Kategoriarkiv: Relationer

Yes – nytt liv!

 

Jag lever tillsammans med en man som heter Ronny, och som gillar att spela spel. Då menar jag framför tv-apparaten och med en handkontroll (som ser ut som Darth Waders bäbishjälm).
Där på skärmen styr maken sin avatar och rör sig i allehanda märkliga miljöer beroende på spelet. Det är väldigt ofta ”apokalyps-läge” i de där spelen. Efter ”jättebomben”, efter ”superinvasionen-av-rymdisar”, favoriten ”zombier-i-massor” eller det hederliga ”hej nu krigar vi igen”.

Han är ivrig som ett barn när ett nytt spel kommer och dryftar det med äldste sonen som är den enda som förstår honom.  Jag har lite artigt försökt att lyssna på hans utläggningar om hur det fungerar, har suttit bredvid i soffan och fått förklarat regler och att man ska samla saker och liv?!

Lena Appel "kontrollen"
Lena Appel ”kontrollen”

Allt går ut på att roffa åt sig och stressa runt i fula och äckliga miljöer. Man kan dö väldigt många gånger och kommentarerna kan bli något märkliga.

– Helvete, där dog jag.
(Kan detta måhända vara en kommentar man hör ofta i dörren hos Sankte Per?)
– Yes, nytt liv! Nu kör vi.
(motsvarande port för reinkarnation?)

Även om jag är intresserad av livet och allting så fångas jag inte av de här spelen. Men det blir stor underhållning när jag knackar på hos maken som varit borta länge. Öppnar försiktigt dörren för att i skumrasket se honom halvliggande, sovandes med en ”durrande” kontroll i handen, och på tv-skärmen någon avatargubbe som ligger och ”går” mot en vägg i något skumt kvarter.

Maken vaknar och blir förtvivlad, han har somnat men spelet har fortsatt, och han har i den virtuella världen blivit rånad på alla små liv, erfarenheter, skills, handgranater, eldkastare, skor, fordon och mediciner. Så han har bara sina kalsonger kvar.

– Fan, jag somnade nu får jag börja om från början.

Lena Appel. "Askul"
Lena Appel. ”Askul”

Jag skrattar så jag skriker (han med) han är virtuellt utblottad, hejdlöst roligt faktiskt. Och jag tänker att det är ju skönt att jag slipper vakna varenda morgon och börja om från början. Det materiella vet man ju aldrig, men de erfarenheter jag har samlat hittills i livet har jag kvar trots att jag somnar, tack gode gud!

Allt gott/Lena

Fem kvinnor är fler än fyra män

Jag har ofta hört att man anser att vi kvinnor inte hjälper varandra. Att vi nästan hellre skulle försvåra för våra medsystrar. Visst har jag mött kvinnor som varit rent elaka och inte särskilt hjälpsamma eller trevliga. Men jag har definitivt träffat många, många fler som varit precis raka motsatsen. (Detta gäller män också).
När jag satte mig och verkligen tänkte efter över vilka kvinnor jag träffat som hjälpt mig på något sätt i livet, blev det en jättelista med namn. Jag tänkte först att skriva ner alla i ett blogginlägg men insåg att jag ju har glömt någon eller några. Många namn är dubbletter flera gånger om. Så jag valde bort det och gjorde en bild av det istället. Alltså ingen nämnd och ingen glömd.

Lena Appel. "Tack"
Lena Appel. ”Tack”

Jag väljer att fokusera på kvinnor idag, för vi har ju haft rösträtt i HELA nittiosju år den här veckan!
Det är ju jättebra att vi har det naturligtvis, precis som det är jättebra för alla män som också lever i den här världen att de kan rösta på det och dem de tror på. Och vara delaktiga i sin nutid och framtid.

HURRA! Får man väl utbrista, för att vi har en demokrati sedan nittiosju år tillbaka i det här landet. Norge och Danmark ligger några år före för att inte tala om Finland som firar över hundra år som sann demokrati.

Kan det där snåla ryktet om oss kvinnor bottna i att vi inte haft en självklar plats på samma villkor som männen. Och därför kämpat för att erövra mark inom områden dit kvinnor inte haft tillträde tidigare. Och på kuppen blivit giriga, egoistiska och rädda att förlora det vi lyckats komma över, så vi har vänt systrarna ryggen. Kan vara så. Men inte ok hur som helst.
Nu blir ju saker bättre och bättre, och då kan man ju förvänta sig att vi alla kan slappna av och hjälpa varandra oavsett kön, läggning, tillhörighet, funktionsvarianter och allt annat som gör oss speciella och härliga.

