Kategoriarkiv: Personlig utveckling

How Do You Grow?

 

Har du de bästa förutsättningarna för att gro och växa?
Att utvecklas till den unika varelse du är menad att bli/vara?
Många har bra förutsättningar men rycker ändå av sig vissa kronblad eller kortar ner stjälken för att passa in och se ut som alla andra i rabatten. Andra av oss har inte alls så god jord att växa i, och inte tillräckligt med ljus heller. Då handlar det mer om att överleva.

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag tycker ju att i de bästa av världar får vi alla en tillräckligt lämplig plats att växa på, och vi inser också vikten av mångfald och låter luddiga blad och härliga färger vara precis som de är. Delar av mitt bildprojekt finns på min webshop. Välkomna att titta in!

Tänk vad spännande, vi får försöka tänka efter vad vi behöver för att växa och sprida just vår fägring i trädgården.

Allt gott/Lena

Låt det gro

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926

Lena Appel ”Viktiga saker”

Just nu behöver jag den. Kanske kan den vara till nytta för några fler? Jag kommer på mig själv med att ha greppat alldeles förmycket… igen. I tron att jag skall kunna hålla koll och ordning. Men känslan av att tappa, att saker rinner mellan fingrarna trots att jag anstränger mig är överväldigande. Försöker hålla i, försöker att ”rädda”.
Har svårt att tro att det jag tappar skall ”klara sig”. Kanske är det just precis det som händer! Att det klarar sig? Som en klok vän sa när jag beklagade mig ”men det som du tappar kanske gror, men skörda får du göra långt senare” Hur vackert är inte det? Det och sinnesrobönen is the shitt. Tack Reinhold Niebuhr och Lotta Öhman De Boer.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

Ta kommandot – fantisera

 

Nu citerar jag min son:
”Man får en önskan, man säger till någon att den är så vacker. Då är det lättare i fantasierna att se att den vill kramas jämt och vill ge en puss jämt.”
”Det är mycket lättare än i verkligheten, då är det är lite mer viktigt och man får se vad den gör. Den som man har gett får välja själv.”
Slut citat.

Alltså om du fantiserar så kan du själv välja hur det går, men i verkligheten får man vänta och se.
Vi står i köket och jag lagar mat och sonen står bredvid och filosoferar. Han är underbar och jag älskar när han resonerar med mig om olika saker. Han har ofta kloka aspekter på saker bara jag orkar lyssna till slut. Men det kan ibland vara lite svårt när jag är stressad, trött eller bara måste hacka lök.
Men när jag fattar att det är NU han berättar och att det inte kommer något SEN. Tillfället försvinner, det kommer inte tillbaka. Och ibland kan jag lägga ifrån mig kniven (det där med att kvinnor kan multi-taska är bullshit, bara smicker för att vi ska vara duktiga idioter) och lyssna på vad han säger och jag blir alltid klokare. Han får mig att tänka nytt, och tankar och erfarenheter som jag ”arkiverat” tvingar han mig att rota fram igen och betrakta i ett nytt ljus. Mycket hälsosamt och uppfriskande.

Som just det där att fantasier kan vi styra. I dem kan vi lyckas med vad som helst, vi får kärlek tillbaka av den vi själva älskar, vi vågar det vi inte törs och vi har alltid svar och lösningar på allt.

Lena Appel, "Fantasier"
Lena Appel, ”Fantasier”

Jag funderar ibland varför vi fått möjligheten till fantasi? Har en leopard fantasi? Det vet vi inte. Men som människa så kan jag i alla fall ofta känna att verkligheten blir just ”viktig” och ibland alltför tung och då är ju fantasin ett väldigt bra verktyg för att liksom ”lufta” och skapa en distans som kanske gör att man på ett bättre sätt kan hantera ”den viktiga verkligheten”. Antingen genom att man får idéer eller bara en stunds vila. Här är ju våra konstformer odiskutabla liksom vanligt hederligt dagdrömmeri. Så jag slår ett slag för fantasin. Om vi tillåter oss att inte ta upp mobilen nästa gång vi väntar, kan vi istället stirra framför oss och försvinna i fantasin där allting är möjligt, no limits.

