Plötsligt händer det

 

POFF
Så kommer bara idén, det är lika härligt varje gång. ”Plötsligt händer det” jo, men inte någon miljonvinst utan något ännu bättre. Lösningen på ett problem man har gått och lurat på eller fortsättningen på en text eller bildprojekt. Eller något helt nytt bara ”landar” i huvudet – Poff.

Lena Appel. "Poff"
Lena Appel. ”Poff”

Tack tänker jag och blir lika förvånat lättad och glad varje gång.
Det här händer nästan alltid när jag är ute och går eller tränar. Min teori är att min kropp och en del av mitt medvetande är upptagna med motorik och koordination, precis så mycket att medvetandet inte kan ha full koll och filtrera när själsantennen riktar in sig mot universum och kopplar upp för ”idénedslag”.

Därav de bra lösningarna, de hinner landa i hjärnan innan mitt lilla ”inside-the-box-medvetande” har agerat tull och dömt ut tanken innan den ens nått full form. Alternativt satt den i karantän så länge att den dött. Tack och lov säger jag och lovar att betala ”kosmos-licensen” för jag behöver den så väl.

Allt gott/Lena Appel

Väderkvarns-mamma söker vikarie

 

Jaha nu är det detta läget… igen.
Sitter som en väderkvarn vid datorn och telefonen, har lämnat sjuttio meddelanden till människor som inte svarar på olika institutioner och som jag innerligt hoppas skall ringa tillbaka innan jag har dött av stress och frustration genom att strypa mig själv med sladden till skrivaren (som f.ö. verkar må lika dåligt).

Varför håller jag då på så här? Verkar ju helt korkat, absolut. Jag håller med. Men detta tillstånd glider jag in i utan att jag märker det. Det krävs bara att du, än en gång har gjort det gigantiska misstaget att kontaktat myndigheter angående hjälp till ditt barn med funktionsnedsättning. Alternativt låtit dina telningar börja i skolan.

Lena Appel. "Glappet"
Lena Appel. ”Glappet”

I början känns det alltid bra, det ska nog ordna sig smidigt den HÄR gången. Man ska vara positiv. Sen går tiden, och går, och går, och går. Snällt väntar man för alla vet ju hur stressigt alla som HAR ett jobb har det. Men till slut så händer något – yippie. Vi fick beviljat!

HURRA! Jag viftar med beskedet som är hela tre sidor långt. Känns gediget och bra. Bifall men sen då? Nu då? Det är då det börjar, bifall på vitt papper är en sak. Handling en helt annan.

Vem – Var – När och Hur? Ingen vet. Och det är då jag börjar veva. Jag har under åren vevat så mycket att jag har slitit ut axlarna. Jag borde ha haft en god pension sparad vid det här laget, men ”väderkvarns-mamma” är ett skitdåligt yrkesval.  Vad ni gör välj inte det! Det finns jobb – men ingen lön.

Man skulle kanske tycka att ”det är väl bara att vänta lite” Jo, men väntan är alltid så lång. Vi pratar ibland år. Det är ju liksom en barndom som pågår och det går ju fort, behoven ändras (tack och lov) och med den takt vi har idag blir det rätt till stöd i förskolan när vi hunnit börja gymnasiet.

Jaha då har jag gnällt lite över detta. Men det är ju fint väder i alla fall.

Allt gott/Lena

Galghumor

 

Jag lider av ”hjälp-jag-kan-inte-sluta-möblera-om-syndromet”.
Jag får bilden av ekorrar. Ni vet, som samlar sina nötter och kanske lite mjukt gräs, och så håller de på och jobbar och jobbar, släpar ohemula mängder nötter och gräs till boet, puffar runt med nötterna och fluffar gräset – frenetiskt, tills de är nöjda.
Då lägger de sig till ro med en nöjd min och njuter… I fem minuter. Sedan upp igen och böka runt med nötterna igen, slänger ut några till förmån för någon kvist, himla med ögonen över en grässort som känns unken.
För kanske kan det bli ännu bättre och mysigare på något annat sätt? Det är jag! I ett nötskal (hehe). Men istället för nötter är det möbler, kuddar, väggar och även buskar, verandor och staket. Jag har alltid hållit på så. Det bästa jag visste när jag var liten var att möblera om och göra fint eller rita.

Käre mannen och jag har börjat ett litet ombyggnadsprojekt i huset. Vi bor ganska litet och försöker göra smarta lösningar så vi kan utnyttja varje kvadratmeter till max. Impulsiva är vi också och drar gärna igång projekt med entusiasm och kreativ hysteri. Men lite visare av gjorda erfarenheter har vi blivit genom åren. Så vissa grejer gör vi inte om. Men nu har vi stött på en ny som vi inte riktigt såg.