Så lite av en feminin vecka kan man säga. Firande av kvinnlig rösträtt, Morsdag på söndag. När jag tittar i almanackan ser jag bara tjejnamn förutom på tisdag då Ivan gör ett inhopp och onsdagen då Urban gästspelar helt solo. Nåja det må väl vara hänt.

Det har funnits så många fina kvinnor i mitt liv och jag är så tacksam för all hjälp. Att bara få finnas och växa upp (mamma), uppmuntran, stöd, tröst, utbildning, nya vägar, nya synsätt, fler möjligheter, självkänsla, självförtroende, jobb, uppdrag, erkännande.
Och allt detta inom vitt skilda områden.

Tack ska ni ha alla sköna systrar och stort lycka till med allt ni företar er!
Allt gott/Lena

TACK!

Jag vill säga några ord och samtidigt tacka Anna och Anna
Min huvudsakliga utbildning är inom den fria konsten. D.v.s. att jag har utbildat mig på en konsthögskola och tagit en Magister Examen i fri konst. Jag har läst konstvetenskap, konsthistoria och andra teoretiska ämnen inom konstområdet. Detta skedde under slutet av åttio- och början av nittiotalet. Juraperioden för vissa, ”för ett tag sedan” för oss andra.
En sak var tydlig under hela min utbildning, avsaknaden av kvinnliga förebilder. Det fanns gästlärare och föreläsare som var kvinnliga men det var definitivt flest män. 20-80% skulle jag säga.
Lite spännande eftersom den siffran nästan var tvärtom i elevkåren.

Som konstnär så inspireras man ju av andra kollegor och föregångare i historien. Då det begav sig tänkte jag inte så mycket på det, jag var så upptagen med att utvecklas och ta in allt. Jag var engagerad och enormt glad för att få möjligheten att gå den utbildningen så jag var nog inte särskilt kritisk överhuvudtaget är jag rädd.

Många av mina konstnärliga förebilder var och är av manligt kön. När jag läste konstvetenskap så var det en särskild kurs som hette ”kvinnor i konsten”!!!
Att det skulle vara ett litet delmoment i en hel kurs. Idag känns ju det helt sjukt. Men det var inte mycket mer än ett häfte och en ytterst liten del av kursen då vi pliktskyldigast uppmärksammade den kvinnliga delen av konsthistorien.
På ett sätt är jag tacksam att jag inte reagerade. Förmodligen hade då hela min energi gått åt att debattera missförhållandena, och min konstnärliga utveckling hade fått stå tillbaka.

Och kanske är det inte ett problem i sig att de flesta ”konstidolerna” var män. Rent konstnärligt så tror jag det gör detsamma. Och faktum är ju att eftersom könsrollerna sett ut som de gjort historiskt, är det ju männen som har utvecklat sitt konstnärskap och kunnat göra sig en karriär och därmed skapat en plats i historien. Inget konstigt med det.

Men jag som kvinna, hade gärna haft några framgångsrika kvinnliga konstnärer som kunnat visa vägen hur man t.ex. kombinerar barn och en konstnärlig gärning. Hur du tar plats i ett mansdominerat område på DINA villkor. Det har varit svårt med den biten. Det är bättre nu, och jag hoppas att det i framtiden kommer att bli helt bra. Och att alla människor får tillgång till förebilder som är relevanta för dem. Kvinnor och män, olika nationaliteter, HBTQ. You name it!

På senare år har jag ju kunna utöka min inspirations- och pepp-källa med många kvinnor och nya män. Så det går ingen nöd på mig.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Men det finns två ANNOR som fanns då det begav sig, som jag vill uppmärksamma. Vars konstnärskap och personlighet stannat hos mig, och som jag vill tacka. Ni var (är) ledfyrar.

