Kategoriarkiv: Kroppen och hälsan

ta en skumtomte till… snart blir det ljusare igen!


Vi kan väl gå i ide som muminfamiljen gör? Undrar sonen.
Vi pratar om det här varje dag såhär innan jul. Han är verkligen trött, somnar i soffan när han kommer hem från skolan. Jag håller med honom, skulle mer än gärna ligga där. Istället gäspar jag käkarna ur led, och så tårarna sprutar. Känner mig och är nog oroväckande lik en zombie i det läget, en sådan som precis ska tappa underkäken och ena armen.
Jag går på vilja och rädsla för att inte passa in i flocken, och laddar ljus från alla elljustakar och ljusslingor i trädgårdarna. Fanns inte julen med alla ljus och förväntningar skulle väl alla lägga sig ner och självdö av tristess och D-vitaminbrist.
Tänk om julen egentligen kom till för att undvika massdöd eller ”ide-revolution”? Jesus födelse kanske bara är ett hittepå för att skapa något som gav lite ljus och hopp?
Att gå i ide låter ju lockande sådär först. Men det dyker ändå upp frågor. Toalettfrågan. Vad händer om jag vaknar mitt i, som Mumintrollet gjorde? Maken lär ju snarka extra grovt med långa andningsuppehåll och då kommer jag inte att kunna somna om, och hamnar alltså i något slags limbo, för vi bor ju tyvärr inte i Mumindalen.

Lena Appel.

Jobbet räknar ju inte med dig, så dit kan man ju inte gå. Där måste det väl vara någon slags ”ide-vikarie” som tagit över sysslorna tills man vaknar enligt avtal.
Sonen hävdar att man vaknar i början av mars då våren börjar, men jag tycker att det vore lika bra att ligga kvar till i början av april, minst!
Mars är ingen vårmånad, det är en ”vänt-månad” dubbelt så lång som resten. I almanackan står det att den har trettioen dagar men känslomässigt är det åtminstone sextiotvå, med några lördagar utbytta mot måndagar.

Så att sova till april känns smartare och man vaknar till en händelserik månad som bjuder på omväxlande snöstorm och vårtecken.
Alternativt så knarkar vi vidare med D-vitamin och skumtomtar, och stirrar in i granens glimrande värld likt en Surikat som solar samt tittar långt på grannens ljusslingor i tujan, och likt Hattifnattarna laddar ljus och energi. För snart blir det ju ljusare igen.
Allt gott/Lena

Sangtalussior och Friskdomar

 

”Jag har fått en friskdom – den kommer av kärlek.”
Ja precis så sa sonen idag. Jag tänkte att ”du är ju magisk kära människa”. Egentligen är vi alla magiska, det vet vi – med hjärnan och förståndet. Men om vi också kunde få den insikten i magen och hjärtat.  Liksom känna det ända in i själen och ut igen. När vi når dit, tror jag att taskiga kommentarer och annat skit inte förekommer.

Lena Appel, ”Sangtalussia”


Om vi kunde älska oss själva – precis som vi är.
Skitsvårt – jag vet. Men ibland har jag fått en liten glimt av insikt – vilken kick det är 🙂 så med kärlek kan vi få ”friskdom”. Här tycker jag verkligen att ”Fake it until you make it” känns meningsfullt – sprid ditt ljus inåt och utåt, åt höger och vänster, upp och ner, fram och tebaks och hit och dit…

Allt gott/Lena

en sjujävla resa

 

Tack lilla kropp.
Jag har fått bo och använda dig i över femtio år nu. Och du har varit tålmodig, och generös mot mig, som inte alltid skött dig så väl.
Jag var rökare i femton år, så korkat. Jag har ätit så mycket skit och gör fortfarande är jag rädd (Men chips och ostbågar är sååååå gott). Ibland har jag festat natten lång (även om det kanske inte händer så ofta numer) som straffat sig hårt dagen efter, men då har jag/själen också fått känna av mitt dumma beteende, lite rättvisa trots allt.
Att minnet sedan inte är så långt är ju synd.

Lena Appel. "det är en dag i morgon också"
Lena Appel. ”det är en dag i morgon också”

Vi har haft alla slags barnsjukdomar ingen vaccination här inte. Vi genomled mässling, påssjuka och vattkoppor (kommer du ihåg att det var blåsor tom på ögonvitorna?) Helt galet. Sedan hamnade vi på sjukhus och fick skära i dig och ta bort blindtarmen. Saknar du den? Jag märker inget. Ärret är ju asfult. Men den där lugnande sprutan innan narkosen var ju najs. Gud så roligt det kändes att vi skulle opereras. Vad vi sa till personalen vill vi nog inte minnas.

