Kategoriarkiv: Barndom

Välkomna till Ljudresor ab

Vilken ljudresa skulle ni INTE vilja göra?
På hemvägen idag går jag i mina egna tankar och tar den gamla vanliga vägen, förbi en skola. Just idag så prickar jag in när det är lunchrast, och det verkar vara samtliga ungar ute i det vackra höstvädret.
Men det är ljudet som väcker mig ur min egen värld. Och redan innan jag har identifierat själva ljudet och konstaterat vad som händer, så har en tydlig bild av en skola jag gick i som barn seglat upp på min ”hjärndisplay” tillsammans med känslan av att återigen vara sisådär 7-8 år med en skolväska dunkande mot höften.

Ljudet är ju inte otäckt egentligen, snarare positivt. Lekande och stojande barn på håll.
Känslan är liksom ”sötsur”, ”bitterljuv” och lite nostalgisk men samtidigt lättad. Lättad över att jag inte behöver delta i den där ljudbilden, jag ska inte in där, jag kan bara gå förbi. För mig, som så många andra var det ju inte alltid roligt då det begav sig, känslan när man närmade sig skolgården och hörde det här ljudet var ibland ångestladdat.

Sedan släpper det, för då har jag hunnit analysera och tänka för mycket. Men det var en riktig tidsresa – en ljudresa. Precis så som det ofta kan bli med dofter. Det är ju också en kraftfull tidsmaskin. Jag spelar in ljudet och tänker att det nog är första gången jag drabbas så av ett ljud.

hejmatematik

När jag fortsätter och fundera på vad som mer skulle kunna skicka mig just dit är det nog synintrycket av ”Hej Matematik”-boken och då tänker jag främst på ”Apan” som var den första och (det här är ångesten) överkursboken ”Stjärnan”. Detta var en bok som alla fick och det var meningen att när man var klar med talen i ”Apan” så jobbade man vidare i ”Stjärnan”. Ja ni har ju redan förstått att jag aldrig någonsin räknade ett enda tal i den där jävla ”Stjärnboken”, den låg i bänken, som ny.
Jag såg hur ”ALLA” andra räknade ut bok efter bok, medan jag ”eleven-som-fröken-glömde” stretade på med mängdläran, att ringa in äpplen och päron i ”Apan-matteboken-som-gud-glömde”.

Ja det är nog bäst att bara glömma 🙂 jag kommer att ha öronproppar hädanefter. Om jag tyckte det här var småjobbigt… tänk att få en tidsresa tillbaka till tonåren…

Allt gott/Lena

Radioapparater och eremiter

 

Yngste sonen har sedan flera år tillbaka deklarerat tydligt och klart att han minsann är en eremit och enstöring.
Dessa epitet har han plockat från ”Sagan om Skrotnisse och hans vänner”. En av vännerna är eremiten Bertil Enstöring.

Serien är skapad av Lars-Åke Kylén och Jan Lööf. https://www.youtube.com/watch?v=AxyiFCkp4tA

Eremiten Bertil Enstöring är ju bara en person som vill vara ifred, något som sonen känner igen, och han älskar denna karaktär. Jag älskar också den här historien och andra böcker som vi läst genom åren med Jan Lööfs underbara illustrationer. Till skillnad från Bertil Enstöring kommer ändå sonen ut från sitt rum emellanåt för att äta eller socialisera om något som intresserar honom.  Och då är han mer som en radio hos Skrotnisse som avstängningsknappen ramlat loss på.

Det här med ”som en radio” brukar vi skämta om och det är förstås med kärlek och det vet han, för han myser lite och frågar pillemariskt…
– är jag som en radio nu? När han har avhandlat någon filmscen tio gånger (ingen överdrift). http://www.lenaappel.se/2015/11/17/tjuren-ferdinand-goes-duracell/

Jag tycker det är genialiskt av honom att ta rollen som ”Bertil Enstöring, eremit” och på så sätt förklara för både sig själv och alla vi andra runt om hur han fungerar. Och på så sätt skapa utrymme och tillfredsställa ett behov som han har. Att få vara för sig själv eller vila som man så vill.
Eftersom han har autism och ADD så har han mycket svårare att värja sig mot intryck från omvärlden. Det kan gälla ljud, synintryck, dofter och beröring. Han får fort nog. Och då måste hela han vila för att smälta och skapa kraft och utrymme för nytt. Helt rimligt.

