Kategoriarkiv: Världsbetraktelser

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

Jag – en taklök?

 

Hur många växter har vi identifierat?
Hur många finns det kvar? Och hur många håller på att utvecklas i detta nu helt naturligt runt om i regnskogarna och på stäppen. Det är en spännande tanke tycker jag. Jag tänker att det rimligtvis kan vara samma sak med oss människor. Vi korsar oss hit och dit, liksom av oss själva. Och vilka korsningarna än är så skapas helt unika individer/blommor med olika kvalitéer och behov.

Jag är mitt i ett bildprojekt där jag förenar mitt intresse för blommor och människor. I den bästa av mina världar vill jag att alla ska få rum, på sina villkor.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

Att alla ska få sin plats i rabatten om man säger så.
I trädgårdslandet är det ingen som ifrågasätter det faktum att olika växter kräver olika förhållanden. Torrt, blött, skyddat, sand eller lerjord. Listan är oändlig precis som antalet arter.

Jag anser att det är precis samma sak med oss människor. Men ändå hanterar vi varandra som om vi alla vore pelargoner. Vilket vi alla väl vet inte är sant. Vem skulle komma på tanken att plantera Näckrosor i ett stenröse, eller taklök i damm miljö? Men vi anser oss inte ha råd att skaffa fram lämplig jordmån och skapa förhållanden som är flexibla så att alla kan växa till sig och utvecklas till just den fantastiska blomma vi är ämnade att bli.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

I det här måleriprojektet vill jag ta upp detta och inspirera oss alla att förstå att vi är olika och att det är bra. Någon behöver sol och växter högt, strax bredvid i skuggan frodas den som behöver motsatsen.

Allt gott/Lena

Släkten är värst

Kusiner, systrar, mostrar, farbröder, mor och farföräldrar, bryllingar, sysslingar, vad ska man ha dem till?
Jag hör till dem som har flera mostrar, morbröder och kusiner, en sisådär fem, tio, kusiner, ja nästan hundra stycken. Nä… Det är bara tio. Ni känner kanske igen uttrycket från ”Loranga o Masarin” Barbro Lindgrens underbara historia om en familj som fungerar på sitt alldeles egna sätt. Jag älskar den historien och jag tycker att min släkt är som den. Helt galet fantastisk och full med livsglädje och jävlar anamma. Det är faktiskt nästan tigrar i ladan och simbassäng i garaget.

De är liksom som hundra stycken när man träffar dem.
Ett gäng som huserar i Göteborg… Ja ni fattar ju själva vilket tjöt det blir. Ett gäng som håller till i Jönköping och där ikring. Och ytterligare ett gäng från Skåne, åsså egna familjen i Nyköping och några från Sandviken. Av naturliga skäl träffas vi inte så ofta, det går ibland år mellan gångerna. Facebook är en välkommen länk som hjälper mig att hålla mig något uppdaterad.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Men språkchocken blir ju ändå svår 😉
Jag har fullt sjå att förstå vad de från Malmö säger, medan Göteborgarna brötar på, någon bryter in på Sandvikenmål och lite Småländska. Det är ett herrans liv. Kusin vitamin från Malmö berättar att hon har köpt hus. Och Jag måste ha hört fel – fjärrkontroll till toan. Finns det ens? Någon annan pratar om jakt och fiske, musik, antikviteter, skola, resor och det blir högt och lågt. Barnen stojar omkring och bara är sådär som barn kan, många av dem träffas för första gången men det verkar inte vara något problem.

Moster-yster verkar nöjd tillsammans med mamma och skratt-moster, de sitter på ljugarbänken och flabbar. Vitamin-kusinerna från Götet är alltid på topp och de är svårslagna i partajade. De är alltid glada och pigga. Jag kunde nästan hänga med hela kvällen. Den stora skillnaden är dagen efter… då de är som små ”party-pingel-lärkor” som är pigga och fräscha, och som dessutom har filosofiska utläggningar om existens!? Medan jag själv känner mig som en vissen tulpan och har svårt att besluta om jag ska ha kaffe eller inte.

Släkten rymmer alla möjliga personligheter och livsöden.
Vilt skilda yrken, egna företagare. Några har inga barn, andra har många barn, några har adopterat, andra har kämpat hårt med att få barn, några är ”extraföräldrar” allt finns i en härlig miniatyrspegling av den stora världen och livet. Det finns funktionsvariationer, krämpor av olika slag och allt – både det goda och onda som hör livet till.

