Är så jävla tacksam

Sitter i väntrummet på Bröstcentrum/Mammoenheten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Beskedet från mammografin jag gjorde i Nyköping för några veckor sedan kom tillbaka med de obegripliga orden ”vi har hittat förändringar som vi vill titta närmare på” jag var beredd att lojt slänga papperet i pappersinsamlingen som vanligt, lugnt förvissad om att jag inte kommer att drabbas. Nu är det annorlunda. Jag och cirka sju andra kvinnor i åldrarna 30-80 år sitter här i väntrummet. Några har sällskap som de pratar med, andra sitter tysta och läser intensivt. Jag ser ett par, en kvinna i min ålder och hennes man. Hon är rädd det syns tydligt. Då blir jag också rädd. Mannen känner sig helt malplacerad och önskar nog av flera skäl att han slapp befinna sig just här och nu, det syns också tydligt.
Jag sitter och funderar på om de andra här också har tänkt att det ”drabbar inte dem”. Har de också köpt det rosa bandet och aldrig för en sekund förknippat det med sig själva?
Kanske hör någon av kvinnorna till en släkt där det här är vanligt, och att de mer eller mindre har väntat på den här dagen? Är det lättare? eller rent av värre?
Jag minns när jag skulle få besked om yngste sonens tillstånd och hur jag levde i någon bubbla av avstängdhet och förnekelse. Känslan när ordet autism sjönk in i mig var obeskrivlig. Som ett stort mörkt hål. Jag undrar vad som kommer att ske nu? Jag har ingen aning, men kommer det att kännas likadant om jag får ett dåligt besked?

Nu ropar de upp mitt namn – jag måste slå ihop Ipaden…

Lena Appel. "Så jävla tacksam"
Lena Appel. ”Så jävla tacksam”

Nu sitter jag hemma och är världens lyckligaste människa – tro mig! Jag fick gå in och ta de där fotona igen och sköterskan var så trevlig och pratade lugnt och fint. De förstår ju ångesten såklart. Sedan vänta lite mer, och till slut göra ett ultraljud hos läkaren. Det var vänster bröst?! jag hade hela tiden tänkt att det satt i höger?! Konstigt hur man får för sig saker, och skapar bilder. Jag har ju givetvis gått igenom vad jag ska säga till barnen och hur begravningen ska gå till.
Läkaren är en kvinna i min egen ålder och hon bryter lite trevligt på något främmande språk, jag stirrar på hennes ansikte när hon tittar på skärmen och försöker se om hon blir bekymrad. Men så vänder hon sig till mig och säger ”det där är bara en vätskeansamling jag kan ta en nål och punktera den”. ”nej fyfan inga nålar jag är skiträdd för det” hör jag mig själv säga liggande där på britsen. Och hon och sköterskan skrattar (jag med, nästan lite hysteriskt). Och jag halv skriker ”YES” och säger att ”det blir så bra såhär så”. Jag märker hur jäkla spänd jag varit och flyger upp och tackar gud, läkare o sköterskan samtidigt som jag torkar bort det där geléet med ett papper (halva fastnar så det ser ut som ett papiermachébröst) MEN VEM BRYR SIG, JAG FÅR VARA FRISK ETT TAG TILL!!! Jag är galet tacksam! När jag gick därifrån kände jag nästan ett styng av dåligt samvete. För dem som kanske inte fått lika goda besked som jag. Mina tankar går till dem och jag önskar att de blir friska och skickar alla goda vibbar jag någonsin förmår till ALLA sjuka. PS. Jag fick en kram av sköterskan. DS.

Allt gott/Lena

SkeppOhojj!

Jag har nu en ganska lång erfarenhet av husmorsyrket och som kapten på hushålls-skutan. Och i närmare arton år har det varit med besättning (läs barn) Joråsåatteehhh…

Som ansvarstagande kapten har jag genomgått en rad faser och hoppat på myter och provat både vegetariskt, mjölkfritt, vetefritt, LCHF vanlig hederlig husmanskost. Det är hela tiden nya rön och varningar. Vi undviker socker, andra sötningsmedel, tillsatser i maten som är farliga. Det tar en jäkla tid. Först hitta råvarorna, en jakt på biologiskt närodlat/producerat för vi måste ju tänka på miljön och klimat hotet också. Så när du väl kommer hem med ditt ”byte” är du så jävla trött och nöjd över denna bedrift att du varken orkar eller vill laga till något, det får ligga där snyggt upplagt som från en mattidning som skådebröd. Det blir myteri och kebab från kvarterspizzerian.

