hej-kom-och-hjälp-mig

Sitter här och försöker logga in och faktiskt komma med i den kurs jag blivit antagen på hos Umeå universitet. Allt sker digitalt eftersom det är på distans. Detta är ju en fantastisk sak och skapar ju möjlighet för många fler att förkovra sig.

Allt kommer säkert att ordna sig och jag kommer att skratta gott åt mig själv och min nybörjar-förvirring som är total.
(Hoppas jag i alla fall skrattar hysteriskt)
Men jag måste skriva av mig något av den monumentala frustration som jag just nu känner efter att ha med jämna mellanrum under flera DYGN försökt att skapa rätta inloggningar och lösenord till vad som känns som trettiofem plattformar och portaler.

Lena Appel. "Jura-webb"
Lena Appel. ”Jura-webb”

Jag känner hur fjällen växer ut, hornformationer skjuter ut på olika ställen och naglarna förvandlas till klor, jag får vassare tänder och en fruktansvärd andedräkt. Aha hon är arg, hon förvandlas till en drake. Höhö… Nej det är värre än så, jag har både fysiskt och psykiskt (kanske även andligt) blivit en dinosaurie, inte ens en cool Tyrannus Rex, nej mer som en sådan där långsam tjock med flärpar på ryggen. Dum, efterbliven, icke-up-to-date, analog-amöba, hej-kom-och-hjälp-mig jag har inte varit med i matchen alldeles för länge – FORNLÄMNING.

Ska mina studier gå i stöpet för att jag inte klarar av att hantera nätplattformen???!!!!!

OK, jag tar på mig att jag är allt ovan, men det är fan inte rättvist. Även om jag råkar ha mina rötter i den analoga-jura-perioden.

Jag krafsar vidare på tangentbordet med mina stela ”tassar” eller vad det kan kallas och försöker med de små grisögonen förstå instruktionerna som så generöst har formulerats i flera A4-sidor. Som tur är har jag en 3D-skrivare så jag kan få ut dem i runskrift. (Nää nu ljög jag igen). Håll tummarna för mig kära vänner – jag vill så gärna lära mig något nytt.

Allt gott/Lena Appel

Jag – en taklök?

 

Hur många växter har vi identifierat?
Hur många finns det kvar? Och hur många håller på att utvecklas i detta nu helt naturligt runt om i regnskogarna och på stäppen. Det är en spännande tanke tycker jag. Jag tänker att det rimligtvis kan vara samma sak med oss människor. Vi korsar oss hit och dit, liksom av oss själva. Och vilka korsningarna än är så skapas helt unika individer/blommor med olika kvalitéer och behov.

Jag är mitt i ett bildprojekt där jag förenar mitt intresse för blommor och människor. I den bästa av mina världar vill jag att alla ska få rum, på sina villkor.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

Att alla ska få sin plats i rabatten om man säger så.
I trädgårdslandet är det ingen som ifrågasätter det faktum att olika växter kräver olika förhållanden. Torrt, blött, skyddat, sand eller lerjord. Listan är oändlig precis som antalet arter.

Jag anser att det är precis samma sak med oss människor. Men ändå hanterar vi varandra som om vi alla vore pelargoner. Vilket vi alla väl vet inte är sant. Vem skulle komma på tanken att plantera Näckrosor i ett stenröse, eller taklök i damm miljö? Men vi anser oss inte ha råd att skaffa fram lämplig jordmån och skapa förhållanden som är flexibla så att alla kan växa till sig och utvecklas till just den fantastiska blomma vi är ämnade att bli.

Foto: Lena Appel
Foto: Lena Appel

I det här måleriprojektet vill jag ta upp detta och inspirera oss alla att förstå att vi är olika och att det är bra. Någon behöver sol och växter högt, strax bredvid i skuggan frodas den som behöver motsatsen.

Allt gott/Lena

Födelsedagsteorier


Det slog mig att en av de mest ointressanta åldrarna att fylla måste ju vara femtioett.
Jag menar, man har ju knappt kommit ur dimmorna från femtioårsfirandet året innan Som ju kan ha inneburit både festligheter av den större kalibern eller resor och andra extraordinära upplevelser. Eller det motsatta, men då kan en annons där man undanber sig gratulationer varit nödvändig. Det kan också vara så att man nyss kommit ur en, är mitt i eller på väg in i en riktigt saftig kris.

Turbulens vågar jag påstå är på agendan hos i alla fall de flesta som kretsar kring de femtio. Så när man då fyller femtioett, är ju festligheterna sorgligt små i jämförelse och kanske brottas man också fortfarande med sin femtioårskris med svarta tankar om åldrande, hängröv och den uteblivna världsmästartiteln i något.

Lena Appel. Foto
Lena Appel. Foto

Firandet av femtioettårsdagen är lite som en ensam sambadansös med ena klacken av och slokande fjädrar som kör sitt nummer klockan tio på förmiddagen dagen efter själva karnevalen.
Eller du försöker ensam få snurr på en korg i virvelvindskarusellen, fast tivolit har lagt ner för ett år sedan och gamla löv och popcornkartonger blåser runt i dunklet. Inte en kulört lampa så långt ögat kan se. (Visserligen är ju det inte så jättelångt numera)

Jag tänker att varken trettio, fyrtio, sextio, sjuttio, åttio eller nittio är lika stort som femtio. Så där uppstår ju aldrig glappet mellan firandet av den jämna dagen och ”+1-dagen” året efter. Men Hundraårsfirandet, det är jämförbart. Nu är det ju ganska få av oss som uppnår denna aktningsvärda ålder även om det blir fler och fler. Och där tycker jag också att ”+1-mes-trenden” bryts. Att fylla etthundraett år är lika coolt som hundra, faktiskt coolare. Och jag tror inte att man har lika stor kris, jag tror hängröven är glömd sedan flera decennier, inte heller tror jag att man är jättebakis, fast där kan jag ha fel.

Allt gott/Lena

Sommaren är kort, och jag tittar bort

 

Nu är vi här… igen.
Några pratar om att det är höst, andra (liksom jag) håller för öronen. Jag är född i augusti, och för mig har det alltid varit en sommarmånad. Det såg jag ju själv på ”årstidshjulet” som jag hade i mitt flickrum.
I realiteten har det varierat ganska rejält. Allt från tropisk hetta till hagel och drivis, typ. Men liksom alla andra år har jag fortfarande hoppet uppe om att kunna ”somra” mig lite till.

Det går så fort tycker jag. Just alldeles nyss tittade jag på bladen som blev fullt utslagna och antog en mörkare grön och skön nyans. Nu ramlar vissa av dem av efter torrt väder och en blåst som heter duga.

Jag vänder ryggen åt den stackars Häggen, och väljer att titta på träden som har löven kvar istället. Det är visserligen en Tall, men jag tänker att det finns fortfarande blomknoppar i trädgården som inte slagit ut ännu. Lite av sommarhändelserna finns kvar. Det är ju sommaren som ska vara den lata, slöa och långsamma årstiden. Det stämmer ju inte alls. Jag tycker den stressar, nästan hysteriskt. ”Flopp”, där klämmer vi fram alla fruktblommor, bra där! Såja nu har vi inte tid med det mer, ”Flonk” där satt karten, väx väx väx. Blommorna knegar sig upp långsamt under våren, för att sedan när det kommer knoppar få fnatt. De slår ut så fort och blommar över ännu snabbare.

Vintern däremot, är en loj och väldigt tillbakalutad årstid. Man kan tycka att vintern som är så lång kunde skynda på lite, medan sommaren som har så kort tid på scenen kunde få lite slowmotion. Så det blev rättvist.

Allt gott/Lena