Kategoriarkiv: Hurfunkardet?

I fablernas värld, i faaablernas väärld…

 

Varför är det så frestande att ge djur mänskliga egenskaper?
Eller jag tycker det i alla fall. Häromdagen stötte jag på ordet antropomorfism. Det var ett helt nytt ord för mig. Det är typ när man ger djuren/väsen mänskliga egenskaper och personligheter.

Jag älskar det där, och kan sitta i timmar och titta på ”gulliga-djur-filmer” på Facebook, eller njuta av fotografier av djur som (helt säkert) är indignerade, sura, glada, avundsjuka, försöker skrämmas eller andra saker som jag själv brukar vara eller göra. Förtjust ler jag igenkännande och tror mig veta att den där katten är såå sur just nu för att… eller hunden skäms jättemycket för att…

Det ligger hos mig ”i betraktarens öga”
Inser att det är ju knäppt att inte låta djuren var just det de är, djur. Det räcker ju egentligen men jag envisas ändå med att se mänskliga egenskaper och vill väldigt gärna att det ska vara sant?

Jag är, tack och lov inte ensam om denna ovana. Walt Disney torde väl vara en av de större ”antropomorfism-missbrukarna”. I världen han har skapat möter vi ankor med aggressionsproblem, möss som är overkligt snälla och goda, trädockor som får liv, så till den milda grad att näsan blir överaktiv.
En rad prinsessor som man kan tro är människor, men ju mer man tittar så förstår man ju att de räknas till övernaturliga väsen. Eftersom de har hår som är en kilometer långt, midjor som omöjliggör inälvor (här undrar jag om modeindustrin har hakat på?) eller kan ligga i koma i hundra år… och sen vakna utan hjärnskador, i alla fall som det verkar.

Hur vore det om vi ”djurifierade” oss människor istället?
Det är mycket vi kan lära av djuren, som acceptans t.ex.
”Finns det inte mat i den här dalen går vi till en annan dal och äter, vi Gnuer äter det som finns just nu”.

Hos oss Trögdjur förekommer inga utbrott typ…
”Jag bara MÅSTE ha ”Mangrover-träsk-krasse” för jag är så sugen på det, även om det inte är säsong”.

Eller det eftersträvade tillståndet – mindfullness.
”Jag som ko, bryr mig inte om hur mycket jag väger, eller om jag släpper mig mitt i middagen, inte heller om min pannlugg är tillräckligt snygg”.

Och vi får inte glömma den hederliga förnöjsamheten.
”Inte heller framhärdar vi Eremitkräftor att försöka flyga till varje pris”.

Tja det tål att tänka på. Nej nu har jag inte tid mer, för jag ska Googla på supermedvetna grodor som ”tittar in i kameran” och tar selfies.

Lena Appel. Ikon. "St Happy Dog"
Lena Appel. Ikon. ”St Happy Dog”

Från Wikipedia:
Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djurgudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form.

När ett väsen har människoliknande gestalt kallas det fysisk antropomorfism och när väsendet har ett människoliknande själsliv kallas det psykisk antropomorfism.

Allt gott/Lena

Vill inte hålla käften!

 

Jag har den stora äran att prata i radio emellanåt.
P4 Sörmland närmare bestämt. Det är skitroligt och jag märker att jag har väldigt mycket jag vill säga. Jag undrar ibland om det blir mer att säga om man säger. Alltså om jag pratar mycket så blir det liksom tomt i ”pratlagret” och då bildas nya saker som kan sägas.

I sådana fall kan det ju vara så att om jag håller käften så bildas det inget nytt, det är bara det gamla som ligger där orört, liksom.

Eller tar uttrycken slut – till slut?

När jag uttrycker mig i ateljén genom bild och form vet jag att ju mer jag håller på ju mer kommer det. Det är som om man skapar ett flöde som liksom. Har man haft kranen stängd under en tid kan det vara lite rostigt sådär i början, precis som när man vrider på en kran som stått avstängd länge. Det spottar och fräser lite en stund och det kan vara lite missfärgat, men sedan så flödar det på.

Lena Appel. Måleridetalj
Lena Appel. Måleridetalj

Jag är väldigt tacksam att jag får uttrycka mig på olika sätt, och jag hoppas att det kan tillföra något för någon.  Jag har väldigt roligt och mår bra. Dessutom får jag ju motion.

Allt gott/Lena

Gråschack

 

Nyanser… finns det något jobbigare!

Allt är mycket lättare i svart/vitt. Erkänn! Vi blir mycket snyggare på svart/vita foton, allra helst om vi i filterhanteringen reducerat antalet gråa nyanser. Och det läskiga blir läskigare i svartvitt. Regel!