Lena Appel. "Tvåstöring"
Lena Appel. ”Tvåstöring”

Jag undrar om inte vi ”normalstörda” ignorerar oss själva och vårt behov av att smälta och återhämta oss?  Sjukskrivningarna som gäller psykiska hälsan har ju skjutit i höjden enormt de senaste åren. Och tittar man på arbetsfördelningen hos vår befolkning är det kanske inte direkt ett mysterium.

De som har ett jobb jobbar sjukt mycket och orkar inte med belastningen längre. De som inte har ett jobb och som försöker ta sig in på arbetsmarknaden har en annan typ av stress. Båda situationerna är orimliga och skapar psykisk ohälsa.
Man säger också att diagnoserna för ADHD och Autismspektrum också skjuter i höjden?! Vad det beror på vet jag inte och inte heller om det är sant.

Men en sak är jag säker på och det är att det är de själar som landar hos oss och har ett funktionshinder eller ska vi säga annorlunda sätt att fungera. De är välsignade änglar som lite härligt ”sätter käppar i vansinneshjulen”.
De är våra guider och vägvisare i denna helt galna värld. Vi ”normalstörda” har tappat både kompass och riktning och behöver hjälp. Kanske inte tillbaka till tiden för ”Skrotnisse och hans vänner” men det tempot… det tror jag på.

Tänk om det gick att dela på de jobb som finns och jämna ut de olika typerna av stress, och skapa en känsla hos alla att de behövs – lagom mycket.  En balans mellan radio och eremit.

PS. Sonen har nyligen skapat ett nytt epitet – alldeles själv. ”Tvåstöring”.

Detta för att kunna få plats för flickor i sin värld. Kreativa underbara unge 🙂 DS.

Allt gott/Lena

Sen ska jag gå hem…

 

Jag lär mig varje dag.
Lite plötsligt bestäms att yngste sonens klasskamrat från särskolan ska komma på besök och hänga lite. Mamman ska följa med och jag får en stund tillsammans med en kvinna som är i samma situation som jag. Hon är så klok och lugn, och vi har mycket att prata om, och jag känner ett stort stöd i att veta att det är fler familjer som kanske inte kan sköta allt precis ”som det skall skötas”.

Vi har ett element av avvikande i vår vardag som liksom puttar allt ”normalt” lite åt sidan så det blir liksom inget som är riktigt ”normalt” – vad det nu är. Bägaren är hela tiden halvfull, och vi får skapa lösningar som i ”normalstörda” familjers ögon inte alltid skulle prisas.

Men vilka perspektiv vi får!
Vi kan ju lämna hela ”facit” i soptunnan för det funkar ju ändå inte. Och får ju faktiskt möjligheten att göra egna… ska vi säga ”formsydda lösningar” Inte för att vi är ovanligt kreativa eller så, utan för att det helt enkelt är nödvändigt. Det kräver sin energi men det är ju också en rikedom. Och ett fritt arbete om man säger så.
Vi har inga mallar att hålla oss till utan får uppfinna allteftersom.
Vi som är föräldrar till barn med särskilda behov är faktiskt som ett jättestort forskarteam som egentligen borde få feta forskarlöner om ni frågar mig.

Våra ungdomar sitter och kollar på film och sonen är så uppspelt så han mer hänger i taket. Men lyckliga båda två och hjärtat svämmar över när jag ser dem sitta där tillsammans med popcorn och läsk. ”Minions” är filmen (vilket jag tycker är ett utmärkt val).

Lena Appel. "Sen ska jag gå hem"
Lena Appel. ”Sen ska jag gå hem”

De bara är.
Ärliga och rakt fram. Det finns inga dolda agendor eller saker att dölja. Kompisens absolut underbara kommentar. Precis när mamman och kompisen kommit innanför dörren och vi har hälsat och hängt av ytterkläderna säger hon…

– Sen ska jag åka hem.
Sonen ser och hör, och inte med en min visar han att han tycker denna kommentar är stötande eller på något sätt konstig. Vilket den ju inte heller är. Han skulle mycket väl kunna sagt det själv eller typ…

– Sen ska du åka hem.
Erkänn – hur många av oss ”normalstörda” tänker inte just precis det när vi kliver in hos vänner på middag?
Och vi har vänner som ”aldrig går hem”. Men säger vi något? Aldrig i livet, hellre sitter vi där och leds till döds än att ”förolämpa” någon. Men vilken är det största förolämpningen egentligen?