Sedan har vi cyklat omkull, ramlat och skrubbat hål på ytskiktet många gånger, men du har alltid läkt så fint. Opererade ögat gjorde vi också för att det inte skulle skela så förbannat, det fixade du också fint. Jag tyckte nog att det var värre. Och nu skelar vi åt andra hållet och ser för jävla dåligt. Ja ja, det är som det är.

Lena Appel. "Vad finns det att se?..."
Lena Appel. ”Vad finns det att se?…”

Jag har mobbat dig med att inte vara nöjd med hur du ser ut, det har liksom alltid varit något fel. Förlåt jag vet att du gör så gott du kan. Flera graviditeter har vi gått igenom och två av dem blev två fina prinsar som du klämde ut utan bedövning. Undrar idag om det var så smart, men det är så dags att tänka på det. Sedan fick du inte sova ordentligt på flera år. Och bära på små bäbisar som du försåg med mat på ett genialt sätt, lite otacksam behandling av ”mjölkbehållarna” bara. Det var ju suga de skulle göra, inte tugga.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Och vi har idrottat sedan the wery beginning, olika sorter. På konståkningen fick du mycket stryk när vi ramlade och fötterna var rätt ansträngda i trånga skridskor, frysa fick du göra också. Det har varit friidrott, tennis och ridning. Jujutsun var tuff, då hade du blåmärken som var rejäla. Mina dåliga nerver ställde till det, men du skötte dig bra. Alla timmar på gymmet och i gympagrupper av olika sorter där du inte svikit mig. Tack för det och tack för att jag fortfarande kan hålla på. Vi känner av lite leder och det är lite stelt ibland men det funkar.
Det är en sju-jäkla resa vi har gjort tillsammans och jag hoppas vi kör på ett tag till. Jag ska försöka ta hand om dig på bästa sätt och sluta klaga på hur du ser ut.
Du är bäst kroppen!

Allt gott/Lena

För mig själv – tillsammans med andra

 

Gymmet är min lilla fristad. Jag älskar att gå dit och vara lite ”halv-anonym”. Jag pluggar i mina lurar och lyssnar på favoritmusik med lagom tempo, nästan lite för högt, men jag vill liksom vara för mig själv, i min ljudbubbla. Där inifrån kan jag ostört tänka och kika på omgivningen utan att behöva varken ge eller ta.
Det härliga är att ingen uppfattas som otrevlig om man går i sin egen värld, det är fullt accepterat. Det räcker med en kort nick som hälsning ”jag har sett dig” nu gör vi det vi är här för att göra. Överens – alla glada.

Lena Appel. "Rund och go"
Lena Appel. ”Rund och go”

Och jag känner mig inte ensam, tvärtom, det är som en osynlig samhörighet, utan ord. Vi ”känner” varandra utan att ha bytt ett ord. Kan man känna samhörighet utan att veta ett skit om de människorna? Jag tycker det är underbart att få ha en sådan sfär i mitt liv. Jag behöver tiden för mig själv och få frigöra lite endorfiner. Sedan är jag en jättebra mamma, fru, kompis, syrra, dotter och allt annat.
Det finns såklart många andra sorter också. Träningskompisar som peppar varandra högljutt eller tyst. Far o son, dotter o mor. Väninnor som passar på att avhandla några ämnen på motionscykeln. Gubbar som byter några ord mellan maskinerna. En skön blandning av åldrar, kön, nationaliteter och orsaker till att man är där. Det är som ett litet samhälle i samhället.
Någon har rehabilitering och tar det precis så lugnt som hen måste göra. Tonåringar som försöker få lite armmuskler, det verkar inte spela någon som helst roll vilket land eller religion du har – grabbar i tonåren vill tydligen ha lite kralliga armar. Och de kämpar tappert. Och sneglar på flickorna i samma ålder. Det hela är mycket oskyldigt och gulligt. Sen har vi oss tanter som kämpar mot gäddhänget, en lika tapper kamp med lika varierande resultat.

