I fablernas värld, i faaablernas väärld…

 

Varför är det så frestande att ge djur mänskliga egenskaper?
Eller jag tycker det i alla fall. Häromdagen stötte jag på ordet antropomorfism. Det var ett helt nytt ord för mig. Det är typ när man ger djuren/väsen mänskliga egenskaper och personligheter.

Jag älskar det där, och kan sitta i timmar och titta på ”gulliga-djur-filmer” på Facebook, eller njuta av fotografier av djur som (helt säkert) är indignerade, sura, glada, avundsjuka, försöker skrämmas eller andra saker som jag själv brukar vara eller göra. Förtjust ler jag igenkännande och tror mig veta att den där katten är såå sur just nu för att… eller hunden skäms jättemycket för att…

Det ligger hos mig ”i betraktarens öga”
Inser att det är ju knäppt att inte låta djuren var just det de är, djur. Det räcker ju egentligen men jag envisas ändå med att se mänskliga egenskaper och vill väldigt gärna att det ska vara sant?

Jag är, tack och lov inte ensam om denna ovana. Walt Disney torde väl vara en av de större ”antropomorfism-missbrukarna”. I världen han har skapat möter vi ankor med aggressionsproblem, möss som är overkligt snälla och goda, trädockor som får liv, så till den milda grad att näsan blir överaktiv.
En rad prinsessor som man kan tro är människor, men ju mer man tittar så förstår man ju att de räknas till övernaturliga väsen. Eftersom de har hår som är en kilometer långt, midjor som omöjliggör inälvor (här undrar jag om modeindustrin har hakat på?) eller kan ligga i koma i hundra år… och sen vakna utan hjärnskador, i alla fall som det verkar.

Hur vore det om vi ”djurifierade” oss människor istället?
Det är mycket vi kan lära av djuren, som acceptans t.ex.
”Finns det inte mat i den här dalen går vi till en annan dal och äter, vi Gnuer äter det som finns just nu”.

Hos oss Trögdjur förekommer inga utbrott typ…
”Jag bara MÅSTE ha ”Mangrover-träsk-krasse” för jag är så sugen på det, även om det inte är säsong”.

Eller det eftersträvade tillståndet – mindfullness.
”Jag som ko, bryr mig inte om hur mycket jag väger, eller om jag släpper mig mitt i middagen, inte heller om min pannlugg är tillräckligt snygg”.

Och vi får inte glömma den hederliga förnöjsamheten.
”Inte heller framhärdar vi Eremitkräftor att försöka flyga till varje pris”.

Tja det tål att tänka på. Nej nu har jag inte tid mer, för jag ska Googla på supermedvetna grodor som ”tittar in i kameran” och tar selfies.

Lena Appel. Ikon. "St Happy Dog"
Lena Appel. Ikon. ”St Happy Dog”

Från Wikipedia:
Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djurgudaväsen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form.

När ett väsen har människoliknande gestalt kallas det fysisk antropomorfism och när väsendet har ett människoliknande själsliv kallas det psykisk antropomorfism.

Allt gott/Lena

Bokstavligt talat

 

Jag vet ju att vissa sätt att säga saker inte fungerar.
Men det slinker med lite otydliga formuleringar lite nu och då. Så länge det inte skadar så är det väl ok, det kan bli ganska roligt. Många av våra medmänniskor tolkar saker du säger bokstavligt, min son ingår i den gruppen.

Du kan liksom inte säga ”Släng ett öga på det där”
– det kan innebära djup ångest och en högljudd och tydlig vägran att pilla ut sitt eget öga och slänga det på något. Någon gång sade jag ”ge mig din hand” varpå sonen förskräckt stoppade ner båda händerna i jackfickan och förklarade att för det första var det hans hand och för det andra tänkte han inte ta loss den.
Det där är ett tag sedan och han var mindre då, idag vet han att jag inte menar att han ska pilla ut sitt öga och hålla det på något.
Jag har också vant mig av i viss mån att använda den typen av uttryck. Men det dyker upp nya. Just nu är vi i kalastider. Sonen fyller år och han ska bjuda sin klass på kalas. Han pratar och planerar hej vilt och vi diskuterar om vad han ska bjuda på och vad som ska hända.

