Kategoriarkiv: Arbetsliv

Mellantillvaro

 

Jag har blivit med Galleri – web shop!
Under julledigheten har jag snickrat på min web shop som jag nu hälsar välkommen till.  Där kommer jag löpande lägga ut signerade tryck, original och udda verk till försäljning. https://lenaappel.se/index.ehtml (Länken hittar man i menyfältet på hemsidan). Varmt välkomna att titta in!

En liten helg kvar – trettonhelgen.
Den här tiden är tycker jag är lite oviss, vi har alla lite olika lägen. Det heter ju mellandagar, och det blir som en ”mellantillvaro”. Själv gick jag till mitt lönejobb idag måndag den 2 januari 2017, efter att ha varit ledig sedan 22 december 2016. På vägen dit möter jag människor som antagligen också ska jobba, och någon är på väg till förskolan. Men det är inte samma rusch som en ”vanlig” vecka, mycket färre bilar och människor i rörelse.
Jag går förbi hus och gissar om de är på jobbet eller om de ligger och sover gott, eller just ska kliva upp och göra en god frukost i godan ro, läsa tidningen och äta upp de sista fikonen som håller på att torka ihop i ”julskålen”.
Jag tycker det är ganska mysigt att jobba när det är en sådan här tid, det är samma sak i semestertider. Det är lite glest i leden och många lappar på dörrar som talar om när vederbörande kommer tillbaka från sin ledighet. Under de här perioderna finns det utrymme att jobba lite mer i lugn och ro. Mejllådan är inte alls lika knökad, telefonen ringer inte heller lika mycket och det är fyradagarsvecka!
Och är det något kvar i Aladdinasken kan man ju ta med den till jobbet. YES, jag har det bra.

Allt gott/Lena

ta en skumtomte till… snart blir det ljusare igen!


Vi kan väl gå i ide som muminfamiljen gör? Undrar sonen.
Vi pratar om det här varje dag såhär innan jul. Han är verkligen trött, somnar i soffan när han kommer hem från skolan. Jag håller med honom, skulle mer än gärna ligga där. Istället gäspar jag käkarna ur led, och så tårarna sprutar. Känner mig och är nog oroväckande lik en zombie i det läget, en sådan som precis ska tappa underkäken och ena armen.
Jag går på vilja och rädsla för att inte passa in i flocken, och laddar ljus från alla elljustakar och ljusslingor i trädgårdarna. Fanns inte julen med alla ljus och förväntningar skulle väl alla lägga sig ner och självdö av tristess och D-vitaminbrist.
Tänk om julen egentligen kom till för att undvika massdöd eller ”ide-revolution”? Jesus födelse kanske bara är ett hittepå för att skapa något som gav lite ljus och hopp?
Att gå i ide låter ju lockande sådär först. Men det dyker ändå upp frågor. Toalettfrågan. Vad händer om jag vaknar mitt i, som Mumintrollet gjorde? Maken lär ju snarka extra grovt med långa andningsuppehåll och då kommer jag inte att kunna somna om, och hamnar alltså i något slags limbo, för vi bor ju tyvärr inte i Mumindalen.

Lena Appel.

Jobbet räknar ju inte med dig, så dit kan man ju inte gå. Där måste det väl vara någon slags ”ide-vikarie” som tagit över sysslorna tills man vaknar enligt avtal.
Sonen hävdar att man vaknar i början av mars då våren börjar, men jag tycker att det vore lika bra att ligga kvar till i början av april, minst!
Mars är ingen vårmånad, det är en ”vänt-månad” dubbelt så lång som resten. I almanackan står det att den har trettioen dagar men känslomässigt är det åtminstone sextiotvå, med några lördagar utbytta mot måndagar.

Så att sova till april känns smartare och man vaknar till en händelserik månad som bjuder på omväxlande snöstorm och vårtecken.
Alternativt så knarkar vi vidare med D-vitamin och skumtomtar, och stirrar in i granens glimrande värld likt en Surikat som solar samt tittar långt på grannens ljusslingor i tujan, och likt Hattifnattarna laddar ljus och energi. För snart blir det ju ljusare igen.
Allt gott/Lena

”Tidshybris”

 

Det där med tid.
Igår var jag och sonen på habiliteringen för att se om det finns någon bra hjälp att hålla reda på tiden. Han var mycket entusiastisk eftersom han älskar historia och hoppades att vi skulle prata om sjuttiotalet som är på tapeten just nu. Jag förvarnade honom att kanske blir det inte riktigt så kul. Det blev mer Vi pratade om dagar, månader, timmar, sekunder mycket kortare tidsformat.