Lena Appel. "För mig själv - tillsammans med andra"
Lena Appel. ”För mig själv – tillsammans med andra”

Inte riktigt lika betittat men kanske lite gulligt ändå.
Vissa vill lägga till andra ta bort. Gubbarna som nog jobbar på att minska omfånget något, antingen har de bestämt själva eller så har en läkare varit inblandad. Även de kämpar på. Det är ”hipster-skägg”, rastaflätor, inget hår alls, permanent, praktisk kort frisyr, hästsvansar och platt-tångat hår. Alla sorter är där med sin personliga agenda och kämpar på i sin takt. Och väl-måendet kommer på kuppen. Jag gillar att använda min kropp så att jag känner att jag lever. Och återigen kan jag känna mig så tacksam för att jag kan och får göra det.

 

Allt gott/Lena

”Anxietas Avis”

 

Ångest-fågel – ett ord en vän till mig sade för ett tag sedan.
Det gick rakt in i hjärtat på mig och jag var tvungen att få se hur en sådan såg ut. Nåt sånt här tror jag möt ”Anxietas Avis”. Den typiskt ”bluesblå” lilla fågeln som darrar konstant och ger i från sig små hesa läten i ojämn takt. Den häckar inte utan det är en art som utvecklas hos redan befintliga arter som har det stressigt och är känsliga. Det är vanligt hos individer som trillat ur boet, eller har ungar som inte kan flyga så bra.
Hittar dessvärre inget på Wikipedia bara om ångest.
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ngest

Lena Appel. "Anxietas Avis - Ångestfågel"
Lena Appel. ”Anxietas Avis – Ångestfågel”

Just nu är börjar det bli fågelsång. Från både de härliga vår-fåglarna som jag har börjat höra. De sjunger i kapp med ångest-fåglarna, det ligger liksom i tiden. Vissa av oss har det tungt på våren, andra på hösten. Andra är befriade från tyngre mörker oavsett årstid, vilket bara är att gratulera. Det är konstigt hur vi reagerar och hur olika det är. Ljus eller mörker, varmt eller kallt, långt eller kort. Det är olika vad vi mår bra respektive dåligt av. Det som är bra är när vi har lite koll på det där. Då kan man ju i viss mån försöka minska det dåliga så mycket det går och öka det som gör gott. Självklarheter kan man tycka, men det är i alla fall för mig ganska nytt, att ha en karta över mig själv att navigera efter.

Lite ågren kan jag nog ha när sportlovet nu går mot sitt slut och vi inte har sportat tillsammans ett enda dugg, inte heller har vi varit ute särskilt mycket. Jag försöker förtvivlat vara den där aktiverande friluftsmamman men det har blivit som att baxa runt två gigantiska sovsäckar fyllda med rovor. Förr var det mer små potatissäckar som jag kunde svinga och locka ut på olika vis. Men icke nu längre. Sovsäckarna är inte ens kontaktbara. Så jag gömmer mig i tvätt högen och väntar på att dagarna skall gå och vardagen börja igen och ordningen återställas. Jag älskar ordning och rutiner HURRA för det – klart slut från världens tråkigaste människa.

Allt gott/Lena

Är så jävla tacksam

Sitter i väntrummet på Bröstcentrum/Mammoenheten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Beskedet från mammografin jag gjorde i Nyköping för några veckor sedan kom tillbaka med de obegripliga orden ”vi har hittat förändringar som vi vill titta närmare på” jag var beredd att lojt slänga papperet i pappersinsamlingen som vanligt, lugnt förvissad om att jag inte kommer att drabbas. Nu är det annorlunda. Jag och cirka sju andra kvinnor i åldrarna 30-80 år sitter här i väntrummet. Några har sällskap som de pratar med, andra sitter tysta och läser intensivt. Jag ser ett par, en kvinna i min ålder och hennes man. Hon är rädd det syns tydligt. Då blir jag också rädd. Mannen känner sig helt malplacerad och önskar nog av flera skäl att han slapp befinna sig just här och nu, det syns också tydligt.
Jag sitter och funderar på om de andra här också har tänkt att det ”drabbar inte dem”. Har de också köpt det rosa bandet och aldrig för en sekund förknippat det med sig själva?
Kanske hör någon av kvinnorna till en släkt där det här är vanligt, och att de mer eller mindre har väntat på den här dagen? Är det lättare? eller rent av värre?
Jag minns när jag skulle få besked om yngste sonens tillstånd och hur jag levde i någon bubbla av avstängdhet och förnekelse. Känslan när ordet autism sjönk in i mig var obeskrivlig. Som ett stort mörkt hål. Jag undrar vad som kommer att ske nu? Jag har ingen aning, men kommer det att kännas likadant om jag får ett dåligt besked?

