Kategoriarkiv: Okategoriserade

Vita pallar och kliande hjärtan

 

Så är det dags att börja avveckla julhelgen och det nya året har redan blivit 7 dagar gammalt.
Det går så fort så fort allting. Tonåringen har skolstartsångest och mannen och jag har liiite jobbångest.  Jag tycker bra om vardagen, allt rullar på bättre då tycker jag.

Även om min ledighet från anställningsjobbet har varit skön och tiden har jag lagt på att fira jul och jobba i ateljén.

Har färdigställt en triptyk som kommunen har köpt in till ett demensboende. Det är den andra utsmyckningen på kort tid som förhoppningsvis kommer glädja boende som lider av demens. Det gläder mig väldigt mycket och jag har vävt in mycket glädje och kärlek i målningarna så jag hoppas att det ska spridas till dem som behöver.

 

Jag fick själv en av de finaste presenter jag någonsin fått den här julen.
Yngste sonen var väldigt orolig i höstas då han skulle börja på särskolegymnasiet Gripen här i Nyköping. Vi pratade om vad som gnagde och en av sakerna var att han var orolig över att behöva bygga en möbel.
Det är ett av projekten eleverna har, att välja en enklare IKEA-möbel och montera och måla den. Han var inte sugen alls på det.

– Hur gör man det? Jag kan ju inte sånt heller.

Men så i julas kommer han med en stor IKEA-kasse, och i den en jättefin vit pall som han hade gjort och nu gav till mig.

-Här får du mamma, den kan du sitta på i ateljén när du målar.

Rörd är väl bara förnamnet, jag blev sådär glad på riktigt ni vet, och jag kunde se hur stolt han blev.

Pallen är den bästa pall jag någonsin har haft, kommer alltid att använda den såklart.

Precis som alla fina små gåvor jag fått under åren av båda sönerna, äldste sonen hade för många år sedan i skolan tovat ett hjärta som skulle hänga runt halsen, och det gav han till mig. Jag blev lika rörd då och satte genast på mig detta vackra. Problemet var bara att det kliade något så infernaliskt att jag blev helt flammig och såg ut som om jag drabbats av någon suspekt sjukdom, så det har nu blivit mer en väggdekoration, en mycket kär sådan.

 

Allt gott/Lena

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Sov-vecks-ränder

 

Vid den sena söndagsfrukosten eller brunchen om man så vill, påpekar yngste sonen vänligt att jag är väldigt rynkig. Och så spärrar han upp sina ärliga blå ögon (i ett försök att skapa rynkor i sin egen panna) och drar med fingret som för att känna på vecken. Mycket pedagogiskt, och det finns ingen risk att hans budskap inte når fram.

– Tack jag vet.
Säger jag lite trött och slår lite för hårt på ägget med skeden. Skalet har redan spruckit så det behövs egentligen inte. Då tittar han på min kind med en bekymrad min och säger…

– Du har ”veck-ränder” åt andra hållet på kinden också.
– Mmmm, det är för att jag nyss har vaknat och legat med kinden mot ett skrynkligt lakan.

Jag kastar inte ägget på min son och hotar att göra honom arvlös (ett mycket trubbigt hot, men det vet ju inte han). Nej, istället är jag glad att han, som har autism (och lite annat) ser och noterar omvärlden och vill kommunicera.
Så vi resonerar lite om hur det går till och jag får ett litet föredrag om hur hans öron varit röda när han vaknat. Vi konstaterar att det nog beror på att han vikt öronen mot kudden. Och samtalet fortsätter med en noggrann beskrivning av hur det går till när öronen blir ”vanliga” igen. Den här avhandlingen tar väldigt lång tid, det brukar göra det, för allt repeteras minst tre gånger. Och just idag är det ju ok, det är söndagsfrukost och vi har all tid i världen. Och jag hoppas att jag under tiden skall bli av med mina ”sov-vecks-ränder” så jag kan gå utanför dörren.

