Låt det gro

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926

Lena Appel ”Viktiga saker”

Just nu behöver jag den. Kanske kan den vara till nytta för några fler? Jag kommer på mig själv med att ha greppat alldeles förmycket… igen. I tron att jag skall kunna hålla koll och ordning. Men känslan av att tappa, att saker rinner mellan fingrarna trots att jag anstränger mig är överväldigande. Försöker hålla i, försöker att ”rädda”.
Har svårt att tro att det jag tappar skall ”klara sig”. Kanske är det just precis det som händer! Att det klarar sig? Som en klok vän sa när jag beklagade mig ”men det som du tappar kanske gror, men skörda får du göra långt senare” Hur vackert är inte det? Det och sinnesrobönen is the shitt. Tack Reinhold Niebuhr och Lotta Öhman De Boer.

Allt gott/Lena

Fas två på Kap Verde

Så sitter man här, på en vindpinad och solbränd ö mitt i Atlanten

Lena Appel, ”ocensurerat”

Och funderar på hur just detta var så frestande då på skärmen hemma vid skrivbordet för en tid sedan? Tonåringen surar, vägrar äta något annat än vitt bröd och pomfritt, och varmvattenberedaren är stor som en kaffekopp. Vi har bränt oss, har blödande skavsår av sand i skorna och i ögonen. Shitt tänker ni kanske, men det är sant, det är också sant att vi unnar oss finare käk då sonen äter en köttbit och grönsaker – då åker moderskapet in på grönt igen. Vi skrattar och badar på en fantastisk solig och fin strand alldeles intill, och kommer ihåg att kleta in solskyddskrämer.

Lena Appel, ”Hotell”

Den här sistaminuten resan till solen och värmen. Då var det kallt och mörkt, och det mesta tedde sig bättre någon annan stans. Det var då jag tryckte på ”beställknappen”, och den känslan, det är den som är värd vartenda öre.

Fas ett. Förväntan, vilken underbar känsla det är. Eller ska man kalla det för tillstånd. Den tiden innan något förväntat positivt ska ske, kan du fylla med precis vad du vill. Det är som våren. Du har hela den plus sommaren framför dig, den finns kvar. Ännu inte upplevd/uppäten. Som en god middag, en semla eller ett glas gott vin. Vädret har fortfarande goda möjligheter att bli precis perfekt.
Allt balanserar på toppen. För ännu har du inte tagit första tuggan, blivit halvt illamående av att ätit för mycket eller för berusad eftersom det blev mer än ett glas av det goda vinet.
Du har inte bränt dig i solen, inte heller blivit antastad av försäljare som är oerhört påstridiga, men som du inte kan klandra för du vet att de behöver pengarna. Inte heller har du smakat på den bittra insikten om att du är en presumtiv. ”Kund” för de unga män som säljer sin kropp till välgödda västerländska kvinnor.

Lena Appel, ”could be anything”

Fas två. Just nu är det julafton. Vi är mitt uppe i det jag och min familj har längtat efter och som jag har förberett, lagt för mycket pengar på och nu har vi smällt i oss julbord, godis och tecknade figurer och tillståndet kan kallas för blandade känslor. Jag tycker att jag har ätit för mycket, spenderat för mycket, och känner ett visst mått av skam över det. Spänningen och skulden gör att humöret blir lite varierat och jag vill att julen ska vara över men samtidigt inte.

Lena Appel, ”skador”

Själva upplevelsen här och nu. Är fylld med vitt skilda fakta, känslor, tankar och viljan till något. När julafton är över, då vi är hemma igen, är nästan alltid känslan ”skönt”. Vardag igen, borta bra men hemma bäst och liknande känslor.

Lena Appel, ”vackert”

Fas tre. De känslorna går fort över och övergår till att bli ” nostalgi-läge”. Fas tre då man återgår till fas ett men med fakta, något av en ”postförväntan” . Då sållar jag bort gråskalan, det lite halvtråkiga och småmisslyckade och oviktiga försvinner. Kvar blir minnena av det som var riktigt otrevligt men mest av det som var roligt och härligt, Det jag vill komma till med detta är att jag upplever själva skeendet eller händelsen som både härlig men också bitvis asjobbig, men det är värt det för ” förväntanstiden” och ”nostalgitiden” överväger och anstränger man sig att hålla humöret uppe under resan så kan ”nostalgitiden” fyllas med gemensamma upplevelser som räcker länge länge. Nu ska jag gå och duscha… tvättat hår är överskattat, har nog aldrig haft en sådan intressant frisyr.

Allt gott/Lena

Jotack det rullar på!

 

– Tjena hur är läget? – Jotack, det rullar på.
Så hör jag mig själv säga ibland, men var jag har fått det ifrån vet jag inte. Det är ju ett ganska undvikande svar, rullar på… vadå, vad är det exakt som rullar? Om man ska bli sådär lite bokstavlig…

Jo, jag kan tycka att jag börjar få stora möjligheter att faktiskt kunna rulla snart . När jag har en dålig dag och tittar mig i spegeln – fast det skulle jag inte benämna ”rulla på” egentligen…
Att det rullar på ska väl betyda att det är ok. Eller i alla fall att man står ut och absolut inte orkar prata om det som kanske är lite kantigt just nu.

Lena Appel, ”jotack det rullar på”

Att det rullar på kan vara att det mest basic fungerar.
Typ vi äter, och kommer iväg till jobbet  o skolan. Det kan vara nog ibland – speciellt såhär års.

– Nej tack vi tar bara Basic utbudet den här månaden, äta – sova – skita. Återkom senare i vår, så får vi se om vi orkar uppgradera utbudet.

Lena Appel. ”Draghästen”

Att det rullar på kan vara Den lilla ”Livs vagnen”
En metafor för livets gång och vår utveckling. Ibland är det ju riktig fart, sådär så man knappt vågar titta, mest bara sitter och håller i sig krampaktigt i kanterna för att inte ramla ur. Då svarar man inte överhuvudtaget på frågan ” tjena hur är läget”. Möjligtvis vrålar man bara rakt ut och rasar förbi.

”Livs vagnen” kan ibland tappa ett hjul, då står det helt still. Eller knaggla på långsamt och trögt ibland får man gå ur och dra själv. Då svarar man inte heller att ”jorå, det rullar på”.

Det är nog när underlaget är ganska gropigt och hjulen är fyrkantiga men det är ändå lite nedförsbacke som jag svarar – Jo tack det rullar på…
Lite skakigt och snett – men det går framåt.

Trevlig resa/Lena