Kategoriarkiv: Lilla världen

Rapport från en trädgård

Jaha så har det varit Kristihimmelfärd och med den röda dagen så blev det hux flux en riktig långhelg, eftersom det fredagen blev en liten fin klämdag. Vilka underbara dagar. Jag är sjukt tacksam för värmen, solen och de ljumma vindarna som jag har och min familj har sugit i oss och njutit ohejdat av.

Lena Appel. Vår ekorre har äntligen vågat sig fram till foderautomaten.

Vår ekorre (titta noga ovanpå foderautomaten) där sitter den och förstår inte ännu att så länge hen gör det kommer det inte gå att nå nötterna bakom glaset, to be continued.

Lena Appel. Fiskarna simmar i pollensmetigt vatten.

De stackars dammfiskarna har det pollendammigt just nu – ser ut som de simmar i rabarberkräm, hoppas det inte känns lika hemskt som det ser ut.

Lena Appel, Syrenös

Syrenerna verkar inte påverkade vare sig av foderautomater eller pollen – de öser på, det är som en fantastisk dimma av syrendoft i trädgården, alla är lite halvhöga.
Trots missbruket har vi lyckats grilla flera gånger och hängt i hängmattan, slappat på verandan och spelat spel, samt gjort en utflykt där vi fann en padda som ville följa med hem till dammen. Sagt och gjort… så nu får vi se vad hen hittar på.

Allt gott/Lena

Jotack det rullar på!

 

– Tjena hur är läget? – Jotack, det rullar på.
Så hör jag mig själv säga ibland, men var jag har fått det ifrån vet jag inte. Det är ju ett ganska undvikande svar, rullar på… vadå, vad är det exakt som rullar? Om man ska bli sådär lite bokstavlig…

Jo, jag kan tycka att jag börjar få stora möjligheter att faktiskt kunna rulla snart . När jag har en dålig dag och tittar mig i spegeln – fast det skulle jag inte benämna ”rulla på” egentligen…
Att det rullar på ska väl betyda att det är ok. Eller i alla fall att man står ut och absolut inte orkar prata om det som kanske är lite kantigt just nu.

Lena Appel, ”jotack det rullar på”

Att det rullar på kan vara att det mest basic fungerar.
Typ vi äter, och kommer iväg till jobbet  o skolan. Det kan vara nog ibland – speciellt såhär års.

– Nej tack vi tar bara Basic utbudet den här månaden, äta – sova – skita. Återkom senare i vår, så får vi se om vi orkar uppgradera utbudet.

Lena Appel. ”Draghästen”

Att det rullar på kan vara Den lilla ”Livs vagnen”
En metafor för livets gång och vår utveckling. Ibland är det ju riktig fart, sådär så man knappt vågar titta, mest bara sitter och håller i sig krampaktigt i kanterna för att inte ramla ur. Då svarar man inte överhuvudtaget på frågan ” tjena hur är läget”. Möjligtvis vrålar man bara rakt ut och rasar förbi.

”Livs vagnen” kan ibland tappa ett hjul, då står det helt still. Eller knaggla på långsamt och trögt ibland får man gå ur och dra själv. Då svarar man inte heller att ”jorå, det rullar på”.

Det är nog när underlaget är ganska gropigt och hjulen är fyrkantiga men det är ändå lite nedförsbacke som jag svarar – Jo tack det rullar på…
Lite skakigt och snett – men det går framåt.

Trevlig resa/Lena

ta en skumtomte till… snart blir det ljusare igen!


