Jävligt dålig stämning

Ibland så är det jävligt dålig stämning. Det smittar, det dåliga humöret. Och jag avskyr det. Det blir fult och tråkigt, och jag är usel på att stå ut med det fula och tråkiga. (ja jag jobbar på det)

Jag har tamejfan arton hyllmeter med ”självhjälpsböcker” för allt mellan depression, panikångest, relationer och finaste och bästa barnuppfostran. Och jag brukar försöka ”välja glädje” för att det faktiskt funkar för det mesta, man får det inte roligare än man gör sig. Och för mig är det viktigt med bra vibbar och en god stämning, jag tycker livet kan vara tufft emellanåt som det är. Då behöver man inte lägga till skit i onödan om det går att undvika.
Nu behöver inte alla sitta och vara helt överens om precis allting och gapskratta hejdlöst hela tiden. Nej det kan vara både diskussioner och ”bråk” men handlar det om något som angår de inblandade och det är här och nu reder man ganska snabbt ut det och ”de dåliga vibbarna” skingras. Kvar blir kanske ett samförstånd men i alla fall klarhet.

Lena Appel. "Dåliga vibbar"
Lena Appel. ”Dåliga vibbar”

Men ibland har man plockat med sig både stress, andras konflikter och bekymmer med sig hem, och är man inte medveten så kan det färga hela familjen och alla medlemmar i den. Som en röd strumpa i vit tvätt. Men varför är jag rosa? Jag kände mig ju helt vit i morse? Är detta verkligen min irritation? Ibland kan det hjälpa att ställa sig den frågan och faktiskt kunna identifiera att det kanske faktiskt är så att jag plockade med mig arbetskamratens problem hem, då ”skickar vi tillbaka till avsändaren”.
Detta har jag fått lära mig av Jenny Ramström http://www.humanvalue.se/ och det brukar faktiskt fungera.

En klassiker är att den ilska man skaffade sig i någon konflikt på jobbet, i skolan eller med bekanta knallar man hem med, och tar ut på familjen. Medvetet för att man inte pallade där och då, eller omedvetet.
Oavsett så har man försurat hela familjesoppan och får ägna stor tid och möda åt att återställa balansen. Där stämmer den där teorin som kommer från barnuppfostranshåll att för en elak sak du säger till barnet (läs alla) så krävs tio goda saker för att ”nollställa”. Jag tror faktiskt det stämmer. Det är så konstigt att det som tagit lång tid att bygga upp går så fort att rasera. Märklig naturlag det där.

Det kan vara lätt hänt och speciellt om man är trött och stressad, då blir man mindre vaksam mot det där beteendet. Det är ju då man bara spyr på alla hurtiga självhjälpsböcker och skulle ge mycket för att få kväva respektive författare med deras alster. Något som tack och lov inte händer.
Men vad ska man göra då? Det är ju det där tricket att lära känna sig själv så pass väl att man känner när det ”börjar bli för mycket”. När jag ibland lyckas läsa av mig själv, och i tid märker att jag är trött och sliten, försöker jag få en stund till återhämtning. Och undvika att prata med någon. Och absolut inte börja ”reda ut” problem eller börja tala om ämnen som läxor, städning eller sådant som är lättantändligt för alla. För då brakar ju helvetet löst och ingen vet vad någon bråkar om till slut.

Så för att orka vara medveten måste vi få tid till återhämtning. Det är väl klart att man inte kan leva upp till ”positiva-partnern-som-aldrig-höjer-rösten-mot-vare-sig-barn-eller-djur”om man är helt slut. Då kan det hagla ”barnuppfostransböcker”, ”välj lyckan” och ”så får du ditt äktenskap att hålla”-böcker det blir inte bättre för det, det slutar bara med att man sitter och dunkar sig själv i huvudet med pocketböcker samtidigt som man skäller till höger och vänster, och blir riktigt deprimerad.
Nä! lite vila mellan varven så kanske man kan klämma en och annan bok, ge lite goda vibbar och bli som folk.

Allt gott/Lena

Radioapparater och eremiter

 

Yngste sonen har sedan flera år tillbaka deklarerat tydligt och klart att han minsann är en eremit och enstöring.
Dessa epitet har han plockat från ”Sagan om Skrotnisse och hans vänner”. En av vännerna är eremiten Bertil Enstöring.