Allt gott/Lena

Personlig utveckling vare sig du vill eller inte

 

Just nu pustar jag ut lite…
…jag har haft nöjet att vara en liten del i maskineriet som arrangerar ett event här i Nyköping som heter ”LitterArt Gästabud”. Detta var mitt första år och eventets fjärde, samma tid samma plats, Fredag, Lördag och Söndag i slutet av Oktober.
Nyköping har sedan många år en tradition att genom teater och musikal gestalta historien om Nyköpings Gästabud som ägde rum 1317 på slottet Nyköpingshus. Där Kung Birger Magnusson fängslade sina bröder och lät dem svälta ihjäl i en fängelsehåla.

– Mycket dålig stil, om ni frågar mig.

”LitterArt Gästabud” fokuserar mer på det positiva och själva grejen med gästabud, nämligen att bjuda in och tillsammans i goda vänners lag avnjuta litteratur, konst och teater.  Och skippa det där med att slänga varandra i fängelsehålor och kasta nyckeln i Nyköpings-ån.

Att slänga sig in i nya upplevelser 
Det handlar mer om att ”LitterArt Gästabud” vill erbjuda en möjlighet att själv slänga sig in i nya upplevelser av kulturell natur.
Att möta ett nytt författarskap eller kanske, för allra första gången ett konstnärskap. Och framförallt tillsammans med vänner och andra dela glädjen av att uppleva och utvecklas som människa. För det är ju det man gör – det går liksom inte att undvika när man dyker in i berättelser om nya och gamla människoöden, eller får en historielektion genom en berättelse, ett konstverk eller gestaltad i ett stycke teater. När man lyssnar till någon som berättar om något som den har fascinerats av och ägnat massor av tid och arbete för att förmedla till sin omvärld. Då är det svårt att inte själv bli engagerad och betagen.

Nya tips och ny inspiration såhär i höstmystider

Jag har flera böcker som jag nu kommer att läsa bara för att jag har mött författarna och andra människor som redan läst och rekommenderat dem. Och det fina är att mycket av detta kan jag finna på vårt fina stadsbibliotek. Flera av gästerna som besökte oss under de här tre dagarna påpekade att vi har ett ovanligt vackert bibliotek. Så sträck på er Nyköpingsbor och var stolta. Det är jag i alla fall!

Allt gott/Lena

https://www.facebook.com/litterart.se/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyk%C3%B6pings_g%C3%A4stabud

Nyköpings gästabud kallas de händelser som utspelades på Nyköpingshus i december 1317, då Sveriges kung Birger fängslade sina bröder hertigarna Valdemar och Erik, vilka senare sattes att svälta ihjäl i fängelsetornet på Nyköpingshus. Den enda källan till händelseförloppet är den högst partiska Eriks krönikan[1]

Onödigheter

Poff, nu har jag helt plötsligt semester, sicken lyx. Och genast blir det så tydligt hur fast jag är i villfarelsen att jag måste prestera för att duga och därmed få existensberättigande. När man jobbar… jobbar man ju liksom. Det är som det ska, man är ”på säkra sidan”. Men när man ska vara ledig så blir det en förvirrad känsla. Inte kan man väl bara sitta rakt upp och ner som en gammal padda?

Jag har en underbar trädgård där jag kan sitta och läsa en bok, lyssna på bok eller radio, spela spelet Candy Crush på Ipaden, ta en lur eller bara se och höra fåglar och porlande vatten. Semestertillvaro kan man kalla det. Och jag har de tre senaste somrarna faktiskt kunnat ägna mig åt ”hängmattan”.

För mig har det varit omöjligt tidigare. Jag har inte haft ro att vara still. Har lagt mig där och tittat och njutit visst, men efter tio minuter så börjar jag känna ”men sen då”. Men nu börjar jag lära mig. Och det var faktiskt spelet Candy Crush som fick mig börja att bara sitta en stund och öva mig i att inte göra något ”vettigt” att bara vara och göra något helt onödigt. Och det spelet är ju inte rumsrent, man erkänner INTE att man spelar det 🙂

Lena Appel. "Candycrush"
Lena Appel. ”Candycrush”

Spelmissbruket startade i samband med att jag och familjen flyttade in till stan från landet. Jag var den drivande. Jag och min värld hade förändrats så mycket. Så jag hade inte bara behovet, utan kände att det var helt nödvändigt för mig att ”minska” på kvadratmetrar att städa. En mindre trädgård att sköta, färre djur. En kortare sträcka till skola, jobb och aktiviteter med mindre logistik. Och ett oberoende av fungerande bil.