Lena Appel. Släktfoto
Lena Appel. Släktfoto

Alla tycker inte likadant.
Det finns naturligtvis motsättningar ibland, och alla tycker inte lika om allt, såklart. Jag kan känna att till skillnad från de vänner jag har fått under tid så har de här människorna en gemensam historia med mig, vi har ändå hållt någon slags regelbunden kontakt genom åren. Och för mig som flyttat runt mycket och egentligen inte är ”rotad” någonstans så betyder det mycket för mig.
Det är ju faktiskt unikt att någon som var med när jag var liten kan beskriva när vi lekte tillsammans. Eller berätta minnen från någon jul för evigheter sedan som fyller i mina egna luckor.
Såklart att vi alla har våra egna historier och sanningar. Men när man delar dem med varandra blir ju diamanten mer slipad och får fler facetter.

Lena Appel. "Hjärtat mitt"
Lena Appel. ”Hjärtat mitt”

Är blod tjockare än vatten?
Ibland kanske, ibland inte. Det finns inga regler. Det finns många ”ingifta” som är lika härliga.
Jag känner stor kärlek för mina släktingar både blod och vattenvarianten. Och jag önskar dem allt gott. Och jag hoppas också att jag kan bidra med någon pusselbit till deras egen bild.

Sedan finns det ju en framtid också, då vi kan stötta varandra ? Men det är ju bara om man slutar med Göteborgsvitsarna, tjatet om HV71 och jobbar bort Skånedialekten förstås. Någon jävla måtta får det ju vara.

Allt gott/Lena

Grattis Sverige!

 

Hej Sverige och alla svenskar som i dag den sjätte juni firar vår nationaldag. Den här dagen har ju inte funnits sådär jättelänge. Jag har under dagen konstaterat att några av grannarna har hissat flaggan. Sen är det egentligen ingenting på vår gata som avslöjar att det är Sveriges nationaldag. Folk är hemma och lediga från jobbet och söndagskänslan är stark.
Vi hasar runt i shorts och en sliten bikiniöverdel i det fina vädret, och rensar i rabatterna, det hörs vinande ljud från elektriska trimrar och gräsklippare. Det är också febril verksamhet hos några av grannarna för att förbereda studentfesten. Och altanbyggandet och ljuden som hör till dem är av vanlig omfattning. Kapsågar som skriker oroväckande, hetsiga meningsutbyten mellan äkta hälfter och skruvdragarsången.

nationalpotatisar

”Du gamla du fria, du impregnerade trall…” 
Jag tycker absolut att Sverige, svenskarna och det svenska är värt att fira men varför tar vi inte vår redan sedan länge självskrivna dag? Midsommar. Då blir vi svenskar som galna precis som det ska vara. Flaggor, fest och dans. God mat i goda vänners lag. Konstiga traditioner med lövade fallos-symboler och blomsterkransar. Sillen, färskpotatisen, nubben och jordgubbarna. Lade vi till kräftorna och surströmmingen på samma dag kan det väl inte bli mycket svenskare.

Snacka om att fira nationens egenheter och vår glädje över dem. Hur och när vi än firar vårt land konstaterar jag att jag och ni har förmånen att leva i detta land som har hela fyra årstider.
Lite olika långa men ändå, vi har vinter och mörker halva året, men det gör också att vi uppskattar ljuset så mycket mer. Vi har både skogar, fjäll, älvar, sjöar och öppna landskap. Flera skärgårdar, både saltvatten och bräckt vatten. Sedan har vi vår unika allemansrätt som gör att vi kan ta på oss stövlarna och ge oss ut i denna fantastiska natur och njuta av kraften i naturen och ladda våra batterier. Dessutom får vi plocka med oss godsaker hem.

Vi har en massa roliga dialekter och en lång spännande historia, där vi har varit bråkmakare mest hela tiden men på senare ”hundraåren” har lugnat ner oss och må det fortsätta så. Vi kör en ny generösare stil, som än så länge innebär hyfsad öppenhet mot nya svenskar och generositet mot mindre lyckligt lottade. Allt detta är jag stolt över och tycker är väl värt att fira! Tack för att jag får bo i detta fina land.

Allt gott/Lena

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

Låt det falla…

 


Låt hela skiten välta och gå under så vi kan bygga något nytt.