Vi kan väl gå i ide som muminfamiljen gör? Undrar sonen.
Vi pratar om det här varje dag såhär innan jul. Han är verkligen trött, somnar i soffan när han kommer hem från skolan. Jag håller med honom, skulle mer än gärna ligga där. Istället gäspar jag käkarna ur led, och så tårarna sprutar. Känner mig och är nog oroväckande lik en zombie i det läget, en sådan som precis ska tappa underkäken och ena armen.
Jag går på vilja och rädsla för att inte passa in i flocken, och laddar ljus från alla elljustakar och ljusslingor i trädgårdarna. Fanns inte julen med alla ljus och förväntningar skulle väl alla lägga sig ner och självdö av tristess och D-vitaminbrist.
Tänk om julen egentligen kom till för att undvika massdöd eller ”ide-revolution”? Jesus födelse kanske bara är ett hittepå för att skapa något som gav lite ljus och hopp?
Att gå i ide låter ju lockande sådär först. Men det dyker ändå upp frågor. Toalettfrågan. Vad händer om jag vaknar mitt i, som Mumintrollet gjorde? Maken lär ju snarka extra grovt med långa andningsuppehåll och då kommer jag inte att kunna somna om, och hamnar alltså i något slags limbo, för vi bor ju tyvärr inte i Mumindalen.

Lena Appel.

Jobbet räknar ju inte med dig, så dit kan man ju inte gå. Där måste det väl vara någon slags ”ide-vikarie” som tagit över sysslorna tills man vaknar enligt avtal.
Sonen hävdar att man vaknar i början av mars då våren börjar, men jag tycker att det vore lika bra att ligga kvar till i början av april, minst!
Mars är ingen vårmånad, det är en ”vänt-månad” dubbelt så lång som resten. I almanackan står det att den har trettioen dagar men känslomässigt är det åtminstone sextiotvå, med några lördagar utbytta mot måndagar.

Så att sova till april känns smartare och man vaknar till en händelserik månad som bjuder på omväxlande snöstorm och vårtecken.
Alternativt så knarkar vi vidare med D-vitamin och skumtomtar, och stirrar in i granens glimrande värld likt en Surikat som solar samt tittar långt på grannens ljusslingor i tujan, och likt Hattifnattarna laddar ljus och energi. För snart blir det ju ljusare igen.
Allt gott/Lena

Sangtalussior och Friskdomar

 

”Jag har fått en friskdom – den kommer av kärlek.”
Ja precis så sa sonen idag. Jag tänkte att ”du är ju magisk kära människa”. Egentligen är vi alla magiska, det vet vi – med hjärnan och förståndet. Men om vi också kunde få den insikten i magen och hjärtat.  Liksom känna det ända in i själen och ut igen. När vi når dit, tror jag att taskiga kommentarer och annat skit inte förekommer.

Lena Appel, ”Sangtalussia”


Om vi kunde älska oss själva – precis som vi är.
Skitsvårt – jag vet. Men ibland har jag fått en liten glimt av insikt – vilken kick det är 🙂 så med kärlek kan vi få ”friskdom”. Här tycker jag verkligen att ”Fake it until you make it” känns meningsfullt – sprid ditt ljus inåt och utåt, åt höger och vänster, upp och ner, fram och tebaks och hit och dit…

Allt gott/Lena

Bokstavligt talat

 

Jag vet ju att vissa sätt att säga saker inte fungerar.
Men det slinker med lite otydliga formuleringar lite nu och då. Så länge det inte skadar så är det väl ok, det kan bli ganska roligt. Många av våra medmänniskor tolkar saker du säger bokstavligt, min son ingår i den gruppen.

Du kan liksom inte säga ”Släng ett öga på det där”
– det kan innebära djup ångest och en högljudd och tydlig vägran att pilla ut sitt eget öga och slänga det på något. Någon gång sade jag ”ge mig din hand” varpå sonen förskräckt stoppade ner båda händerna i jackfickan och förklarade att för det första var det hans hand och för det andra tänkte han inte ta loss den.
Det där är ett tag sedan och han var mindre då, idag vet han att jag inte menar att han ska pilla ut sitt öga och hålla det på något.
Jag har också vant mig av i viss mån att använda den typen av uttryck. Men det dyker upp nya. Just nu är vi i kalastider. Sonen fyller år och han ska bjuda sin klass på kalas. Han pratar och planerar hej vilt och vi diskuterar om vad han ska bjuda på och vad som ska hända.

