Svettig dejt med vulkanerna

Svettig, snabb puls, antagligen högt blodtryck och en obehaglig känsla i magen. Utstöter skrik och viftar planlöst med armarna och lyfter på benen i någon slags kramp på ett mycket märkligt sätt. Är jag svårt sjuk? Nej tack och lov, jag ser på fotboll. Gud så jobbigt det är, och nu har jag suttit så länge att jag inte kan gå härifrån. Plus att jag hejjar så jätte mycket på Island. Jag kan inte motstå de där ”David och Goliatlägena”.
Sen ska jag nog erkänna att jag känner mig lite försmådd av England (Storbritannien) som inte ville leka med oss längre, så jag önskar lite i hemlighet att de inte ska få någon seger. Inte idag iallafall.
Nu ska ett av de coolaste länderna vinna tycker jag. Jag hoppas att varenda knytt, tomte och troll sänder sina goda trolldomar till Frankrike.


Men varför utsätter jag mig för detta. Det är inte njutbart alls, det är ett jävla arbete att titta på sport. Därför sitter jag här och ritar och skriver under tiden för jag klarar helt enkelt inte av att titta rakt på teven. Precis som om det vore en skräckfilm. Och sådana tittar jag inte på längre.

”Guuuud kan inte tiden bara gå?” Och i fotboll vet man ju inte exakt hur långt det är kvar av helvetet heller. Det är åtminstone bättre i ishockey, där drar man inte ut på plågan.

Och jag blir irriterad på kommentatorerna, ” England måste ta sig samman”.
Nej, nej, nej det är just det de inte ska göra. Jag vill ha lugn och ro, Island leder och så ska det förbli.

Blååås, blås, blås!!!! Blås avur matchur! Vid alla gejsrar… Jag försöker att kolla på de käcka färgerna på fotbollsskorna som de har nuförtiden, jag klarar inte att titta, trettio sekunder kvar skriker mannen på tv.n. Nej hörna för England… Jag måste på toa. whhhoooooahhooooo

Såhär dagen efter känns allt jag skrev igår i soffan som en avlägsen otäck dröm, som slutade lyckligt och mäktigt med ”Vulkanen”. Nu är jag kär i HELA laget och ska skaffa rött helskägg.

Allt gott/Lena

”upptaget”

 

– Hur är det på nya jobbet då?
– Bra.
Svarar jag helt sanningsenligt. Jorå, kopiatorn börjar släppa in mig i sin sfär, kaffemaskinen likaså. Jag har ett kontor med ”upptaget knapp”. Postitlappar i tre färger och snart en gigantisk whiteboardtavla!
– Jag vet, jag vet, say no more 🙂

Lena Appel. "Upptaget"
Lena Appel. ”Upptaget”

Nya spännande människor som kan en massa saker, och som jag kommer att lära mig massor av.
Allt är nytt och inte alls som det kommer att vara, om ett tag. Det vet jag av erfarenhet, och det känns bra, riktigt bra. Jag har förmånen att jobba på Nyköpings stadsbibliotek, det kan inte gärna bli trevligare.
Jag njuter när jag går till mitt kontor, som just nu är stort och ödsligt, med ett gigantiskt skrivbord. Jag har tagit dit min ”stab” för att ha som stöd och rådgivare när de andra arbetskamraterna inte har tid med mig.

Lerindivider. Lena Appel
Lerindivider. Lena Appel

Funderar på att hämta lite slängda kopior i pappersinsamlingen från kopieringsrummet och sprida ut på skrivbordet så det ser ut som om jag jobbar.
Datorn är en trygghet i allt det nya, det är sig likt. Lösenordshelvetet är detsamma, Google är likadant, och Word är lika hopplöst som vanligt, så skönt!
Lite frustrerande känns det förstås eftersom jag just nu inte levererar till hundra procent, det är inte möjligt ännu. Tyvärr är det inte en bild på mig som kommer upp när man googlar på ”tålamod”.

