Kategoriarkiv: Mammaskap

Ani MaL – YouTube

 

Teknisk ursäkt för att skryta lite 🙂

Melker Appel/AniMaL

Testar att lägga in sonens YouTubeklipp i min blogg. Är en ”proud mama” och skryter hämningslöst med mina barn och deras göranden. Men vad ska jag göra? Jag är ju så jävla förvånad, hur i allsin dagar gick detta till? Jag har ju fått så begåvade barn?!

Inatt skall jag gå och lyssna på AniMaL (Melker) när han rappar. Jag gillar inte rapp och det är alldeles för sent på dygnet för mig men det hör ju inte hit.

Allt gott/Lena

This is Kluster-rap! I’m AniMaL! And this is my brain!

Källa: Ani MaL – YouTube

”Paybacktime”

 

Hur blev det såhär?
Jag har upptäckt att jag har massor med ”egen tid” – härligt i och för sig. Men när hände det? Mentalt är jag kvar i ”för arton år sedan”, då jag var fullt upptagen med att försöka få in just sådan tid i tillvaron med små barn.
Idag har jag stora barn. Det har liksom smugit sig på, jag har inte märkt det. Jag märkte inte när de ”började sluta” att hänga i mina byxben för att påkalla uppmärksamhet, inte heller märkte jag när de började sova hela nätterna och längre på mornarna, inte heller när jag fick vara i fred på toaletten samt prata ostört i telefonen.

Helt nyligen fick jag höra…
– Mamma jag har mitt liv och du har ditt.

Hallå, vad svarar man på det? Står som en fågelholk och glor dumt på sonen. Tankarna snurrar – det är ju alldeles sant, det är dit vi vill nå med allt vårt beskyddande och tjat, målet är nått. Men varför känns det då ändå lite snopet och ”plötsligt”? Var jag inte beredd eller? Nä… inte på alla plan. Får lust att säga saker som…

– Ursäkta, men vem var här först?

– Jag ska tala om för dig att jag minsann ALLTID haft mitt liv. FRAMFÖRALLT alldeles för mig själv, innan ni anlände…

Så var det, men när jag tänker tillbaka på den tiden så undrar jag för det första vad jag gjorde med all tid?! Inte uträttade jag några stordåd. Nej det var nog lite tomt när jag tänker efter, så pass tomt att jag hade fullt utrymme att skåda min egen navel och dess ludd i en kanske lite för stor utsträckning. Nu menar jag INTE att de som inte har barn är navelskådare, absolut inte. Men jag var det, och mina barn har hjälpt mig att lyfta blicken från den. Faktum är att jag knappt kan se den längre men det har mer fysiska orsaker… fast när jag tänker efter så har pojkarna ett finger med i det spelet också. Magen var ju i alla fall hyfsat plan innan de huserade där i nio månader var.

Lena Appel ”Paybacktime”

Men jag drar på munnen när ungdomarna påpekar för mig att jag är efterhängsen och tjatig, som om det vore för mitt eget höga nöjes skull. Nej, det är kärlek. Och det är mitt förbaskade jobb, att informera om regler och villkor. Det är inte JAG som har formulerat och bestämt alla konstiga koder och sociala spelregler, jag bara förmedlar. Det är lite ombytta roller, nu är det jag som hänger i deras byxben (och kommenterar att de behöver tvättas), är vaken på nätterna tills de kommer hem (men jag leker inte med lego), och påkallar uppmärksamhet genom att ringa dem ”hela tiden”.
Jajamän… nu är det ”Paybacktime” jag tror jag ska börja banka på toadörren också, men äckla mig med toaborsten gör jag bara inte, där går gränsen.

Från att ha varit ockuperad dygnet runt, behövd, begärd, nödvändig har det långsamt fasats ut till att bli… motsatsen. Men kanske blir det ”plus-minus-noll” om några år? Då har vi jävlats färdigt med varandra och kan mötas som människor, förhoppningsvis i kärlek. Nä, nu ska jag ringa sonen och kolla så han köpt nya skor…

 

Allt gott/Lena

Dunder-mamman och andra superhjältar

 

Många superhjältar blir det…
I vår familj har många superhjältar passerat under åren. Givetvis Spindelmannen, Luke och andra hjältar inom rymd och riddarbranschen. Lika många kostymer har jag hjälp till att skapa. Mycket roligt. Sköldar, hjälmar och svärd (både laser och hederliga som har en egg) har tillverkats, mest av storebror. Jag har bistått med det textila och lite hejjarop.