Den första Annan var min lärare på ABF:s konstskola i Umeå.
Då jag som färsk och entusiastisk elev började min konstbana. Något förvirrad och häpen över denna nya värld som öppnat sig. Anna Kristensen var en mycket bra lärare och hon har bara växt med åren. Då jag blivit i alla fall något klokare. Och insett inte bara vilken fantastisk konstnär hon är utan också att hon samtidigt haft familj och lyckats ro iland allt detta. En sann inspiration och ledstjärna. Tack Anna! http://www.annakristensen.com/

På Konsthögskolan i Umeå mötte jag Annan nummer två. Anna Sjödahl. Hon var politisk och öppnade ytterligare en värld för mig. Hon stöttade mig i mina funderingar och gjorde själv konst som jag återigen efter en viss mognad har förmågan att uppskatta mer nu. Hon tog plats och det var nog inte alltid bekvämt. Men hon har fastnat hos mig, och mina tankar går till henne emellanåt. Tack Anna, och jag hoppas du har det gott i din himmel. Du gick bort alldeles för tidigt.
http://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/svenska-hjartan/hjartan/anna-sjodahl/

Allt gott/Lena

Jävligt dålig stämning

Ibland så är det jävligt dålig stämning. Det smittar, det dåliga humöret. Och jag avskyr det. Det blir fult och tråkigt, och jag är usel på att stå ut med det fula och tråkiga. (ja jag jobbar på det)

Jag har tamejfan arton hyllmeter med ”självhjälpsböcker” för allt mellan depression, panikångest, relationer och finaste och bästa barnuppfostran. Och jag brukar försöka ”välja glädje” för att det faktiskt funkar för det mesta, man får det inte roligare än man gör sig. Och för mig är det viktigt med bra vibbar och en god stämning, jag tycker livet kan vara tufft emellanåt som det är. Då behöver man inte lägga till skit i onödan om det går att undvika.
Nu behöver inte alla sitta och vara helt överens om precis allting och gapskratta hejdlöst hela tiden. Nej det kan vara både diskussioner och ”bråk” men handlar det om något som angår de inblandade och det är här och nu reder man ganska snabbt ut det och ”de dåliga vibbarna” skingras. Kvar blir kanske ett samförstånd men i alla fall klarhet.

Lena Appel. "Dåliga vibbar"
Lena Appel. ”Dåliga vibbar”

Men ibland har man plockat med sig både stress, andras konflikter och bekymmer med sig hem, och är man inte medveten så kan det färga hela familjen och alla medlemmar i den. Som en röd strumpa i vit tvätt. Men varför är jag rosa? Jag kände mig ju helt vit i morse? Är detta verkligen min irritation? Ibland kan det hjälpa att ställa sig den frågan och faktiskt kunna identifiera att det kanske faktiskt är så att jag plockade med mig arbetskamratens problem hem, då ”skickar vi tillbaka till avsändaren”.
Detta har jag fått lära mig av Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ och det brukar faktiskt fungera.

En klassiker är att den ilska man skaffade sig i någon konflikt på jobbet, i skolan eller med bekanta knallar man hem med, och tar ut på familjen. Medvetet för att man inte pallade där och då, eller omedvetet.
Oavsett så har man försurat hela familjesoppan och får ägna stor tid och möda åt att återställa balansen. Där stämmer den där teorin som kommer från barnuppfostranshåll att för en elak sak du säger till barnet (läs alla) så krävs tio goda saker för att ”nollställa”. Jag tror faktiskt det stämmer. Det är så konstigt att det som tagit lång tid att bygga upp går så fort att rasera. Märklig naturlag det där.

Det kan vara lätt hänt och speciellt om man är trött och stressad, då blir man mindre vaksam mot det där beteendet. Det är ju då man bara spyr på alla hurtiga självhjälpsböcker och skulle ge mycket för att få kväva respektive författare med deras alster. Något som tack och lov inte händer.
Men vad ska man göra då? Det är ju det där tricket att lära känna sig själv så pass väl att man känner när det ”börjar bli för mycket”. När jag ibland lyckas läsa av mig själv, och i tid märker att jag är trött och sliten, försöker jag få en stund till återhämtning. Och undvika att prata med någon. Och absolut inte börja ”reda ut” problem eller börja tala om ämnen som läxor, städning eller sådant som är lättantändligt för alla. För då brakar ju helvetet löst och ingen vet vad någon bråkar om till slut.

