”Anxietas Avis”

 

Ångest-fågel – ett ord en vän till mig sade för ett tag sedan.
Det gick rakt in i hjärtat på mig och jag var tvungen att få se hur en sådan såg ut. Nåt sånt här tror jag möt ”Anxietas Avis”. Den typiskt ”bluesblå” lilla fågeln som darrar konstant och ger i från sig små hesa läten i ojämn takt. Den häckar inte utan det är en art som utvecklas hos redan befintliga arter som har det stressigt och är känsliga. Det är vanligt hos individer som trillat ur boet, eller har ungar som inte kan flyga så bra.
Hittar dessvärre inget på Wikipedia bara om ångest.
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ngest

Lena Appel. "Anxietas Avis - Ångestfågel"
Lena Appel. ”Anxietas Avis – Ångestfågel”

Just nu är börjar det bli fågelsång. Från både de härliga vår-fåglarna som jag har börjat höra. De sjunger i kapp med ångest-fåglarna, det ligger liksom i tiden. Vissa av oss har det tungt på våren, andra på hösten. Andra är befriade från tyngre mörker oavsett årstid, vilket bara är att gratulera. Det är konstigt hur vi reagerar och hur olika det är. Ljus eller mörker, varmt eller kallt, långt eller kort. Det är olika vad vi mår bra respektive dåligt av. Det som är bra är när vi har lite koll på det där. Då kan man ju i viss mån försöka minska det dåliga så mycket det går och öka det som gör gott. Självklarheter kan man tycka, men det är i alla fall för mig ganska nytt, att ha en karta över mig själv att navigera efter.

Lite ågren kan jag nog ha när sportlovet nu går mot sitt slut och vi inte har sportat tillsammans ett enda dugg, inte heller har vi varit ute särskilt mycket. Jag försöker förtvivlat vara den där aktiverande friluftsmamman men det har blivit som att baxa runt två gigantiska sovsäckar fyllda med rovor. Förr var det mer små potatissäckar som jag kunde svinga och locka ut på olika vis. Men icke nu längre. Sovsäckarna är inte ens kontaktbara. Så jag gömmer mig i tvätt högen och väntar på att dagarna skall gå och vardagen börja igen och ordningen återställas. Jag älskar ordning och rutiner HURRA för det – klart slut från världens tråkigaste människa.

Allt gott/Lena

Fåfängans lovsång

 

Jag sitter och ser på mig själv i spegeln…
…hos min fantastiska frisör Ann-Charlotte (på Galleri Saxen, Nyköping), och har just fått håret ”test-vis” utdraget med en virknål genom hålen i en perforerad badmössa, och ser nu ut som en komplett idiot. Det är en stund av nervkittlande kan man säga.
Det blir så tydligt att vi har nerver i hårbotten, ena stunden nyser jag okontrollerat och i nästa börjar ögonen rinna som på en gammal pudel. Så i fåfängans namn är jag alltså beredd att se ut som en Fraggel https://sv.wikipedia.org/wiki/Fragglarna med snor under näsan och rinnande ögon. Så charmigt?!

Fraggel.
Fraggel.

Trots de här” biverkningarna” Är det en skön känsla att sitta här, lite som att åka tåg. Du kan vila i att du är på väg och ta det lugnt.
Det hjälper inte att du springer runt i salongen eller tåget. Varken resan eller blekningen av håret går fortare av det. Så du kan ägna dig åt att fundera lite och prata zombieserier med Ann-Charlotte, vi tipsar om lite bra saker vi sett sedan sist, tyvärr är jag så dålig på att komma ihåg titlar så det är nog dessvärre jag som får ut mest av detta. Men det är mysigt och behagligt att sitta där och filosofera.

Dessutom får du historier av andra kunder (vare sig du vill det eller inte) det kan vara allt mellan himmel och jord, högt och lågt. Men det som slår mig mest är egentligen inte de enskilda historierna utan insikten om att varje människa har ett liv och sin historia. När jag tänker på det så blir jag så överväldigad. Jag får bilden till mig, ”att varje människa är som en bok”. Fylld med relationer, händelser, möten, öden och tusen tankar och handlingar. Vilket bibliotek som vandrar runt här på jorden!

Lena Appel. "Bokhyllan"
Lena Appel. ”Bokhyllan”

Så, nu är jag snygg i håret igen och skall hem och försöka hitta någon serie som hette något med… ”hundra” Tack Ann-Charlotte och alla andra människor för fantastiska berättelser och existenser. Akta er för zombisarna bara…

Allt gott/Lena

Systemkollaps

 

Jag försöker verkligen…
…att förstå hur saker och ting hänger ihop. Efter en dag med morgon radio och tv-nyheter på kvällen. I flödena på sociala medier skriver man om systemkollapsen som skall inträda om vi hjälper varandra utanför gränserna och innanför.

Lena Appel. "systemkollaps"
Lena Appel. ”systemkollaps”

Jag kan faktiskt inte, hur mycket jag än anstränger mig få ihop att vi inte kan hjälpa människor i nöd men att det går bra att ge direktörer som misskött sig nittonmiljoner när de får sparken. Och det är ju inte första gången precis. Och det görs fastighetsaffärer, myglas hit och dit och det märkliga är att det är de som HAR som håller på!
JAG VET att det är olika kassor. Men hur HUR kan vi acceptera att det ekonomiska landskapet i världen ser mer dramatiskt ut än Klippiga bergen? Jag menar att det finns så totalt skit-sjukt mycket pengar hos vissa (det är alltså bergen) och så fruktansvärt sinnessjukt lite hos de flesta (där har vi dalarna då)?!
NÄR? och HUR? ska man göra av med nitton miljoner. VAD? har man gjort för att förtjäna så mycket pengar? VARFÖR skall allting gå med så mycket vinst? Det är som om det är ett gäng galna ekorrar, men när ska de äta alla nötterna? Jag tycker systemkollapsen redan har skett från min synvinkel.

Allt gott/Lena

Flower Power

 

”Jag vill vara hel och samlad”
Jag menar att jag vill känna att jag har konturer och att jag vet var jag börjar och slutar. Det låter ju inte klokt – jag vet, men där befinner jag mig 🙂
Jag har i hela mitt liv ”spridit ut” mig, och som någon slags ”godhetens gas” ägnat mig åt att fylla ut skarvar och glapp i alla möjliga sammanhang. Funnits för allt och alla… utom mig själv?! Märkligt, eller hur. Så i någon slags egotripp om att vara viktig och behövd har jag alltså valt bort mig själv för att vara härlig och duktig för andra.

Lena Appel. "Flower Power"
Lena Appel. ”Flower Power”

Jag vet att jag inte är ensam om att sätta mig själv åt sidan, och att det tar tid att ändra sitt beteende, men det går. Och jag känner mig upprymd just nu för att jag gör framsteg. Så jag vill dela med mig av det, och övar samtidigt vidare på att välja mig själv och det som är bra för mig och behålla konturerna.
Så heja alla er som har något ni ”knagglar” med, ta hand om er! Lägg er i en mental blomma emellanåt och njut av att ni är på väg.

Allt gott/Lena