Jag blir så imponerad av min son när han (trots sin besvikelse) noggrant räknar upp alla månader – ändrar ordningen några gånger så det till slut blir alldeles rätt. Han får frågan vilka månader som hör till vilken årstid och den vänliga specialpedagogen får en utförlig beskrivning av varje månads egenskaper. Här duger inte sommar, vinter osv. Nej ordentligt ska det va, ”sista-sommar-och-början-på-höst-månaden” är augusti. Jag kan också nu upplysa om att”Mars är den första vårmånaden – men inte särskilt mycket”. Är benägen att hålla med (tycker inte att april brukar sköta sig heller).

Lena Appel. "Årshjulet" en visualisering över ett år.
Lena Appel. ”Årshjulet” en visualisering över ett år.

Han har också färger på dagarna och kan klockan även om han inte vill. Igår förstod jag att han blir stressad av den, det är inte det att han inte förstår upplägget utan han gillar inte grejen.

Vi blev visade en app. För mobil och padda, som fungerar som en almanacka men med tillägget att man kan lägga in bilder och ljud för varje punkt samt en ”avcheckningsknapp” som hjälper till att komma ihåg att man faktiskt HAR gjort det eller det.

Jag märkte hans ointresse och han tyckte att det hela var ”löjl” alltså löjligt. Men jag blev däremot väldigt intresserad, precis en sådan skulle jag behöva. Nu har jag en analog pappersalmanacka i A5-format med en vecka per uppslag. Där för jag in när jag ska jobba, deadlines, barnens aktiviteter, och jag försöker hålla någon slags fördelning och inom rimlighetens gränser.

Lena Appel. "Tidshybris"
Lena Appel. ”Tidshybris”

Så länge alla är friska, inga större avbrott eller oväntade händelser inträffar brukar jag kunna hålla ganska bra koll. Sätter stora kryss och färglägger så mitt stressade jag inte ska lägga in ytterligare något möte där det redan finns en annan aktivitet. Men livet ÄR ju avbrott, sjukdomar, stopp-i-toaletten, PMS, och tusen andra saker. Alltså blir min almanacka fylld på ett mycket märkligt sätt, som om det bitvis fanns ett parallellt universum, där det också går bra att boka upp diverse. Det skulle den här appen aldrig tillåta – varningslampor och meddelandet ”Varning TIDSHYBRIS” skulle blinka och ljuda.

Så det är jag som behöver det där tidshjälpmedlet, inte min son. Han försätter sig inte i sådana här situationer. Han säger lugnt att han ”inte har tid” eller att han ”måste vila” och det är sant. Jag önskar bara att jag också kunde äga den självklara självbevarelsedriften, men tack och lov har jag ju honom som vägledare och guide, plus att jag ska försöka sno åt mig hans hjälpmedel.

Allt gott/Lena

Åka bort går bra men komma hem går ännu bättre

Rapport från torsdag 22 september.
Lycklig – jag ska till Bokmässan i Göteborg. Stiger upp tidigt i ottan och försöker låtsas att jag är pigg och ser fram emot resan till Göteborg och bokmässan, för det gjorde jag, väldigt mycket… I går. Nu har jag fått lite resfeber och är trött och känner mer som om det var en skitdålig idé och att jag hellre skulle äta min frukost klä mig och gå till jobbet precis som vanligt. Tryggt lugnt och skönt. Men jävligt tråkigt.

"RUM"
”RUM”

Varför blir det alltid så?
Först tjatar jag om att det måste göras något, resa, se och uppleva nya saker både själv och tillsammans med andra, typ familjen. Men sedan när man väl skrapat ihop pengar och tid känns det som ett straff och bara jobbigt att behöva åka ifrån sitt trygga lilla hem, med rutiner och väl intrampade stigar.