Nu går allting jättebra och de umgås och sedan åker de hem precis som det är sagt. Alla nöjda och glada. Det blev precis lagom, i alla fall nästan. Knackar på dörren till sonens rum där det är oroväckande tyst- och mycket riktigt, han har somnat med fjärrkontrollen i handen, men ser väldigt lycklig ut. Jag säger bara…

– Borta bra men hemma bäst.

Allt gott/Lena

Ska ni lukta på glöggen?

Jul jul strålande jul…
ja inte riktigt ännu. Men det är den här tiden jag tycker är allra bäst – den innan jul.  Det är mörkt och allt glittrar så bra då. Vi liksom många andra har en annan familjekonstellation än kärnfamiljsupplägget på grund av skilsmässa. Positivt är att nu finns det extrapappor och mammor, far och mormödrar, Men det är många som ska fira och på olika ställen och tider, julen dras liksom ut och det går inte att göra som tidigare.

Förr var jag väldigt sträng – granen skulle icke kläs förrän dagen innan julafton, då skulle också skinkan griljeras och tusen andra saker hända. Det blev väldigt stressigt, så nu börjar jag jula tidigare jag tycker jag är ursmart för då får man ju mer av förväntansbiten och den är ju bäst.
När julen kommer är den vips över och då är den verkligen SÅ över.

Då har glittret mattats och amaryllisen vält, och man sitter där med marsipansmulor i mungipan och tänker ”har de här mysbrallorna OCKSÅ krympt” och sneglar mot badrumsvågen.

När jag var liten så var min farmor jultomte och vi firade hemma hos mormor. Farmor var bra som tomte så bra att jag var ganska gammal innan jag fattade att det var hon som klätt ut sig, exakt hur gammal ska vi inte gå närmare in på.
Helst skulle jag vilja att det vi ser på julafton från tomteverkstaden skulle vara en prisbelönt dokumentär. Jamen vem vill inte kunna måla utemöblerna med rutig färg, eller bara vara i den där färgglada och varma miljön med musik och sång?

Det tycker yngste sonen som har autism också. Emellanåt upplever han världen och verkligheten som väldigt jobbig och han sa en gång:
– Mamma jag önskar att vi var tecknade och levde i en aminerad film istället.
Jag förstår honom så väl.
Jag förstår också äldste sonen som har sin sagovärld som han gärna vistas i – Lajv-världen. Vi har tillverkat många klädesplagg och letat prylar på secondhand till olika karaktärer, tidsåldrar och miljöer. Sedan ger han sig ut i Katrineholms skogar och är någon helt annan i någon helt annan värld ett tag.

Lena Appel. "Det var väl ändå en välsignad jul"
Lena Appel. ”Det var väl ändå en välsignad jul”

I vår familj har vi en absolut favorit i juletid och det är Karl-Bertil Johnssons julafton. Hela familjen sitter som ljus, och under resten av året dyker repliker upp, som ”du får inte se hur filmen slutar” eller sa o sa, det var ju min tallrik”. Jag sänder en tacksamhetens tanke till Tage Danielsson i sin himmel och till Per Åhlin som fortfarande gör fantastiska teckningar.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Häromdagen letade vi fram barnböcker som sönerna sedan länge växt ifrån. För att genom en organisation förmedla till barn som inte har det lika bra som vi.
Det blev en mysig stund, med både nostalgi och skratt.  Många böcker var helt sönderlästa och funkade ju inte att ge bort.
Men många böcker var som nya och det kändes så bra att stå där med tonåringarna och slå in fina paket.

Plötsligt säger yngste sonen;
– Nu är jag som Karl-Bertil, jag tar från de rika och ger till de fattiga…

Och då fick jag… hans ömma moder något religiöst i blicken…
Kanske inte precis men något liknande. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna de här två underbara pojkarna, men stolt, glad och mycket, mycket tacksam det är jag.
Och jag önskar en God jul och ett sagolikt och tecknat 2016 …ska ni lukta på glöggen…?