Nu ropar de upp mitt namn – jag måste slå ihop Ipaden…

Lena Appel. "Så jävla tacksam"
Lena Appel. ”Så jävla tacksam”

Nu sitter jag hemma och är världens lyckligaste människa – tro mig! Jag fick gå in och ta de där fotona igen och sköterskan var så trevlig och pratade lugnt och fint. De förstår ju ångesten såklart. Sedan vänta lite mer, och till slut göra ett ultraljud hos läkaren. Det var vänster bröst?! jag hade hela tiden tänkt att det satt i höger?! Konstigt hur man får för sig saker, och skapar bilder. Jag har ju givetvis gått igenom vad jag ska säga till barnen och hur begravningen ska gå till.
Läkaren är en kvinna i min egen ålder och hon bryter lite trevligt på något främmande språk, jag stirrar på hennes ansikte när hon tittar på skärmen och försöker se om hon blir bekymrad. Men så vänder hon sig till mig och säger ”det där är bara en vätskeansamling jag kan ta en nål och punktera den”. ”nej fyfan inga nålar jag är skiträdd för det” hör jag mig själv säga liggande där på britsen. Och hon och sköterskan skrattar (jag med, nästan lite hysteriskt). Och jag halv skriker ”YES” och säger att ”det blir så bra såhär så”. Jag märker hur jäkla spänd jag varit och flyger upp och tackar gud, läkare o sköterskan samtidigt som jag torkar bort det där geléet med ett papper (halva fastnar så det ser ut som ett papiermachébröst) MEN VEM BRYR SIG, JAG FÅR VARA FRISK ETT TAG TILL!!! Jag är galet tacksam! När jag gick därifrån kände jag nästan ett styng av dåligt samvete. För dem som kanske inte fått lika goda besked som jag. Mina tankar går till dem och jag önskar att de blir friska och skickar alla goda vibbar jag någonsin förmår till ALLA sjuka. PS. Jag fick en kram av sköterskan. DS.

Allt gott/Lena

SkeppOhojj!

Jag har nu en ganska lång erfarenhet av husmorsyrket och som kapten på hushålls-skutan. Och i närmare arton år har det varit med besättning (läs barn) Joråsåatteehhh…

Som ansvarstagande kapten har jag genomgått en rad faser och hoppat på myter och provat både vegetariskt, mjölkfritt, vetefritt, LCHF vanlig hederlig husmanskost. Det är hela tiden nya rön och varningar. Vi undviker socker, andra sötningsmedel, tillsatser i maten som är farliga. Det tar en jäkla tid. Först hitta råvarorna, en jakt på biologiskt närodlat/producerat för vi måste ju tänka på miljön och klimat hotet också. Så när du väl kommer hem med ditt ”byte” är du så jävla trött och nöjd över denna bedrift att du varken orkar eller vill laga till något, det får ligga där snyggt upplagt som från en mattidning som skådebröd. Det blir myteri och kebab från kvarterspizzerian.

Lena Appel. "Man äter ju med ögonen också"
Lena Appel. ”Man äter ju med ögonen också”

Jag tänker på min kära farmor Linnéa som under hela sitt liv lagade mat åt sig och sin familj och som extraknäck lagade mat åt” finare folk” till deras fester. En catering på den tiden. Men det skulle hon aldrig ha gjort något väsen av.

– Laga lite mat är väl inget märkvärdigt?

Jag kan riktigt höra henne säga det, inget hon gjorde var märkvärdigt tyckte hon. Men det var det, hon lagade gudomlig mat och bakade bullar och kakor som jag minns som i ett skimmer och gärna gör stort väsen av. Och hon hade dessutom en jättestor diamant under diskbänken! (en Bergkristall som jag kunde sitta och beundra medan farmor lagade mat) Men den får jag berätta om en annan gång.

