Åka bort går bra men komma hem går ännu bättre

Rapport från torsdag 22 september.
Lycklig – jag ska till Bokmässan i Göteborg. Stiger upp tidigt i ottan och försöker låtsas att jag är pigg och ser fram emot resan till Göteborg och bokmässan, för det gjorde jag, väldigt mycket… I går. Nu har jag fått lite resfeber och är trött och känner mer som om det var en skitdålig idé och att jag hellre skulle äta min frukost klä mig och gå till jobbet precis som vanligt. Tryggt lugnt och skönt. Men jävligt tråkigt.

"RUM"
”RUM”

Varför blir det alltid så?
Först tjatar jag om att det måste göras något, resa, se och uppleva nya saker både själv och tillsammans med andra, typ familjen. Men sedan när man väl skrapat ihop pengar och tid känns det som ett straff och bara jobbigt att behöva åka ifrån sitt trygga lilla hem, med rutiner och väl intrampade stigar.

Resfeber tror jag det kallas.
Men processen blir bättre och bättre. Från resfebern med ”detta-var-en-dålig-idé-känslan” till den mycket bättre ”att-äntligen-vara-på-väg-känslan”. För att fortsätta och förändras i själva vistelse-stadiet som ju är fyllt med en räcka upplevelser som hindrar den där eftertanken. Det är fullt upp med att hinna med det man vill, undvika blodsockerfall och sjukdomar samt roa sig så mycket det bara går.

Efter en kort dipp av ”fan-jag-vill-stanna-kvar-här-för-alltid-känslan” åker man hem och då kulminerar det hela i den absolut oslagbara ”borta-bra-men-hemma-bäst-känslan”. Då kan man tryggt sitta och minnas tillsammans alla roliga saker man gjorde och såg. Då är också lågt blodsocker och skoskaven borta. Så min slutsats blir nog ändå att man tjänar på att ignorera resfeber.

Allt gott/Lena

Vill inte hålla käften!

 

Jag har den stora äran att prata i radio emellanåt.
P4 Sörmland närmare bestämt. Det är skitroligt och jag märker att jag har väldigt mycket jag vill säga. Jag undrar ibland om det blir mer att säga om man säger. Alltså om jag pratar mycket så blir det liksom tomt i ”pratlagret” och då bildas nya saker som kan sägas.

I sådana fall kan det ju vara så att om jag håller käften så bildas det inget nytt, det är bara det gamla som ligger där orört, liksom.

Eller tar uttrycken slut – till slut?

När jag uttrycker mig i ateljén genom bild och form vet jag att ju mer jag håller på ju mer kommer det. Det är som om man skapar ett flöde som liksom. Har man haft kranen stängd under en tid kan det vara lite rostigt sådär i början, precis som när man vrider på en kran som stått avstängd länge. Det spottar och fräser lite en stund och det kan vara lite missfärgat, men sedan så flödar det på.

Lena Appel. Måleridetalj
Lena Appel. Måleridetalj

Jag är väldigt tacksam att jag får uttrycka mig på olika sätt, och jag hoppas att det kan tillföra något för någon.  Jag har väldigt roligt och mår bra. Dessutom får jag ju motion.

Allt gott/Lena

Yes – nytt liv!

 

Jag lever tillsammans med en man som heter Ronny, och som gillar att spela spel. Då menar jag framför tv-apparaten och med en handkontroll (som ser ut som Darth Waders bäbishjälm).
Där på skärmen styr maken sin avatar och rör sig i allehanda märkliga miljöer beroende på spelet. Det är väldigt ofta ”apokalyps-läge” i de där spelen. Efter ”jättebomben”, efter ”superinvasionen-av-rymdisar”, favoriten ”zombier-i-massor” eller det hederliga ”hej nu krigar vi igen”.

Han är ivrig som ett barn när ett nytt spel kommer och dryftar det med äldste sonen som är den enda som förstår honom.  Jag har lite artigt försökt att lyssna på hans utläggningar om hur det fungerar, har suttit bredvid i soffan och fått förklarat regler och att man ska samla saker och liv?!

Lena Appel "kontrollen"
Lena Appel ”kontrollen”

Allt går ut på att roffa åt sig och stressa runt i fula och äckliga miljöer. Man kan dö väldigt många gånger och kommentarerna kan bli något märkliga.

– Helvete, där dog jag.
(Kan detta måhända vara en kommentar man hör ofta i dörren hos Sankte Per?)
– Yes, nytt liv! Nu kör vi.
(motsvarande port för reinkarnation?)

Även om jag är intresserad av livet och allting så fångas jag inte av de här spelen. Men det blir stor underhållning när jag knackar på hos maken som varit borta länge. Öppnar försiktigt dörren för att i skumrasket se honom halvliggande, sovandes med en ”durrande” kontroll i handen, och på tv-skärmen någon avatargubbe som ligger och ”går” mot en vägg i något skumt kvarter.

Maken vaknar och blir förtvivlad, han har somnat men spelet har fortsatt, och han har i den virtuella världen blivit rånad på alla små liv, erfarenheter, skills, handgranater, eldkastare, skor, fordon och mediciner. Så han har bara sina kalsonger kvar.

– Fan, jag somnade nu får jag börja om från början.

Lena Appel. "Askul"
Lena Appel. ”Askul”

Jag skrattar så jag skriker (han med) han är virtuellt utblottad, hejdlöst roligt faktiskt. Och jag tänker att det är ju skönt att jag slipper vakna varenda morgon och börja om från början. Det materiella vet man ju aldrig, men de erfarenheter jag har samlat hittills i livet har jag kvar trots att jag somnar, tack gode gud!

Allt gott/Lena