Men det finns några superhjältar som är mina favoriter och som fortfarande nämns då och då. Och det är ”BlixtMelker” och ”ÅskPrimus”. Ja ni hör ju själva det finns liksom ingenting de här hjältarna inte klarar ut. Dräkterna går i röd/svart och Gul/violett. De består av de sötaste små långkalsonger med påsydda knävaddar, mantlar och tröjor med symbolerna, en blixt (naturligtvis) och kanske lite mer otippat, en sol.

Lena Appel. "I got the power"
Lena Appel. ”I got the power”

Det bästa med detta är att JAG fick också vara med. Hell Yes, här har ni ”Dundermamman”. Och det är fasen inte mycket jag bangar för…  så känns det just nu i falla fall. Jag stod mest och dundrade i köket och fäktades lite grann. Kostymen var inte helt utvecklad men det är ju inte för sent. Idag landade det här minnet i huvudet och jag kände mig precis som ”dundermamman”. Ville bara dela med mig av min känsla och kanske få lite tips på designen.

Allt gott/Lena

Sov-vecks-ränder

 

Vid den sena söndagsfrukosten eller brunchen om man så vill, påpekar yngste sonen vänligt att jag är väldigt rynkig. Och så spärrar han upp sina ärliga blå ögon (i ett försök att skapa rynkor i sin egen panna) och drar med fingret som för att känna på vecken. Mycket pedagogiskt, och det finns ingen risk att hans budskap inte når fram.

– Tack jag vet.
Säger jag lite trött och slår lite för hårt på ägget med skeden. Skalet har redan spruckit så det behövs egentligen inte. Då tittar han på min kind med en bekymrad min och säger…

– Du har ”veck-ränder” åt andra hållet på kinden också.
– Mmmm, det är för att jag nyss har vaknat och legat med kinden mot ett skrynkligt lakan.

Jag kastar inte ägget på min son och hotar att göra honom arvlös (ett mycket trubbigt hot, men det vet ju inte han). Nej, istället är jag glad att han, som har autism (och lite annat) ser och noterar omvärlden och vill kommunicera.
Så vi resonerar lite om hur det går till och jag får ett litet föredrag om hur hans öron varit röda när han vaknat. Vi konstaterar att det nog beror på att han vikt öronen mot kudden. Och samtalet fortsätter med en noggrann beskrivning av hur det går till när öronen blir ”vanliga” igen. Den här avhandlingen tar väldigt lång tid, det brukar göra det, för allt repeteras minst tre gånger. Och just idag är det ju ok, det är söndagsfrukost och vi har all tid i världen. Och jag hoppas att jag under tiden skall bli av med mina ”sov-vecks-ränder” så jag kan gå utanför dörren.

Lena Appel. "sovrynkor"
Lena Appel. ”sovrynkor”

Efter en stund skuttar sonen slät och fin (med marsipan-öron) ut genom dörren, inte en skrynkla där inte.
Jag funderar över sakernas tillstånd medan jag plockar in i diskmaskinen. Ser ett äpple som ligger i fruktskålen, ingen vill äta det, för det är alldeles rynkigt. Hejdar impulsen att hälsa.

Det tar allt längre tid för ”sov-veck-ränderna” att försvinna har jag noterat till min fasa.
Framtiden ser inte ljus ut på den punkten. Jag får skräckvisioner om att tvingas stiga upp kl. 04.00 för att sedan ägna timmar åt att med fuktkräm och massage försöka få bort vecken på kinderna efter örngottet. Kanske kan man använda en sån där vaskploppare? Och liksom med sug tvinga huden att släta ut sig. Vad heter det där tyget ”Bäck och bölja”… aldrig.
Den spänstiga ungdomstiden är förbi, numera är hela jag mer som en klump modellera. Men med skillnaden att min yta inte går att släta ut med några drag med fingret. Som en mardröm, men jag vågar inte nypa mig i armen, det skulle väl ta en dryg vecka innan det gick tillbaka.