Lena Appel "Kreatorsvisioner" KKN Sörmland.
Lena Appel ”Kreatorsvisioner” KKN Sörmland.

Det är väldigt likt andra situationer som jag befunnit mig i. Jag tänker på andra planeringsmöten. I någon förening eller på jobbet. Då det skall spånas och ”brainstormas” om möjligheter och idéer, är alla engagerade och mycket kreativa. Men när sedan arbetet ska fördelas för att faktiskt genomföra alla fantastiska idéer är engagemanget inte fullt lika sprudlande. Samma sak gäller tonårssonen och jag säger:

– Det är viktigt att vi gör inbjudningskorten till ditt kalas nu, annars kanske det bara rinner ut i sanden.

– Det ska inte rinna iväg till sandstranden och svalka sig, det ska stanna här.

– Vad menar du.

– Kalaset ska stanna här.

– Ja, naturligtvis, jag menar bara att det är bra om vi skickar ut inbjudningskorten i god tid så att kompisarna kan förbereda sig.

Jag kan ju inte låta bli att skratta, ett kalas som hasar ner till stranden… jag menar HUR ser det ut? Ja det är frågor vi kanske aldrig får svar på. Men inbjudningskorten är gjorda och levererade och jag tror att det kommer att bli ett fint kalas på söndag – jag menar ”sjuttiotals-disco” vem vill missa det?

I Feel Love, Donna Summer

Allt gott/Lena

Ta kommandot – fantisera

 

Nu citerar jag min son:
”Man får en önskan, man säger till någon att den är så vacker. Då är det lättare i fantasierna att se att den vill kramas jämt och vill ge en puss jämt.”
”Det är mycket lättare än i verkligheten, då är det är lite mer viktigt och man får se vad den gör. Den som man har gett får välja själv.”
Slut citat.

Alltså om du fantiserar så kan du själv välja hur det går, men i verkligheten får man vänta och se.
Vi står i köket och jag lagar mat och sonen står bredvid och filosoferar. Han är underbar och jag älskar när han resonerar med mig om olika saker. Han har ofta kloka aspekter på saker bara jag orkar lyssna till slut. Men det kan ibland vara lite svårt när jag är stressad, trött eller bara måste hacka lök.
Men när jag fattar att det är NU han berättar och att det inte kommer något SEN. Tillfället försvinner, det kommer inte tillbaka. Och ibland kan jag lägga ifrån mig kniven (det där med att kvinnor kan multi-taska är bullshit, bara smicker för att vi ska vara duktiga idioter) och lyssna på vad han säger och jag blir alltid klokare. Han får mig att tänka nytt, och tankar och erfarenheter som jag ”arkiverat” tvingar han mig att rota fram igen och betrakta i ett nytt ljus. Mycket hälsosamt och uppfriskande.

Som just det där att fantasier kan vi styra. I dem kan vi lyckas med vad som helst, vi får kärlek tillbaka av den vi själva älskar, vi vågar det vi inte törs och vi har alltid svar och lösningar på allt.

Lena Appel, "Fantasier"
Lena Appel, ”Fantasier”

Jag funderar ibland varför vi fått möjligheten till fantasi? Har en leopard fantasi? Det vet vi inte. Men som människa så kan jag i alla fall ofta känna att verkligheten blir just ”viktig” och ibland alltför tung och då är ju fantasin ett väldigt bra verktyg för att liksom ”lufta” och skapa en distans som kanske gör att man på ett bättre sätt kan hantera ”den viktiga verkligheten”. Antingen genom att man får idéer eller bara en stunds vila. Här är ju våra konstformer odiskutabla liksom vanligt hederligt dagdrömmeri. Så jag slår ett slag för fantasin. Om vi tillåter oss att inte ta upp mobilen nästa gång vi väntar, kan vi istället stirra framför oss och försvinna i fantasin där allting är möjligt, no limits.

