Kategoriarkiv: Konstnärsskap

En riktig konstnär lider

 

Att konstnärsyrket skulle bli tufft visste jag, hur många gånger har jag inte fått höra att jag kommer att leva fattig som en kyrkråtta och om jag någon gång skulle bli berömd/rik så skulle det ju i så fall ske efter min död. Jättekonstigt att satsa på något sådant – eller hur?! Jag var ung och döv för sådant, som tur var.

Lena Appel

En ”riktig” konstnär vill ha det svårt
Jag älskar att skapa och har ett stort behov av att skapa vackra miljöer och ting, det är det jag är bra på. Och jag har ett stort behov av att känna mig trygg och kunna försörja min familj. Detta blev ju en motsättning som undergrävde min självkänsla. Jag kände mig som en bluff. En ”riktig” konstnär ska ju inte vilja ha något annat än ny färg och duk.

Lena Appel

Allt kan bli för mycket
Jag kämpade i många år med att kombinera familj, brödjobb och mitt konstnärliga arbete. En tid som till stor del handlade om min yngste son och diagnosen autism, resan med honom och att också räcka till för hans bror. Till slut så blev jag sjuk i en utmattningsdepression. Det blev en vändpunkt för mig. Helt plötsligt hade jag ironiskt nog tid, men jag hade också givit upp. Jag hade nått den punkt då jag släppte min önskan att bli en framgångsrik konstnär. Och då kom inspirationen tillbaka, och även hälsan.

Lena Appel

Tillbaka till ritbordet
Jag bestämde mig för att gå en kurs i företagande och jag bestämde mig också för att jag hade rätt till egen tid och ett arbetsrum. Och helt plötsligt var mitt uppdrag så tydligt – att få mig själv och andra att må bra.

 Jag började jobba systematiskt, jag startade en blogg och skrev texter och skapade bilder som jag publicerade där. Det blev ett rytmiskt skapande och en slags bearbetning på samma gång. Och det har givit flera arbetserbjudanden och skapade snabbt möjlighet till försäljning av flera verk till både offentlig miljö och privat. Och det fortsätter för idag har jag även lagt till en webbshop.

Lena Appel

Jag valde att ta min plats
Jag slutade ängslas över vad ”etablissemanget” skulle tycka om mig som konstnär. Jag struntade i om jag var ”kaxig”. Jag talade om att jag fanns och vad jag kan. Och kraften till det kom ur att jag vill stå upp för dem som är ”udda blommor” de som inte passar in – dit hör jag själv.

Jag vill bidra med något gott till världen
Och göra den till en något bättre plats. Jag älskar att skapa verk som ger kraft och hopp, och höjer livskvalitén för människor.

Lena Appel

 

Jag har ett meningsfullt uppdrag
Jag utsmyckade en avdelning på ett demensboende och fick möjligheten att prata med de boende, anhöriga och de som arbetar där. Alla är så nöjda och säger att de – känner glädje när de ser mina verk. För mig som önskar att ge dem som behöver stöd och kraft något, kan det ju inte gärna bli bättre.

 

Allt gott/Lena

Vegetarisk grafik

Utställning – Mårtens Hus – Nyköping
Nu hänger några av mina bilder på Mårtens Hus – Vegetarisk och vegan mat när den är som bäst och i trevlig miljö.

Lena Appel. Interiör från Mårtens Hus. Nyköping.

Själv är jag fortfarande köttätare men mitt bidrag till det vegetariska får bli bilderna av mina växter/vänner. Det går bra att se utställningen fram till 4 september.

P.S fast idag åt jag linssoppa… faktiskt D.S.

Välkomna! Lena

Slut-på-semester-ångest-men-det-blir-nog-bra

Nu är semestern slut. 