Jag vet att det låter svart och kanske cyniskt. Men jag vill formulera känslan som jag burit på i flera år. Jag förstår att ”bitter-kärring-med-mer-än-halva-livet-bakom-sig-och-det-blev-inte-som-hon-tänkt-sig” flaggan fladdrar och att varningslamporna för detsamma är som ett mindre disco. Men jag tar det 😀 Hell Yes.

Kunde själv tänka att det bara berodde på att just jag inte lyckades som konstnär. Eller att just jag råkade få barn som är alldeles särskilda och fantastiska. Men som också behöver lite extra hjälp och stöd. Eller att just jag bara är född i fel tid med fel skills och att vi bara är så onödiga. Bla, bla i det oändliga.
Att jag bara är bitter för att det inte blev som jag tänkt mig, och att just därför är mina åsikter och insikter inte värda någonting.

Men jag har ju börjat förstå att det är fler än jag som upplever detta att världen är skev, orättvis och fullständigt galen på sina håll. Det är kejsarens nya kläder, inte bitterhet. Jag är en glad och jäkligt nöjd kärring – jävligt obitter faktiskt.
Det är vårt ”världsbygge” om är galet, det är ju inte hållbart någonstans, och jag tror att vi redan har hållit på att välta (eller sjunka, som bandet Kent formulerar det i sin låt – Simmaren från albumet Tigerdrottningen) länge, vi är nog närmare marken eller botten än vad vi tror.

Lena Appel. "Världsbygget"
Lena Appel. ”Världsbygget”

Oj oj, Nu är det jätte-svart – jag vet 🙂
Men det är ju ur resterna av den här omkullfallna, ojämlika och orättvisa världen som något nytt och mycket bättre kommer att spira. DET tror jag på, och ser fram emot. I mina ögon är det inte negativt att samhället och ekonomin så som den är uppbyggd idag havererar, tvärtom – DET ÄR BRA!

Jag har ingen aning om vad Joakim Berg tänkte när han skrev låten ”Simmaren” men när jag hörde den med Kent första gången var det som att få mina känslor formulerade. YES tänkte jag och vill tipsa och tacka för låten, och för musiken i största allmänhet.
Kent, Simmaren/Tigerdrottningen

Simmaren
TEXT: J. BERG MUSIK: J. BERG

Dom rear ut mitt hemland
Konkurrensen ska vara fri
Så ta ditt liv i egna händer,
ingen lägger sig i

De nakna och de döda
Alla ska vara med
Men du får skylla dig själv nu om du får problem,
det är ditt problem
Vår sagostund förändras och vi flyr från retoriken,
till chartervita stränder
God Jul och Gott Nytt År och allt är glömt

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig nånsin glömma

Det som känns som ett par timmar,
kan vara månader som går
Varför ökar tiden farten
ju mindre av den man har kvar
Jag är insjön gömd i dimman,
den som nästan växt igen
Där du lärde mig att simma,
i Augusti nittonhundrasjuttiofem

Låt det vara.
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Lyckan är din ensak
Lyckan är privat
Men sorgen måste delas,
annars blir den alldeles för stor

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Kanske får vi återigen balans, i vad som är viktigt för människan. Som att vi behöver kulturen, naturen och trygghet för alla människor. Den som lever får se och jag tror att det blir riktigt bra.

Allt gott/Lena

Systemkollaps

 

Jag försöker verkligen…
…att förstå hur saker och ting hänger ihop. Efter en dag med morgon radio och tv-nyheter på kvällen. I flödena på sociala medier skriver man om systemkollapsen som skall inträda om vi hjälper varandra utanför gränserna och innanför.

Lena Appel. "systemkollaps"
Lena Appel. ”systemkollaps”

Jag kan faktiskt inte, hur mycket jag än anstränger mig få ihop att vi inte kan hjälpa människor i nöd men att det går bra att ge direktörer som misskött sig nittonmiljoner när de får sparken. Och det är ju inte första gången precis. Och det görs fastighetsaffärer, myglas hit och dit och det märkliga är att det är de som HAR som håller på!
JAG VET att det är olika kassor. Men hur HUR kan vi acceptera att det ekonomiska landskapet i världen ser mer dramatiskt ut än Klippiga bergen? Jag menar att det finns så totalt skit-sjukt mycket pengar hos vissa (det är alltså bergen) och så fruktansvärt sinnessjukt lite hos de flesta (där har vi dalarna då)?!
NÄR? och HUR? ska man göra av med nitton miljoner. VAD? har man gjort för att förtjäna så mycket pengar? VARFÖR skall allting gå med så mycket vinst? Det är som om det är ett gäng galna ekorrar, men när ska de äta alla nötterna? Jag tycker systemkollapsen redan har skett från min synvinkel.