Allt gott/Lena

Radioapparater och eremiter

 

Yngste sonen har sedan flera år tillbaka deklarerat tydligt och klart att han minsann är en eremit och enstöring.
Dessa epitet har han plockat från ”Sagan om Skrotnisse och hans vänner”. En av vännerna är eremiten Bertil Enstöring.

Serien är skapad av Lars-Åke Kylén och Jan Lööf. https://www.youtube.com/watch?v=AxyiFCkp4tA

Eremiten Bertil Enstöring är ju bara en person som vill vara ifred, något som sonen känner igen, och han älskar denna karaktär. Jag älskar också den här historien och andra böcker som vi läst genom åren med Jan Lööfs underbara illustrationer. Till skillnad från Bertil Enstöring kommer ändå sonen ut från sitt rum emellanåt för att äta eller socialisera om något som intresserar honom.  Och då är han mer som en radio hos Skrotnisse som avstängningsknappen ramlat loss på.

Det här med ”som en radio” brukar vi skämta om och det är förstås med kärlek och det vet han, för han myser lite och frågar pillemariskt…
– är jag som en radio nu? När han har avhandlat någon filmscen tio gånger (ingen överdrift). http://www.lenaappel.se/2015/11/17/tjuren-ferdinand-goes-duracell/

Jag tycker det är genialiskt av honom att ta rollen som ”Bertil Enstöring, eremit” och på så sätt förklara för både sig själv och alla vi andra runt om hur han fungerar. Och på så sätt skapa utrymme och tillfredsställa ett behov som han har. Att få vara för sig själv eller vila som man så vill.
Eftersom han har autism och ADD så har han mycket svårare att värja sig mot intryck från omvärlden. Det kan gälla ljud, synintryck, dofter och beröring. Han får fort nog. Och då måste hela han vila för att smälta och skapa kraft och utrymme för nytt. Helt rimligt.

Lena Appel. "Tvåstöring"
Lena Appel. ”Tvåstöring”

Jag undrar om inte vi ”normalstörda” ignorerar oss själva och vårt behov av att smälta och återhämta oss?  Sjukskrivningarna som gäller psykiska hälsan har ju skjutit i höjden enormt de senaste åren. Och tittar man på arbetsfördelningen hos vår befolkning är det kanske inte direkt ett mysterium.

De som har ett jobb jobbar sjukt mycket och orkar inte med belastningen längre. De som inte har ett jobb och som försöker ta sig in på arbetsmarknaden har en annan typ av stress. Båda situationerna är orimliga och skapar psykisk ohälsa.
Man säger också att diagnoserna för ADHD och Autismspektrum också skjuter i höjden?! Vad det beror på vet jag inte och inte heller om det är sant.

Men en sak är jag säker på och det är att det är de själar som landar hos oss och har ett funktionshinder eller ska vi säga annorlunda sätt att fungera. De är välsignade änglar som lite härligt ”sätter käppar i vansinneshjulen”.
De är våra guider och vägvisare i denna helt galna värld. Vi ”normalstörda” har tappat både kompass och riktning och behöver hjälp. Kanske inte tillbaka till tiden för ”Skrotnisse och hans vänner” men det tempot… det tror jag på.

Tänk om det gick att dela på de jobb som finns och jämna ut de olika typerna av stress, och skapa en känsla hos alla att de behövs – lagom mycket.  En balans mellan radio och eremit.

PS. Sonen har nyligen skapat ett nytt epitet – alldeles själv. ”Tvåstöring”.

Detta för att kunna få plats för flickor i sin värld. Kreativa underbara unge 🙂 DS.

Allt gott/Lena

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

Sen ska jag gå hem…

 

Jag lär mig varje dag.
Lite plötsligt bestäms att yngste sonens klasskamrat från särskolan ska komma på besök och hänga lite. Mamman ska följa med och jag får en stund tillsammans med en kvinna som är i samma situation som jag. Hon är så klok och lugn, och vi har mycket att prata om, och jag känner ett stort stöd i att veta att det är fler familjer som kanske inte kan sköta allt precis ”som det skall skötas”.

Vi har ett element av avvikande i vår vardag som liksom puttar allt ”normalt” lite åt sidan så det blir liksom inget som är riktigt ”normalt” – vad det nu är. Bägaren är hela tiden halvfull, och vi får skapa lösningar som i ”normalstörda” familjers ögon inte alltid skulle prisas.

