på ett sätt på Facebook som gjorde mig mycket besviken och jag valde att bryta med honom. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess och jag kan inte säga att jag gått och tänkt särskilt mycket på detta.

Men han berättar att han har velat kontakta mig och nu gjorde han det. Och när han säger förlåt och frågar mig något i stil med…
– vad säger du? Och så hör jag mig själv säga…
– Jag blir glad.

Lena Appel. "Hjärtat mitt"
Lena Appel. ”Hjärtat mitt”

Bara så…”plupp”.  Det är så sant, och jag blir själv förvånad över känslan och att hans samtal faktiskt betyder jättemycket. Jag hade överlevt utan förlåt, men med ett förlåt är det som om det blev lite ”renare” lite ”lättare”. Lite som när en fläkt väl slår av och man slås av vad lugnt det blev, man har inte tänkt på det störande ljudet.

Jag har funderat mycket över detta med förlåtelse och vad det innebär. När jag hittade de här raderna så fick jag en aha-upplevelse.

Citat: ”Förlåtelse ursäktar inte handlandet . Förlåtelse hindrar handlandet från att fortsätta skava i ditt hjärta.”

Vi har ju alla många sådanahär ”cases” i våra liv. Saker som är stora och små, vi har förlåtelser att be om och att få. Tänk vad många stora som  små ”fläktljud/skav” vi går omkring med som kanske kunde tystas?

Vi pratar en liten stund om ditt å datt och avslutar sedan samtalet…
– Jag förlåter dig, jag är glad!
– Tack, ha det bra. Hejdå.
– Hejdå.

Allt gott/Lena Appel

Fejka tills du Mejkar

Jag tycker att ”svengelska” är jätteroligt. Ni som inte tycker det kan ju prova att använda det goda rådet…
”Fake it until you make it”.
Jag vet inte men ibland tror jag faktiskt att livet blir lite roligare om man tar i lite extra. Min kloka son brukar sitta och skratta jätteansträngt och teatraliskt alldeles för sig själv, och jag frågar.

– Varför gör du så, det hörs ju att du inte skrattar på riktigt.
– För det blir roligt säger han och börjar skratta på riktigt.

Lena Appel. "Fake it until you make it"
Lena Appel. ”Fake it until you make it”

Det är ett exempel på ”fejk-kraften” Annars fejkar jag att jag förstår siencefictionfilmer och gillar sill. Vem vet, en vacker dag kanske det blir begripligt och gott.

Allt gott/Lena Appel

Kånka på världen

Jag har fått höra att jag “tar världen på mina axlar” Och det har sagts med irritation och en tydlig värdering att jag borde upphöra med detta duktighetssyndrom.
För länge sedan kunde jag känna mig duktig som tog ansvar och for runt och ordnade och ställde. Att jag gjorde gott på något sätt. På senare år då jag fått lite mer nyanserade glasögon och avsevärt mindre ork, ser jag dels att ingen har bett mig om detta och jag orkar inte heller.

Lena Appel. "Världen på dina axlar"
Lena Appel. ”Världen på dina axlar”

Då kan man ju tycka att det vore läge att lägga ner jordklotet och gå och göra något annat istället. Men se! Det är inte så enkelt alls har jag upptäckt. Jag vill inte bära på det, det är tungt, obekvämt, sjukdomsframkallande. Det är dessutom en omöjlig uppgift. Det hindrar mig från att göra saker jag hellre skulle göra, människor blir irriterade på mig.
Jag lägger ner klotet ibland när jag får glimtar av insikter. Eller tappar det när jag blir sjuk, usch vilken ångest.

Men plockar upp det igen utan att jag märker det. Det tar tid att avveckla “helgonskapet” antar jag, det vore ju käckt om jag kunde nöja mig med tex bara Sverige eller kanske något landskap…typ Småland, det är ju ändå ganska stort.

