Brain-mooning

”Det är du som väljer så var noga med ditt val, det är ändå du som väljer vem du är…”
Ovan är ett citat: av Olle Ljungström ur låten ”Apan som liknar dig.”
Jag har ingen aning om vad han tänkte på när han skrev de där raderna. Men låten är en av mina favoriter och de där orden är så kloka så jag får rysningar.
Det är så sant, vi väljer faktiskt själva hur vi ska agera och göra i våra liv. Just nu är det kaos i världen, allt är upp och ner. Rädsla och hat är känslor som det finns mycket av överallt. Jag försöker förstå vad som händer, orsaker, ursprung. Jag läser artiklar, ser på tv och lyssnar till radion. Många kloka ord om historia och nutid, religion. Demokrati och fanatism. Ibland så blir det för mycket och jag upplever det som att min hjärna tackar för sig och bara moonar åt hela världen och allting. Jag kan liksom inte göra så mycket åt saken. Otäckheterna som händer i världen övergår mitt förstånd och jag kan inte ta in och sortera.

Lena Appel: Brainmooning
Lena Appel: Brainmooning

Så jag som människa ställs på prov i detta nu. Alla gör det.
Allra lättast är att likt en eremitkräfta dra sig in i sitt skal och blunda. Alternativt backa in i något hörn och dra ner mössan och fisa riktigt högt så man inte hör eller känner något. Men hur länge ska man stå där? Det är ju inte riktigt hållbart i längden. Det känns kanske lätt och bra just nu i stunden.
Men om jag fortsätter stå här och låtsas att inget allvarligt händer i alla falla inget som angår mig… vad betyder den handlingen eller ”ohandlingen” för MIN framtid? Vilket kommer att kännas bäst om säg… fem år?
Jag kan idag välja att se. Och göra det jag kan, litet eller stort. Eller välja att blunda och stå kvar i mitt hörn och fisa.
Båda ovanstående alternativ kan nog i stunden kännas bra. Men jag vågar påstå att det första kommer att göra mig mycket nöjdare med mig själv både kort- och långsiktigt.
Och det är inte fel, det är inte fel att känna sig nöjd och göra goda handlingar. Gott sprider gott och vise versa. Och om fem år kanske jag kan känna att jag bidrog till att saker blev bättre. Om inte, kan jag i alla fall se mig själv och mina medmänniskor i ögonen och ärligt säga att jag gjorde något, det kanske inte räckte men det är nog bra mycket lättare att leva med.

Olle Ljungström ”En Apa Som Liknar Dig”, 2000

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nångång tittat in, innanför sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.
Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig, som liknar dig.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.

Jag är apan som liknar dig.

https://www.youtube.com/watch?v=fBQN_jTkH-8

Allt gott/Lena Appel

Tjuren Ferdinand goes Duracell

Tänk att syskon kan vara så olika?! När jag tänker tillbaka på småbarnsåren så minns jag…

Nr 1 var som en DURACELLKANIN – utan avstängningsknapp. Så jag fick bra motion vilket var jättebra. Jag hade växt med mamma-uppgiften kan man säga… säkert 15 kilo.
Nr 2 var mer som TJUREN FERDINAND. Jag frågade Ferdinand ska du inte leka med de andra barnen.

– Nej jag sitter hellre här helt tyst och prasslar med några löv och brödpåseförslutare.
Rena svenska julafton. Å en a sidan den galna hackspetten som sabbar för Kalle Anka å andra sidan Tjuren Ferdinand.

Jag är mer som Tingeling? Kort, bitter och ego.
Närå jag bara skojar. Men allt har förändrats jag har blivit tjockare och barnen har bytt roller. Tonåringen varken rör sig eller hörs (läs Ferdinand med hörlurar) Lillebror har ”vaknat”. Visserligen kvarstår hans specialintressen likt Ferdinands blomfixering. Men han är mer utåtriktad idag (läs ”hackspettstal”).

– Är din son autistisk?
– Nej, men han har autism.