Allt gott/Lena

SkeppOhojj!

Jag har nu en ganska lång erfarenhet av husmorsyrket och som kapten på hushålls-skutan. Och i närmare arton år har det varit med besättning (läs barn) Joråsåatteehhh…

Som ansvarstagande kapten har jag genomgått en rad faser och hoppat på myter och provat både vegetariskt, mjölkfritt, vetefritt, LCHF vanlig hederlig husmanskost. Det är hela tiden nya rön och varningar. Vi undviker socker, andra sötningsmedel, tillsatser i maten som är farliga. Det tar en jäkla tid. Först hitta råvarorna, en jakt på biologiskt närodlat/producerat för vi måste ju tänka på miljön och klimat hotet också. Så när du väl kommer hem med ditt ”byte” är du så jävla trött och nöjd över denna bedrift att du varken orkar eller vill laga till något, det får ligga där snyggt upplagt som från en mattidning som skådebröd. Det blir myteri och kebab från kvarterspizzerian.

Lena Appel. "Man äter ju med ögonen också"
Lena Appel. ”Man äter ju med ögonen också”

Jag tänker på min kära farmor Linnéa som under hela sitt liv lagade mat åt sig och sin familj och som extraknäck lagade mat åt” finare folk” till deras fester. En catering på den tiden. Men det skulle hon aldrig ha gjort något väsen av.

– Laga lite mat är väl inget märkvärdigt?

Jag kan riktigt höra henne säga det, inget hon gjorde var märkvärdigt tyckte hon. Men det var det, hon lagade gudomlig mat och bakade bullar och kakor som jag minns som i ett skimmer och gärna gör stort väsen av. Och hon hade dessutom en jättestor diamant under diskbänken! (en Bergkristall som jag kunde sitta och beundra medan farmor lagade mat) Men den får jag berätta om en annan gång.

Farmor jobbade hårt i hela sitt liv och skötte ruljangsen, men jag tror inte att hon oroade sig för tillsatser i maten, besprutning av grödor, antibiotika-kött eller gen-manipulation.
Till en början för att det inte var aktuellt och under senare delen av hennes liv och gärning var det inget man hade börjat titta närmare på, och margarin var ju jättepraktiskt och frysta prylar bara underlättade ju? Jag kan bli lite avundsjuk på det. Idag så ska vi göra välbalanserade menyer med giftfria varor enligt den senaste dieten och varningsrapporterna vid sidan av förvärvsarbetet. Det slapp farmor… att ha två heltidsyrken menar jag.

Jag förstår mina väninnor på Facebook som nu har ”mat-vardags-ångest” inför terminsstarten. JA det är faktiskt bara kvinnor som yttrat sig hittills, männen som befinner sig i samma situation har lika stor del av min sympati.
Så för att vi ska överleva stressen och undvika att bli förgiftade, samt hålla vikten föreslår jag att vi tar fasta på ”att äta med ögonen” och för övrigt tycker jag att de som sprutar gift på maten och stoppar i konstiga prylar i det vi ska äta får gå på plankan!

Allt gott/Lena

Å ena sidan Å andra sidan…

Det är bra att kunna se saker från ett annat perspektiv, så att man kan ha empati och förståelse för andra människor och deras situation. I och med internet och globaliseringen så har ju vi fått mer och mer att ta ställning till. Det är svårt för att inte säga omöjligt för någon i vårt land att inte ha sett saker som kanske fått oss att fundera och kanske ta ställning. Men vad ska man lyssna på egentligen? Våra politiska partier spretar och några svänger hit och dit när det gäller många olika frågor.  Det är en helt ny tid och en situation som jag inte har en aning om hur jag ska hantera. Ibland blir jag jätterädd och allt blir svart och jag kan inte se hur saker ska bli bättre. Ibland är jag kaxig och tänker att det blir bra på något sätt bara jag gör gott här i det lilla, eller….? Är det bara mitt samvete som jag gör gott egentligen?