Resfeber tror jag det kallas.
Men processen blir bättre och bättre. Från resfebern med ”detta-var-en-dålig-idé-känslan” till den mycket bättre ”att-äntligen-vara-på-väg-känslan”. För att fortsätta och förändras i själva vistelse-stadiet som ju är fyllt med en räcka upplevelser som hindrar den där eftertanken. Det är fullt upp med att hinna med det man vill, undvika blodsockerfall och sjukdomar samt roa sig så mycket det bara går.

Efter en kort dipp av ”fan-jag-vill-stanna-kvar-här-för-alltid-känslan” åker man hem och då kulminerar det hela i den absolut oslagbara ”borta-bra-men-hemma-bäst-känslan”. Då kan man tryggt sitta och minnas tillsammans alla roliga saker man gjorde och såg. Då är också lågt blodsocker och skoskaven borta. Så min slutsats blir nog ändå att man tjänar på att ignorera resfeber.

Allt gott/Lena

”upptaget”

 

– Hur är det på nya jobbet då?
– Bra.
Svarar jag helt sanningsenligt. Jorå, kopiatorn börjar släppa in mig i sin sfär, kaffemaskinen likaså. Jag har ett kontor med ”upptaget knapp”. Postitlappar i tre färger och snart en gigantisk whiteboardtavla!
– Jag vet, jag vet, say no more 🙂

Lena Appel. "Upptaget"
Lena Appel. ”Upptaget”

Nya spännande människor som kan en massa saker, och som jag kommer att lära mig massor av.
Allt är nytt och inte alls som det kommer att vara, om ett tag. Det vet jag av erfarenhet, och det känns bra, riktigt bra. Jag har förmånen att jobba på Nyköpings stadsbibliotek, det kan inte gärna bli trevligare.
Jag njuter när jag går till mitt kontor, som just nu är stort och ödsligt, med ett gigantiskt skrivbord. Jag har tagit dit min ”stab” för att ha som stöd och rådgivare när de andra arbetskamraterna inte har tid med mig.

Lerindivider. Lena Appel
Lerindivider. Lena Appel

Funderar på att hämta lite slängda kopior i pappersinsamlingen från kopieringsrummet och sprida ut på skrivbordet så det ser ut som om jag jobbar.
Datorn är en trygghet i allt det nya, det är sig likt. Lösenordshelvetet är detsamma, Google är likadant, och Word är lika hopplöst som vanligt, så skönt!
Lite frustrerande känns det förstås eftersom jag just nu inte levererar till hundra procent, det är inte möjligt ännu. Tyvärr är det inte en bild på mig som kommer upp när man googlar på ”tålamod”.

Nu rekar jag och försöker skaffa mig kunskaper om var jag hamnat och vilka behov som finns. Jag kommer fixa det med tiden. Det känns viktigt att skapa en grund för att kunna göra på mitt sätt, så att jag behåller kraften och kan göra ett bra jobb.
Annars blir det som när man provar kläder i en butik där försäljaren säger att man ser ”fabolous” ut, och man går på festen med en utstyrsel man känner sig totalt obekväm och utklädd i. Och bara väntar på att få gå hem och ta av sig.
Eller det där hemska när man ska laga mat i någon annans kök, helt plötsligt känns det som om man aldrig någonsin har lagat mat överhuvudtaget. Och man kan inte ens hyvla ost ordentligt. En synnerligen obehaglig känsla. Men kanske säger det mer om mig och mitt kontrollbehov än om situationen.

Nåja, stämningen är god och alla är så snälla. Jag har redan fått smyga ombord på bokbussen, hur coolt är inte det? I morron ska jag se om jag inte får mikron i personalrummet att samarbeta också.

Allt gott/Lena

TACK!

Jag vill säga några ord och samtidigt tacka Anna och Anna
Min huvudsakliga utbildning är inom den fria konsten. D.v.s. att jag har utbildat mig på en konsthögskola och tagit en Magister Examen i fri konst. Jag har läst konstvetenskap, konsthistoria och andra teoretiska ämnen inom konstområdet. Detta skedde under slutet av åttio- och början av nittiotalet. Juraperioden för vissa, ”för ett tag sedan” för oss andra.
En sak var tydlig under hela min utbildning, avsaknaden av kvinnliga förebilder. Det fanns gästlärare och föreläsare som var kvinnliga men det var definitivt flest män. 20-80% skulle jag säga.
Lite spännande eftersom den siffran nästan var tvärtom i elevkåren.