Men vilka perspektiv vi får!
Vi kan ju lämna hela ”facit” i soptunnan för det funkar ju ändå inte. Och får ju faktiskt möjligheten att göra egna… ska vi säga ”formsydda lösningar” Inte för att vi är ovanligt kreativa eller så, utan för att det helt enkelt är nödvändigt. Det kräver sin energi men det är ju också en rikedom. Och ett fritt arbete om man säger så.
Vi har inga mallar att hålla oss till utan får uppfinna allteftersom.
Vi som är föräldrar till barn med särskilda behov är faktiskt som ett jättestort forskarteam som egentligen borde få feta forskarlöner om ni frågar mig.

Våra ungdomar sitter och kollar på film och sonen är så uppspelt så han mer hänger i taket. Men lyckliga båda två och hjärtat svämmar över när jag ser dem sitta där tillsammans med popcorn och läsk. ”Minions” är filmen (vilket jag tycker är ett utmärkt val).

Lena Appel. "Sen ska jag gå hem"
Lena Appel. ”Sen ska jag gå hem”

De bara är.
Ärliga och rakt fram. Det finns inga dolda agendor eller saker att dölja. Kompisens absolut underbara kommentar. Precis när mamman och kompisen kommit innanför dörren och vi har hälsat och hängt av ytterkläderna säger hon…

– Sen ska jag åka hem.
Sonen ser och hör, och inte med en min visar han att han tycker denna kommentar är stötande eller på något sätt konstig. Vilket den ju inte heller är. Han skulle mycket väl kunna sagt det själv eller typ…

– Sen ska du åka hem.
Erkänn – hur många av oss ”normalstörda” tänker inte just precis det när vi kliver in hos vänner på middag?
Och vi har vänner som ”aldrig går hem”. Men säger vi något? Aldrig i livet, hellre sitter vi där och leds till döds än att ”förolämpa” någon. Men vilken är det största förolämpningen egentligen?

Nu går allting jättebra och de umgås och sedan åker de hem precis som det är sagt. Alla nöjda och glada. Det blev precis lagom, i alla fall nästan. Knackar på dörren till sonens rum där det är oroväckande tyst- och mycket riktigt, han har somnat med fjärrkontrollen i handen, men ser väldigt lycklig ut. Jag säger bara…

– Borta bra men hemma bäst.

Allt gott/Lena

Ska ni lukta på glöggen?

Jul jul strålande jul…
ja inte riktigt ännu. Men det är den här tiden jag tycker är allra bäst – den innan jul.  Det är mörkt och allt glittrar så bra då. Vi liksom många andra har en annan familjekonstellation än kärnfamiljsupplägget på grund av skilsmässa. Positivt är att nu finns det extrapappor och mammor, far och mormödrar, Men det är många som ska fira och på olika ställen och tider, julen dras liksom ut och det går inte att göra som tidigare.

Förr var jag väldigt sträng – granen skulle icke kläs förrän dagen innan julafton, då skulle också skinkan griljeras och tusen andra saker hända. Det blev väldigt stressigt, så nu börjar jag jula tidigare jag tycker jag är ursmart för då får man ju mer av förväntansbiten och den är ju bäst.
När julen kommer är den vips över och då är den verkligen SÅ över.

Då har glittret mattats och amaryllisen vält, och man sitter där med marsipansmulor i mungipan och tänker ”har de här mysbrallorna OCKSÅ krympt” och sneglar mot badrumsvågen.

När jag var liten så var min farmor jultomte och vi firade hemma hos mormor. Farmor var bra som tomte så bra att jag var ganska gammal innan jag fattade att det var hon som klätt ut sig, exakt hur gammal ska vi inte gå närmare in på.
Helst skulle jag vilja att det vi ser på julafton från tomteverkstaden skulle vara en prisbelönt dokumentär. Jamen vem vill inte kunna måla utemöblerna med rutig färg, eller bara vara i den där färgglada och varma miljön med musik och sång?

Det tycker yngste sonen som har autism också. Emellanåt upplever han världen och verkligheten som väldigt jobbig och han sa en gång:
– Mamma jag önskar att vi var tecknade och levde i en aminerad film istället.
Jag förstår honom så väl.
Jag förstår också äldste sonen som har sin sagovärld som han gärna vistas i – Lajv-världen. Vi har tillverkat många klädesplagg och letat prylar på secondhand till olika karaktärer, tidsåldrar och miljöer. Sedan ger han sig ut i Katrineholms skogar och är någon helt annan i någon helt annan värld ett tag.