Skillnaden tycker jag är viktig, jag lärde mig detta för många år sedan när jag gick en kurs för föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Den hölls av en fantastisk kvinna. Hon heter Monica Jeal Söderberg och har stor erfarenhet av ämnet.
Hon förklarade att man inte ÄR handikappad, det är något du blir om du inte har rätt hjälpmedel.
Det var ett ljus som gick upp för mig. Så självklart och ett så mycket bättre sätt att se på saken. Om jag ser dåligt och inte har glasögon blir jag handikappad, annars har jag bara rätt och slätt dålig syn.
Man är inte sin funktionsnedsättning, det är något man har. Det är inte en identitet, lika lite som att man skulle vara sitt benbrott.
Dessutom är det ju så krångligt att funktionsnedsättningarna ter sig olika för olika individer. Så det där med att tro att man har koll bara för att man fått en diagnos, är bara att glömma, det enda som gäller är att som med ”normalstörda” människor – lära känna personen.

Vi sitter och fikar, sonen nyss hemkommen från särskolan där han går i åttonde klass.
Och den här terminen har han börjat gå till och från skolan alldeles själv. Jag behöver väl inte säga att alla inblandade är mycket stolta, allra mest den lille ungdomen som växt enormt. I hemlighet har jag varit hysteriskt orolig och rädd för att ha satt ribban för högt. Han har autism och en utvecklingsstörning samt ADD. Det är vanligt att man får flera kort på hand när det väl delas ut funktionshinder. Några av mina funktionsnedsättningar är dålig syn, högkänslig personlighet och obefintligt lokalsinne.

– Mamma du jobbar med att alla ska vara lika mycket värda säger sonen helt plötsligt.
Jag blir helt rörd och hjärtat blir så stort att det knappt får plats och jag vill bara krama honom hårt. Men det går inte för det tycker han inte om. Jag känner en sådan tacksamhet, han förstår ju vad jag gör. Och det är ju han och hans bror som gett mig detta uppdrag som jag brinner för. Så jag försöker dölja att jag är rörd till tårar (för det kan missuppfattas) och säger hurtigt,

– Precis älskling, det är precis det jag gör.
När någon får veta att jag är mamma till ett barn med autism brukar jag få frågan om han pratar? Det kan ju annars vara vanligt att man inte har ett talat språk med autismdiagnos. Och jag tror att många har typer som ”Rainman” som bild av autism. Och det är ju inte så konstigt. Men tyvärr kan vi inte skryta med några extraordinära egenskaper som tändsticksräkning här. Bara ett ovanligt stort hjärta. Så jag tvingas bryta sönder bilden och säger som det är, ”han pratar precis hela tiden”

Lena Appel: Prata hål i huvudet
Lena Appel: Prata hål i huvudet

Det är som en radio utan avstängningsknapp.
Där det rullar ca fyra olika inslag i loop, dygnet runt. Dessa kan bytas ut ibland då något nytt specialintresse seglar upp på topplistan, ingen är lyckligare än jag när det händer. Vanligtvis är det film och olika karaktärer från dem som avhandlas. Hemma, i bilen, på Coop, han går bredvid mig och avhandlar det ena efter det andra och det kan vara mycket svårt att få en syl i vädret. Och vi brukar skoja om det. När han har sagt samma sak åtta gånger på raken brukar jag mima och låtsas att öronen ramlar av. Och då kan han hejda sig och le och fråga ”är jag som en radio nu?”

– Ja älskling, nu har du sagt det där åtta gånger så nu får du prata om något annat en stund.
Och då gör han det eller så går han och tittar på film eller spelar spel. Men ibland så har vi också samtal. Det är när det är lugnt och han har energi över. Ofta på skollov och helger blir det utrymme till det. Då kan han fråga mig om sakerna jag gör i ateljén eller berätta något mer personligt.

Hans språk är fascinerande. För han kan använda ord och ordningar på ord som värsta estradpoeten. Så ibland blir det lite språkförbistring eftersom han också kopplar ihop uttryck och händelser från filmer som inte alltid är begripliga.

Som häromdagen när han spelade upp en scen och skrek ”skämda musslor” och jag frågade vad han menade.

– Jamen det betyder ju när skeppet inte kan landa

”Jahaja…” här fattar jag ju ingenting och det ser han och blir väldigt irriterad på mig. Det är så det är det spelar ingen roll om tonåringen är ”normalstörd” eller har diagnosen autism, som mamma är du lika korkad i alla lägen. Tjingeling!

Allt gott/Lena Appel