Vad är konst?

 

Vad är konst?
Den frågan har jag fått många gånger, och i begynnelsen av min karriär och när jag utbildade mig till konstnär ställde jag den frågan själv många gånger.
Jag hade talang nog att bli antagen på konsthögskola (ett av de största ögonblicken i mitt liv) Det var också tur, turen att just de professorerna var där och då, som kunde förstå just min talang. I ett annat sammanhang hade jag inte blivit antagen.

Den insikten hade jag inte då – känslan var mer att jag hade lyckats ”ta mig in” och nu gällde det att ta vara på tiden på bästa sätt och ”knäcka koden” det vill säga lära mig att göra bra konst och jag gick in för min utbildning till trehundrafemtio procent, såg till att få ett utbytes år på Akademien i Oslo för att få ytterligare perspektiv. Gick på varenda föreläsning och kurs som gavs.
Det är fullt med andra elever med olika grad av medvetenhet och mognad på ett sådant här ställe, många olika gästlärare och professorer med sina ”sanningar”. Alla dessa stöts och blöts man med i olika utsträckning under fem års tid, och får både praktiska och teoretiska kunskaper som är guld värda.

Gå vilse
Men det kan också vara förvirrande, inte för alla (många av mina studentkamrater var mycket restriktiva med vad de ville ta in), men för mig som hade tron att det ”rätta” sättet att göra konst låg utanför mig. Att det var något jag skulle hitta här om jag bara lyssnade och jobbade tillräckligt hårt. Jag har bjudit in många gästlärare till min ateljé och de har gjort tvärsäkra uttalanden om HUR jag ska göra för att det ska bli bättre. Och jag har tagit det som en sanning och vikit av på ytterligare en stig för att undersöka och finna. Resultatet blir visserligen koll på rätt mycket olika vinklar, teorier och inte minst tekniker, men jag och mitt konstnärskap var ju vilse.
Det förstår jag först nu långt senare, då var jag bara frustrerad över att det inte ”gick bättre”.

Lena Appel, ”letar”


– Va fan, jag gjorde ju allt ”rätt”?!

Det här var ju omoget och omedvetet – men det var vad jag förmådde då. Då hade jag inte insikten om att jag äger ”det rätta” redan. Jag har det i mig, jag ÄR det. Det är inget jag kan leta upp någon annanstans utanför mig. Tekniska, teoretiska kunskaper hämtar du från andra mer erfarna och belästa – men ”din konst” liksom ditt fingeravtryck har du redan, vare sig du vill eller inte.
Så vad är konst? Jag hävdar att, om någon påstår att ditt eller datt är konst, så är det just det PUNKT. Sedan kan man diskutera om vad man tycker om olika konstverk, men det är en annan historia.

I samma ögonblick vi ställer frågan, ”vad är konst?”, så lämnar vi över tolkningsrätten till omgivningen, liksom ger bort vår rösträtt, den alldeles unika. För att vi tror att det vi tycker eller gör inte är rätt eller rimligt. Och det betyder ju i en förlängning att det alltid blir de som vågar tycka som sätter vårt samhälles ribbor och gränser?! Så om vi vill ha utveckling och ”gå utanför den berömda boxen” får vi börja lita på att vi var och en är ”rätta och rimliga” och att vår unika röst behövs, kanske är det till och med vår förbaskade skyldighet och vårt ansvar?

Allt gott/Lena

”Paybacktime”

 

Hur blev det såhär?
Jag har upptäckt att jag har massor med ”egen tid” – härligt i och för sig. Men när hände det? Mentalt är jag kvar i ”för arton år sedan”, då jag var fullt upptagen med att försöka få in just sådan tid i tillvaron med små barn.
Idag har jag stora barn. Det har liksom smugit sig på, jag har inte märkt det. Jag märkte inte när de ”började sluta” att hänga i mina byxben för att påkalla uppmärksamhet, inte heller märkte jag när de började sova hela nätterna och längre på mornarna, inte heller när jag fick vara i fred på toaletten samt prata ostört i telefonen.

Helt nyligen fick jag höra…
– Mamma jag har mitt liv och du har ditt.