Farmor jobbade hårt i hela sitt liv och skötte ruljangsen, men jag tror inte att hon oroade sig för tillsatser i maten, besprutning av grödor, antibiotika-kött eller gen-manipulation.
Till en början för att det inte var aktuellt och under senare delen av hennes liv och gärning var det inget man hade börjat titta närmare på, och margarin var ju jättepraktiskt och frysta prylar bara underlättade ju? Jag kan bli lite avundsjuk på det. Idag så ska vi göra välbalanserade menyer med giftfria varor enligt den senaste dieten och varningsrapporterna vid sidan av förvärvsarbetet. Det slapp farmor… att ha två heltidsyrken menar jag.

Jag förstår mina väninnor på Facebook som nu har ”mat-vardags-ångest” inför terminsstarten. JA det är faktiskt bara kvinnor som yttrat sig hittills, männen som befinner sig i samma situation har lika stor del av min sympati.
Så för att vi ska överleva stressen och undvika att bli förgiftade, samt hålla vikten föreslår jag att vi tar fasta på ”att äta med ögonen” och för övrigt tycker jag att de som sprutar gift på maten och stoppar i konstiga prylar i det vi ska äta får gå på plankan!

Allt gott/Lena

Släpa eller Släppa, det är frågan?

Välj det som är bäst för axlarna…
Att man ska släppa det gamla och gå vidare är ju en vanlig fras, liksom att vi ska slänga ut det gamla för att göra plats för det nya. Stäng en dörr och öppna en annan. Och så vidare.

Det är kloka ord, inte tu tal om det. Man förstår ju rent praktiskt att det borde vara det bästa. Men hur går det till? Jag har varit med om många tillfällen då jag helt tydligt och klart förstått att…

Lena Appel: Slääpa eller Släppa?
Lena Appel: Slääpa eller Släppa?

”här är det absolut smartaste att bara släppa det här och gå vidare”
Men förmågan och själva insikten om HUR har jag inte fått fatt i ännu. Så där står jag med en ryggsäck som hindrar mig från att röra mig varken framåt eller bakåt. Sådär ”halv klok” det är ju värst tycker jag. Det skulle ju nästan vara bättre om man inte förstod och anade hur bra det skulle vara utan ryggsäck.

 Man vet vad som är klokast att göra men förmår inte. Gud så frustrerande. Och då brukar jag må ännu sämre för att jag dels står med gammal skit upp till hakan och dessutom ser det och tänker att det bästa vore att kliva ur det här men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Och jag är inte en sådan där karaktärsfast och mogen person som bara kan bestämma mig. Det är då jag måste ta hjälp och upptäcka att för mig tar det tid att kränga av sig ryggsäcken. Det verkar vara många spännen och krångliga hakar som skall upp innan jag befriad kan släppa ner den med en härlig duns och känna hur axlarna åker upp i pann-höjd. Men väl värt arbetet. Efteråt kan det vara bra med tyngder i skorna för att inte fullkomligt rusa fram i tillvaron. Jag märker också att det med tiden dyker upp små handväskor med diverse skit i, men så länge de är små så är de hanterbara.

Allt gott/Lena Appel

Uttänjda Strumpeband

   Rädsla – Inga konstigheter

Hörde på radion alldeles nyss att det är rekordmånga som har ångest och mår dåligt när de ska gå till jobbet. Vi pratar om psykisk ohälsa och undrar varför sjukskrivningarna inom just det området gått upp de senaste åren? Och det är mest kvinnor.

Här börjar jag nästan skratta hysteriskt.  Jag tycker faktiskt inte alls att det är konstigt. Jag tycker det mer och mer liknar femtiotalet och de familje- och kvinnoideal som rådde då. Det är samma arbetsbelastning på kvinnorna som då. Men med den skillnaden att nu ska vi också lönearbeta och vara mycket smalare. Det otäcka är att trots att vi lönearbetar så börjar det gamla beroendet av att ha ”den arbetande äkta maken” att sakta återkomma.

Det är debatt om jämställdhet, vi ska ta hand om barnen lika mycket, jobba lika mycket osv. och det går framåt, javisst.  Men så tas det bort i en annan ände, det faktum att man inte klarar sig på typ två halvtidslöner, eller ensam om det blir så. Och just nu lever vi i ett glapp, där det skiftar från jämnaste jämställdheten till ojämnaste ojämlikheten, och det gungar liksom fram och tillbaka.

