Kategoriarkiv: Djur

Rapport från en trädgård

Jaha så har det varit Kristihimmelfärd och med den röda dagen så blev det hux flux en riktig långhelg, eftersom det fredagen blev en liten fin klämdag. Vilka underbara dagar. Jag är sjukt tacksam för värmen, solen och de ljumma vindarna som jag har och min familj har sugit i oss och njutit ohejdat av.

Lena Appel. Vår ekorre har äntligen vågat sig fram till foderautomaten.

Vår ekorre (titta noga ovanpå foderautomaten) där sitter den och förstår inte ännu att så länge hen gör det kommer det inte gå att nå nötterna bakom glaset, to be continued.

Lena Appel. Fiskarna simmar i pollensmetigt vatten.

De stackars dammfiskarna har det pollendammigt just nu – ser ut som de simmar i rabarberkräm, hoppas det inte känns lika hemskt som det ser ut.

Lena Appel, Syrenös

Syrenerna verkar inte påverkade vare sig av foderautomater eller pollen – de öser på, det är som en fantastisk dimma av syrendoft i trädgården, alla är lite halvhöga.
Trots missbruket har vi lyckats grilla flera gånger och hängt i hängmattan, slappat på verandan och spelat spel, samt gjort en utflykt där vi fann en padda som ville följa med hem till dammen. Sagt och gjort… så nu får vi se vad hen hittar på.

Allt gott/Lena

I fablernas värld, i faaablernas väärld…

 

Varför är det så frestande att ge djur mänskliga egenskaper?
Eller jag tycker det i alla fall. Häromdagen stötte jag på ordet antropomorfism. Det var ett helt nytt ord för mig. Det är typ när man ger djuren/väsen mänskliga egenskaper och personligheter.

Jag älskar det där, och kan sitta i timmar och titta på ”gulliga-djur-filmer” på Facebook, eller njuta av fotografier av djur som (helt säkert) är indignerade, sura, glada, avundsjuka, försöker skrämmas eller andra saker som jag själv brukar vara eller göra. Förtjust ler jag igenkännande och tror mig veta att den där katten är såå sur just nu för att… eller hunden skäms jättemycket för att…

Det ligger hos mig ”i betraktarens öga”
Inser att det är ju knäppt att inte låta djuren var just det de är, djur. Det räcker ju egentligen men jag envisas ändå med att se mänskliga egenskaper och vill väldigt gärna att det ska vara sant?

Jag är, tack och lov inte ensam om denna ovana. Walt Disney torde väl vara en av de större ”antropomorfism-missbrukarna”. I världen han har skapat möter vi ankor med aggressionsproblem, möss som är overkligt snälla och goda, trädockor som får liv, så till den milda grad att näsan blir överaktiv.
En rad prinsessor som man kan tro är människor, men ju mer man tittar så förstår man ju att de räknas till övernaturliga väsen. Eftersom de har hår som är en kilometer långt, midjor som omöjliggör inälvor (här undrar jag om modeindustrin har hakat på?) eller kan ligga i koma i hundra år… och sen vakna utan hjärnskador, i alla fall som det verkar.

Hur vore det om vi ”djurifierade” oss människor istället?
Det är mycket vi kan lära av djuren, som acceptans t.ex.
”Finns det inte mat i den här dalen går vi till en annan dal och äter, vi Gnuer äter det som finns just nu”.

Hos oss Trögdjur förekommer inga utbrott typ…
”Jag bara MÅSTE ha ”Mangrover-träsk-krasse” för jag är så sugen på det, även om det inte är säsong”.

Eller det eftersträvade tillståndet – mindfullness.
”Jag som ko, bryr mig inte om hur mycket jag väger, eller om jag släpper mig mitt i middagen, inte heller om min pannlugg är tillräckligt snygg”.

Och vi får inte glömma den hederliga förnöjsamheten.
”Inte heller framhärdar vi Eremitkräftor att försöka flyga till varje pris”.

Tja det tål att tänka på. Nej nu har jag inte tid mer, för jag ska Googla på supermedvetna grodor som ”tittar in i kameran” och tar selfies.

Lena Appel. Ikon. "St Happy Dog"
Lena Appel. Ikon. ”St Happy Dog”

Från Wikipedia:
Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djurgudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form.

När ett väsen har människoliknande gestalt kallas det fysisk antropomorfism och när väsendet har ett människoliknande själsliv kallas det psykisk antropomorfism.

Allt gott/Lena