Allt gott/Lena Appel

Osmarta tigrar

Jag kan tycka att det är jättekonstigt att naturen inte gett människan ett bättre ”överlevnadssystem”. Vi äter och dricker för mycket eller för lite för vårt eget bästa. Rör helst på oss så lite som det bara är möjligt. Har svårt att tänka positivt och blir deprimerade. Det är ju inte smart. Inte alls sådär genialt som jag tycker naturen har fixat mycket annat. Jag menar en smällfet deprimerad tiger blir ju inte långvarig.

Lena Appel. "Tjock tiger"
Lena Appel. ”Tjock tiger”

Låt tankarna och åsikterna bara flyta förbi!
Det fick jag lära mig när jag hade tankar jag inte ville ha, mina egna eller andras i mitt överfulla huvud.

Lena Appel. "Låt tankarna flyta förbi"
Lena Appel. ”Låt tankarna flyta förbi”

Att hamna i ett tröskande av dåliga tankar om vad som helst och sedan bygga på det med ett omedelbart dömande av dig själv som tänker så blir en garanterad neråtspiral som är utmattande och svår att komma ur.
Jag skulle bara betrakta, acceptera och sedan låta passera…

Lättare sagt än gjort men väldigt effektivt när jag väl lyckas. Det fungerar i alla fall bättre än uppmaningen ”- Tänk inte så mycket!”
Kanske ska jag ställa mig i kö för en ”tigerhjärnstransplantation”?

Allt gott/Lena Appel

Tag plats på scenen

”Du ska ta mer plats”
… sa min treapeut till mig. Det var ett tag sedan, jag hade kommit en bit, och hade börjat  titta på mig och mitt sätt att vara gentemot andra. Att jag ofta tänkte att andra visste mer än jag. Att jag inte hade “rätt” att kräva saker. Att mina behov kom sist både för att det var enklare så och för att det ser ju “bra ut”. Ödmjuk ska man vara. Ta inte plats och framförallt ska du veta vad du pratar om innan du yttrar dig.
Så det är följdaktligen säkrast att hålla tyst. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i möten på olika arbetsplatser, föreningar och liknande och tänkt inom mig att det eller det är ju alldeles tokigt men inte sagt något. Rädd för att ha fel, eller stöta mig med någon.
Fegt
Och trist för de andra, vem är jag egentligen. Den strategin gör ju att andra aldrig kan lära känna mig ordentligt. Och inte jag dem heller.

Lena Appel. "Osäker på scen"
Lena Appel. ”Osäker på scen”

Plats på scen
Men den gångna veckan har jag tagit plats med råge. I ett anfall av optimism och hybris anmälde jag mig till en kurs i stå-up-komik. Tanken var att det skulle vara ett bra sätt att utveckla mina skrivande och mina föreläsningar. Och det var det.
Men så rädd som jag var där på scenen var det länge sedan jag upplevt. Jag tappade rösten fullständigt, det var som att ha ett ihopknipt rövhål i halsen. Och hjärnan verkade alltid ramla ur huvudet precis när jag klev upp på den lilla scenen med mikrofonen på. Men jag ”stod kvar i mina fötter” och kraxade vidare, hela jävla veckan. Till slut så började det lossna, naturligtvis lagom till kursslutet, men bättre sent än aldrig som man säger. Jag ångrar ingenting, jag lärde mig massor och hade roligt tillsammans med fantastiska människor som jag aldrig skulle ha mött annars. Även om jag nu tvingats ta in på vilohem var det värt varenda vånda.

Allt gott/Lena Appel

Jag var fel ute

Men jag gjorde det jag trodde var det rätta då.
Det började när jag fick kontakt med en läkare som talade om för mig att det är möjligt att behandla autism! För en mamma som jag är detta som änglars sång och jag ifrågasatte aldrig om jag skulle göra det som krävdes utan bara hur, var, när! Vi fick ”rytmiska röresleövningar” som vi gjorde dagligen. Och vi lade om kosten. Tog bort mjölk helt och hållet samt vetemjöl och socker. Vissa frukter och grönsaker. Detta skedde stegvis och vi såg förbättringar.