Lena Appel. "Det var väl ändå en välsignad jul"
Lena Appel. ”Det var väl ändå en välsignad jul”

I vår familj har vi en absolut favorit i juletid och det är Karl-Bertil Johnssons julafton. Hela familjen sitter som ljus, och under resten av året dyker repliker upp, som ”du får inte se hur filmen slutar” eller sa o sa, det var ju min tallrik”. Jag sänder en tacksamhetens tanke till Tage Danielsson i sin himmel och till Per Åhlin som fortfarande gör fantastiska teckningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Häromdagen letade vi fram barnböcker som sönerna sedan länge växt ifrån. För att genom en organisation förmedla till barn som inte har det lika bra som vi.
Det blev en mysig stund, med både nostalgi och skratt.  Många böcker var helt sönderlästa och funkade ju inte att ge bort.
Men många böcker var som nya och det kändes så bra att stå där med tonåringarna och slå in fina paket.

Plötsligt säger yngste sonen;
– Nu är jag som Karl-Bertil, jag tar från de rika och ger till de fattiga…

Och då fick jag… hans ömma moder något religiöst i blicken…
Kanske inte precis men något liknande. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna de här två underbara pojkarna, men stolt, glad och mycket, mycket tacksam det är jag.
Och jag önskar en God jul och ett sagolikt och tecknat 2016 …ska ni lukta på glöggen…?

Allt gott/Lena

Tjuren Ferdinand goes Duracell

Tänk att syskon kan vara så olika?! När jag tänker tillbaka på småbarnsåren så minns jag…

Nr 1 var som en DURACELLKANIN – utan avstängningsknapp. Så jag fick bra motion vilket var jättebra. Jag hade växt med mamma-uppgiften kan man säga… säkert 15 kilo.
Nr 2 var mer som TJUREN FERDINAND. Jag frågade Ferdinand ska du inte leka med de andra barnen.

– Nej jag sitter hellre här helt tyst och prasslar med några löv och brödpåseförslutare.
Rena svenska julafton. Å en a sidan den galna hackspetten som sabbar för Kalle Anka å andra sidan Tjuren Ferdinand.

Jag är mer som Tingeling? Kort, bitter och ego.
Närå jag bara skojar. Men allt har förändrats jag har blivit tjockare och barnen har bytt roller. Tonåringen varken rör sig eller hörs (läs Ferdinand med hörlurar) Lillebror har ”vaknat”. Visserligen kvarstår hans specialintressen likt Ferdinands blomfixering. Men han är mer utåtriktad idag (läs ”hackspettstal”).

– Är din son autistisk?
– Nej, men han har autism.

Skillnaden tycker jag är viktig, jag lärde mig detta för många år sedan när jag gick en kurs för föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Den hölls av en fantastisk kvinna. Hon heter Monica Jeal Söderberg och har stor erfarenhet av ämnet.
Hon förklarade att man inte ÄR handikappad, det är något du blir om du inte har rätt hjälpmedel.
Det var ett ljus som gick upp för mig. Så självklart och ett så mycket bättre sätt att se på saken. Om jag ser dåligt och inte har glasögon blir jag handikappad, annars har jag bara rätt och slätt dålig syn.
Man är inte sin funktionsnedsättning, det är något man har. Det är inte en identitet, lika lite som att man skulle vara sitt benbrott.
Dessutom är det ju så krångligt att funktionsnedsättningarna ter sig olika för olika individer. Så det där med att tro att man har koll bara för att man fått en diagnos, är bara att glömma, det enda som gäller är att som med ”normalstörda” människor – lära känna personen.

Vi sitter och fikar, sonen nyss hemkommen från särskolan där han går i åttonde klass.
Och den här terminen har han börjat gå till och från skolan alldeles själv. Jag behöver väl inte säga att alla inblandade är mycket stolta, allra mest den lille ungdomen som växt enormt. I hemlighet har jag varit hysteriskt orolig och rädd för att ha satt ribban för högt. Han har autism och en utvecklingsstörning samt ADD. Det är vanligt att man får flera kort på hand när det väl delas ut funktionshinder. Några av mina funktionsnedsättningar är dålig syn, högkänslig personlighet och obefintligt lokalsinne.