Skjutdörrsgarderob, vilken suverän uppfinning, inga dörrar som måste få plats att öppnas och stängas. HURRA, möjligheterna öppnar sig. Och jag börjar nästan dregla när jag tänker på möbleringsmöjligheterna. Vi mäter och vuxet sätter vi oss ner och skissar och tänker efter ordentligt. Men det räcker inte.

Vi upptäcker snart att det vi missat är det faktum att även skjutdörrar kräver ett visst utrymme och har man planerat in en garderob på millimeterbasis blir det en obehaglig överraskning. Det borde man ha fattat att tre skjutdörrar måste ju löpa någonstans?! Men icke 😀 i någon slags eufori måste vi ha upphöjt skjutdörren till någon digital nivå, som att de endast bestod av ettor och nollor.

Lena Appel. XXS-galge för grunda garderober.
Lena Appel. XXS-galge för grunda garderober.

Vem vill ha en garderob som enbart rymmer en skjorta hängd på väggen? När vi inser vårt misstag och jag tydligt ser den lite sneda, fula och skrynkliga skjortan hänga där bakom de fina och dyra skjutdörrarna brister något och jag skrattar så jag nästan kissar på mig, jag kan inte sluta.

Lena Appel. "Renovering är kul"
Lena Appel. ”Renovering är kul”

Det blir inte bättre av att mannen med sin sjuka humor kommer med massor av dinga förslag om hur vi skulle kunna använda det smala utrymmet som vi kallar ”garderob” till. Han föreslår bland annat någon slags invecklad kardborrelösning.

”Åh, köpt ny skjorta?! Häng in den i garderoben vettja…”
”Måste bara sy fast kardborren först…”

Mannen öste på med det ena sjukare än det andra (han är väldigt rolig) och jag skrattade så jag fick ont i huvudet. Jag börjar garva nu när jag skriver. Det är lite som när man är ledsen och gråten kommer helt plötsligt lite nu och då. Fast nu är det skratt.

Nåväl det blir tillbaka till ritbordet och jag tror att vi har hittat en lösning som skall fungera. Om inte ska det stå ”hon skrattade ihjäl sig” på min gravsten.

Allt gott/Lena

Sen ska jag gå hem…

 

Jag lär mig varje dag.
Lite plötsligt bestäms att yngste sonens klasskamrat från särskolan ska komma på besök och hänga lite. Mamman ska följa med och jag får en stund tillsammans med en kvinna som är i samma situation som jag. Hon är så klok och lugn, och vi har mycket att prata om, och jag känner ett stort stöd i att veta att det är fler familjer som kanske inte kan sköta allt precis ”som det skall skötas”.

Vi har ett element av avvikande i vår vardag som liksom puttar allt ”normalt” lite åt sidan så det blir liksom inget som är riktigt ”normalt” – vad det nu är. Bägaren är hela tiden halvfull, och vi får skapa lösningar som i ”normalstörda” familjers ögon inte alltid skulle prisas.

Men vilka perspektiv vi får!
Vi kan ju lämna hela ”facit” i soptunnan för det funkar ju ändå inte. Och får ju faktiskt möjligheten att göra egna… ska vi säga ”formsydda lösningar” Inte för att vi är ovanligt kreativa eller så, utan för att det helt enkelt är nödvändigt. Det kräver sin energi men det är ju också en rikedom. Och ett fritt arbete om man säger så.
Vi har inga mallar att hålla oss till utan får uppfinna allteftersom.
Vi som är föräldrar till barn med särskilda behov är faktiskt som ett jättestort forskarteam som egentligen borde få feta forskarlöner om ni frågar mig.

Våra ungdomar sitter och kollar på film och sonen är så uppspelt så han mer hänger i taket. Men lyckliga båda två och hjärtat svämmar över när jag ser dem sitta där tillsammans med popcorn och läsk. ”Minions” är filmen (vilket jag tycker är ett utmärkt val).