Vi hittade till slut det här huset med en liten trädgård som mest består av berg och som ligger centralt. Och då vid den brytpunkten så ansträngde jag mig verkligen för att ändra mitt sätt. Att börja våga bara sitta och lita på att folk gillade mig ändå. Mannen var den som introducerade mig i spelet Candy Crush. Jag har aldrig varit någon fan av dataspel, men det här var perfekt. Och det var en perfekt aktivitet för att slussa in mig och min hjärna i ett nytt beteende.

Så jag tackar min spelnörd-man för det. Och han är fortfarande kvar?! Trots att jag ligger hammocken och han knölar runt med stora stenar och bygger saker. Han påstår att han gillar det och jag vet att han tar spelpauser. Så även om jag stundom övermannas av min känsla att jag borde lyfta en tung sten eller något för att duga så får jag lita på att allt är ok. Jag har i alla fall gjort en rebus som kom till mig i en ”slummerdröm”.  Den som löser den vinner en samvetslös eftermiddag att vara helt onödig.

Lena Appel. Rebus.
Lena Appel. Rebus.

Allt gott/Lena

Värna sirkusdirikörerna

 

Femtio nyanser av grått, honom eller vad den heter.
Boken eller böckerna som alla känner till men ingen har läst!?
Jag högg in på första boken, nyfiken som attan på vilka spektakulära sexbeskrivningar jag skulle bjudas på, för det var ju det enda jag hört om boken. Och de kom, men efter ett tag började jag faktiskt tröttna, det blev för tradigt.

Lite som när barnen ska ha cirkus för de vuxna.
Och konsterna avlöser varandra i en aldrig sinande ström och man kommer på sig själv med att börja tänka på annat. Eftersom de olika numren börjar likna varandra oroväckande mycket. Och till slut måste man se till att cirkusen packar ihop eftersom man har sett samma föreställning fem, sex gånger och bara inte orkar mer.
Man mumlar något om ”djurens rätt” och sådär.
Så jag tog mig aldrig igenom den första ”nyanser-boken” och har hittills avstått från resterande, jag hushållar med krafterna för att uthärda ”evighets-cirkusar” istället.

Lena Appel. "Cirkusdirektören"
Lena Appel. ”Cirkusdirektören”

Duktigt korkat.
Förr hade jag någon märklig princip att alltid läsa ut de böcker jag påbörjat. Det spelade ingen som helst roll om jag tyckte den var bra eller inte. Och detta skulle göras innan jag fick börja på någon ny?!
Duktigt eller hur? Idag skulle jag säga – duktigt korkat. Vad, vem eller vilka vinner på att jag höll på sådär, det enda jag kan komma på är väl att jag i någon mån skulle kunna ge en rättvis bedömning av min läsupplevelse. Men inte ens det tror jag skulle, eftersom mina tankar for iväg och jag hela tiden somnade ifrån böckerna som inte passade mig.

Nu dömer jag mycket fortare och hårdare.
Jajamensan, Jag har inte tid att tugga mig igenom böcker, filmer, serier, eller andra kulturupplevelser som jag inte får ut något av. Livet är för kort, och jag själv för begränsad. Det känns så skönt att släppa den kontrollen och duktighetsambitionen. Det blir mycket roligare och lustfyllt tycker jag.

Jag blir alldeles överväldigad när jag tänker på allt som skapas i världen. Tänk på alla böcker, pjäser, låtar, serie- och filmmanus som skrivs och spelas in och publiceras. All konst, foto, måleri, skulptur, performance, installationer…  You namne it! som skapas och presenteras i olika forum.