Allt gott/Lena

”Tidshybris”

 

Det där med tid.
Igår var jag och sonen på habiliteringen för att se om det finns någon bra hjälp att hålla reda på tiden. Han var mycket entusiastisk eftersom han älskar historia och hoppades att vi skulle prata om sjuttiotalet som är på tapeten just nu. Jag förvarnade honom att kanske blir det inte riktigt så kul. Det blev mer Vi pratade om dagar, månader, timmar, sekunder mycket kortare tidsformat.

Jag blir så imponerad av min son när han (trots sin besvikelse) noggrant räknar upp alla månader – ändrar ordningen några gånger så det till slut blir alldeles rätt. Han får frågan vilka månader som hör till vilken årstid och den vänliga specialpedagogen får en utförlig beskrivning av varje månads egenskaper. Här duger inte sommar, vinter osv. Nej ordentligt ska det va, ”sista-sommar-och-början-på-höst-månaden” är augusti. Jag kan också nu upplysa om att”Mars är den första vårmånaden – men inte särskilt mycket”. Är benägen att hålla med (tycker inte att april brukar sköta sig heller).

Lena Appel. "Årshjulet" en visualisering över ett år.
Lena Appel. ”Årshjulet” en visualisering över ett år.

Han har också färger på dagarna och kan klockan även om han inte vill. Igår förstod jag att han blir stressad av den, det är inte det att han inte förstår upplägget utan han gillar inte grejen.

Vi blev visade en app. För mobil och padda, som fungerar som en almanacka men med tillägget att man kan lägga in bilder och ljud för varje punkt samt en ”avcheckningsknapp” som hjälper till att komma ihåg att man faktiskt HAR gjort det eller det.

Jag märkte hans ointresse och han tyckte att det hela var ”löjl” alltså löjligt. Men jag blev däremot väldigt intresserad, precis en sådan skulle jag behöva. Nu har jag en analog pappersalmanacka i A5-format med en vecka per uppslag. Där för jag in när jag ska jobba, deadlines, barnens aktiviteter, och jag försöker hålla någon slags fördelning och inom rimlighetens gränser.

Lena Appel. "Tidshybris"
Lena Appel. ”Tidshybris”

Så länge alla är friska, inga större avbrott eller oväntade händelser inträffar brukar jag kunna hålla ganska bra koll. Sätter stora kryss och färglägger så mitt stressade jag inte ska lägga in ytterligare något möte där det redan finns en annan aktivitet. Men livet ÄR ju avbrott, sjukdomar, stopp-i-toaletten, PMS, och tusen andra saker. Alltså blir min almanacka fylld på ett mycket märkligt sätt, som om det bitvis fanns ett parallellt universum, där det också går bra att boka upp diverse. Det skulle den här appen aldrig tillåta – varningslampor och meddelandet ”Varning TIDSHYBRIS” skulle blinka och ljuda.

Så det är jag som behöver det där tidshjälpmedlet, inte min son. Han försätter sig inte i sådana här situationer. Han säger lugnt att han ”inte har tid” eller att han ”måste vila” och det är sant. Jag önskar bara att jag också kunde äga den självklara självbevarelsedriften, men tack och lov har jag ju honom som vägledare och guide, plus att jag ska försöka sno åt mig hans hjälpmedel.

Allt gott/Lena

Yes – nytt liv!

 

Jag lever tillsammans med en man som heter Ronny, och som gillar att spela spel. Då menar jag framför tv-apparaten och med en handkontroll (som ser ut som Darth Waders bäbishjälm).
Där på skärmen styr maken sin avatar och rör sig i allehanda märkliga miljöer beroende på spelet. Det är väldigt ofta ”apokalyps-läge” i de där spelen. Efter ”jättebomben”, efter ”superinvasionen-av-rymdisar”, favoriten ”zombier-i-massor” eller det hederliga ”hej nu krigar vi igen”.