Lena Appel. "sovrynkor"
Lena Appel. ”sovrynkor”

Efter en stund skuttar sonen slät och fin (med marsipan-öron) ut genom dörren, inte en skrynkla där inte.
Jag funderar över sakernas tillstånd medan jag plockar in i diskmaskinen. Ser ett äpple som ligger i fruktskålen, ingen vill äta det, för det är alldeles rynkigt. Hejdar impulsen att hälsa.

Det tar allt längre tid för ”sov-veck-ränderna” att försvinna har jag noterat till min fasa.
Framtiden ser inte ljus ut på den punkten. Jag får skräckvisioner om att tvingas stiga upp kl. 04.00 för att sedan ägna timmar åt att med fuktkräm och massage försöka få bort vecken på kinderna efter örngottet. Kanske kan man använda en sån där vaskploppare? Och liksom med sug tvinga huden att släta ut sig. Vad heter det där tyget ”Bäck och bölja”… aldrig.
Den spänstiga ungdomstiden är förbi, numera är hela jag mer som en klump modellera. Men med skillnaden att min yta inte går att släta ut med några drag med fingret. Som en mardröm, men jag vågar inte nypa mig i armen, det skulle väl ta en dryg vecka innan det gick tillbaka.

Allt gott/Lena

Bad Buddys Bekännelser

Vårda dina relationer!
Vad är det? Vad betyder det exakt? Jag förstår att det handlar om att höra av sig. Jag ringer sällan, är så kass på att prata om ingenting, urdålig på att bara ringa och inte ha något ärende. Och om mitt ärende nu är att ringa och bara höra efter hur den andre mår, måste jag ju vara beredd på att det kanske inte är så bra, och ha ork för det. Men när? På kvällarna är jag som en död sill, på dagarna jobbar alla. Jag ringer till mina systrar och familj kanske varannan vecka MAX. Då har jag ju hunnit skrapa ihop lite att berätta om, annars är det mest problem och PMS som avhandlas. Tack och lov ringer folk till mig ibland och vill prata, jag kan prata hur länge som helst om det handlar om något problem som någon har och jag kan vara till hjälp, men bara prata om ingenting klarar jag inte.
Så jag undrar om jag är asocial, egoistisk eller bara en lite allmänt dålig människa? Jag har sett och hört människor som ringer till varandra varje dag. Ja, till och med flera gånger per dag. Det kan vara kompisar eller relationen mellan syskon eller föräldrar. För mig låter det där så tajt och mysigt på något sätt, som att eftersom man hörs så ofta har en speciell relation och den är ”äkta” och ”på riktigt”. När jag tittar på mig själv kan jag konstatera att jag absolut inte hör till den kategorin. Och när jag verkligen rannsakar mig själv och ärligt försöker känna efter vad jag vill och faktiskt förmår inser jag att iallafall i dagsläget aldrig skulle kunna hålla ”kompis-syster-föräldraribban” så högt. Om varje-dag-relationen är att hoppa 2,59 m i höjd, klarar jag Max 0,45 m det kommer bli med gungning på ribban dessutom.

Lena Appel. "Bad Buddy"
Lena Appel. ”Bad Buddy”

Jag ringde mer förr, innan jag fick barn, ett familjepussel, ”äkta-man-bästis” och tiden av total och konstant kvällströtthet inträdde. Sedan har ju barnen växt upp något sånär, och det borde jämnat ut sig. Men då har jag hunnit bli skit-gammal och trött istället. Dessutom så slutade jag röka för arton år sedan, det var så bra när man pratade i telefon tycker jag, cigg efter cigg drog man isig och kunde tjata på i timmar om pojkväns-problem eller något skvaller. Nuförtiden har jag inte så mycket att berätta ”nä han plockar fortfarande inte upp sina kalsonger”

”Nä, jag har fortfarande inte fått något jobb som ger en lön”
”Nä, pojkens funktionshinder har fortfarande inte gått över” inte heller funkar det att prata om dålig ekonomi eller ont någonstans, för vem har inte det?
Det jag försöker säga är att…
”till ni som fortfarande vill vara mina vänner och släktingar är att jag uppskattar och älskar er verkligen, trots att jag är en hopplös ”höra-av-mejare”.