Det är ju mycket skönare när man helt säkert vet vem som är ond respektive god i filmer och sagor, typ som schack. Du kan ju inte spela med gråa pjäser, vem är vem? Det är svart och det är vitt, inga frågor där.

Det är… Den elaka styvmodern och Snövit, Skorpan och Jonathan mot Tengil. Den stackars Askungen i den elaka styvmodern och hennes döttrars våld. Och lite mer modernt, Voldemort och Harry Potter i deras eviga strid.

Lena Appel. "Gråskala"
Lena Appel. ”Gråskala”

Här är allt tydligt och klart vi behöver inte anstränga oss.
Det kommer inte plötsligt fram att Snövit i själva verket är psykopat och systematiskt mobbat sin styvmor länge med utstuderat psykiskt våld, och därför är nu styvmorsan helt kocko
Eller att Tengil har haft en förfärlig barndom (vilket ju är högst troligt) men nu bestämt sig för att gå i terapi tillsammans med Katla för att få bukt med sin inre ilska.

Det vore ju en fullständig katastrof!  
What? Inget är vad jag trodde att det var!?
Helt plötsligt dyker det upp omständigheter som skapar nyanser som ställer till det, nu blev det jobbigt, Vem är vem nu då? Vad ska jag tycka?

Hur förhåller jag mig till att både Askungen och Harry Potter är sorgligt föräldralösa men samtidigt riktiga små as sådär i hemlighet. Askungen utför i hemlighet sadistiska djurförsök påse små mössen och fåglarna. Det är egentligen i ren skräck som de syr klänningen. De är ju sjukt lättade när hon gifter sig och flyttar.
Harry har sina vänner enbart för att de är hotade till livet annars, det kan man ju ana eftersom det alltid är han som får credden när de har besegrat någon demon eller gigantisk spindel. Men Hermione och Ron får ju alltid hänga med,och  riskera liv och lem samt ofta göra grovjobbet.

Tack och lov är detta inte sant… eller? Jobbig tanke hur som.
Återigen, vem ska jag tro på? Som DI Leva sjunger. Ja med nyanser med i bilden blir det ju en ren djungel att navigera i. Inte vet jag!
Hur drygt är det inte när en person som man bestämt är jobbig helt plötsligt gör något jätte fint.
– Stopp Stopp, lägg av. Hur ska jag veta var jag har dig om du är trevlig.
Så kan man ju bara inte säga. Eller tvärtom, en människa du alltid betraktat som god och fin gör helt plötsligt något du inte alls gillar!?
– Stopp och belägg. Nu har jag inte en aning om hur jag ska reagera och var jag ska placera dig om du är otrevlig.
Nä det funkar ju inte, det fattar jag med, och det blir tydligt att jag måste låta världen ha nyanser, jag får öva på det helt enkelt. Jag får anstränga mig. Folk får flyga runt i gråskalorna, och jag med. Släpp kontrollen, vi ser vad som händer.

Mitt ny-nyanserade jag vill skrika…
– Ta ett  färgfoto och visa hela ditt jag! (”Vi badar nakna på Sveriges torg”. Som sonen sjunger)
Mitt mer grafiska jag höjer händerna och försöker dämpa entusiasmen något
– Nu ska vi inte göra något vi ångrar i morgon… Men ett svart/vitt med gråskala kanske.

Och ibland måste jag vila, och då kör vi en historia där ond är ond, och god är god, svart är svart och vitt är vitt. Och inte en massa däremellan.

Allt gott/Lena

Do No Harm!

Do No Harm!

Lena Appel. "Do No Harm!"
Lena Appel. ”Do No Harm!”

Detta sitter jag och upprepar för mig själv i ett mantra, medans jag trycker lite för hårt på knapparna på tangentbordet. Jag håller på och gör om blogg och hemsida! Och jag växlar mellan att ha jätteroligt till att vilja ta datorn och sula ut den genom fönstret. Jag skriver till supporten och ställer frågor som de med all säkerhet har stor glädje av vid kaffemaskinen.

– Vet ni vad människan frågade?

Den IT-kunniga personalen ligger och kvider på golvet av skratt.

Jodå men det bjuder jag på, storsint som jag är. Det kommer att bli bra till slut, och jag vet att det bara drabbar mig själv om jag i vredesmod klipper av alla sladdarna under skrivbordet som hämnd för att saker och ting inte fungerar som jag vill. Så ”Do No Harm!” kära vänner det gäller både levande och död materia.

Allt gott/Lena

Shuffelplay i hjärnan.

