Slut-på-semester-ångest-men-det-blir-nog-bra

Nu är semestern slut. 

I morgon går jag till jobbet igen, HUR ska jag komma upp på morgonen? Jag har ju vänt på dygnet och hasar ju inte upp förrän på förmiddagen, och då rullar jag ju bara ut på verandan och blir liggandes där?!
Jag har ”jobbångest” helt klart, men det har ju gått bra många gånger tidigare så jag antar att jag kan räkna med det även denna gång. Lite ”semester-jet-lag” får det bli, inte värre med det (sade hon hurtigt och ansträngt). Ska dessutom bli riktigt roligt att träffa folk igen  – har grottat runt härhemma mest som sagt.
Jag konstaterar att sommaren har varit behaglig, ja det ordet vill jag faktiskt använda för det har inte varit för varmt, inte för kallt, inga mygg, få getingar (jag fick rädda en stackare ur rosévinet i går).

Lena Appel. ”How Do You Grow? VII”

Jag har inte varit helt ledig, som många kulturarbetare känner igen är ju ledigheten från ”lönejobbet” ett tillfälle att ge den egna verksamheten odelad tid. Så jag går ut hårt med att starta upp datorn och Outlook på Nyköpings kommun i morgon bitti för att på eftermiddagen dra vidare till Mårtens Hus här i Nyköping för att hänga några av mina bilder där.

Så från och med tisdag 1 augusti till och med 1  september går det bra att äta en god bit mat och samtidigt se mina senaste bilder ur serien ”How Do You Grow?”

Välkomna!

Allt gott/Lena

 

Trädgårdsbetraktelser

Ekorrar och vita blåklockor

Jag kan nu meddela att sedan några veckor har ekorren som hade problem att förstå hur foderautomaten fungerade har knäckt koden. Och både den och en kompis lyfter nu gladeligen på locket med sina små nosar och hämtar upp nötter för att hålla i sina små tassar och gnaga på. Och de ser preeeciiiissss ut som Walt Disney-ekorrar, jag förstår hans inspiration av djur mer än väl.

Den ena ekorren har fått vanan att sätta sig inuti foderautomaten med locket stängt, jag vet inte om den ägnar sig åt hetsätning i största hemlighet? Men inte tänker på att vi kan se hen genom plastrutan på framsidan? Som ett skyltfönster. Frosseriet är på intet sätt hemligt. Men vi har ju alla våra svagheter.

Får en bild av mig själv vid en motsvarande foderautomat i storlek (typ utedass) som är fylld med ostbågar stora som sovsäcksrullar. Där skulle jag också tappa all värdighet.

Men för att inte lämna er med en otäck bild på näthinnan visar jag något av det vackraste jag vet. Den vita blåklockan som min farmor hade i sin trädgård när jag var liten. Och jag älskade den – så givetvis vill jag ha den i min trädgård nu.

Foto: Lena Appel. ”Vit blåklocka”

Allt gott/Lena