Lena Appel. "Sen ska jag gå hem"
Lena Appel. ”Sen ska jag gå hem”

De bara är.
Ärliga och rakt fram. Det finns inga dolda agendor eller saker att dölja. Kompisens absolut underbara kommentar. Precis när mamman och kompisen kommit innanför dörren och vi har hälsat och hängt av ytterkläderna säger hon…

– Sen ska jag åka hem.
Sonen ser och hör, och inte med en min visar han att han tycker denna kommentar är stötande eller på något sätt konstig. Vilket den ju inte heller är. Han skulle mycket väl kunna sagt det själv eller typ…

– Sen ska du åka hem.
Erkänn – hur många av oss ”normalstörda” tänker inte just precis det när vi kliver in hos vänner på middag?
Och vi har vänner som ”aldrig går hem”. Men säger vi något? Aldrig i livet, hellre sitter vi där och leds till döds än att ”förolämpa” någon. Men vilken är det största förolämpningen egentligen?

Nu går allting jättebra och de umgås och sedan åker de hem precis som det är sagt. Alla nöjda och glada. Det blev precis lagom, i alla fall nästan. Knackar på dörren till sonens rum där det är oroväckande tyst- och mycket riktigt, han har somnat med fjärrkontrollen i handen, men ser väldigt lycklig ut. Jag säger bara…

– Borta bra men hemma bäst.

Allt gott/Lena

Låt det falla…

 


Låt hela skiten välta och gå under så vi kan bygga något nytt.

Jag vet att det låter svart och kanske cyniskt. Men jag vill formulera känslan som jag burit på i flera år. Jag förstår att ”bitter-kärring-med-mer-än-halva-livet-bakom-sig-och-det-blev-inte-som-hon-tänkt-sig” flaggan fladdrar och att varningslamporna för detsamma är som ett mindre disco. Men jag tar det 😀 Hell Yes.

Kunde själv tänka att det bara berodde på att just jag inte lyckades som konstnär. Eller att just jag råkade få barn som är alldeles särskilda och fantastiska. Men som också behöver lite extra hjälp och stöd. Eller att just jag bara är född i fel tid med fel skills och att vi bara är så onödiga. Bla, bla i det oändliga.
Att jag bara är bitter för att det inte blev som jag tänkt mig, och att just därför är mina åsikter och insikter inte värda någonting.

Men jag har ju börjat förstå att det är fler än jag som upplever detta att världen är skev, orättvis och fullständigt galen på sina håll. Det är kejsarens nya kläder, inte bitterhet. Jag är en glad och jäkligt nöjd kärring – jävligt obitter faktiskt.
Det är vårt ”världsbygge” om är galet, det är ju inte hållbart någonstans, och jag tror att vi redan har hållit på att välta (eller sjunka, som bandet Kent formulerar det i sin låt – Simmaren från albumet Tigerdrottningen) länge, vi är nog närmare marken eller botten än vad vi tror.

Lena Appel. "Världsbygget"
Lena Appel. ”Världsbygget”

Oj oj, Nu är det jätte-svart – jag vet 🙂
Men det är ju ur resterna av den här omkullfallna, ojämlika och orättvisa världen som något nytt och mycket bättre kommer att spira. DET tror jag på, och ser fram emot. I mina ögon är det inte negativt att samhället och ekonomin så som den är uppbyggd idag havererar, tvärtom – DET ÄR BRA!

Jag har ingen aning om vad Joakim Berg tänkte när han skrev låten ”Simmaren” men när jag hörde den med Kent första gången var det som att få mina känslor formulerade. YES tänkte jag och vill tipsa och tacka för låten, och för musiken i största allmänhet.
Kent, Simmaren/Tigerdrottningen

Simmaren
TEXT: J. BERG MUSIK: J. BERG

Dom rear ut mitt hemland
Konkurrensen ska vara fri
Så ta ditt liv i egna händer,
ingen lägger sig i

De nakna och de döda
Alla ska vara med
Men du får skylla dig själv nu om du får problem,
det är ditt problem
Vår sagostund förändras och vi flyr från retoriken,
till chartervita stränder
God Jul och Gott Nytt År och allt är glömt

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig nånsin glömma

Det som känns som ett par timmar,
kan vara månader som går
Varför ökar tiden farten
ju mindre av den man har kvar
Jag är insjön gömd i dimman,
den som nästan växt igen
Där du lärde mig att simma,
i Augusti nittonhundrasjuttiofem

Låt det vara.
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Lyckan är din ensak
Lyckan är privat
Men sorgen måste delas,
annars blir den alldeles för stor

Låt det vara
Låt tiden göra jobbet åt oss
Det rinner av oss till slut
men dig ska jag aldrig nånsin glömma
Låt det vara
Låt det sjunka som Titanic
Det som var är över
men dig ska jag aldrig glömma

Kanske får vi återigen balans, i vad som är viktigt för människan. Som att vi behöver kulturen, naturen och trygghet för alla människor. Den som lever får se och jag tror att det blir riktigt bra.

Allt gott/Lena