Som kvinna förväntas du ta hand om dina barn och vara en god moder för annars är du en ond människa. Det innebär att vara ständigt närvarande, skapa meningsfulla aktiviteter, inte hämta för sent på dagis eller fritids, laga ekologisk giftfri mat, klä de små liven i adekvata kläder för väder och aktiviteter, följa deras utveckling i skolan och ”ta ansvar” läsa läxor med dem, se till att de sköter sin hygien och att de får tillräckligt med sömn, uppfostra dem till goda medborgare. Och älska dem villkorslöst, men inte curla för mycket. Alla dessa punkter finns det spaltmeter skrivet om. Forskning och rön om hur du måste göra för att ditt barn inte ska utvecklas till ett analfabetiskt, skitigt monster med tygskor i februari som inte kommer att överleva.
Bara den här lilla uppgiften att förhindra att detta sker kan ju få vem som helst lite stressad.

Lena Appel: Orosmoln
Lena Appel: Orosmoln

Detta är vad du förväntas göra den tid när du inte lönearbetar. Då har du kanske ett jobb inom äldrevården där du valt eller inte får mer än deltid. Du tänker att det är ju bara bra eftersom annars skulle barnen få alldeles för långa dagar och det vet vi ju hur illa det kan gå. Det hade varit super om man fortfarande hade haft möjligheten att stämpla upp de där procenten så att den ekonomiska stressen inte blev fullt så sträng. Men man ska inte gnälla, då kanske man helt plötsligt inte har något jobb alls. Och A-kassan som är baserad på nuvarande tjänst går inte att överleva på, så det är ju inget alternativ. Väl på jobbet så är det mycket som ska hinnas med på väldigt kort tid, eftersom personalen är reducerad. Arbetet ska nu klaras av på två tredjedelar av styrkan. Dessutom är ju två personer sjukskrivna så det blir någon vikarie som inte riktigt hänger med.
Och sedan var det ju pensionen… hur bidde det med den?!

Man måste ta hand om sig själv. Motionera, äta rätt och vårda ditt inre och yttre. Det kan gå att få in några träningspass och någon yogasession om man anstränger sig lite. Det är tajt men om man åker direkt från lämningen på fotbollen till yogan så hinner man precis, det är ju så viktigt att slappna av. Och man vill ju vara en attraktiv och härlig partner. Man ska vårda sina relationer, det vet ju alla. Ha ett bra sexliv, vara kompisar, och göra saker tillsammans också.

– Men var inte så himla duktig hela tiden då?

Vi anar ju någonstans att barnen nog överlever, men det är ändå många av de här kraven som på något konstigt sätt blir till norm. Rädslan för att inte vara en tillräckligt bra förälder. Eller en bra partner eller vän. Att inte göra ett bra jobb, att inte kunna försörja sig själv.

Vi kvinnor skulle ju förstås tillsammans ta ner ribban och jag tycker att vi försöker men det är svårt och tar nog tid, för den verkar fastsvetsad. Men det är verkligen något vi måste jobba på tycker jag. Jag har inga svar men att prata om det kan ju inte göra saker värre tänker jag.
På jobbet är det inte alltid läge att klaga eller sänka några ribbor, för det drabbar andra. Kommer vi klara den här dagen? Är någon kollega sjuk? Även där är det rädsla. Rädslan för att inte leverera i olika sammanhang, och rädslan för att inte få in tillräckligt med pengar. Jag tror att det är en stor del i allas (både män och kvinnor) ”dåliga mående”. Rädsla. Att leva med det i bakhuvudet hela tiden tar sådan kraft och energi. Trygga människor har energi och kan lugnt hushålla och lägga energin där den behövs. Visst, man kan bli trött av hårt arbete men inte på samma sätt som långvarig oro och otrygghet. Det är två olika typer av trötthet.
Det går att tänja saker till en viss gräns, men sen brister det och det är det vi ser. Tiden har gått och många människor har levt i den här stressen under många år och nu går det inte längre. Strumpebanden har gått av, strumporna ramlar ner. Det är inte konstigt – inte ett dugg.

Allt gott/Lena Appel

Shuffelplay i hjärnan.

Jag vet inte hur det är med er och era hjärnor. Men i min far tankarna ibland runt som ett totalt trassel, det ena kopplar till det andra. Helt random. Jag har satt hjärnan på ”shuffle play” och den går bananas. Otroligt hur fort det kan gå från att bara lite små bekymrat fundera över vilken metod jag skall pröva att övervintra pelargonerna med i år (eftersom de alltid har dött alla andra år, trots hyfsade ansträngningar) till att sitta och ha ångest över hur det ser ut i världen.