Lena Appel "Kreatorsvisioner" KKN Sörmland.
Lena Appel ”Kreatorsvisioner” KKN Sörmland.

Det är väldigt likt andra situationer som jag befunnit mig i. Jag tänker på andra planeringsmöten. I någon förening eller på jobbet. Då det skall spånas och ”brainstormas” om möjligheter och idéer, är alla engagerade och mycket kreativa. Men när sedan arbetet ska fördelas för att faktiskt genomföra alla fantastiska idéer är engagemanget inte fullt lika sprudlande. Samma sak gäller tonårssonen och jag säger:

– Det är viktigt att vi gör inbjudningskorten till ditt kalas nu, annars kanske det bara rinner ut i sanden.

– Det ska inte rinna iväg till sandstranden och svalka sig, det ska stanna här.

– Vad menar du.

– Kalaset ska stanna här.

– Ja, naturligtvis, jag menar bara att det är bra om vi skickar ut inbjudningskorten i god tid så att kompisarna kan förbereda sig.

Jag kan ju inte låta bli att skratta, ett kalas som hasar ner till stranden… jag menar HUR ser det ut? Ja det är frågor vi kanske aldrig får svar på. Men inbjudningskorten är gjorda och levererade och jag tror att det kommer att bli ett fint kalas på söndag – jag menar ”sjuttiotals-disco” vem vill missa det?

I Feel Love, Donna Summer

Allt gott/Lena

Ta kommandot – fantisera

 

Nu citerar jag min son:
”Man får en önskan, man säger till någon att den är så vacker. Då är det lättare i fantasierna att se att den vill kramas jämt och vill ge en puss jämt.”
”Det är mycket lättare än i verkligheten, då är det är lite mer viktigt och man får se vad den gör. Den som man har gett får välja själv.”
Slut citat.

Alltså om du fantiserar så kan du själv välja hur det går, men i verkligheten får man vänta och se.
Vi står i köket och jag lagar mat och sonen står bredvid och filosoferar. Han är underbar och jag älskar när han resonerar med mig om olika saker. Han har ofta kloka aspekter på saker bara jag orkar lyssna till slut. Men det kan ibland vara lite svårt när jag är stressad, trött eller bara måste hacka lök.
Men när jag fattar att det är NU han berättar och att det inte kommer något SEN. Tillfället försvinner, det kommer inte tillbaka. Och ibland kan jag lägga ifrån mig kniven (det där med att kvinnor kan multi-taska är bullshit, bara smicker för att vi ska vara duktiga idioter) och lyssna på vad han säger och jag blir alltid klokare. Han får mig att tänka nytt, och tankar och erfarenheter som jag ”arkiverat” tvingar han mig att rota fram igen och betrakta i ett nytt ljus. Mycket hälsosamt och uppfriskande.

Som just det där att fantasier kan vi styra. I dem kan vi lyckas med vad som helst, vi får kärlek tillbaka av den vi själva älskar, vi vågar det vi inte törs och vi har alltid svar och lösningar på allt.

Lena Appel, "Fantasier"
Lena Appel, ”Fantasier”

Jag funderar ibland varför vi fått möjligheten till fantasi? Har en leopard fantasi? Det vet vi inte. Men som människa så kan jag i alla fall ofta känna att verkligheten blir just ”viktig” och ibland alltför tung och då är ju fantasin ett väldigt bra verktyg för att liksom ”lufta” och skapa en distans som kanske gör att man på ett bättre sätt kan hantera ”den viktiga verkligheten”. Antingen genom att man får idéer eller bara en stunds vila. Här är ju våra konstformer odiskutabla liksom vanligt hederligt dagdrömmeri. Så jag slår ett slag för fantasin. Om vi tillåter oss att inte ta upp mobilen nästa gång vi väntar, kan vi istället stirra framför oss och försvinna i fantasin där allting är möjligt, no limits.

Allt gott/Lena