Lena Appel. "Livrädd för livet"
Lena Appel. ”Livrädd för livet”

Jag skulle minsann bota min son.
Jag kände mig stark och engagerade mig 200% i detta. Läste allt jag kunde komma över om andra som gjort samma resa. Blev medlem  i olika föreningar och organisationer. Sporrades av att det fanns dem som blivit helt återställda från diagnoser som ”Infantil autism”.  Vi skulle bli ännu ett bevis på att det finns saker man kan göra. Och när vi var färdiga så kunde vi hjälpa andra tänkte jag.

Jag började skriva ner alla nya recept som jag utvecklade, tanken var att göra en liten kokbok för dem som ville/behövde göra samma resa med kosten. Då skulle det vara mycket lättare för dem att starta och jag tipsade om inköpsställen, ersättningar för olika livsmedel recept osv.

Jag hade kontakt med Homeopater, healers, you name it!
Det fanns nog inget jag inte skulle ha gjort för att få min son frisk. Och jag fick näring av hans framsteg. Släkt, vänner, skolan och bekanta påpekade hans framsteg och jag tänkte att detta….detta var meningen med mitt liv! Jag var villig att offra konstkarriärer och allt annat om jag kunde lyckas med detta!
Det var nog många som oroade sig bakom min rygg och undrade hur det stod till i huvudet på mig egentligen. Jag fattade det, och jag försökte att inte prata alltför mycket om mina planer.

Vi jobbade på i fyra år tills det, som jag drömde mardrömmar om inträffade.
Pappan som sonen bor hos varannan vecka meddelade att han inte längre tänkte ge honom specialkosten. Hittills hade han motvilligt gått med på allt detta och det hade fungerat för att jag tog på mig jobbet.
Jag hade redan blivit sjuk av det uppdrag jag tagit på mig och nu hade det värsta hänt. Jag levde som i en dimma. Kunde börja gråta okontrollerat, ångestattacker och ett evigt ältande med min man som stod vid min sida genom allt detta.

Jag, vi…bror, släkt, vänner, skolan alla såg försämringen.  Den kom som ett brev på posten. Sonens tics kom tillbaka, ljuden och tröttheten. Det gjorde så ONT.

Men detta var ändå ett kvitto – om än negativt på att våra ansträngningar fungerat.
Men jag kan ändå undra om jag var fel ute? Om jag kanske krävde för mycket av allt och alla? Men måste man inte vara lite galen för att lyckas med saker! Det är ju alltid tufft för dem som går längst fram. Men jag var villig att ta det, misstron, idiotförklaringarna och det hårda arbetet. Men det blev inte så och det måste jag förlika mig med och försöka tänka att – allt har en mening. Och visst – även om vi inte har övergivit specialkosten här hemma så är vi inte lika stenhårda längre och det är ju jätteskönt att inte behöva packa matsäck varenda gång vi ska ut eller i väg till bekanta. Det ger tid och kraft över för min del, så då kan jag syssla med sånt här.

Lena Appel. "Allt är inte som det ska"
Lena Appel. ”Allt är inte som det ska”

Allt gott/Lena Appel

Släpp årorna!