Allt gott/Lena

FÖRGRÖMMAT

”Men för sjutton gubbar”, tycker vi är roligt att säga här hemma och andra töntiga svordomar som ”attans också” och ”järnspikar”.

Det har funkat bra med barnen när de var små. Men nu är de stora och då vill de naturligtvis prova på ”lite tyngre grejer” Så mina försök till att lära barnen att inte använda svordomar var inkörsporten till värre grejer. Det borde jag ha förstått. Jag borde också förstått att barn gör som föräldrarna gör.
Och jag erkänner, jag är inte guds bästa barn när det kommer till svordomar. Gör jag mig illa eller blir väldigt upprörd hoppar det gärna ut mindre fina ord. Och JA jag erkänner ibland kan det till och med kännas bra att svära så det osar.  Och jag kan också tycka att det är komiskt med svordomar. Jag kan inte förklara men ibland när jag skall uttrycka mig och skämta så tycker jag att det kan passa skitbra med ett litet svärord sådär.

Äldste sonen som snart är arton, pratar som han vill såklart. Men vi har diskuterat hur man kan använda svordomar. Och tillsammans konstaterat, att om man vill bli tagen på allvar och lyssnad på, är det ingen bra idé att väva in svordomar i dagligt tal. Dels låter det korkat men svordomarna förlorar ju också sin ”kraft”. Vad ska man ta till när det verkligen behövs kraftuttryck?

Lena Appel
Lena Appel

Lillebror som är femton har ett litet annat sätt (hans funktionsnedsättningar bl.a. Autism gör att han inte är som normalstörda femtonåringar) Och vi har under åren jobbat med språket och talet så det här med svordomar har kommit först nu. Jag kan ärligt erkänna att jag inte blir så upprörd. När det gäller honom är jag bara så himla glad och tacksam över allt ”vanligt” han gör. Alla framsteg! Så till och med svordomar och hans förtjusning över ”det förbjudna” känns bara bra. Han hade en period då det blev ett väldigt testande i tid och otid. Fan, Helvete och jävlar uttalades med lysande ögon och ett stort leende. Och det är svårt att inte le tillbaka faktiskt. Men han förstår också att det låter rätt illa om man tjatar de där orden hela tiden så det har lugnat ner sig. Och vi har kommit överens om att det är ok att göra det när man gör illa sig riktigt ordentligt då får man riva av en svavelosande ed.

Hela familjen åkte i somras till New York, det var en resa jag önskat mig i femtioårspresent. Underbart! Men när man går och går och går, tittar och upplever blir man ju trött. Och en kille med autism blir ännu fortare trött. DÅ kom svordomarna till pass som en liten ”energiboost”!? När sonen slokade och energin var på upphällningen började min man helt plötsligt att peka upp mot alla skyskrapor och säga;
– Kolla P FAAN vad skithöga husen är.

Och ”energi-reserven” satte in och med ett stort leende och lysande ögon gick han och tittade upp tillsammans med mannen och de hade en ytterst märklig konversation.
– Jääävlar, de är ju skithöga.
– Ja jävligt höga. Fan.
– Helvete vad höga och stora husen är här.

Osv och så där höll de på. Jag vet inte om några svenskar hörde dem, i så fall måste det ha tett sig mycket märkligt, men vi hann till hem till hotellet och vilan utan större utbrott än så.

Så ibland kan det vara bra att använda de fula orden också.

Allt gott/Lena

Shuffelplay i hjärnan.

Jag vet inte hur det är med er och era hjärnor. Men i min far tankarna ibland runt som ett totalt trassel, det ena kopplar till det andra. Helt random. Jag har satt hjärnan på ”shuffle play” och den går bananas. Otroligt hur fort det kan gå från att bara lite små bekymrat fundera över vilken metod jag skall pröva att övervintra pelargonerna med i år (eftersom de alltid har dött alla andra år, trots hyfsade ansträngningar) till att sitta och ha ångest över hur det ser ut i världen.