Han är ivrig som ett barn när ett nytt spel kommer och dryftar det med äldste sonen som är den enda som förstår honom.  Jag har lite artigt försökt att lyssna på hans utläggningar om hur det fungerar, har suttit bredvid i soffan och fått förklarat regler och att man ska samla saker och liv?!

Lena Appel "kontrollen"
Lena Appel ”kontrollen”

Allt går ut på att roffa åt sig och stressa runt i fula och äckliga miljöer. Man kan dö väldigt många gånger och kommentarerna kan bli något märkliga.

– Helvete, där dog jag.
(Kan detta måhända vara en kommentar man hör ofta i dörren hos Sankte Per?)
– Yes, nytt liv! Nu kör vi.
(motsvarande port för reinkarnation?)

Även om jag är intresserad av livet och allting så fångas jag inte av de här spelen. Men det blir stor underhållning när jag knackar på hos maken som varit borta länge. Öppnar försiktigt dörren för att i skumrasket se honom halvliggande, sovandes med en ”durrande” kontroll i handen, och på tv-skärmen någon avatargubbe som ligger och ”går” mot en vägg i något skumt kvarter.

Maken vaknar och blir förtvivlad, han har somnat men spelet har fortsatt, och han har i den virtuella världen blivit rånad på alla små liv, erfarenheter, skills, handgranater, eldkastare, skor, fordon och mediciner. Så han har bara sina kalsonger kvar.

– Fan, jag somnade nu får jag börja om från början.

Lena Appel. "Askul"
Lena Appel. ”Askul”

Jag skrattar så jag skriker (han med) han är virtuellt utblottad, hejdlöst roligt faktiskt. Och jag tänker att det är ju skönt att jag slipper vakna varenda morgon och börja om från början. Det materiella vet man ju aldrig, men de erfarenheter jag har samlat hittills i livet har jag kvar trots att jag somnar, tack gode gud!

Allt gott/Lena

hej-kom-och-hjälp-mig

Sitter här och försöker logga in och faktiskt komma med i den kurs jag blivit antagen på hos Umeå universitet. Allt sker digitalt eftersom det är på distans. Detta är ju en fantastisk sak och skapar ju möjlighet för många fler att förkovra sig.

Allt kommer säkert att ordna sig och jag kommer att skratta gott åt mig själv och min nybörjar-förvirring som är total.
(Hoppas jag i alla fall skrattar hysteriskt)
Men jag måste skriva av mig något av den monumentala frustration som jag just nu känner efter att ha med jämna mellanrum under flera DYGN försökt att skapa rätta inloggningar och lösenord till vad som känns som trettiofem plattformar och portaler.

Lena Appel. "Jura-webb"
Lena Appel. ”Jura-webb”

Jag känner hur fjällen växer ut, hornformationer skjuter ut på olika ställen och naglarna förvandlas till klor, jag får vassare tänder och en fruktansvärd andedräkt. Aha hon är arg, hon förvandlas till en drake. Höhö… Nej det är värre än så, jag har både fysiskt och psykiskt (kanske även andligt) blivit en dinosaurie, inte ens en cool Tyrannus Rex, nej mer som en sådan där långsam tjock med flärpar på ryggen. Dum, efterbliven, icke-up-to-date, analog-amöba, hej-kom-och-hjälp-mig jag har inte varit med i matchen alldeles för länge – FORNLÄMNING.

Ska mina studier gå i stöpet för att jag inte klarar av att hantera nätplattformen???!!!!!

OK, jag tar på mig att jag är allt ovan, men det är fan inte rättvist. Även om jag råkar ha mina rötter i den analoga-jura-perioden.

Jag krafsar vidare på tangentbordet med mina stela ”tassar” eller vad det kan kallas och försöker med de små grisögonen förstå instruktionerna som så generöst har formulerats i flera A4-sidor. Som tur är har jag en 3D-skrivare så jag kan få ut dem i runskrift. (Nää nu ljög jag igen). Håll tummarna för mig kära vänner – jag vill så gärna lära mig något nytt.

Allt gott/Lena Appel