Jag vet inte hur det är med er och era hjärnor. Men i min far tankarna ibland runt som ett totalt trassel, det ena kopplar till det andra. Helt random. Jag har satt hjärnan på ”shuffle play” och den går bananas. Otroligt hur fort det kan gå från att bara lite små bekymrat fundera över vilken metod jag skall pröva att övervintra pelargonerna med i år (eftersom de alltid har dött alla andra år, trots hyfsade ansträngningar) till att sitta och ha ångest över hur det ser ut i världen.

Vägen dit går mellan avdelningarna recept, gräsklippning, farmor-minnen och tusen andra bilder och tankar, en del har hänt andra är rena fantasifoster. Och i en rasande fart. Flopp, flopp, flopp – kortslutning! Isoleringen på tankebanorna måste ha blivit gammal och dålig för det sned kopplar liksom. Risken för självantändning är överhängande.
Oftast sker detta när jag är trött och nedsatt på något sätt. Kan vara något så enkelt som en förkylning. Eller stress, det är inte bra. Så det gäller att försöka undvika saker som gör mig ”brandfarlig”. Jag har lärt mig att hantera de här ”snurr-ner-i-avgrunden-tillfällena” riktigt bra. Men det har tagit tid och jag har behövt ta hjälp. Livet går ju upp och ner som bekant, det behövs ju inga dåliga ”tanke-bans-ledningar” i hjärnan för det. Det bjuds på lite ditt och datt kan man säga. Så jag har ända sedan i tjugofem års ålder till och från haft kontakt med terapeuter av olika skolor, för att trassla ut diverse tillstånd. Det har varit bra, jättebra. Men kanske har det liksom varit lite mer som att släcka bränder i stunden. Men det är verkligen så skönt när det slutar brinna (det blir ju så jävla varmt). Så man är så nöjd med det. Och så knallar livet på, tills nästa gång. Jag vill likna det vid en skogsbrand som man inte har lyckats släcka helt, det pyr liksom i rötterna. Och vid ”rätt” förutsättningar blossar det upp igen. Och jag har haft det på känn i alla år. Det är något som inte riktigt stämmer.

Lena Appel. "Tankebanor"
Lena Appel. ”Tankebanor”

Så träffar jag Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ Ja detta inlägg kan nog tendera att bli en liten reklamsnutt för henne och hennes verksamhet. Och det är inte en dag för tidigt. Men det är sådär med saker, det måste mogna innan man kan berätta. Så känner jag i alla fall.
Mötet med Jenny förändrade mitt liv helt enkelt. En kliché? Nej, det är helt sant. Det hände ju inte på en gång förstås. Hon var den som lyckades släcka hela branden kan man säga. Lite lustigt faktiskt, för något mer ”o-brand-man-likt” får man leta efter. Jag tycker mer hon är som ”Tingeling” i Disneys filmer. Liten, vacker, magisk och sträng. Fantastisk kombination. Hon har klappat mig mothårs! 🙂
Ännu roligare är det att det var min man som skulle gå i terapi hos henne men med tiden så insåg hon att det nog var mig hon skulle ta hand om först.
Nu kanske jag kommer att börja brinna lite nu och då igen men jag har en bra egen brandsläckare och jag har andra verktyg också. Dessutom har jag fattat att den här typen av eld inte är farlig, bara jävligt obehaglig. Hon har fått slita med mig kan jag säga. Herregud, vilket tjatande det har varit. Men det var precis vad jag behövde (och fortfarande behöver ibland) men jag är så innerligt tacksam att jag fick tillfället att verkligen ”gå på djupet” och ta tag i de där ”rotbränderna” om man säger så. Det är ingen ”kvick-fix” men jag tycker det har varit värt allt blod, svett och tårar. Ja så mycket blod har det väl i ärlighetens namn inte varit men svett och tårar! Fattar inte att jag inte gått ner i vikt?

Lena Appel "tankar på löv"
Lena Appel ”tankar på löv”

Och nu flera år senare har vi fortfarande kontakt och nu jobbar vi tillsammans. Med ett material som vuxit fram under den här tiden. Hennes visdomsord och mina bilder. Med detta hoppas vi kunna hjälpa fler. Nu skriver jag det här lite för att ge oss eld i baken. Och då menar jag ju inte den sorten jag har beskrivit ovan… förstås.  Jag kommer att rapportera vidare om projektet givetvis.  Bilden av löven med ”tankar” på som glider iväg på vattnet är en sådan bild/verktyg som jag fått av Jenny, utmärkt att använda när det blir så som jag beskriver i början.
– Jaha här har vi en katastrof-tanke, den lägger vi på lövet och låter det ekipaget passera… här kommer en till, intressant… vi låter den segla vidare.

Håll till godo gott folk. Allt gott/Lena Appel