– Mamma du jobbar med att alla ska vara lika mycket värda säger sonen helt plötsligt.
Jag blir helt rörd och hjärtat blir så stort att det knappt får plats och jag vill bara krama honom hårt. Men det går inte för det tycker han inte om. Jag känner en sådan tacksamhet, han förstår ju vad jag gör. Och det är ju han och hans bror som gett mig detta uppdrag som jag brinner för. Så jag försöker dölja att jag är rörd till tårar (för det kan missuppfattas) och säger hurtigt,

– Precis älskling, det är precis det jag gör.
När någon får veta att jag är mamma till ett barn med autism brukar jag få frågan om han pratar? Det kan ju annars vara vanligt att man inte har ett talat språk med autismdiagnos. Och jag tror att många har typer som ”Rainman” som bild av autism. Och det är ju inte så konstigt. Men tyvärr kan vi inte skryta med några extraordinära egenskaper som tändsticksräkning här. Bara ett ovanligt stort hjärta. Så jag tvingas bryta sönder bilden och säger som det är, ”han pratar precis hela tiden”

Lena Appel: Prata hål i huvudet
Lena Appel: Prata hål i huvudet

Det är som en radio utan avstängningsknapp.
Där det rullar ca fyra olika inslag i loop, dygnet runt. Dessa kan bytas ut ibland då något nytt specialintresse seglar upp på topplistan, ingen är lyckligare än jag när det händer. Vanligtvis är det film och olika karaktärer från dem som avhandlas. Hemma, i bilen, på Coop, han går bredvid mig och avhandlar det ena efter det andra och det kan vara mycket svårt att få en syl i vädret. Och vi brukar skoja om det. När han har sagt samma sak åtta gånger på raken brukar jag mima och låtsas att öronen ramlar av. Och då kan han hejda sig och le och fråga ”är jag som en radio nu?”

– Ja älskling, nu har du sagt det där åtta gånger så nu får du prata om något annat en stund.
Och då gör han det eller så går han och tittar på film eller spelar spel. Men ibland så har vi också samtal. Det är när det är lugnt och han har energi över. Ofta på skollov och helger blir det utrymme till det. Då kan han fråga mig om sakerna jag gör i ateljén eller berätta något mer personligt.

Hans språk är fascinerande. För han kan använda ord och ordningar på ord som värsta estradpoeten. Så ibland blir det lite språkförbistring eftersom han också kopplar ihop uttryck och händelser från filmer som inte alltid är begripliga.

Som häromdagen när han spelade upp en scen och skrek ”skämda musslor” och jag frågade vad han menade.

– Jamen det betyder ju när skeppet inte kan landa

”Jahaja…” här fattar jag ju ingenting och det ser han och blir väldigt irriterad på mig. Det är så det är det spelar ingen roll om tonåringen är ”normalstörd” eller har diagnosen autism, som mamma är du lika korkad i alla lägen. Tjingeling!

Allt gott/Lena Appel

De sjutton årstiderna.

Jag är inte bara konstnär jag är mamma också.
Jag har nu sjutton-och-ett-halvt års erfarenhet av mammaskapet. Ganska hyfsat tycker jag. Ändå känner jag mig inte riktigt varm i kläderna?! Borde man inte det efter den tiden?Jag menar i vilket annat yrke som helst skulle ju detta räknas som goda arbetslivserfarenheter, jaa nästan en professur rentav. Hej jag heter Lena Appel och är professor i moderskap. Kanske det är att ta i men bra nära tycker jag. Men så är det inte, i alla fall inte för mig. Jag känner mig bara mer och mer osäker i min roll.

– Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Den kommentaren fick jag av en kvinna, jag minns exakt det var på en vernissage jag hade. Jag var på ”hemmaplan” och ställde ut på konsthallen i Sandviken, Gästrikland.  Äldste sonen var då ett år. Och hon som var en gammal klasskamrat hade haft vänligheten och den mycket goda smaken att komma dit. Roligt att prata med gamla vänner och hon hade redan varit mamma ett tag och ”låg lite före”. När hon sa det där tänkte jag;
”Mäh, det kan ju inte vara möjligt” Och jag avfärdade hennes kommentar. Kanske tänkte jag som så att;
”det måste ju liksom bli lättare med åren, man får ju erfarenhet och växer in i rollen, nu är jag ju nybörjare”. Jag minns inte om jag tänkte så men det är mycket möjligt.