Primus Appel. "SirkusdiriktörPrimus"
Primus Appel. ”SirkusdiriktörPrimus”

Kulturfrukter
Det är galet mycket. Kanske kan man se allt vi skapar för varandra som det ”andliga vattnet” i vår värld. Det är det där ogripbara som flödar lite här och där och gör så satt allt annat får näring och växer.
Och då behöver jag inte bli stressad över allt ”jag missar” utan detta är en kraft som ger frukter av olika slag, jag kan inte äta alla utan jag tar dem jag mår bra av och låter de andra vara.
Skönt förvissad om att de kommer någon annan till del som får den kraft och njutning de behöver.
Visst är det schysst? Och vi får kraft att vårda våra små cirkusar så gott vi orkar. De kommer garanterat skänka dig, mig eller någon annan något fantastiskt i framtiden.

Allt gott/Lena

Gråschack

 

Nyanser… finns det något jobbigare!

Allt är mycket lättare i svart/vitt. Erkänn! Vi blir mycket snyggare på svart/vita foton, allra helst om vi i filterhanteringen reducerat antalet gråa nyanser. Och det läskiga blir läskigare i svartvitt. Regel!

Det är ju mycket skönare när man helt säkert vet vem som är ond respektive god i filmer och sagor, typ som schack. Du kan ju inte spela med gråa pjäser, vem är vem? Det är svart och det är vitt, inga frågor där.

Det är… Den elaka styvmodern och Snövit, Skorpan och Jonathan mot Tengil. Den stackars Askungen i den elaka styvmodern och hennes döttrars våld. Och lite mer modernt, Voldemort och Harry Potter i deras eviga strid.

Lena Appel. "Gråskala"
Lena Appel. ”Gråskala”

Här är allt tydligt och klart vi behöver inte anstränga oss.
Det kommer inte plötsligt fram att Snövit i själva verket är psykopat och systematiskt mobbat sin styvmor länge med utstuderat psykiskt våld, och därför är nu styvmorsan helt kocko
Eller att Tengil har haft en förfärlig barndom (vilket ju är högst troligt) men nu bestämt sig för att gå i terapi tillsammans med Katla för att få bukt med sin inre ilska.

Det vore ju en fullständig katastrof!  
What? Inget är vad jag trodde att det var!?
Helt plötsligt dyker det upp omständigheter som skapar nyanser som ställer till det, nu blev det jobbigt, Vem är vem nu då? Vad ska jag tycka?

Hur förhåller jag mig till att både Askungen och Harry Potter är sorgligt föräldralösa men samtidigt riktiga små as sådär i hemlighet. Askungen utför i hemlighet sadistiska djurförsök påse små mössen och fåglarna. Det är egentligen i ren skräck som de syr klänningen. De är ju sjukt lättade när hon gifter sig och flyttar.
Harry har sina vänner enbart för att de är hotade till livet annars, det kan man ju ana eftersom det alltid är han som får credden när de har besegrat någon demon eller gigantisk spindel. Men Hermione och Ron får ju alltid hänga med,och  riskera liv och lem samt ofta göra grovjobbet.

Tack och lov är detta inte sant… eller? Jobbig tanke hur som.
Återigen, vem ska jag tro på? Som DI Leva sjunger. Ja med nyanser med i bilden blir det ju en ren djungel att navigera i. Inte vet jag!
Hur drygt är det inte när en person som man bestämt är jobbig helt plötsligt gör något jätte fint.
– Stopp Stopp, lägg av. Hur ska jag veta var jag har dig om du är trevlig.
Så kan man ju bara inte säga. Eller tvärtom, en människa du alltid betraktat som god och fin gör helt plötsligt något du inte alls gillar!?
– Stopp och belägg. Nu har jag inte en aning om hur jag ska reagera och var jag ska placera dig om du är otrevlig.
Nä det funkar ju inte, det fattar jag med, och det blir tydligt att jag måste låta världen ha nyanser, jag får öva på det helt enkelt. Jag får anstränga mig. Folk får flyga runt i gråskalorna, och jag med. Släpp kontrollen, vi ser vad som händer.

Mitt ny-nyanserade jag vill skrika…
– Ta ett  färgfoto och visa hela ditt jag! (”Vi badar nakna på Sveriges torg”. Som sonen sjunger)
Mitt mer grafiska jag höjer händerna och försöker dämpa entusiasmen något
– Nu ska vi inte göra något vi ångrar i morgon… Men ett svart/vitt med gråskala kanske.