Lena Appel. "Man äter ju med ögonen också"
Lena Appel. ”Man äter ju med ögonen också”

Jag tänker på min kära farmor Linnéa som under hela sitt liv lagade mat åt sig och sin familj och som extraknäck lagade mat åt” finare folk” till deras fester. En catering på den tiden. Men det skulle hon aldrig ha gjort något väsen av.

– Laga lite mat är väl inget märkvärdigt?

Jag kan riktigt höra henne säga det, inget hon gjorde var märkvärdigt tyckte hon. Men det var det, hon lagade gudomlig mat och bakade bullar och kakor som jag minns som i ett skimmer och gärna gör stort väsen av. Och hon hade dessutom en jättestor diamant under diskbänken! (en Bergkristall som jag kunde sitta och beundra medan farmor lagade mat) Men den får jag berätta om en annan gång.

Farmor jobbade hårt i hela sitt liv och skötte ruljangsen, men jag tror inte att hon oroade sig för tillsatser i maten, besprutning av grödor, antibiotika-kött eller gen-manipulation.
Till en början för att det inte var aktuellt och under senare delen av hennes liv och gärning var det inget man hade börjat titta närmare på, och margarin var ju jättepraktiskt och frysta prylar bara underlättade ju? Jag kan bli lite avundsjuk på det. Idag så ska vi göra välbalanserade menyer med giftfria varor enligt den senaste dieten och varningsrapporterna vid sidan av förvärvsarbetet. Det slapp farmor… att ha två heltidsyrken menar jag.

Jag förstår mina väninnor på Facebook som nu har ”mat-vardags-ångest” inför terminsstarten. JA det är faktiskt bara kvinnor som yttrat sig hittills, männen som befinner sig i samma situation har lika stor del av min sympati.
Så för att vi ska överleva stressen och undvika att bli förgiftade, samt hålla vikten föreslår jag att vi tar fasta på ”att äta med ögonen” och för övrigt tycker jag att de som sprutar gift på maten och stoppar i konstiga prylar i det vi ska äta får gå på plankan!

Allt gott/Lena

Jag vill inte sätta på mig den där jävla offerkoftan

Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag kunnat ta de strö-timmar som pedagog som jag erbjuds, jag skulle också kunna fylla ut litet med mitt egna företagande som jag arbetar med att få att växa. Men som det är nu står jag mellan valet att lägga ner mitt företag och gå in i en arbetsmarknadsåtgärd som ger mig en tidsbegränsad anställning och säkert nya erfarenheter. Men med ett aktivitetsstöd som baseras på min nuvarande halvtids A-kassa. Eftersom jag inte kallt kan räkna med att bli anställd och få en rimlig lön i sinom tid måste jag redan nu tänka på tiden efter ”åtgärden/aktiviteten” Och då får jag en ännu lägre A-kassa eftersom den då kommer att baseras på den senaste inkomsten. Samma sak händer om jag väljer att strunta i Arbetsförmedling och A-kassa och göra mig ”fri” och ta strö-timmarna jag får samt driva mitt företag. Problemet är att det inte skulle täcka utgifterna som det ser i ut i dagsläget. Det går således rakt nedåt. Plus att jag inte kan hjälpa upp sakernas tillstånd eftersom jag inte får driva företag nu när jag varit arbetslös en viss tid. Jag har blivit föreslagen att använda mig av ett faktureringsföretag istället. Men vad är skillnaden? Förutom att jag då inte heller kan göra de avdrag för material som jag har rätt till när jag deklarerar, samt att jag förlorar en del av den summa jag förtjänat till ett företag som bara gör fakturerings- jobbet åt mig.