Så för att orka vara medveten måste vi få tid till återhämtning. Det är väl klart att man inte kan leva upp till ”positiva-partnern-som-aldrig-höjer-rösten-mot-vare-sig-barn-eller-djur”om man är helt slut. Då kan det hagla ”barnuppfostransböcker”, ”välj lyckan” och ”så får du ditt äktenskap att hålla”-böcker det blir inte bättre för det, det slutar bara med att man sitter och dunkar sig själv i huvudet med pocketböcker samtidigt som man skäller till höger och vänster, och blir riktigt deprimerad.
Nä! lite vila mellan varven så kanske man kan klämma en och annan bok, ge lite goda vibbar och bli som folk.

Allt gott/Lena

Flytta dig rik

 

Jag har kommit på att jag är snor-rik.
Just precis nu sitter jag på ett litet berg, i min trädgård, i Nyköping, en småstad i Sverige. Hur hamnade jag här?
Jag är mitt i livet, om man tänker statistiskt. Sist jag räknade hade jag bott på tjugosju olika adresser i nio städer sedan jag föddes. Jag tror inte det kommer att bli tjugosju flyttar till innan jag fyller hundra, men jag blir inte förvånad om det läggs till någon adress om jag får hänga i tillräckligt länge.
Det har varit flyttar under hela mitt liv. Nya gator och nya gårdar med nya barn som jag lekt med. Nya skolor och nya klasser. Nya kamrater och nya fröknar. Nya idrottsklubbar, med nya tränare och nya klubbkompisar. Jag minns inte alla nya människor jag mött men förvånansvärt många.
Det är förstås de senaste eller ska jag säga nyaste mötena som är skarpast (ett tag till ? om ett tag gör åldern sitt och då blir det de äldsta jag kommer ihåg bäst)

Nya städer med nya utbildningar som jag valt själv, nya arbetsplatser och nya arbetskamrater. Nya kärlekar och nya adresser. Jag har träffat så många människor. När jag tänker på det är det hissnande. Några av människorna jag mött har jag fortfarande en ”tråd till” d.v.s. jag vet att de finns och var. Där fyller sociala media en stor funktion för mig. Vi behöver inte vara ”aktiva vänner” Men jag blir lite nöjd och glad när goda nyheter angående en klasskamrat eller jobbarkompis från förr dyker upp, eller kan skicka en tanke till dem livet drabbar hårt där och då. Det är bra så.

Lena Appel. "Diamanten"
Lena Appel. ”Diamanten”

Jag har alltså förmånen att få ”umgås” och frotteras med människor i alla åldrar och modechanger både digitalt och analogt.

Mitt jobb som lärare på Nyköpings Folkhögskola just nu, är rena rama godispåsen, med ALLA sorter när det gäller spännande bekantskaper. Jag får möjligheten att umgås med människor från andra kulturer, andra åldrar, andra religioner, andra sexuella läggningar, andra yrkesgrupper m.m. än mina egna.
Vilken jäkla rikedom det är. Jag hoppas vid Gud att jag inte har ”fossiliserats” såpass ännu att jag inte kan påverkas av dessa möten i en positiv mening.

Ytterligare en facett av min ”möta-nya-människor-diamant” är mina barns vänner och skolkamrater med vidhängande mycel av föräldrar och anhöriga. Dessa spännande människor med nya och alternativa sätt att fungera. Och deras anhöriga, så mycket klokskap och insikter jag fått av dem. Likaså de ”normalstörda” ungdomarna, ”gymnasiefolket” som är nuet och framtiden på samma gång. Jag blir alltid lugnad vad beträffar framtiden när jag pratar med dem.
(Det enda jag möjligen tvivlar något på är hur städningen kommer att skötas, men det blir väl någon råd med det också) ?

Jag kan bara nöjt konstatera att jag är rik! Rik på möten med människor som lär mig saker. Är så tacksam för det och snor åt mig så mycket jag kan på vägen, och jag hoppas att vi möts i framtiden ?

Allt gott/Lena

Galghumor

 

Jag lider av ”hjälp-jag-kan-inte-sluta-möblera-om-syndromet”.
Jag får bilden av ekorrar. Ni vet, som samlar sina nötter och kanske lite mjukt gräs, och så håller de på och jobbar och jobbar, släpar ohemula mängder nötter och gräs till boet, puffar runt med nötterna och fluffar gräset – frenetiskt, tills de är nöjda.
Då lägger de sig till ro med en nöjd min och njuter… I fem minuter. Sedan upp igen och böka runt med nötterna igen, slänger ut några till förmån för någon kvist, himla med ögonen över en grässort som känns unken.
För kanske kan det bli ännu bättre och mysigare på något annat sätt? Det är jag! I ett nötskal (hehe). Men istället för nötter är det möbler, kuddar, väggar och även buskar, verandor och staket. Jag har alltid hållit på så. Det bästa jag visste när jag var liten var att möblera om och göra fint eller rita.