Nu visade det ju sig att hon hade rätt. Att mitt (som jag tycker) helt logiska resonemang borde stämma. Gör du något tillräckligt mycket, så blir du om inte bra, så i alla fall bättre på det.
Men nej. Så enkelt har naturen inte ordnat det. Utveckling! Det är det som är problemet. De små liven utvecklas, det hade jag inte räknat med. Livrädd för att inte göra det rätta frågade jag alltid sköterskan på Barnavårdscentralen om allt. Varför skriker han hela nätterna? Varför äter han inte? Varför äter han hela tiden? Varför varför…? Den tålmodiga och mycket vänliga sköterskan sade nästan alltid samma sak;

– Det är en fas, var inte orolig det går över.
Skönt, alltså ingen katastrof eller något farligt. Något lugnad jobbade vi oss igenom ”fasen”. Så fortsatte det, i förskolan likadant, de kloka pedagogerna förklarade på samma vänliga och lugna sätt, det är bara en fas, det går över.  I skolan, gymnasiet… det är faser till höger och vänster. Treårs, sexårs, sjuårs, förpubertet, pubertet, tonår, frigörelse det finns säkert fler. Så fort jag fått kläm på fasen vi just nu var inne i, byttes den ut! Så taskigt! Precis när jag lärt mig reglerna, ändras de! Vem och i vilket sammanhang skulle man acceptera det? Men i föräldraspelet är det bara att tugga i sig.
Just nu är det den senare Tonårsfasen. Eller även kallad jag-är-allvetande-och-har-knäckt-hela-livskoden-och-behöver-inte-lära-mig-något-mer-fasen.
Svårt att bemöta, eller hur? Det faller liksom redan där, eftersom jag ju inte har något av värde att säga, och vet mycket, mycket lite om precis allting. Risken finns ju att han faktiskt inte lyssnar? Men skam den som ger sig. Det finns ju sms.

Då slutar det ofta med att mina ord HAR mottagits men omedelbart returneras med etiketten ”du-klankar-bara-ner-på-mig”. Där brukar jag faktiskt rannsaka mig själv och verkligen fundera igenom om mitt förslag på att läsa läxorna, plocka upp kläderna från golvet (här är risken stor att han hunnit växa ur en del) bräcka loss dricksglasen med intorkad läsk från skrivbordet, eller lägga tvätten i tvättkorgen kanske är en kränkning som förstör hans självkänsla.

Lena Appel: Tonårsmamman
Lena Appel: Tonårsmamman

Känner mig osäker här. Men å andra sidan så kanske man kan vända situationen till något positivt och helt sonika slänga in några potatisar i tonårsrummet och några veckor senare skörda färskpotatis. Eller utvinna nästa generations penicillin, den där som kommer ta kål på de resistenta bakterierna.
Jag och min man var på bio igår och tittade på filmen The Martian,http://www.imdb.com/title/tt3659388/.

Där jag fick heta tips av Matt Damon, som bland mycket annat lyckades odla potatis på Mars, samt karaktärsfast hålla en diet som vilken hängiven fitnessmänniska som helst skulle avundas. För min del krävs det nog minst att jag skulle, likt Matt, bli strandsatt på en öde planet för att kunna hålla en liknande diet. Eller kanske skulle jag ändå bara mula i mig allt frystorkat och sedan gråtande lägga mig i fosterställning i något hörn av rymdstationen och invänta döden.
Men potatisodlingen känns ju som en lätt match. Jag tror inte ens tonåringen skulle märka något, och om jag skulle upplysa honom om att det gröna som växer där borta vid datorn, mellan papperskorgen och fjolårets urdruckna julmustflaska är potatis, skulle han bara säga…

– Jag vet.
Så är det. Vi fasar oss igenom livet. När vi tror att vi har koll, kommer något nytt. Vi får kanske se det som årstider, fast nya sorter hela tiden. Kanske lite mer som på Mars? Men vad vet jag?

Allt gott/Lena Appel