I morgon går jag till jobbet igen, HUR ska jag komma upp på morgonen? Jag har ju vänt på dygnet och hasar ju inte upp förrän på förmiddagen, och då rullar jag ju bara ut på verandan och blir liggandes där?!
Jag har ”jobbångest” helt klart, men det har ju gått bra många gånger tidigare så jag antar att jag kan räkna med det även denna gång. Lite ”semester-jet-lag” får det bli, inte värre med det (sade hon hurtigt och ansträngt). Ska dessutom bli riktigt roligt att träffa folk igen  – har grottat runt härhemma mest som sagt.
Jag konstaterar att sommaren har varit behaglig, ja det ordet vill jag faktiskt använda för det har inte varit för varmt, inte för kallt, inga mygg, få getingar (jag fick rädda en stackare ur rosévinet i går).

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag har inte varit helt ledig, som många kulturarbetare känner igen är ju ledigheten från ”lönejobbet” ett tillfälle att ge den egna verksamheten odelad tid. Så jag går ut hårt med att starta upp datorn och Outlook på Nyköpings kommun i morgon bitti för att på eftermiddagen dra vidare till Mårtens Hus här i Nyköping för att hänga några av mina bilder där.

Så från och med tisdag 1 augusti till och med 1  september går det bra att äta en god bit mat och samtidigt se mina senaste bilder ur serien ”How Do You Grow?”

Välkomna!

Allt gott/Lena

 

Är du en Rhododendron så är du…

How Do You Grow?

Lena Appel ”How Do You Grow? II”

är fortsättningen på mina tidigare projekt…” Är Du Normal?”

”Får Du Rum?” 

och ”Passar du in?”

Kramare. ”Kom och sätt dig och Passa In!”

Jag använder växterna för att gestalta individen
Min fascination för naturen, blommor och odling är lång, och likt växter behöver även vi människor olika förhållanden och förutsättningar för att växa och bli starka och friska.

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi är växter – vilken skulle du vara?
För egen del misstänker jag att jag är en typisk Solros – behöver mycket ljus, vatten och värme (Läs spotlight, mat och uppskattning) men då blommar jag å andra sidan som en galning, och producerar massor med frön som de små fåglarna har glädje av.

Du försöker inte få morötter att gro på ett berg, däremot gillar mossa och taklök den platsen.
Självklart tänker du, ja det är det ju. Men varför gör vi så med våra barn och ungdomar?

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

 

Skolan är ett fantastiskt växthus…
… men bara för några få procent av alla arter. Resten dör eller lever en tynande tillvaro där de inte får rätt förutsättningar och näring för att växa till sig och visa sina ”sanna kronblad”.

Är du en Rhododendron så är du…
Vi har en kultur som uppmuntrar oss alla att försöka bli en och samma växt… typ en tulpan. Vilket innebär att de som inte är en Tulpan, förtvivlat försöker rycka bort blad och kvistar i ett försök att få till det. Men är du en Rhododendron så är du, och det är ju onekligen roligare med lite variation. Eller vill vi ha ett samhälle/rabatt som ser ut som en Tulpanodling från Holland?

En välmående Hortensia är en fröjd för ögat, och nej den liknar inte alls den lilla spröda Linnean i sin skogsbacke – men det är ju liksom det som är grejen.

Allt gott/Lena

Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

Mellantillvaro

 

Jag har blivit med Galleri – web shop!
Under julledigheten har jag snickrat på min web shop som jag nu hälsar välkommen till.  Där kommer jag löpande lägga ut signerade tryck, original och udda verk till försäljning. https://lenaappel.se/index.ehtml (Länken hittar man i menyfältet på hemsidan). Varmt välkomna att titta in!