Allt gott Lena Appel

Blomrabattstankar

Jag vill vara speciell, men är livrädd för att vara alltför annorlunda!?
Den ekvationen är ju inte så lyckad, det fattar man ju. Att få vara som jag är och slå ut i full blom precis på det sättet som jag måste göra är en härlig tanke. Men när jag umgås med andra blommor som jag kanske inte känner så väl ännu, eller som innehar en position i rabatten som innebär att jag är beroende av dem på något sätt. Då blir känslan helt plötsligt en annan. Jag vecklar in mina mest färgglada blad och gömmer dem som har en udda form och blir på min vakt. Rädd för att bli för mycket så att jag inte ska få höra till, vara med, spela i laget, ingå i gemenskapen.

Lena Appel. "Blomma"
Lena Appel. ”Blomma”

Det finns många ord för det där. Och jag tänker på alla barn som går till sin skola nu efter sommarlovet och kanske känner likadant. Vissa av dem spelar det ingen roll hur mycket de låter bli att slå ut, de får inte vara med i gemenskapen ändå. Det gäller vuxna också, lika sorgligt hur som helst.

– Man måste anpassa sig.

Det är ju sant, men på det viset så att man inte skadar eller på annat sätt hindrar andra blommor i sin utveckling. I den bästa av rabatter vore det ok att vara annorlunda och blomma fullt ut, och ändå ha sin plats och uppgift i rabatten. Som det ofta är nu så är alla lite avvaktande och vecklar bara ut några av alla sina vackra och spännande blad, ängsligt, snålt och tråkigt. Jag tror ju inte att vi skulle hindra eller skada varandra om vi bara ”växte på”. Tvärtom, så skulle vi nog hitta vår rätta plats och märka att vi alla får plats att växa och utvecklas eftersom vi behöver olika. Vissa av oss behöver skugga, någon torrt, sol eller halvsoligt, några måste ha ett träsk. Vilka starka och spännande blommor alla kunde bli då.

Allt gott/Lena Appel

Jag fyller ”Femtion”

Krocken är stor! När man landar i NY anar man först inte så mycket förutom att det luktar annorlunda och att det är ett annat språk och jargong. Alla är väldigt trevliga och hjälpsamma, och stolta över sitt land. Vi bemöts på ett tålmodigt sätt i alla lägen, lillebror har ju sitt funktionshinder och de väntar och låter saker ta sintid. Upprepar artigt instruktionen och till slut så har vi alla krånglat oss igenom säkerhetskontroller, pass, tull och kunde hämta väskor som anlänt till samma destination som vi, hurra!

Lena Appel. "Söner i NY"
Lena Appel. ”Söner i NY”
Vi landar på kvällen och hur trötta och jetlaggade vi än är kan man inte låta bli att bli totalt förtrollad av vyn av Manhattan skyline på kvällen, har sett den många gånger på fotografier men att uppleva den genom ett taxifönster live är bättre. Skyskraporna och storleken på allting i den här staden får mig att tänka på myror och deras idoga arbete och otroliga förmåga att bygga och skapa storverk mycket större och tyngre än de själva. Det är helt galet.
Vi har beväpnat oss med turistpass som gör att vi kan åka buss hit och dit, inträden på alla turistattraktioner och bra skor så nu ska vi vara turister, och vi är inte ensamma det märks.
Det är kommers och alla vill hjälpa och sälja saker och tjänster, det är som ett tivoli som aldrig stänger. Det är skönt att komma ”hem” till hotellet och lägga upp trötta fötter och urblåst huvud. Men nu blir det champagne, jag har födelsedag och blir femtion! Tjoho!
Allt gott Lena Appel

NollKoll – Surprice!