Som konstnär så inspireras man ju av andra kollegor och föregångare i historien. Då det begav sig tänkte jag inte så mycket på det, jag var så upptagen med att utvecklas och ta in allt. Jag var engagerad och enormt glad för att få möjligheten att gå den utbildningen så jag var nog inte särskilt kritisk överhuvudtaget är jag rädd.

Många av mina konstnärliga förebilder var och är av manligt kön. När jag läste konstvetenskap så var det en särskild kurs som hette ”kvinnor i konsten”!!!
Att det skulle vara ett litet delmoment i en hel kurs. Idag känns ju det helt sjukt. Men det var inte mycket mer än ett häfte och en ytterst liten del av kursen då vi pliktskyldigast uppmärksammade den kvinnliga delen av konsthistorien.
På ett sätt är jag tacksam att jag inte reagerade. Förmodligen hade då hela min energi gått åt att debattera missförhållandena, och min konstnärliga utveckling hade fått stå tillbaka.

Och kanske är det inte ett problem i sig att de flesta ”konstidolerna” var män. Rent konstnärligt så tror jag det gör detsamma. Och faktum är ju att eftersom könsrollerna sett ut som de gjort historiskt, är det ju männen som har utvecklat sitt konstnärskap och kunnat göra sig en karriär och därmed skapat en plats i historien. Inget konstigt med det.

Men jag som kvinna, hade gärna haft några framgångsrika kvinnliga konstnärer som kunnat visa vägen hur man t.ex. kombinerar barn och en konstnärlig gärning. Hur du tar plats i ett mansdominerat område på DINA villkor. Det har varit svårt med den biten. Det är bättre nu, och jag hoppas att det i framtiden kommer att bli helt bra. Och att alla människor får tillgång till förebilder som är relevanta för dem. Kvinnor och män, olika nationaliteter, HBTQ. You name it!

På senare år har jag ju kunna utöka min inspirations- och pepp-källa med många kvinnor och nya män. Så det går ingen nöd på mig.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Men det finns två ANNOR som fanns då det begav sig, som jag vill uppmärksamma. Vars konstnärskap och personlighet stannat hos mig, och som jag vill tacka. Ni var (är) ledfyrar.

Den första Annan var min lärare på ABF:s konstskola i Umeå.
Då jag som färsk och entusiastisk elev började min konstbana. Något förvirrad och häpen över denna nya värld som öppnat sig. Anna Kristensen var en mycket bra lärare och hon har bara växt med åren. Då jag blivit i alla fall något klokare. Och insett inte bara vilken fantastisk konstnär hon är utan också att hon samtidigt haft familj och lyckats ro iland allt detta. En sann inspiration och ledstjärna. Tack Anna! http://www.annakristensen.com/

På Konsthögskolan i Umeå mötte jag Annan nummer två. Anna Sjödahl. Hon var politisk och öppnade ytterligare en värld för mig. Hon stöttade mig i mina funderingar och gjorde själv konst som jag återigen efter en viss mognad har förmågan att uppskatta mer nu. Hon tog plats och det var nog inte alltid bekvämt. Men hon har fastnat hos mig, och mina tankar går till henne emellanåt. Tack Anna, och jag hoppas du har det gott i din himmel. Du gick bort alldeles för tidigt.
http://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/svenska-hjartan/hjartan/anna-sjodahl/

Allt gott/Lena

Plötsligt händer det

 

POFF
Så kommer bara idén, det är lika härligt varje gång. ”Plötsligt händer det” jo, men inte någon miljonvinst utan något ännu bättre. Lösningen på ett problem man har gått och lurat på eller fortsättningen på en text eller bildprojekt. Eller något helt nytt bara ”landar” i huvudet – Poff.

Lena Appel. "Poff"
Lena Appel. ”Poff”

Tack tänker jag och blir lika förvånat lättad och glad varje gång.
Det här händer nästan alltid när jag är ute och går eller tränar. Min teori är att min kropp och en del av mitt medvetande är upptagna med motorik och koordination, precis så mycket att medvetandet inte kan ha full koll och filtrera när själsantennen riktar in sig mot universum och kopplar upp för ”idénedslag”.