En liten helg kvar – trettonhelgen.
Den här tiden är tycker jag är lite oviss, vi har alla lite olika lägen. Det heter ju mellandagar, och det blir som en ”mellantillvaro”. Själv gick jag till mitt lönejobb idag måndag den 2 januari 2017, efter att ha varit ledig sedan 22 december 2016. På vägen dit möter jag människor som antagligen också ska jobba, och någon är på väg till förskolan. Men det är inte samma rusch som en ”vanlig” vecka, mycket färre bilar och människor i rörelse.
Jag går förbi hus och gissar om de är på jobbet eller om de ligger och sover gott, eller just ska kliva upp och göra en god frukost i godan ro, läsa tidningen och äta upp de sista fikonen som håller på att torka ihop i ”julskålen”.
Jag tycker det är ganska mysigt att jobba när det är en sådan här tid, det är samma sak i semestertider. Det är lite glest i leden och många lappar på dörrar som talar om när vederbörande kommer tillbaka från sin ledighet. Under de här perioderna finns det utrymme att jobba lite mer i lugn och ro. Mejllådan är inte alls lika knökad, telefonen ringer inte heller lika mycket och det är fyradagarsvecka!
Och är det något kvar i Aladdinasken kan man ju ta med den till jobbet. YES, jag har det bra.

Allt gott/Lena

Vill inte hålla käften!

 

Jag har den stora äran att prata i radio emellanåt.
P4 Sörmland närmare bestämt. Det är skitroligt och jag märker att jag har väldigt mycket jag vill säga. Jag undrar ibland om det blir mer att säga om man säger. Alltså om jag pratar mycket så blir det liksom tomt i ”pratlagret” och då bildas nya saker som kan sägas.

I sådana fall kan det ju vara så att om jag håller käften så bildas det inget nytt, det är bara det gamla som ligger där orört, liksom.

Eller tar uttrycken slut – till slut?

När jag uttrycker mig i ateljén genom bild och form vet jag att ju mer jag håller på ju mer kommer det. Det är som om man skapar ett flöde som liksom. Har man haft kranen stängd under en tid kan det vara lite rostigt sådär i början, precis som när man vrider på en kran som stått avstängd länge. Det spottar och fräser lite en stund och det kan vara lite missfärgat, men sedan så flödar det på.

Lena Appel. Måleridetalj
Lena Appel. Måleridetalj

Jag är väldigt tacksam att jag får uttrycka mig på olika sätt, och jag hoppas att det kan tillföra något för någon.  Jag har väldigt roligt och mår bra. Dessutom får jag ju motion.

Allt gott/Lena

Jag – en taklök?

 

Hur många växter har vi identifierat?
Hur många finns det kvar? Och hur många håller på att utvecklas i detta nu helt naturligt runt om i regnskogarna och på stäppen. Det är en spännande tanke tycker jag. Jag tänker att det rimligtvis kan vara samma sak med oss människor. Vi korsar oss hit och dit, liksom av oss själva. Och vilka korsningarna än är så skapas helt unika individer/blommor med olika kvalitéer och behov.

Jag är mitt i ett bildprojekt där jag förenar mitt intresse för blommor och människor. I den bästa av mina världar vill jag att alla ska få rum, på sina villkor.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

Att alla ska få sin plats i rabatten om man säger så.
I trädgårdslandet är det ingen som ifrågasätter det faktum att olika växter kräver olika förhållanden. Torrt, blött, skyddat, sand eller lerjord. Listan är oändlig precis som antalet arter.

Jag anser att det är precis samma sak med oss människor. Men ändå hanterar vi varandra som om vi alla vore pelargoner. Vilket vi alla väl vet inte är sant. Vem skulle komma på tanken att plantera Näckrosor i ett stenröse, eller taklök i damm miljö? Men vi anser oss inte ha råd att skaffa fram lämplig jordmån och skapa förhållanden som är flexibla så att alla kan växa till sig och utvecklas till just den fantastiska blomma vi är ämnade att bli.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

I det här måleriprojektet vill jag ta upp detta och inspirera oss alla att förstå att vi är olika och att det är bra. Någon behöver sol och växter högt, strax bredvid i skuggan frodas den som behöver motsatsen.

Allt gott/Lena

TACK!