Lena Appel. "överraskad"
Lena Appel. ”överraskad”

Nu förstår jag varför mannen varit så konstig den senaste tiden. I lördags blev jag överraskad av mina systrar och mamma med familjer. De hade ordnat ett kalas för att fira min femtioårsdag. Jag hade inte en aning. Jag blev naturligtvis jätteglad. Och såhär lite i efterhand kan jag tycka att det är intressant hur man reagerar. Ronny och jag hade tagit en tur i svampskogen för att det var fint väder och han var väldigt angelägen (jag förstår nu varför) och när vi kommer hem tidig eftermiddag är trädgården fylld med ballonger och serpentiner. Och det står bilar som jag känner igen men inte kan placera.
Det är en märklig upplevelse, ”jaha det är ballonger i trädgården… varför då?” Hjärnan sorterar hej vilt, jag fattar men fattar inte i alla fall på något konstigt vis. Så jag sitter kvar i bilen och jag börjar ana att det har med min födelsedag att göra. Så vänder jag mig till Ronny fullt övertygad om att han sitter och har samma huvudbry som jag. Då kommer nästa överraskning… HAN VISSTE!
DÅ blir overklighetskänslan nästan otäck. Då är jag ju totalt lurad, det är en dubbel känsla både lite läskigt att saker inte är vad de verkar eller vad man ska säga och en varm känsla för att människor bryr sig om mig och är beredda att smyga och ordna allt detta för min skull.
Så kliver jag ur bilen till slut, och jag är glad och chockad. Jag är lite skakis där jag står i joggingbyxor med rövhäng och otvättat hår :-D. Jag går runt som i en dimma och kramar om alla, till och med ungdomarna är där, och det är så gulligt och det gör mig så glad.

Lena Appel. "Femtioårstårta"
Lena Appel. ”Femtioårstårta”

Jag som alltid ska ha sån koll på allt, har nu INGEN alls. De sätter en drink i handen på mig och jag får sitta och bara få presenter, sång (något hög tonart, eftersom de är helt uppspelta) och en underbar tårta med Minion-tema som lillasyster Kajsa har gjort. Mamma och lillalillasyster Åsa lagar mat och hennes man Johan grillar, det blir världens mys med god mat och gott vin. Vi sitter och garvar åt mig och min reaktion samt hur de själva betett sig inför och strax innan vi kom hem, det hela är som ett roligt socialt experiment samtidigt som det är en rolig fest.
Sonen berättar hur han stått och sett syrrorna och mamma stå och glo i fönstret och skrikigt ”GÅ UR BILEN DÅ” när jag dröjde. Hans kommentar…
– De såg ut som tre gamar!
Vi skrattar så vi skriker. Och jag börjar titta tillbaka och kan nu identifiera flera konstiga saker som Ronny gjort men som jag inte har tänkt på. Jag har inte haft en aning! En skrämmande och skön känsla på samma gång. Och en mycket bra övning i att släppa kontrollen, det funkar alldeles utmärkt utan att jag lägger mig i!

Kram till er kära goa familj och tusen tack!

Prisutdelning

Min sommar har hittills fyllts med modiga, kloka berättelser och ord, levererade av en rad kvinnor som pratat i radio, t.ex. i P1:s Sommarpratarprogram.  För mig helt sanna och otroligt jobbiga, och jag har fått insikter och rena ahaupplevelser. Jag har lyssnat och känt en uppriktig beundran över deras mod att våga sätta ord på det som jag och nog många med mig känner igen. Det har även varit män som i artiklar stått upp för samma åsikter om att jämställdheten inte finns ännu utan att mycket jobb finns kvar. Samt att i våra nya sociala medier har en ny scen för förtryck och mobbning (av alla inte bara kvinnor) uppstått där många tar tillfället att anonymt kränka, hota och förtala människor som försöker arbeta för allas lika värde. För det är ju det vi vill, vi som fortsätter tjata. Inte att någon eller några ska ha mindre utan att alla ska ha lika. Det är en smärtsam process som ibland känns övermäktig men som alltid kommer tillbaka till mig. Jag kan i perioder begrava orättvisorna för att jag helt enkelt inte orkar se dem. Men när krafterna återvänder blir det synligt igen och jag kan inte låta det vara.