Serien är skapad av Lars-Åke Kylén och Jan Lööf. https://www.youtube.com/watch?v=AxyiFCkp4tA

Eremiten Bertil Enstöring är ju bara en person som vill vara ifred, något som sonen känner igen, och han älskar denna karaktär. Jag älskar också den här historien och andra böcker som vi läst genom åren med Jan Lööfs underbara illustrationer. Till skillnad från Bertil Enstöring kommer ändå sonen ut från sitt rum emellanåt för att äta eller socialisera om något som intresserar honom.  Och då är han mer som en radio hos Skrotnisse som avstängningsknappen ramlat loss på.

Det här med ”som en radio” brukar vi skämta om och det är förstås med kärlek och det vet han, för han myser lite och frågar pillemariskt…
– är jag som en radio nu? När han har avhandlat någon filmscen tio gånger (ingen överdrift). http://www.lenaappel.se/2015/11/17/tjuren-ferdinand-goes-duracell/

Jag tycker det är genialiskt av honom att ta rollen som ”Bertil Enstöring, eremit” och på så sätt förklara för både sig själv och alla vi andra runt om hur han fungerar. Och på så sätt skapa utrymme och tillfredsställa ett behov som han har. Att få vara för sig själv eller vila som man så vill.
Eftersom han har autism och ADD så har han mycket svårare att värja sig mot intryck från omvärlden. Det kan gälla ljud, synintryck, dofter och beröring. Han får fort nog. Och då måste hela han vila för att smälta och skapa kraft och utrymme för nytt. Helt rimligt.

Lena Appel. "Tvåstöring"
Lena Appel. ”Tvåstöring”

Jag undrar om inte vi ”normalstörda” ignorerar oss själva och vårt behov av att smälta och återhämta oss?  Sjukskrivningarna som gäller psykiska hälsan har ju skjutit i höjden enormt de senaste åren. Och tittar man på arbetsfördelningen hos vår befolkning är det kanske inte direkt ett mysterium.

De som har ett jobb jobbar sjukt mycket och orkar inte med belastningen längre. De som inte har ett jobb och som försöker ta sig in på arbetsmarknaden har en annan typ av stress. Båda situationerna är orimliga och skapar psykisk ohälsa.
Man säger också att diagnoserna för ADHD och Autismspektrum också skjuter i höjden?! Vad det beror på vet jag inte och inte heller om det är sant.

Men en sak är jag säker på och det är att det är de själar som landar hos oss och har ett funktionshinder eller ska vi säga annorlunda sätt att fungera. De är välsignade änglar som lite härligt ”sätter käppar i vansinneshjulen”.
De är våra guider och vägvisare i denna helt galna värld. Vi ”normalstörda” har tappat både kompass och riktning och behöver hjälp. Kanske inte tillbaka till tiden för ”Skrotnisse och hans vänner” men det tempot… det tror jag på.

Tänk om det gick att dela på de jobb som finns och jämna ut de olika typerna av stress, och skapa en känsla hos alla att de behövs – lagom mycket.  En balans mellan radio och eremit.

PS. Sonen har nyligen skapat ett nytt epitet – alldeles själv. ”Tvåstöring”.

Detta för att kunna få plats för flickor i sin värld. Kreativa underbara unge 🙂 DS.

Allt gott/Lena

Flytta dig rik

 

Jag har kommit på att jag är snor-rik.
Just precis nu sitter jag på ett litet berg, i min trädgård, i Nyköping, en småstad i Sverige. Hur hamnade jag här?
Jag är mitt i livet, om man tänker statistiskt. Sist jag räknade hade jag bott på tjugosju olika adresser i nio städer sedan jag föddes. Jag tror inte det kommer att bli tjugosju flyttar till innan jag fyller hundra, men jag blir inte förvånad om det läggs till någon adress om jag får hänga i tillräckligt länge.
Det har varit flyttar under hela mitt liv. Nya gator och nya gårdar med nya barn som jag lekt med. Nya skolor och nya klasser. Nya kamrater och nya fröknar. Nya idrottsklubbar, med nya tränare och nya klubbkompisar. Jag minns inte alla nya människor jag mött men förvånansvärt många.
Det är förstås de senaste eller ska jag säga nyaste mötena som är skarpast (ett tag till ? om ett tag gör åldern sitt och då blir det de äldsta jag kommer ihåg bäst)

Nya städer med nya utbildningar som jag valt själv, nya arbetsplatser och nya arbetskamrater. Nya kärlekar och nya adresser. Jag har träffat så många människor. När jag tänker på det är det hissnande. Några av människorna jag mött har jag fortfarande en ”tråd till” d.v.s. jag vet att de finns och var. Där fyller sociala media en stor funktion för mig. Vi behöver inte vara ”aktiva vänner” Men jag blir lite nöjd och glad när goda nyheter angående en klasskamrat eller jobbarkompis från förr dyker upp, eller kan skicka en tanke till dem livet drabbar hårt där och då. Det är bra så.