Jag vill säga några ord och samtidigt tacka Anna och Anna
Min huvudsakliga utbildning är inom den fria konsten. D.v.s. att jag har utbildat mig på en konsthögskola och tagit en Magister Examen i fri konst. Jag har läst konstvetenskap, konsthistoria och andra teoretiska ämnen inom konstområdet. Detta skedde under slutet av åttio- och början av nittiotalet. Juraperioden för vissa, ”för ett tag sedan” för oss andra.
En sak var tydlig under hela min utbildning, avsaknaden av kvinnliga förebilder. Det fanns gästlärare och föreläsare som var kvinnliga men det var definitivt flest män. 20-80% skulle jag säga.
Lite spännande eftersom den siffran nästan var tvärtom i elevkåren.

Som konstnär så inspireras man ju av andra kollegor och föregångare i historien. Då det begav sig tänkte jag inte så mycket på det, jag var så upptagen med att utvecklas och ta in allt. Jag var engagerad och enormt glad för att få möjligheten att gå den utbildningen så jag var nog inte särskilt kritisk överhuvudtaget är jag rädd.

Många av mina konstnärliga förebilder var och är av manligt kön. När jag läste konstvetenskap så var det en särskild kurs som hette ”kvinnor i konsten”!!!
Att det skulle vara ett litet delmoment i en hel kurs. Idag känns ju det helt sjukt. Men det var inte mycket mer än ett häfte och en ytterst liten del av kursen då vi pliktskyldigast uppmärksammade den kvinnliga delen av konsthistorien.
På ett sätt är jag tacksam att jag inte reagerade. Förmodligen hade då hela min energi gått åt att debattera missförhållandena, och min konstnärliga utveckling hade fått stå tillbaka.

Och kanske är det inte ett problem i sig att de flesta ”konstidolerna” var män. Rent konstnärligt så tror jag det gör detsamma. Och faktum är ju att eftersom könsrollerna sett ut som de gjort historiskt, är det ju männen som har utvecklat sitt konstnärskap och kunnat göra sig en karriär och därmed skapat en plats i historien. Inget konstigt med det.

Men jag som kvinna, hade gärna haft några framgångsrika kvinnliga konstnärer som kunnat visa vägen hur man t.ex. kombinerar barn och en konstnärlig gärning. Hur du tar plats i ett mansdominerat område på DINA villkor. Det har varit svårt med den biten. Det är bättre nu, och jag hoppas att det i framtiden kommer att bli helt bra. Och att alla människor får tillgång till förebilder som är relevanta för dem. Kvinnor och män, olika nationaliteter, HBTQ. You name it!

På senare år har jag ju kunna utöka min inspirations- och pepp-källa med många kvinnor och nya män. Så det går ingen nöd på mig.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Men det finns två ANNOR som fanns då det begav sig, som jag vill uppmärksamma. Vars konstnärskap och personlighet stannat hos mig, och som jag vill tacka. Ni var (är) ledfyrar.

Den första Annan var min lärare på ABF:s konstskola i Umeå.
Då jag som färsk och entusiastisk elev började min konstbana. Något förvirrad och häpen över denna nya värld som öppnat sig. Anna Kristensen var en mycket bra lärare och hon har bara växt med åren. Då jag blivit i alla fall något klokare. Och insett inte bara vilken fantastisk konstnär hon är utan också att hon samtidigt haft familj och lyckats ro iland allt detta. En sann inspiration och ledstjärna. Tack Anna! http://www.annakristensen.com/

På Konsthögskolan i Umeå mötte jag Annan nummer två. Anna Sjödahl. Hon var politisk och öppnade ytterligare en värld för mig. Hon stöttade mig i mina funderingar och gjorde själv konst som jag återigen efter en viss mognad har förmågan att uppskatta mer nu. Hon tog plats och det var nog inte alltid bekvämt. Men hon har fastnat hos mig, och mina tankar går till henne emellanåt. Tack Anna, och jag hoppas du har det gott i din himmel. Du gick bort alldeles för tidigt.
http://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/svenska-hjartan/hjartan/anna-sjodahl/

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena