Kategoriarkiv: Jämställdhet

Är du kulspets eller blyerts?

Du är unik…
…döpte jag en bild till, det är ju en självklarhet, faktiskt. Men ändå är det något som vi hela tiden måste påminnas om.  Idag har jag en ”surdag” och känner mig irriterad på att det måste vara så. Alla dessa käcka ordspråk och glada tillrop, i stil med ”Var dig själv”, ”Det finns bara en som du” osv.

Och där räknar jag in mig själv naturligtvis, hela min konstnärliga gärning går ut på det. Men ibland funderar jag på om det gör någon nytta? Det kan ju bli så jävla käckt att man kräks, sådär klämmigt så man flyr, här tänker jag lite på ”åttiotals-Susanne” med sina tajts och benvärmare som hejjade fram oss med benlyft och armvift i TV-sända Workout pass.

En själslig Susanne vill jag inte ha, eller vara. (Det är inget fel på henne som person, det är fenomenet) Nej jag byter titel…

Öena Appel ”Är du kulspets eller blyerts?”

”Är du kulspets eller blyerts?”

Allt gott/Lena

Uttänjda Strumpeband

   Rädsla – Inga konstigheter

Hörde på radion alldeles nyss att det är rekordmånga som har ångest och mår dåligt när de ska gå till jobbet. Vi pratar om psykisk ohälsa och undrar varför sjukskrivningarna inom just det området gått upp de senaste åren? Och det är mest kvinnor.

Här börjar jag nästan skratta hysteriskt.  Jag tycker faktiskt inte alls att det är konstigt. Jag tycker det mer och mer liknar femtiotalet och de familje- och kvinnoideal som rådde då. Det är samma arbetsbelastning på kvinnorna som då. Men med den skillnaden att nu ska vi också lönearbeta och vara mycket smalare. Det otäcka är att trots att vi lönearbetar så börjar det gamla beroendet av att ha ”den arbetande äkta maken” att sakta återkomma.

Det är debatt om jämställdhet, vi ska ta hand om barnen lika mycket, jobba lika mycket osv. och det går framåt, javisst.  Men så tas det bort i en annan ände, det faktum att man inte klarar sig på typ två halvtidslöner, eller ensam om det blir så. Och just nu lever vi i ett glapp, där det skiftar från jämnaste jämställdheten till ojämnaste ojämlikheten, och det gungar liksom fram och tillbaka.

Som kvinna förväntas du ta hand om dina barn och vara en god moder för annars är du en ond människa. Det innebär att vara ständigt närvarande, skapa meningsfulla aktiviteter, inte hämta för sent på dagis eller fritids, laga ekologisk giftfri mat, klä de små liven i adekvata kläder för väder och aktiviteter, följa deras utveckling i skolan och ”ta ansvar” läsa läxor med dem, se till att de sköter sin hygien och att de får tillräckligt med sömn, uppfostra dem till goda medborgare. Och älska dem villkorslöst, men inte curla för mycket. Alla dessa punkter finns det spaltmeter skrivet om. Forskning och rön om hur du måste göra för att ditt barn inte ska utvecklas till ett analfabetiskt, skitigt monster med tygskor i februari som inte kommer att överleva.
Bara den här lilla uppgiften att förhindra att detta sker kan ju få vem som helst lite stressad.

Lena Appel: Orosmoln
Lena Appel: Orosmoln

Detta är vad du förväntas göra den tid när du inte lönearbetar. Då har du kanske ett jobb inom äldrevården där du valt eller inte får mer än deltid. Du tänker att det är ju bara bra eftersom annars skulle barnen få alldeles för långa dagar och det vet vi ju hur illa det kan gå. Det hade varit super om man fortfarande hade haft möjligheten att stämpla upp de där procenten så att den ekonomiska stressen inte blev fullt så sträng. Men man ska inte gnälla, då kanske man helt plötsligt inte har något jobb alls. Och A-kassan som är baserad på nuvarande tjänst går inte att överleva på, så det är ju inget alternativ. Väl på jobbet så är det mycket som ska hinnas med på väldigt kort tid, eftersom personalen är reducerad. Arbetet ska nu klaras av på två tredjedelar av styrkan. Dessutom är ju två personer sjukskrivna så det blir någon vikarie som inte riktigt hänger med.
Och sedan var det ju pensionen… hur bidde det med den?!

Man måste ta hand om sig själv. Motionera, äta rätt och vårda ditt inre och yttre. Det kan gå att få in några träningspass och någon yogasession om man anstränger sig lite. Det är tajt men om man åker direkt från lämningen på fotbollen till yogan så hinner man precis, det är ju så viktigt att slappna av. Och man vill ju vara en attraktiv och härlig partner. Man ska vårda sina relationer, det vet ju alla. Ha ett bra sexliv, vara kompisar, och göra saker tillsammans också.

– Men var inte så himla duktig hela tiden då?

Vi anar ju någonstans att barnen nog överlever, men det är ändå många av de här kraven som på något konstigt sätt blir till norm. Rädslan för att inte vara en tillräckligt bra förälder. Eller en bra partner eller vän. Att inte göra ett bra jobb, att inte kunna försörja sig själv.

Vi kvinnor skulle ju förstås tillsammans ta ner ribban och jag tycker att vi försöker men det är svårt och tar nog tid, för den verkar fastsvetsad. Men det är verkligen något vi måste jobba på tycker jag. Jag har inga svar men att prata om det kan ju inte göra saker värre tänker jag.
På jobbet är det inte alltid läge att klaga eller sänka några ribbor, för det drabbar andra. Kommer vi klara den här dagen? Är någon kollega sjuk? Även där är det rädsla. Rädslan för att inte leverera i olika sammanhang, och rädslan för att inte få in tillräckligt med pengar. Jag tror att det är en stor del i allas (både män och kvinnor) ”dåliga mående”. Rädsla. Att leva med det i bakhuvudet hela tiden tar sådan kraft och energi. Trygga människor har energi och kan lugnt hushålla och lägga energin där den behövs. Visst, man kan bli trött av hårt arbete men inte på samma sätt som långvarig oro och otrygghet. Det är två olika typer av trötthet.
Det går att tänja saker till en viss gräns, men sen brister det och det är det vi ser. Tiden har gått och många människor har levt i den här stressen under många år och nu går det inte längre. Strumpebanden har gått av, strumporna ramlar ner. Det är inte konstigt – inte ett dugg.

Allt gott/Lena Appel