Kategoriarkiv: Traditioner

ta en skumtomte till… snart blir det ljusare igen!


Vi kan väl gå i ide som muminfamiljen gör? Undrar sonen.
Vi pratar om det här varje dag såhär innan jul. Han är verkligen trött, somnar i soffan när han kommer hem från skolan. Jag håller med honom, skulle mer än gärna ligga där. Istället gäspar jag käkarna ur led, och så tårarna sprutar. Känner mig och är nog oroväckande lik en zombie i det läget, en sådan som precis ska tappa underkäken och ena armen.
Jag går på vilja och rädsla för att inte passa in i flocken, och laddar ljus från alla elljustakar och ljusslingor i trädgårdarna. Fanns inte julen med alla ljus och förväntningar skulle väl alla lägga sig ner och självdö av tristess och D-vitaminbrist.
Tänk om julen egentligen kom till för att undvika massdöd eller ”ide-revolution”? Jesus födelse kanske bara är ett hittepå för att skapa något som gav lite ljus och hopp?
Att gå i ide låter ju lockande sådär först. Men det dyker ändå upp frågor. Toalettfrågan. Vad händer om jag vaknar mitt i, som Mumintrollet gjorde? Maken lär ju snarka extra grovt med långa andningsuppehåll och då kommer jag inte att kunna somna om, och hamnar alltså i något slags limbo, för vi bor ju tyvärr inte i Mumindalen.

Lena Appel.

Jobbet räknar ju inte med dig, så dit kan man ju inte gå. Där måste det väl vara någon slags ”ide-vikarie” som tagit över sysslorna tills man vaknar enligt avtal.
Sonen hävdar att man vaknar i början av mars då våren börjar, men jag tycker att det vore lika bra att ligga kvar till i början av april, minst!
Mars är ingen vårmånad, det är en ”vänt-månad” dubbelt så lång som resten. I almanackan står det att den har trettioen dagar men känslomässigt är det åtminstone sextiotvå, med några lördagar utbytta mot måndagar.

Så att sova till april känns smartare och man vaknar till en händelserik månad som bjuder på omväxlande snöstorm och vårtecken.
Alternativt så knarkar vi vidare med D-vitamin och skumtomtar, och stirrar in i granens glimrande värld likt en Surikat som solar samt tittar långt på grannens ljusslingor i tujan, och likt Hattifnattarna laddar ljus och energi. För snart blir det ju ljusare igen.
Allt gott/Lena

Choklad och goda vibbar

Så nu var det klart… nästan i alla fall.
Det är bara de vise männen som ska komma fram vid trettonhelgen. Jag undrar om de visa kvinnorna hade vin, choklad och gitarr med sig och helt enkelt festade loss på vägen och aldrig kom fram. Nåja en teori. Helgerna står som spön i backen och det nya året har startat. Jag får någon slags prestationsångest vid nyår och blir helt avslagen. Så det brukar bli soffan och TV:n för mig, och det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag kan jag i lugn och ro gräva i Aladdinasken  i både övre och undre lagret samtidigt, jorå sån är jag. Jag ska bekänna en annan sak också. Jag är konservativ och rädd för nya saker. Varför ska de byta ut gamla hederliga praliner till nya konstiga? Men hallå… jordgubbskräm och cocos. Vad i all världen var det för fel på trilling-nöten?
Aladdinasken Wikipedia

Trots detta förfärliga ”choklad-trauma” kunde jag lyssna till Malena Ernmans nyårstal som jag tycker att hon gjorde väldigt bra. Det var nog den första människan som verkligen menat de där orden. Jag blev väldigt berörd. Där låg jag i soffan med näven i asken och blinkade frenetiskt.

Lena Appel "Hjärt-ringar"
Lena Appel ”Hjärt-ringar”

Det är ett Nytt år enligt vår tideräkning och vi har nog alla olika förhoppningar och saker som vi önskar ska ske under 2016. Vissa saker är svåra att påverka men lite kan vi alla göra så det som är tungt kanske blir något lättare.  Hur vi agerar påverkar alla i vår omgivning. Både i ont och gott. Det där med att du inte kan ändra någon annan än dig själv är ju sant.

Ibland blir upplever jag allt som övermäktigt, men när jag hämtat ny kraft kan jag komma tillbaka och göra det JAG kan. Det kanske inte är att åka till främmande land och hjälpa flyktingar eller vara en läkare utan gränser, det gör andra garanterat så mycket bättre än jag. För oss som är kvar här hemma kan ju göra gott här på plats. Det kan räcka med att le mot någon i affären. Vinka tillbaka vid övergångsstället. Goda handlingar hur små de än kan verka blir ”motringar på vattnet” som stör och löser upp ringarna från mindre roliga vibbar från annat håll. Jag tror att varenda litet gott ord och ”gillaklick” gör skillnad ”vibbmässigt” och varje insamlad krona eller strumpa är värdefull.