Käre mannen och jag har börjat ett litet ombyggnadsprojekt i huset. Vi bor ganska litet och försöker göra smarta lösningar så vi kan utnyttja varje kvadratmeter till max. Impulsiva är vi också och drar gärna igång projekt med entusiasm och kreativ hysteri. Men lite visare av gjorda erfarenheter har vi blivit genom åren. Så vissa grejer gör vi inte om. Men nu har vi stött på en ny som vi inte riktigt såg.

Skjutdörrsgarderob, vilken suverän uppfinning, inga dörrar som måste få plats att öppnas och stängas. HURRA, möjligheterna öppnar sig. Och jag börjar nästan dregla när jag tänker på möbleringsmöjligheterna. Vi mäter och vuxet sätter vi oss ner och skissar och tänker efter ordentligt. Men det räcker inte.

Vi upptäcker snart att det vi missat är det faktum att även skjutdörrar kräver ett visst utrymme och har man planerat in en garderob på millimeterbasis blir det en obehaglig överraskning. Det borde man ha fattat att tre skjutdörrar måste ju löpa någonstans?! Men icke 😀 i någon slags eufori måste vi ha upphöjt skjutdörren till någon digital nivå, som att de endast bestod av ettor och nollor.

Lena Appel. XXS-galge för grunda garderober.
Lena Appel. XXS-galge för grunda garderober.

Vem vill ha en garderob som enbart rymmer en skjorta hängd på väggen? När vi inser vårt misstag och jag tydligt ser den lite sneda, fula och skrynkliga skjortan hänga där bakom de fina och dyra skjutdörrarna brister något och jag skrattar så jag nästan kissar på mig, jag kan inte sluta.

Lena Appel. "Renovering är kul"
Lena Appel. ”Renovering är kul”

Det blir inte bättre av att mannen med sin sjuka humor kommer med massor av dinga förslag om hur vi skulle kunna använda det smala utrymmet som vi kallar ”garderob” till. Han föreslår bland annat någon slags invecklad kardborrelösning.

”Åh, köpt ny skjorta?! Häng in den i garderoben vettja…”
”Måste bara sy fast kardborren först…”

Mannen öste på med det ena sjukare än det andra (han är väldigt rolig) och jag skrattade så jag fick ont i huvudet. Jag börjar garva nu när jag skriver. Det är lite som när man är ledsen och gråten kommer helt plötsligt lite nu och då. Fast nu är det skratt.

Nåväl det blir tillbaka till ritbordet och jag tror att vi har hittat en lösning som skall fungera. Om inte ska det stå ”hon skrattade ihjäl sig” på min gravsten.

Allt gott/Lena

Sen ska jag gå hem…

 

Jag lär mig varje dag.
Lite plötsligt bestäms att yngste sonens klasskamrat från särskolan ska komma på besök och hänga lite. Mamman ska följa med och jag får en stund tillsammans med en kvinna som är i samma situation som jag. Hon är så klok och lugn, och vi har mycket att prata om, och jag känner ett stort stöd i att veta att det är fler familjer som kanske inte kan sköta allt precis ”som det skall skötas”.

Vi har ett element av avvikande i vår vardag som liksom puttar allt ”normalt” lite åt sidan så det blir liksom inget som är riktigt ”normalt” – vad det nu är. Bägaren är hela tiden halvfull, och vi får skapa lösningar som i ”normalstörda” familjers ögon inte alltid skulle prisas.

Men vilka perspektiv vi får!
Vi kan ju lämna hela ”facit” i soptunnan för det funkar ju ändå inte. Och får ju faktiskt möjligheten att göra egna… ska vi säga ”formsydda lösningar” Inte för att vi är ovanligt kreativa eller så, utan för att det helt enkelt är nödvändigt. Det kräver sin energi men det är ju också en rikedom. Och ett fritt arbete om man säger så.
Vi har inga mallar att hålla oss till utan får uppfinna allteftersom.
Vi som är föräldrar till barn med särskilda behov är faktiskt som ett jättestort forskarteam som egentligen borde få feta forskarlöner om ni frågar mig.