Lena Appel. "Diamanten"
Lena Appel. ”Diamanten”

Jag har alltså förmånen att få ”umgås” och frotteras med människor i alla åldrar och modechanger både digitalt och analogt.

Mitt jobb som lärare på Nyköpings Folkhögskola just nu, är rena rama godispåsen, med ALLA sorter när det gäller spännande bekantskaper. Jag får möjligheten att umgås med människor från andra kulturer, andra åldrar, andra religioner, andra sexuella läggningar, andra yrkesgrupper m.m. än mina egna.
Vilken jäkla rikedom det är. Jag hoppas vid Gud att jag inte har ”fossiliserats” såpass ännu att jag inte kan påverkas av dessa möten i en positiv mening.

Ytterligare en facett av min ”möta-nya-människor-diamant” är mina barns vänner och skolkamrater med vidhängande mycel av föräldrar och anhöriga. Dessa spännande människor med nya och alternativa sätt att fungera. Och deras anhöriga, så mycket klokskap och insikter jag fått av dem. Likaså de ”normalstörda” ungdomarna, ”gymnasiefolket” som är nuet och framtiden på samma gång. Jag blir alltid lugnad vad beträffar framtiden när jag pratar med dem.
(Det enda jag möjligen tvivlar något på är hur städningen kommer att skötas, men det blir väl någon råd med det också) ?

Jag kan bara nöjt konstatera att jag är rik! Rik på möten med människor som lär mig saker. Är så tacksam för det och snor åt mig så mycket jag kan på vägen, och jag hoppas att vi möts i framtiden ?

Allt gott/Lena

För mig själv – tillsammans med andra

 

Gymmet är min lilla fristad. Jag älskar att gå dit och vara lite ”halv-anonym”. Jag pluggar i mina lurar och lyssnar på favoritmusik med lagom tempo, nästan lite för högt, men jag vill liksom vara för mig själv, i min ljudbubbla. Där inifrån kan jag ostört tänka och kika på omgivningen utan att behöva varken ge eller ta.
Det härliga är att ingen uppfattas som otrevlig om man går i sin egen värld, det är fullt accepterat. Det räcker med en kort nick som hälsning ”jag har sett dig” nu gör vi det vi är här för att göra. Överens – alla glada.

Lena Appel. "Rund och go"
Lena Appel. ”Rund och go”

Och jag känner mig inte ensam, tvärtom, det är som en osynlig samhörighet, utan ord. Vi ”känner” varandra utan att ha bytt ett ord. Kan man känna samhörighet utan att veta ett skit om de människorna? Jag tycker det är underbart att få ha en sådan sfär i mitt liv. Jag behöver tiden för mig själv och få frigöra lite endorfiner. Sedan är jag en jättebra mamma, fru, kompis, syrra, dotter och allt annat.
Det finns såklart många andra sorter också. Träningskompisar som peppar varandra högljutt eller tyst. Far o son, dotter o mor. Väninnor som passar på att avhandla några ämnen på motionscykeln. Gubbar som byter några ord mellan maskinerna. En skön blandning av åldrar, kön, nationaliteter och orsaker till att man är där. Det är som ett litet samhälle i samhället.
Någon har rehabilitering och tar det precis så lugnt som hen måste göra. Tonåringar som försöker få lite armmuskler, det verkar inte spela någon som helst roll vilket land eller religion du har – grabbar i tonåren vill tydligen ha lite kralliga armar. Och de kämpar tappert. Och sneglar på flickorna i samma ålder. Det hela är mycket oskyldigt och gulligt. Sen har vi oss tanter som kämpar mot gäddhänget, en lika tapper kamp med lika varierande resultat.

Lena Appel. "För mig själv - tillsammans med andra"
Lena Appel. ”För mig själv – tillsammans med andra”

Inte riktigt lika betittat men kanske lite gulligt ändå.
Vissa vill lägga till andra ta bort. Gubbarna som nog jobbar på att minska omfånget något, antingen har de bestämt själva eller så har en läkare varit inblandad. Även de kämpar på. Det är ”hipster-skägg”, rastaflätor, inget hår alls, permanent, praktisk kort frisyr, hästsvansar och platt-tångat hår. Alla sorter är där med sin personliga agenda och kämpar på i sin takt. Och väl-måendet kommer på kuppen. Jag gillar att använda min kropp så att jag känner att jag lever. Och återigen kan jag känna mig så tacksam för att jag kan och får göra det.

 

Allt gott/Lena