I höstas tvingades jag blinka frenetiskt av inslaget från en tågstation i Tyskland (förmodligen med handen i en chipspåse), där tyskarna gått man ur huse för att välkomna flyktingarna från Syrien som äntligen tagit sig dit. De hade skrivit skyltar och applåderade. Det jag såg i deras ögon var obeskrivligt. Jag tror det kallas kärlek? Du kan inte ändra på andra men du har alla möjligheter att välja hur du gör. 2016 kan vi väl satsa på att dränka världen i kärlek istället. Och förresten jordgubbs- och cocospralinerna var inte alls så dumma… efter några stycken.

Allt gott/Lena

Ska ni lukta på glöggen?

Jul jul strålande jul…
ja inte riktigt ännu. Men det är den här tiden jag tycker är allra bäst – den innan jul.  Det är mörkt och allt glittrar så bra då. Vi liksom många andra har en annan familjekonstellation än kärnfamiljsupplägget på grund av skilsmässa. Positivt är att nu finns det extrapappor och mammor, far och mormödrar, Men det är många som ska fira och på olika ställen och tider, julen dras liksom ut och det går inte att göra som tidigare.

Förr var jag väldigt sträng – granen skulle icke kläs förrän dagen innan julafton, då skulle också skinkan griljeras och tusen andra saker hända. Det blev väldigt stressigt, så nu börjar jag jula tidigare jag tycker jag är ursmart för då får man ju mer av förväntansbiten och den är ju bäst.
När julen kommer är den vips över och då är den verkligen SÅ över.

Då har glittret mattats och amaryllisen vält, och man sitter där med marsipansmulor i mungipan och tänker ”har de här mysbrallorna OCKSÅ krympt” och sneglar mot badrumsvågen.

När jag var liten så var min farmor jultomte och vi firade hemma hos mormor. Farmor var bra som tomte så bra att jag var ganska gammal innan jag fattade att det var hon som klätt ut sig, exakt hur gammal ska vi inte gå närmare in på.
Helst skulle jag vilja att det vi ser på julafton från tomteverkstaden skulle vara en prisbelönt dokumentär. Jamen vem vill inte kunna måla utemöblerna med rutig färg, eller bara vara i den där färgglada och varma miljön med musik och sång?

Det tycker yngste sonen som har autism också. Emellanåt upplever han världen och verkligheten som väldigt jobbig och han sa en gång:
– Mamma jag önskar att vi var tecknade och levde i en aminerad film istället.
Jag förstår honom så väl.
Jag förstår också äldste sonen som har sin sagovärld som han gärna vistas i – Lajv-världen. Vi har tillverkat många klädesplagg och letat prylar på secondhand till olika karaktärer, tidsåldrar och miljöer. Sedan ger han sig ut i Katrineholms skogar och är någon helt annan i någon helt annan värld ett tag.

Lena Appel. "Det var väl ändå en välsignad jul"
Lena Appel. ”Det var väl ändå en välsignad jul”

I vår familj har vi en absolut favorit i juletid och det är Karl-Bertil Johnssons julafton. Hela familjen sitter som ljus, och under resten av året dyker repliker upp, som ”du får inte se hur filmen slutar” eller sa o sa, det var ju min tallrik”. Jag sänder en tacksamhetens tanke till Tage Danielsson i sin himmel och till Per Åhlin som fortfarande gör fantastiska teckningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Häromdagen letade vi fram barnböcker som sönerna sedan länge växt ifrån. För att genom en organisation förmedla till barn som inte har det lika bra som vi.
Det blev en mysig stund, med både nostalgi och skratt.  Många böcker var helt sönderlästa och funkade ju inte att ge bort.
Men många böcker var som nya och det kändes så bra att stå där med tonåringarna och slå in fina paket.

Plötsligt säger yngste sonen;
– Nu är jag som Karl-Bertil, jag tar från de rika och ger till de fattiga…

Och då fick jag… hans ömma moder något religiöst i blicken…
Kanske inte precis men något liknande. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna de här två underbara pojkarna, men stolt, glad och mycket, mycket tacksam det är jag.
Och jag önskar en God jul och ett sagolikt och tecknat 2016 …ska ni lukta på glöggen…?

Allt gott/Lena