Därav de bra lösningarna, de hinner landa i hjärnan innan mitt lilla ”inside-the-box-medvetande” har agerat tull och dömt ut tanken innan den ens nått full form. Alternativt satt den i karantän så länge att den dött. Tack och lov säger jag och lovar att betala ”kosmos-licensen” för jag behöver den så väl.

Allt gott/Lena Appel

SkeppOhojj!

Jag har nu en ganska lång erfarenhet av husmorsyrket och som kapten på hushålls-skutan. Och i närmare arton år har det varit med besättning (läs barn) Joråsåatteehhh…

Som ansvarstagande kapten har jag genomgått en rad faser och hoppat på myter och provat både vegetariskt, mjölkfritt, vetefritt, LCHF vanlig hederlig husmanskost. Det är hela tiden nya rön och varningar. Vi undviker socker, andra sötningsmedel, tillsatser i maten som är farliga. Det tar en jäkla tid. Först hitta råvarorna, en jakt på biologiskt närodlat/producerat för vi måste ju tänka på miljön och klimat hotet också. Så när du väl kommer hem med ditt ”byte” är du så jävla trött och nöjd över denna bedrift att du varken orkar eller vill laga till något, det får ligga där snyggt upplagt som från en mattidning som skådebröd. Det blir myteri och kebab från kvarterspizzerian.

Lena Appel. "Man äter ju med ögonen också"
Lena Appel. ”Man äter ju med ögonen också”

Jag tänker på min kära farmor Linnéa som under hela sitt liv lagade mat åt sig och sin familj och som extraknäck lagade mat åt” finare folk” till deras fester. En catering på den tiden. Men det skulle hon aldrig ha gjort något väsen av.

– Laga lite mat är väl inget märkvärdigt?

Jag kan riktigt höra henne säga det, inget hon gjorde var märkvärdigt tyckte hon. Men det var det, hon lagade gudomlig mat och bakade bullar och kakor som jag minns som i ett skimmer och gärna gör stort väsen av. Och hon hade dessutom en jättestor diamant under diskbänken! (en Bergkristall som jag kunde sitta och beundra medan farmor lagade mat) Men den får jag berätta om en annan gång.

Farmor jobbade hårt i hela sitt liv och skötte ruljangsen, men jag tror inte att hon oroade sig för tillsatser i maten, besprutning av grödor, antibiotika-kött eller gen-manipulation.
Till en början för att det inte var aktuellt och under senare delen av hennes liv och gärning var det inget man hade börjat titta närmare på, och margarin var ju jättepraktiskt och frysta prylar bara underlättade ju? Jag kan bli lite avundsjuk på det. Idag så ska vi göra välbalanserade menyer med giftfria varor enligt den senaste dieten och varningsrapporterna vid sidan av förvärvsarbetet. Det slapp farmor… att ha två heltidsyrken menar jag.

Jag förstår mina väninnor på Facebook som nu har ”mat-vardags-ångest” inför terminsstarten. JA det är faktiskt bara kvinnor som yttrat sig hittills, männen som befinner sig i samma situation har lika stor del av min sympati.
Så för att vi ska överleva stressen och undvika att bli förgiftade, samt hålla vikten föreslår jag att vi tar fasta på ”att äta med ögonen” och för övrigt tycker jag att de som sprutar gift på maten och stoppar i konstiga prylar i det vi ska äta får gå på plankan!

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Do No Harm!

Do No Harm!

Lena Appel. "Do No Harm!"
Lena Appel. ”Do No Harm!”

Detta sitter jag och upprepar för mig själv i ett mantra, medans jag trycker lite för hårt på knapparna på tangentbordet. Jag håller på och gör om blogg och hemsida! Och jag växlar mellan att ha jätteroligt till att vilja ta datorn och sula ut den genom fönstret. Jag skriver till supporten och ställer frågor som de med all säkerhet har stor glädje av vid kaffemaskinen.

– Vet ni vad människan frågade?

Den IT-kunniga personalen ligger och kvider på golvet av skratt.

Jodå men det bjuder jag på, storsint som jag är. Det kommer att bli bra till slut, och jag vet att det bara drabbar mig själv om jag i vredesmod klipper av alla sladdarna under skrivbordet som hämnd för att saker och ting inte fungerar som jag vill. Så ”Do No Harm!” kära vänner det gäller både levande och död materia.

Allt gott/Lena