Lena Appel. "Prispall"
Lena Appel. ”Prispall”

Just idag orkar jag bara utdela medaljer till alla dem som jobbar och vågar prata offentligt, men ni ger mig en inspiration och framförallt en känsla av att jag inte är ensam om att känna för alla som inte har samma värde och förutsättningar. Jag hoppas och jobbar för en framtid där vi alla kan utbyta medaljer i alla valörer och kulörer oavsett hur vi fungerar, vilket kön vi har, eller varifrån vi kommer.

Allt gott/Lena Appel

Racermamman

Det är sommar, måndag och det regnar sjukt mycket ute här i Nyköping. Är vädergudarna arga? De liksom kastar ner regnet hårt och mycket.
Jag passar på att städa huset… i racerfart. Jag undrar varför jag gillar att göra saker i racerfart? Jag vet inte ens om jag gillar det, det är det enda sätt jag känner till och klarar av. Riv av skiten och sedan kan jag njuta. Men tänk om jag råkar dö mitt i städningen? Det är ju klantigt att inte vara närvarande och lugn och fin alla sekunder och stunder med tanke på det.
Jag är full av beundran för dem som likt Qigongmästare med fullständig medveten närvaro långsamt utför sysslorna. Varför går inte jag runt och drar lite lugnt och fint med dammtrasan, kanske avbryter dammsugningen mitt i och tar en kopp kaffe? Det gååår inte, jag har provat. Har jag startat racet så kör jag tills jag är i mål, om jag inte kör av banan, det har hänt.
Jag provar att tänka mig en scen: Tänk om jag tar jag kaffepausen INNAN det rum jag för tillfället håller på med inte är färdigt! Utan slutar halvvägs, eller ännu värre/bättre, trefjärdedelar är klara, bara en fjärdedel kvar, DÅ sätter jag mig ner i lugnt mak och tar en kaffe (minst tio minuter) Detta tankeexperiment får det att svindla för mig och jag måste andas i en påse J
Skulle jag klara det? Nej, min hjärna börjar skapa alternativa bilder helt automatiskt.  T.ex. att jag försöker dammsuga lite med foten under tiden som jag dricker kaffe. Men nej, då är det inte paus på riktigt.
Jag tänker så här, jag är inte mogen ännu helt enkelt. Nästa gång jag gör tanke-experimentet så går det kanske bättre. Så tillsvidare i verkligheten tillåter jag mig själv att göra klart rummet och sedan pausa. Där får jag nog börja, det blir för stort hopp annars.
Jag har faktiskt lugnat ner mig och blivit mycket, mycket bättre på det här, det är antagligen därför jag skriver om det J När jag var yngre var jag nästan tvungen att städa hela huset på en gång annars blev det ”inte bra”.

Inga pauser utan full fräs, och så en fantastisk känsla när allt var klart. Och jag kunde sätta mig och njuta av att ALLT var klart. Detta var innan jag blev mamma och innan jag senare fick utmattningsdepression. Den har inget med mina söner att göra, tvärtom.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Mina söner lär ju mig saker hela tiden. Som att ta det väldigt lugnt och kanske inte städa alls?! Jag studerar just nu ivrigt min äldste sons projekt som jag tror går ut på att dressera våta handdukar att självmant ta sig från hans rumsgolv till tvättstugan. Det verkar gå lite trögt men som sagt, tålamod. Det kommer även intressanta tips från lillebror, lägg allt du inte längre vill ha i en hög utanför ditt rum så kanske det på något sätt går upp i rök. Eller kanske inrättar sig i ledet hos badhanddukarna. Ser fram emot att få se den marschen mot tvättstugan. Kommer att påminna mycket om ”tomteverkstaden” vid jul då alla leksakerna glatt hoppar mot tomtens säck. Minus handdukarna då förstås.
Nuförtiden tar jag faktiskt paus, men det går undan däremellan. Och jag har helt enkelt fått vänja mig vid att torka av lite hjälpligt här och där och kanske bara dammsuga ett rum ena dagen och ta ett annat en annan dag. Jag gillar det inte kan jag ju säga, men det har blivit nödvändigt och jag tänker att kanske så närmar jag mig det där ”Budda-Qigong-master-läget” med hjälp av livet och vad det bjuder på? Och det är ju lite coolt.
Klart slut från Racermamman