Vägen dit går mellan avdelningarna recept, gräsklippning, farmor-minnen och tusen andra bilder och tankar, en del har hänt andra är rena fantasifoster. Och i en rasande fart. Flopp, flopp, flopp – kortslutning! Isoleringen på tankebanorna måste ha blivit gammal och dålig för det sned kopplar liksom. Risken för självantändning är överhängande.
Oftast sker detta när jag är trött och nedsatt på något sätt. Kan vara något så enkelt som en förkylning. Eller stress, det är inte bra. Så det gäller att försöka undvika saker som gör mig ”brandfarlig”. Jag har lärt mig att hantera de här ”snurr-ner-i-avgrunden-tillfällena” riktigt bra. Men det har tagit tid och jag har behövt ta hjälp. Livet går ju upp och ner som bekant, det behövs ju inga dåliga ”tanke-bans-ledningar” i hjärnan för det. Det bjuds på lite ditt och datt kan man säga. Så jag har ända sedan i tjugofem års ålder till och från haft kontakt med terapeuter av olika skolor, för att trassla ut diverse tillstånd. Det har varit bra, jättebra. Men kanske har det liksom varit lite mer som att släcka bränder i stunden. Men det är verkligen så skönt när det slutar brinna (det blir ju så jävla varmt). Så man är så nöjd med det. Och så knallar livet på, tills nästa gång. Jag vill likna det vid en skogsbrand som man inte har lyckats släcka helt, det pyr liksom i rötterna. Och vid ”rätt” förutsättningar blossar det upp igen. Och jag har haft det på känn i alla år. Det är något som inte riktigt stämmer.

Lena Appel. "Tankebanor"
Lena Appel. ”Tankebanor”

Så träffar jag Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ Ja detta inlägg kan nog tendera att bli en liten reklamsnutt för henne och hennes verksamhet. Och det är inte en dag för tidigt. Men det är sådär med saker, det måste mogna innan man kan berätta. Så känner jag i alla fall.
Mötet med Jenny förändrade mitt liv helt enkelt. En kliché? Nej, det är helt sant. Det hände ju inte på en gång förstås. Hon var den som lyckades släcka hela branden kan man säga. Lite lustigt faktiskt, för något mer ”o-brand-man-likt” får man leta efter. Jag tycker mer hon är som ”Tingeling” i Disneys filmer. Liten, vacker, magisk och sträng. Fantastisk kombination. Hon har klappat mig mothårs! 🙂
Ännu roligare är det att det var min man som skulle gå i terapi hos henne men med tiden så insåg hon att det nog var mig hon skulle ta hand om först.
Nu kanske jag kommer att börja brinna lite nu och då igen men jag har en bra egen brandsläckare och jag har andra verktyg också. Dessutom har jag fattat att den här typen av eld inte är farlig, bara jävligt obehaglig. Hon har fått slita med mig kan jag säga. Herregud, vilket tjatande det har varit. Men det var precis vad jag behövde (och fortfarande behöver ibland) men jag är så innerligt tacksam att jag fick tillfället att verkligen ”gå på djupet” och ta tag i de där ”rotbränderna” om man säger så. Det är ingen ”kvick-fix” men jag tycker det har varit värt allt blod, svett och tårar. Ja så mycket blod har det väl i ärlighetens namn inte varit men svett och tårar! Fattar inte att jag inte gått ner i vikt?

Lena Appel "tankar på löv"
Lena Appel ”tankar på löv”

Och nu flera år senare har vi fortfarande kontakt och nu jobbar vi tillsammans. Med ett material som vuxit fram under den här tiden. Hennes visdomsord och mina bilder. Med detta hoppas vi kunna hjälpa fler. Nu skriver jag det här lite för att ge oss eld i baken. Och då menar jag ju inte den sorten jag har beskrivit ovan… förstås.  Jag kommer att rapportera vidare om projektet givetvis.  Bilden av löven med ”tankar” på som glider iväg på vattnet är en sådan bild/verktyg som jag fått av Jenny, utmärkt att använda när det blir så som jag beskriver i början.
– Jaha här har vi en katastrof-tanke, den lägger vi på lövet och låter det ekipaget passera… här kommer en till, intressant… vi låter den segla vidare.

Håll till godo gott folk. Allt gott/Lena Appel