Våra ungdomar sitter och kollar på film och sonen är så uppspelt så han mer hänger i taket. Men lyckliga båda två och hjärtat svämmar över när jag ser dem sitta där tillsammans med popcorn och läsk. ”Minions” är filmen (vilket jag tycker är ett utmärkt val).

Lena Appel. "Sen ska jag gå hem"
Lena Appel. ”Sen ska jag gå hem”

De bara är.
Ärliga och rakt fram. Det finns inga dolda agendor eller saker att dölja. Kompisens absolut underbara kommentar. Precis när mamman och kompisen kommit innanför dörren och vi har hälsat och hängt av ytterkläderna säger hon…

– Sen ska jag åka hem.
Sonen ser och hör, och inte med en min visar han att han tycker denna kommentar är stötande eller på något sätt konstig. Vilket den ju inte heller är. Han skulle mycket väl kunna sagt det själv eller typ…

– Sen ska du åka hem.
Erkänn – hur många av oss ”normalstörda” tänker inte just precis det när vi kliver in hos vänner på middag?
Och vi har vänner som ”aldrig går hem”. Men säger vi något? Aldrig i livet, hellre sitter vi där och leds till döds än att ”förolämpa” någon. Men vilken är det största förolämpningen egentligen?

Nu går allting jättebra och de umgås och sedan åker de hem precis som det är sagt. Alla nöjda och glada. Det blev precis lagom, i alla fall nästan. Knackar på dörren till sonens rum där det är oroväckande tyst- och mycket riktigt, han har somnat med fjärrkontrollen i handen, men ser väldigt lycklig ut. Jag säger bara…

– Borta bra men hemma bäst.

Allt gott/Lena

Tjuren Ferdinand goes Duracell

Tänk att syskon kan vara så olika?! När jag tänker tillbaka på småbarnsåren så minns jag…

Nr 1 var som en DURACELLKANIN – utan avstängningsknapp. Så jag fick bra motion vilket var jättebra. Jag hade växt med mamma-uppgiften kan man säga… säkert 15 kilo.
Nr 2 var mer som TJUREN FERDINAND. Jag frågade Ferdinand ska du inte leka med de andra barnen.

– Nej jag sitter hellre här helt tyst och prasslar med några löv och brödpåseförslutare.
Rena svenska julafton. Å en a sidan den galna hackspetten som sabbar för Kalle Anka å andra sidan Tjuren Ferdinand.

Jag är mer som Tingeling? Kort, bitter och ego.
Närå jag bara skojar. Men allt har förändrats jag har blivit tjockare och barnen har bytt roller. Tonåringen varken rör sig eller hörs (läs Ferdinand med hörlurar) Lillebror har ”vaknat”. Visserligen kvarstår hans specialintressen likt Ferdinands blomfixering. Men han är mer utåtriktad idag (läs ”hackspettstal”).

– Är din son autistisk?
– Nej, men han har autism.

Skillnaden tycker jag är viktig, jag lärde mig detta för många år sedan när jag gick en kurs för föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Den hölls av en fantastisk kvinna. Hon heter Monica Jeal Söderberg och har stor erfarenhet av ämnet.
Hon förklarade att man inte ÄR handikappad, det är något du blir om du inte har rätt hjälpmedel.
Det var ett ljus som gick upp för mig. Så självklart och ett så mycket bättre sätt att se på saken. Om jag ser dåligt och inte har glasögon blir jag handikappad, annars har jag bara rätt och slätt dålig syn.
Man är inte sin funktionsnedsättning, det är något man har. Det är inte en identitet, lika lite som att man skulle vara sitt benbrott.
Dessutom är det ju så krångligt att funktionsnedsättningarna ter sig olika för olika individer. Så det där med att tro att man har koll bara för att man fått en diagnos, är bara att glömma, det enda som gäller är att som med ”normalstörda” människor – lära känna personen.

Vi sitter och fikar, sonen nyss hemkommen från särskolan där han går i åttonde klass.
Och den här terminen har han börjat gå till och från skolan alldeles själv. Jag behöver väl inte säga att alla inblandade är mycket stolta, allra mest den lille ungdomen som växt enormt. I hemlighet har jag varit hysteriskt orolig och rädd för att ha satt ribban för högt. Han har autism och en utvecklingsstörning samt ADD. Det är vanligt att man får flera kort på hand när det väl delas ut funktionshinder. Några av mina funktionsnedsättningar är dålig syn, högkänslig personlighet och obefintligt lokalsinne.