Nu rekar jag och försöker skaffa mig kunskaper om var jag hamnat och vilka behov som finns. Jag kommer fixa det med tiden. Det känns viktigt att skapa en grund för att kunna göra på mitt sätt, så att jag behåller kraften och kan göra ett bra jobb.
Annars blir det som när man provar kläder i en butik där försäljaren säger att man ser ”fabolous” ut, och man går på festen med en utstyrsel man känner sig totalt obekväm och utklädd i. Och bara väntar på att få gå hem och ta av sig.
Eller det där hemska när man ska laga mat i någon annans kök, helt plötsligt känns det som om man aldrig någonsin har lagat mat överhuvudtaget. Och man kan inte ens hyvla ost ordentligt. En synnerligen obehaglig känsla. Men kanske säger det mer om mig och mitt kontrollbehov än om situationen.

Nåja, stämningen är god och alla är så snälla. Jag har redan fått smyga ombord på bokbussen, hur coolt är inte det? I morron ska jag se om jag inte får mikron i personalrummet att samarbeta också.

Allt gott/Lena

en sjujävla resa

 

Tack lilla kropp.
Jag har fått bo och använda dig i över femtio år nu. Och du har varit tålmodig, och generös mot mig, som inte alltid skött dig så väl.
Jag var rökare i femton år, så korkat. Jag har ätit så mycket skit och gör fortfarande är jag rädd (Men chips och ostbågar är sååååå gott). Ibland har jag festat natten lång (även om det kanske inte händer så ofta numer) som straffat sig hårt dagen efter, men då har jag/själen också fått känna av mitt dumma beteende, lite rättvisa trots allt.
Att minnet sedan inte är så långt är ju synd.

Lena Appel. "det är en dag i morgon också"
Lena Appel. ”det är en dag i morgon också”

Vi har haft alla slags barnsjukdomar ingen vaccination här inte. Vi genomled mässling, påssjuka och vattkoppor (kommer du ihåg att det var blåsor tom på ögonvitorna?) Helt galet. Sedan hamnade vi på sjukhus och fick skära i dig och ta bort blindtarmen. Saknar du den? Jag märker inget. Ärret är ju asfult. Men den där lugnande sprutan innan narkosen var ju najs. Gud så roligt det kändes att vi skulle opereras. Vad vi sa till personalen vill vi nog inte minnas.

Sedan har vi cyklat omkull, ramlat och skrubbat hål på ytskiktet många gånger, men du har alltid läkt så fint. Opererade ögat gjorde vi också för att det inte skulle skela så förbannat, det fixade du också fint. Jag tyckte nog att det var värre. Och nu skelar vi åt andra hållet och ser för jävla dåligt. Ja ja, det är som det är.

Lena Appel. "Vad finns det att se?..."
Lena Appel. ”Vad finns det att se?…”

Jag har mobbat dig med att inte vara nöjd med hur du ser ut, det har liksom alltid varit något fel. Förlåt jag vet att du gör så gott du kan. Flera graviditeter har vi gått igenom och två av dem blev två fina prinsar som du klämde ut utan bedövning. Undrar idag om det var så smart, men det är så dags att tänka på det. Sedan fick du inte sova ordentligt på flera år. Och bära på små bäbisar som du försåg med mat på ett genialt sätt, lite otacksam behandling av ”mjölkbehållarna” bara. Det var ju suga de skulle göra, inte tugga.

Lena Appel. "Racermamman"
Lena Appel. ”Racermamman”

Och vi har idrottat sedan the wery beginning, olika sorter. På konståkningen fick du mycket stryk när vi ramlade och fötterna var rätt ansträngda i trånga skridskor, frysa fick du göra också. Det har varit friidrott, tennis och ridning. Jujutsun var tuff, då hade du blåmärken som var rejäla. Mina dåliga nerver ställde till det, men du skötte dig bra. Alla timmar på gymmet och i gympagrupper av olika sorter där du inte svikit mig. Tack för det och tack för att jag fortfarande kan hålla på. Vi känner av lite leder och det är lite stelt ibland men det funkar.
Det är en sju-jäkla resa vi har gjort tillsammans och jag hoppas vi kör på ett tag till. Jag ska försöka ta hand om dig på bästa sätt och sluta klaga på hur du ser ut.
Du är bäst kroppen!

Allt gott/Lena

The History of Countries’ Flags Origins

Just like they do with everything else in a modern-day movie industry, they exploit  movie posters a lot. Overexposing is definitely a trend now…  On, let’s say, a Monday, an attention-grabbing poster for a film like Spring Breakers surfaces online and gives off that iconic feeling of old; on that following Thursday, though, two new alternate one-sheets premiere on various blogs and instantly dilute the initial poster’s impact.