– Så ta strö-timmarna och sök socialbidrag då. Det skulle inte gå för vi bor inte i en hyresrätt och då får man inte heller ha eget företag! Det är inte utan att jag tycker att det krävs att man skall backa ner till noll hela tiden.
– Ner till botten med dig! Även om du egentligen bara befinner dig i ”ytvattenläge”.

Lena Appel. "Hjälpa eller stjälpa"
Lena Appel. ”Hjälpa eller stjälpa”

Är det inte bättre att hjälpa människor vidare från den plats de befinner sig? Istället för att tvinga människor att rycka upp hela familjens tillvaro för att flytta, lägga ner det man hittills byggt upp… för vad? Jag är inget offer jag är beredd och van att leva på litet och jobba hårt, men jag är inte beredd att backa och ge upp det jag hittills har åstadkommit bara för att få tillfällig hjälp.

Den här artikeln tar upp det faktum att det skulle frigöras hur mycket pengar och energi som helst i vårt samhälle om vi slapp de här bedömningarna och byråkratin, tro mig det tar väldigt mycket energi att förstå och navigera mellan regelverken, som dessutom ständigt ändras. Jag säger – trygghet skapar kreativitet.

Allt gott/Lena

Choklad och goda vibbar

Så nu var det klart… nästan i alla fall.
Det är bara de vise männen som ska komma fram vid trettonhelgen. Jag undrar om de visa kvinnorna hade vin, choklad och gitarr med sig och helt enkelt festade loss på vägen och aldrig kom fram. Nåja en teori. Helgerna står som spön i backen och det nya året har startat. Jag får någon slags prestationsångest vid nyår och blir helt avslagen. Så det brukar bli soffan och TV:n för mig, och det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag kan jag i lugn och ro gräva i Aladdinasken  i både övre och undre lagret samtidigt, jorå sån är jag. Jag ska bekänna en annan sak också. Jag är konservativ och rädd för nya saker. Varför ska de byta ut gamla hederliga praliner till nya konstiga? Men hallå… jordgubbskräm och cocos. Vad i all världen var det för fel på trilling-nöten?
Aladdinasken Wikipedia

Trots detta förfärliga ”choklad-trauma” kunde jag lyssna till Malena Ernmans nyårstal som jag tycker att hon gjorde väldigt bra. Det var nog den första människan som verkligen menat de där orden. Jag blev väldigt berörd. Där låg jag i soffan med näven i asken och blinkade frenetiskt.

Lena Appel "Hjärt-ringar"
Lena Appel ”Hjärt-ringar”

Det är ett Nytt år enligt vår tideräkning och vi har nog alla olika förhoppningar och saker som vi önskar ska ske under 2016. Vissa saker är svåra att påverka men lite kan vi alla göra så det som är tungt kanske blir något lättare.  Hur vi agerar påverkar alla i vår omgivning. Både i ont och gott. Det där med att du inte kan ändra någon annan än dig själv är ju sant.

Ibland blir upplever jag allt som övermäktigt, men när jag hämtat ny kraft kan jag komma tillbaka och göra det JAG kan. Det kanske inte är att åka till främmande land och hjälpa flyktingar eller vara en läkare utan gränser, det gör andra garanterat så mycket bättre än jag. För oss som är kvar här hemma kan ju göra gott här på plats. Det kan räcka med att le mot någon i affären. Vinka tillbaka vid övergångsstället. Goda handlingar hur små de än kan verka blir ”motringar på vattnet” som stör och löser upp ringarna från mindre roliga vibbar från annat håll. Jag tror att varenda litet gott ord och ”gillaklick” gör skillnad ”vibbmässigt” och varje insamlad krona eller strumpa är värdefull.

I höstas tvingades jag blinka frenetiskt av inslaget från en tågstation i Tyskland (förmodligen med handen i en chipspåse), där tyskarna gått man ur huse för att välkomna flyktingarna från Syrien som äntligen tagit sig dit. De hade skrivit skyltar och applåderade. Det jag såg i deras ögon var obeskrivligt. Jag tror det kallas kärlek? Du kan inte ändra på andra men du har alla möjligheter att välja hur du gör. 2016 kan vi väl satsa på att dränka världen i kärlek istället. Och förresten jordgubbs- och cocospralinerna var inte alls så dumma… efter några stycken.

Allt gott/Lena