Och ibland måste jag vila, och då kör vi en historia där ond är ond, och god är god, svart är svart och vitt är vitt. Och inte en massa däremellan.

Allt gott/Lena

Jävligt dålig stämning

Ibland så är det jävligt dålig stämning. Det smittar, det dåliga humöret. Och jag avskyr det. Det blir fult och tråkigt, och jag är usel på att stå ut med det fula och tråkiga. (ja jag jobbar på det)

Jag har tamejfan arton hyllmeter med ”självhjälpsböcker” för allt mellan depression, panikångest, relationer och finaste och bästa barnuppfostran. Och jag brukar försöka ”välja glädje” för att det faktiskt funkar för det mesta, man får det inte roligare än man gör sig. Och för mig är det viktigt med bra vibbar och en god stämning, jag tycker livet kan vara tufft emellanåt som det är. Då behöver man inte lägga till skit i onödan om det går att undvika.
Nu behöver inte alla sitta och vara helt överens om precis allting och gapskratta hejdlöst hela tiden. Nej det kan vara både diskussioner och ”bråk” men handlar det om något som angår de inblandade och det är här och nu reder man ganska snabbt ut det och ”de dåliga vibbarna” skingras. Kvar blir kanske ett samförstånd men i alla fall klarhet.

Lena Appel. "Dåliga vibbar"
Lena Appel. ”Dåliga vibbar”

Men ibland har man plockat med sig både stress, andras konflikter och bekymmer med sig hem, och är man inte medveten så kan det färga hela familjen och alla medlemmar i den. Som en röd strumpa i vit tvätt. Men varför är jag rosa? Jag kände mig ju helt vit i morse? Är detta verkligen min irritation? Ibland kan det hjälpa att ställa sig den frågan och faktiskt kunna identifiera att det kanske faktiskt är så att jag plockade med mig arbetskamratens problem hem, då ”skickar vi tillbaka till avsändaren”.
Detta har jag fått lära mig av Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ och det brukar faktiskt fungera.

En klassiker är att den ilska man skaffade sig i någon konflikt på jobbet, i skolan eller med bekanta knallar man hem med, och tar ut på familjen. Medvetet för att man inte pallade där och då, eller omedvetet.
Oavsett så har man försurat hela familjesoppan och får ägna stor tid och möda åt att återställa balansen. Där stämmer den där teorin som kommer från barnuppfostranshåll att för en elak sak du säger till barnet (läs alla) så krävs tio goda saker för att ”nollställa”. Jag tror faktiskt det stämmer. Det är så konstigt att det som tagit lång tid att bygga upp går så fort att rasera. Märklig naturlag det där.

Det kan vara lätt hänt och speciellt om man är trött och stressad, då blir man mindre vaksam mot det där beteendet. Det är ju då man bara spyr på alla hurtiga självhjälpsböcker och skulle ge mycket för att få kväva respektive författare med deras alster. Något som tack och lov inte händer.
Men vad ska man göra då? Det är ju det där tricket att lära känna sig själv så pass väl att man känner när det ”börjar bli för mycket”. När jag ibland lyckas läsa av mig själv, och i tid märker att jag är trött och sliten, försöker jag få en stund till återhämtning. Och undvika att prata med någon. Och absolut inte börja ”reda ut” problem eller börja tala om ämnen som läxor, städning eller sådant som är lättantändligt för alla. För då brakar ju helvetet löst och ingen vet vad någon bråkar om till slut.

Så för att orka vara medveten måste vi få tid till återhämtning. Det är väl klart att man inte kan leva upp till ”positiva-partnern-som-aldrig-höjer-rösten-mot-vare-sig-barn-eller-djur”om man är helt slut. Då kan det hagla ”barnuppfostransböcker”, ”välj lyckan” och ”så får du ditt äktenskap att hålla”-böcker det blir inte bättre för det, det slutar bara med att man sitter och dunkar sig själv i huvudet med pocketböcker samtidigt som man skäller till höger och vänster, och blir riktigt deprimerad.
Nä! lite vila mellan varven så kanske man kan klämma en och annan bok, ge lite goda vibbar och bli som folk.

Allt gott/Lena