But if you think of the good old days of the Hollywood’s Golden Era, there was a simpler approach: create one truly unforgettable image that captured the film’s spirit while also generating excitement at just a glance. Movie posters were not mere commercial gimmicks but were more like pieces of art.

Will anyone remember the countless individual character sheets for this weekend’s The Great Gatsby? Don’t count on it. For better or worse, the wall space reserved for the 75 most iconic movie posters of all time shall remain undisturbed.

SCREAM (1996) – Art Director: David Lubin

KIDS (1995) – Art Directors: Jennifer Alex Nickason and Michael Preston

ESCAPE FROM NEW YORK (1981) – Art Director: Chris Horner

SINGIN’ IN THE RAIN (1952) – Art Directors: Randall Duell and Cedric Gibbons

THE SOCIAL NETWORK (2010) – Art Directors: Curt Beech and Keith P. Cunningham

THE MALTESE FALCON (1941) – Art Director: Robert Haas

FORREST GUMP (1994) – Art Directors: Leslie McDonald and William James Teegarden

DOUBLE INDEMNITY (1944) – Art Directors: Hans Dreier and Hal Pereira

THE KID (1921) – Artist: Unknown

CASABLANCA (1942) – Artist: Bill Gold

WEST SIDE STORY (1961) – Artist: Saul Bass

MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL (1975) – Artist: Terry Gilliam

BLAZING SADDLES (1974) – Artist: John Alvin

COOL HAND LUKE (1967) – Artist: Bill Gold

Grattis Sverige!

 

Hej Sverige och alla svenskar som i dag den sjätte juni firar vår nationaldag. Den här dagen har ju inte funnits sådär jättelänge. Jag har under dagen konstaterat att några av grannarna har hissat flaggan. Sen är det egentligen ingenting på vår gata som avslöjar att det är Sveriges nationaldag. Folk är hemma och lediga från jobbet och söndagskänslan är stark.
Vi hasar runt i shorts och en sliten bikiniöverdel i det fina vädret, och rensar i rabatterna, det hörs vinande ljud från elektriska trimrar och gräsklippare. Det är också febril verksamhet hos några av grannarna för att förbereda studentfesten. Och altanbyggandet och ljuden som hör till dem är av vanlig omfattning. Kapsågar som skriker oroväckande, hetsiga meningsutbyten mellan äkta hälfter och skruvdragarsången.

nationalpotatisar

”Du gamla du fria, du impregnerade trall…” 
Jag tycker absolut att Sverige, svenskarna och det svenska är värt att fira men varför tar vi inte vår redan sedan länge självskrivna dag? Midsommar. Då blir vi svenskar som galna precis som det ska vara. Flaggor, fest och dans. God mat i goda vänners lag. Konstiga traditioner med lövade fallos-symboler och blomsterkransar. Sillen, färskpotatisen, nubben och jordgubbarna. Lade vi till kräftorna och surströmmingen på samma dag kan det väl inte bli mycket svenskare.

Snacka om att fira nationens egenheter och vår glädje över dem. Hur och när vi än firar vårt land konstaterar jag att jag och ni har förmånen att leva i detta land som har hela fyra årstider.
Lite olika långa men ändå, vi har vinter och mörker halva året, men det gör också att vi uppskattar ljuset så mycket mer. Vi har både skogar, fjäll, älvar, sjöar och öppna landskap. Flera skärgårdar, både saltvatten och bräckt vatten. Sedan har vi vår unika allemansrätt som gör att vi kan ta på oss stövlarna och ge oss ut i denna fantastiska natur och njuta av kraften i naturen och ladda våra batterier. Dessutom får vi plocka med oss godsaker hem.

Vi har en massa roliga dialekter och en lång spännande historia, där vi har varit bråkmakare mest hela tiden men på senare ”hundraåren” har lugnat ner oss och må det fortsätta så. Vi kör en ny generösare stil, som än så länge innebär hyfsad öppenhet mot nya svenskar och generositet mot mindre lyckligt lottade. Allt detta är jag stolt över och tycker är väl värt att fira! Tack för att jag får bo i detta fina land.

Allt gott/Lena