– Mamma du jobbar med att alla ska vara lika mycket värda säger sonen helt plötsligt.
Jag blir helt rörd och hjärtat blir så stort att det knappt får plats och jag vill bara krama honom hårt. Men det går inte för det tycker han inte om. Jag känner en sådan tacksamhet, han förstår ju vad jag gör. Och det är ju han och hans bror som gett mig detta uppdrag som jag brinner för. Så jag försöker dölja att jag är rörd till tårar (för det kan missuppfattas) och säger hurtigt,

– Precis älskling, det är precis det jag gör.
När någon får veta att jag är mamma till ett barn med autism brukar jag få frågan om han pratar? Det kan ju annars vara vanligt att man inte har ett talat språk med autismdiagnos. Och jag tror att många har typer som ”Rainman” som bild av autism. Och det är ju inte så konstigt. Men tyvärr kan vi inte skryta med några extraordinära egenskaper som tändsticksräkning här. Bara ett ovanligt stort hjärta. Så jag tvingas bryta sönder bilden och säger som det är, ”han pratar precis hela tiden”

Lena Appel: Prata hål i huvudet
Lena Appel: Prata hål i huvudet

Det är som en radio utan avstängningsknapp.
Där det rullar ca fyra olika inslag i loop, dygnet runt. Dessa kan bytas ut ibland då något nytt specialintresse seglar upp på topplistan, ingen är lyckligare än jag när det händer. Vanligtvis är det film och olika karaktärer från dem som avhandlas. Hemma, i bilen, på Coop, han går bredvid mig och avhandlar det ena efter det andra och det kan vara mycket svårt att få en syl i vädret. Och vi brukar skoja om det. När han har sagt samma sak åtta gånger på raken brukar jag mima och låtsas att öronen ramlar av. Och då kan han hejda sig och le och fråga ”är jag som en radio nu?”

– Ja älskling, nu har du sagt det där åtta gånger så nu får du prata om något annat en stund.
Och då gör han det eller så går han och tittar på film eller spelar spel. Men ibland så har vi också samtal. Det är när det är lugnt och han har energi över. Ofta på skollov och helger blir det utrymme till det. Då kan han fråga mig om sakerna jag gör i ateljén eller berätta något mer personligt.

Hans språk är fascinerande. För han kan använda ord och ordningar på ord som värsta estradpoeten. Så ibland blir det lite språkförbistring eftersom han också kopplar ihop uttryck och händelser från filmer som inte alltid är begripliga.

Som häromdagen när han spelade upp en scen och skrek ”skämda musslor” och jag frågade vad han menade.

– Jamen det betyder ju när skeppet inte kan landa

”Jahaja…” här fattar jag ju ingenting och det ser han och blir väldigt irriterad på mig. Det är så det är det spelar ingen roll om tonåringen är ”normalstörd” eller har diagnosen autism, som mamma är du lika korkad i alla lägen. Tjingeling!

Allt gott/Lena Appel

De sjutton årstiderna.

Jag är inte bara konstnär jag är mamma också.
Jag har nu sjutton-och-ett-halvt års erfarenhet av mammaskapet. Ganska hyfsat tycker jag. Ändå känner jag mig inte riktigt varm i kläderna?! Borde man inte det efter den tiden?Jag menar i vilket annat yrke som helst skulle ju detta räknas som goda arbetslivserfarenheter, jaa nästan en professur rentav. Hej jag heter Lena Appel och är professor i moderskap. Kanske det är att ta i men bra nära tycker jag. Men så är det inte, i alla fall inte för mig. Jag känner mig bara mer och mer osäker i min roll.

– Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Den kommentaren fick jag av en kvinna, jag minns exakt det var på en vernissage jag hade. Jag var på ”hemmaplan” och ställde ut på konsthallen i Sandviken, Gästrikland.  Äldste sonen var då ett år. Och hon som var en gammal klasskamrat hade haft vänligheten och den mycket goda smaken att komma dit. Roligt att prata med gamla vänner och hon hade redan varit mamma ett tag och ”låg lite före”. När hon sa det där tänkte jag;
”Mäh, det kan ju inte vara möjligt” Och jag avfärdade hennes kommentar. Kanske tänkte jag som så att;
”det måste ju liksom bli lättare med åren, man får ju erfarenhet och växer in i rollen, nu är jag ju nybörjare”. Jag minns inte om jag tänkte så men det är mycket möjligt.