Hallå, vad svarar man på det? Står som en fågelholk och glor dumt på sonen. Tankarna snurrar – det är ju alldeles sant, det är dit vi vill nå med allt vårt beskyddande och tjat, målet är nått. Men varför känns det då ändå lite snopet och ”plötsligt”? Var jag inte beredd eller? Nä… inte på alla plan. Får lust att säga saker som…

– Ursäkta, men vem var här först?

– Jag ska tala om för dig att jag minsann ALLTID haft mitt liv. FRAMFÖRALLT alldeles för mig själv, innan ni anlände…

Så var det, men när jag tänker tillbaka på den tiden så undrar jag för det första vad jag gjorde med all tid?! Inte uträttade jag några stordåd. Nej det var nog lite tomt när jag tänker efter, så pass tomt att jag hade fullt utrymme att skåda min egen navel och dess ludd i en kanske lite för stor utsträckning. Nu menar jag INTE att de som inte har barn är navelskådare, absolut inte. Men jag var det, och mina barn har hjälpt mig att lyfta blicken från den. Faktum är att jag knappt kan se den längre men det har mer fysiska orsaker… fast när jag tänker efter så har pojkarna ett finger med i det spelet också. Magen var ju i alla fall hyfsat plan innan de huserade där i nio månader var.

Lena Appel ”Paybacktime”

Men jag drar på munnen när ungdomarna påpekar för mig att jag är efterhängsen och tjatig, som om det vore för mitt eget höga nöjes skull. Nej, det är kärlek. Och det är mitt förbaskade jobb, att informera om regler och villkor. Det är inte JAG som har formulerat och bestämt alla konstiga koder och sociala spelregler, jag bara förmedlar. Det är lite ombytta roller, nu är det jag som hänger i deras byxben (och kommenterar att de behöver tvättas), är vaken på nätterna tills de kommer hem (men jag leker inte med lego), och påkallar uppmärksamhet genom att ringa dem ”hela tiden”.
Jajamän… nu är det ”Paybacktime” jag tror jag ska börja banka på toadörren också, men äckla mig med toaborsten gör jag bara inte, där går gränsen.

Från att ha varit ockuperad dygnet runt, behövd, begärd, nödvändig har det långsamt fasats ut till att bli… motsatsen. Men kanske blir det ”plus-minus-noll” om några år? Då har vi jävlats färdigt med varandra och kan mötas som människor, förhoppningsvis i kärlek. Nä, nu ska jag ringa sonen och kolla så han köpt nya skor…

 

Allt gott/Lena

Mellantillvaro

 

Jag har blivit med Galleri – web shop!
Under julledigheten har jag snickrat på min web shop som jag nu hälsar välkommen till.  Där kommer jag löpande lägga ut signerade tryck, original och udda verk till försäljning. https://lenaappel.se/index.ehtml (Länken hittar man i menyfältet på hemsidan). Varmt välkomna att titta in!

En liten helg kvar – trettonhelgen.
Den här tiden är tycker jag är lite oviss, vi har alla lite olika lägen. Det heter ju mellandagar, och det blir som en ”mellantillvaro”. Själv gick jag till mitt lönejobb idag måndag den 2 januari 2017, efter att ha varit ledig sedan 22 december 2016. På vägen dit möter jag människor som antagligen också ska jobba, och någon är på väg till förskolan. Men det är inte samma rusch som en ”vanlig” vecka, mycket färre bilar och människor i rörelse.
Jag går förbi hus och gissar om de är på jobbet eller om de ligger och sover gott, eller just ska kliva upp och göra en god frukost i godan ro, läsa tidningen och äta upp de sista fikonen som håller på att torka ihop i ”julskålen”.
Jag tycker det är ganska mysigt att jobba när det är en sådan här tid, det är samma sak i semestertider. Det är lite glest i leden och många lappar på dörrar som talar om när vederbörande kommer tillbaka från sin ledighet. Under de här perioderna finns det utrymme att jobba lite mer i lugn och ro. Mejllådan är inte alls lika knökad, telefonen ringer inte heller lika mycket och det är fyradagarsvecka!
Och är det något kvar i Aladdinasken kan man ju ta med den till jobbet. YES, jag har det bra.

Allt gott/Lena