Jag har haft väldigt svårt för att vistas i ovissheten – det grå. Som kan bli till svart eller vitt. Att inte veta om jag gör rätt. Om jag ska ändra riktning. I mina försök att komma runt och uthärda ovissheten har jag besökt olika medium och ställt horoskop och härjat för att på så sätt försöka få en bild och kontroll över vad som komma skall. Det har ju varit upplyftande och till ”hjälp” ibland, och ibland har jag fått nya ”bekymmer”.
Mitt sätt att hantera min oro och stora behov av kontroll tror jag har varit att utse ett mål och jobba som en galning för att nå dit. Lite “idrottstänk”. Att sitta och vänta på det ena eller andra funkar inte. Du måste själv jobba och framförallt ANSTRÄNGA DIG. Det har blivit min måttstock, gör det ont är det nog tillräckligt.
Vattenfallsrodden115

En av astrolgerna jag mötte, för nu över 10 år sedan sade något som satt sig. Du ror och ror, jobbar så hårt mot strömmen, släpp årorna! Jag fick en panikångestattack. Förstod orden hon sa men inte hur det skulle gå till. Först nu idag, kan jag ana hur jag ska göra detta. För mig har den kommentaren varit både till hjälp och skälp. Jag anade att hon hade rätt men jag hade inte verktygen, kartan eller förmågan. För övrigt tittade hon på mitt horoskop och skakade på huvudet och sa – från och med nu och tio år framåt är det bara ”att hålla i sig”. Det hade hon rätt i, och om inte annat så är ju DET något som hjälper till att släppa årorna

Allt gott/Lena Appel

Hjälp jag är åksjuk!

Det är rätt anmärkningsvärt men sant. När vi for till USA och Oralando och besökte Disneyland där var det som en ahaupplevelse. För första gången i vår familjs liv med funktionsnedsättning var det VI som hade gräddfilen.
Sonen fick ett pass som gav oss möjlighet att gå före i köer som var alltför långa, vilket gjorde att vi sparade tid och energi och kunde njuta av vårt besök.
Alla i vår familj älskar film, fiction och fantasi.

Lena Appel. "P och Musse"
Lena Appel. ”P och Musse”

Mina ögon tårades av tacksamhet när vi blev så väl mottagna. Alla såg att sonen var speciell och behandlade honom fantastiskt, de respekterade hans funktionshinder och försökte inte förminska det eller ifrågasätta det. De gjorde vad de kunde för att underlätta för honom i hans vistelse hos dem. Naturligtvis är detta för att tjäna pengar men det struntar jag i för känslan av att inte vara ifrågasatt, behöva bevisa, och ändå få ett värdigt bemötande den går nästan inte att beskriva.

Lättnad, ljus, rymd, frihet ja massor av känslor for genom mig som mamma. Vi gick med lätta steg i den här underbara ”världen”.
Min son brukar säga att han vill leva i en tecknad värld istället för otecknad och jag är beredd att hålla med i allafall så länge som den otecknade är så kärv och ful.
Men det borde inte vara omöjligt att vår otecknade värld kunde vara som Disneyland. Vi betalade ett inträde och fick en fantastisk service utifrån vilka vi var ochvåra behov.

Vi betalar skatt/inträde till den otecknade världen – ”Sverigeland”. Men där är köerna är jättelånga till de bästa attraktionerna så dem kan vi inte ta del av, det är dessutom lag på att man måste åka vissa av attraktionerna trots att de inte passar oss alls, vi blir rädda och kräks. Vi måste äta saker vi inte tål eftersom det inte serveras något annat. Vi försöker förklara vårt problem och blir bemötta med skepsis och frågor om det verkligen är sant, hur kan vi bevisa det? Och det måste utredas.

Lena Appel. "Draghästen"
Lena Appel. ”Draghästen”

I fantasin kan man ju vända på det hela.
NU barn ska vi besöka den otecknade världen och få prova på hur vidrigt det kan vara så vi när vi kommer tillbaka till den tecknade världen kan uppskatta hur bra vi har det. Så betalar man dyrt  och klämmer sig in och får kämpa med näbbar och klor för att komma fram till skolkarusellen, åla sig under avspärrningar för att få tillträde till sjukvårdsbanan eller göra sig ovän med alla genom att helt enkelt tränga sig fram med armbågar och danska skallar till LSS-riden.

Det skulle ju gå an faktiskt…om man fick gå hem sedan

Allt gott/Lena

Konstnär