Vägen dit går mellan avdelningarna recept, gräsklippning, farmor-minnen och tusen andra bilder och tankar, en del har hänt andra är rena fantasifoster. Och i en rasande fart. Flopp, flopp, flopp – kortslutning! Isoleringen på tankebanorna måste ha blivit gammal och dålig för det sned kopplar liksom. Risken för självantändning är överhängande.
Oftast sker detta när jag är trött och nedsatt på något sätt. Kan vara något så enkelt som en förkylning. Eller stress, det är inte bra. Så det gäller att försöka undvika saker som gör mig ”brandfarlig”. Jag har lärt mig att hantera de här ”snurr-ner-i-avgrunden-tillfällena” riktigt bra. Men det har tagit tid och jag har behövt ta hjälp. Livet går ju upp och ner som bekant, det behövs ju inga dåliga ”tanke-bans-ledningar” i hjärnan för det. Det bjuds på lite ditt och datt kan man säga. Så jag har ända sedan i tjugofem års ålder till och från haft kontakt med terapeuter av olika skolor, för att trassla ut diverse tillstånd. Det har varit bra, jättebra. Men kanske har det liksom varit lite mer som att släcka bränder i stunden. Men det är verkligen så skönt när det slutar brinna (det blir ju så jävla varmt). Så man är så nöjd med det. Och så knallar livet på, tills nästa gång. Jag vill likna det vid en skogsbrand som man inte har lyckats släcka helt, det pyr liksom i rötterna. Och vid ”rätt” förutsättningar blossar det upp igen. Och jag har haft det på känn i alla år. Det är något som inte riktigt stämmer.

Lena Appel. "Tankebanor"
Lena Appel. ”Tankebanor”

Så träffar jag Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ Ja detta inlägg kan nog tendera att bli en liten reklamsnutt för henne och hennes verksamhet. Och det är inte en dag för tidigt. Men det är sådär med saker, det måste mogna innan man kan berätta. Så känner jag i alla fall.
Mötet med Jenny förändrade mitt liv helt enkelt. En kliché? Nej, det är helt sant. Det hände ju inte på en gång förstås. Hon var den som lyckades släcka hela branden kan man säga. Lite lustigt faktiskt, för något mer ”o-brand-man-likt” får man leta efter. Jag tycker mer hon är som ”Tingeling” i Disneys filmer. Liten, vacker, magisk och sträng. Fantastisk kombination. Hon har klappat mig mothårs! 🙂
Ännu roligare är det att det var min man som skulle gå i terapi hos henne men med tiden så insåg hon att det nog var mig hon skulle ta hand om först.
Nu kanske jag kommer att börja brinna lite nu och då igen men jag har en bra egen brandsläckare och jag har andra verktyg också. Dessutom har jag fattat att den här typen av eld inte är farlig, bara jävligt obehaglig. Hon har fått slita med mig kan jag säga. Herregud, vilket tjatande det har varit. Men det var precis vad jag behövde (och fortfarande behöver ibland) men jag är så innerligt tacksam att jag fick tillfället att verkligen ”gå på djupet” och ta tag i de där ”rotbränderna” om man säger så. Det är ingen ”kvick-fix” men jag tycker det har varit värt allt blod, svett och tårar. Ja så mycket blod har det väl i ärlighetens namn inte varit men svett och tårar! Fattar inte att jag inte gått ner i vikt?

Lena Appel "tankar på löv"
Lena Appel ”tankar på löv”

Och nu flera år senare har vi fortfarande kontakt och nu jobbar vi tillsammans. Med ett material som vuxit fram under den här tiden. Hennes visdomsord och mina bilder. Med detta hoppas vi kunna hjälpa fler. Nu skriver jag det här lite för att ge oss eld i baken. Och då menar jag ju inte den sorten jag har beskrivit ovan… förstås.  Jag kommer att rapportera vidare om projektet givetvis.  Bilden av löven med ”tankar” på som glider iväg på vattnet är en sådan bild/verktyg som jag fått av Jenny, utmärkt att använda när det blir så som jag beskriver i början.
– Jaha här har vi en katastrof-tanke, den lägger vi på lövet och låter det ekipaget passera… här kommer en till, intressant… vi låter den segla vidare.

Håll till godo gott folk. Allt gott/Lena Appel