Lena Appel. "Röstkör"
Lena Appel. ”Röstkör”

Några av de saker jag tänker på…

Flyktingarna som kommer till vårt land för att söka skydd och försöka fortsätta sitt liv någon annanstans med förhoppning om att det skall bli bättre.
Då kan vissa säga; ”Fullständigt livsfarligt, de kommer att dra ner Sverige och alla blir fattiga och det kommer att bli ännu värre för dem som redan har det svårt”
Eller så säger man; ”Fullständigt nödvändigt, det föds för lite barn i vårt land. De som kommer blir de som räddar Sverige från att bli avfolkat och försvinna från kartan, det finns ingen som kommer att kunna ta hand om alla gamla och sjuka om vi inte tar in kraft och kompetens utifrån”. Eller något annat.

Vi har dem i vår värld som väljer att genomföra terroristdåd.
Några kan tycka; ”Det är återigen världens orättvisor. Och deras övertygelse och religion, det är långa vindlande traditioner som man inte bara bryter hur som helst. De har länge fått stå tillbaka för västvärldens rofferi så det är begripligt att de är förbannade”
Vissa anser; ”Fullständiga galningar, de har ingen som helst rätt att ta andra människors liv, hur illa behandlade de än har blivit eller vilka religiösa övertygelser de än må ha” Eller någon helt annan åsikt.

Mäktiga människor som väljer att starta krig och ta mark från varandra, kidnappa folk och på andra sätt förgripa sig på människor och utöva sin makt.
Om det tycker en grupp; ”Det är orättvisor som måste klaras upp, gamla och så invecklade att det nästan inte är någon idé att försöka förstå. Alternativt är det länder som inte kan sköta sig själva ordentligt som behöver styras upp då oftast av USA eller någon annan stor nation. Det här är en sådan jätteapparat som har sina ekonomiska mycel genomborrade rakt genom vår planet och runt om hela världen i ett mönster som är oöverskådligt”
Någon annan säger; ”Hur är det möjligt att några få kan få plåga och döda så många andra i den här världen? Det är väl förfan bara att sätta stopp för vapentillverkning och besluta att krig är förbjudet?” Någon tycker annat.

Vi har klimat hotet och debatten om hur vi ska göra för att rädda vår planet och vår arts överlevnad.
En del tycker; ”Detta är bara propaganda från en hop hysteriska trädkramare som har ekonomiska intressen i alternativa energiformer. Historien visar att temperaturen på jorden gått upp och ner genom tiderna och det är helt normalt”
Många andra säger; ”Det är kris och världen kommer att gå under om vi inte gör något NU. Vad ska vi lämna till våra barn? Hur stor skuld har jag i detta?” Det kan också komma någon helt annan synpunkt.

Vi har dem som inte ger sig in i någon debatt och som ”lever på” och som inte verkar bry sig om världsläget eller det lokala heller.
Då kan några tycka så här; ”Men för i helvete du kan väl inte bara sitta där? Du är väl också en del av detta?!”
Andra tycker; ”Ok, du förmår inte mer än så här. Av vilka orsaker har jag ingen aning om, men dina skäl är säkert goda. Och jag kan i viss mån avundas dig, det verkar lugnt och skönt” Kanske tycker någon annorlunda.

Ja ni fattar, det finns ju hur många exempel som helst, stora och små. Och det vrålar i mitt huvud av olika röster. Ståndpunkter och åsikter. Andras och mina egna rädslor. Jag har fullt sjå att sortera och försöka få någon ordning. Det kokar ner till att det enda jag kan göra är att följa min värdering. Vad är mina värden? Vad står jag för och tycker är rätt och riktigt trots min rädsla för allt nytt och okänt och alla röster som skriker.

Det jag vet är att jag är övertygad om alla människors lika värde. Och med det så kommer svaret på det mesta för mig. Ingen har rätt att skada någon annan människa för någon som helst anledning och därmed är naturen också fredad. Moder jord kommer under alla omständigheter att leva vidare det är ju oss själva vi utrotar. Hur, var och när vi ska komma dit är jag inte kvinnan att säga.  Jag vet bara att jag är innerligt tacksam för de människor som jobbar diplomatiskt runt om i världen. Margot Wallström är en av mina idoler och jag undrar om hon någonsin känner som jag – att hon har hundra gubbar i huvudet som skriker samtidigt? Ni som har orkat läsa ända hit tackar jag för er tid och att jag fick kräkas lite såhär i mellandagarna. God fortsättning och Gott Nytt 2016 till er alla.

Allt gott/Lena