Nu visade det ju sig att hon hade rätt. Att mitt (som jag tycker) helt logiska resonemang borde stämma. Gör du något tillräckligt mycket, så blir du om inte bra, så i alla fall bättre på det.
Men nej. Så enkelt har naturen inte ordnat det. Utveckling! Det är det som är problemet. De små liven utvecklas, det hade jag inte räknat med. Livrädd för att inte göra det rätta frågade jag alltid sköterskan på Barnavårdscentralen om allt. Varför skriker han hela nätterna? Varför äter han inte? Varför äter han hela tiden? Varför varför…? Den tålmodiga och mycket vänliga sköterskan sade nästan alltid samma sak;

– Det är en fas, var inte orolig det går över.
Skönt, alltså ingen katastrof eller något farligt. Något lugnad jobbade vi oss igenom ”fasen”. Så fortsatte det, i förskolan likadant, de kloka pedagogerna förklarade på samma vänliga och lugna sätt, det är bara en fas, det går över.  I skolan, gymnasiet… det är faser till höger och vänster. Treårs, sexårs, sjuårs, förpubertet, pubertet, tonår, frigörelse det finns säkert fler. Så fort jag fått kläm på fasen vi just nu var inne i, byttes den ut! Så taskigt! Precis när jag lärt mig reglerna, ändras de! Vem och i vilket sammanhang skulle man acceptera det? Men i föräldraspelet är det bara att tugga i sig.
Just nu är det den senare Tonårsfasen. Eller även kallad jag-är-allvetande-och-har-knäckt-hela-livskoden-och-behöver-inte-lära-mig-något-mer-fasen.
Svårt att bemöta, eller hur? Det faller liksom redan där, eftersom jag ju inte har något av värde att säga, och vet mycket, mycket lite om precis allting. Risken finns ju att han faktiskt inte lyssnar? Men skam den som ger sig. Det finns ju sms.

Då slutar det ofta med att mina ord HAR mottagits men omedelbart returneras med etiketten ”du-klankar-bara-ner-på-mig”. Där brukar jag faktiskt rannsaka mig själv och verkligen fundera igenom om mitt förslag på att läsa läxorna, plocka upp kläderna från golvet (här är risken stor att han hunnit växa ur en del) bräcka loss dricksglasen med intorkad läsk från skrivbordet, eller lägga tvätten i tvättkorgen kanske är en kränkning som förstör hans självkänsla.

Lena Appel: Tonårsmamman
Lena Appel: Tonårsmamman

Känner mig osäker här. Men å andra sidan så kanske man kan vända situationen till något positivt och helt sonika slänga in några potatisar i tonårsrummet och några veckor senare skörda färskpotatis. Eller utvinna nästa generations penicillin, den där som kommer ta kål på de resistenta bakterierna.
Jag och min man var på bio igår och tittade på filmen The Martian,http://www.imdb.com/title/tt3659388/.

Där jag fick heta tips av Matt Damon, som bland mycket annat lyckades odla potatis på Mars, samt karaktärsfast hålla en diet som vilken hängiven fitnessmänniska som helst skulle avundas. För min del krävs det nog minst att jag skulle, likt Matt, bli strandsatt på en öde planet för att kunna hålla en liknande diet. Eller kanske skulle jag ändå bara mula i mig allt frystorkat och sedan gråtande lägga mig i fosterställning i något hörn av rymdstationen och invänta döden.
Men potatisodlingen känns ju som en lätt match. Jag tror inte ens tonåringen skulle märka något, och om jag skulle upplysa honom om att det gröna som växer där borta vid datorn, mellan papperskorgen och fjolårets urdruckna julmustflaska är potatis, skulle han bara säga…

– Jag vet.
Så är det. Vi fasar oss igenom livet. När vi tror att vi har koll, kommer något nytt. Vi får kanske se det som årstider, fast nya sorter hela tiden. Kanske lite mer som på Mars? Men vad vet jag?

Allt gott/Lena Appel