Släpa eller Släppa, det är frågan?

Välj det som är bäst för axlarna…
Att man ska släppa det gamla och gå vidare är ju en vanlig fras, liksom att vi ska slänga ut det gamla för att göra plats för det nya. Stäng en dörr och öppna en annan. Och så vidare.

Det är kloka ord, inte tu tal om det. Man förstår ju rent praktiskt att det borde vara det bästa. Men hur går det till? Jag har varit med om många tillfällen då jag helt tydligt och klart förstått att…

Lena Appel: Slääpa eller Släppa?
Lena Appel: Slääpa eller Släppa?

”här är det absolut smartaste att bara släppa det här och gå vidare”
Men förmågan och själva insikten om HUR har jag inte fått fatt i ännu. Så där står jag med en ryggsäck som hindrar mig från att röra mig varken framåt eller bakåt. Sådär ”halv klok” det är ju värst tycker jag. Det skulle ju nästan vara bättre om man inte förstod och anade hur bra det skulle vara utan ryggsäck.

 Man vet vad som är klokast att göra men förmår inte. Gud så frustrerande. Och då brukar jag må ännu sämre för att jag dels står med gammal skit upp till hakan och dessutom ser det och tänker att det bästa vore att kliva ur det här men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Och jag är inte en sådan där karaktärsfast och mogen person som bara kan bestämma mig. Det är då jag måste ta hjälp och upptäcka att för mig tar det tid att kränga av sig ryggsäcken. Det verkar vara många spännen och krångliga hakar som skall upp innan jag befriad kan släppa ner den med en härlig duns och känna hur axlarna åker upp i pann-höjd. Men väl värt arbetet. Efteråt kan det vara bra med tyngder i skorna för att inte fullkomligt rusa fram i tillvaron. Jag märker också att det med tiden dyker upp små handväskor med diverse skit i, men så länge de är små så är de hanterbara.

Allt gott/Lena Appel

De sjutton årstiderna.

Jag är inte bara konstnär jag är mamma också.
Jag har nu sjutton-och-ett-halvt års erfarenhet av mammaskapet. Ganska hyfsat tycker jag. Ändå känner jag mig inte riktigt varm i kläderna?! Borde man inte det efter den tiden?Jag menar i vilket annat yrke som helst skulle ju detta räknas som goda arbetslivserfarenheter, jaa nästan en professur rentav. Hej jag heter Lena Appel och är professor i moderskap. Kanske det är att ta i men bra nära tycker jag. Men så är det inte, i alla fall inte för mig. Jag känner mig bara mer och mer osäker i min roll.

– Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Den kommentaren fick jag av en kvinna, jag minns exakt det var på en vernissage jag hade. Jag var på ”hemmaplan” och ställde ut på konsthallen i Sandviken, Gästrikland.  Äldste sonen var då ett år. Och hon som var en gammal klasskamrat hade haft vänligheten och den mycket goda smaken att komma dit. Roligt att prata med gamla vänner och hon hade redan varit mamma ett tag och ”låg lite före”. När hon sa det där tänkte jag;
”Mäh, det kan ju inte vara möjligt” Och jag avfärdade hennes kommentar. Kanske tänkte jag som så att;
”det måste ju liksom bli lättare med åren, man får ju erfarenhet och växer in i rollen, nu är jag ju nybörjare”. Jag minns inte om jag tänkte så men det är mycket möjligt.

Nu visade det ju sig att hon hade rätt. Att mitt (som jag tycker) helt logiska resonemang borde stämma. Gör du något tillräckligt mycket, så blir du om inte bra, så i alla fall bättre på det.
Men nej. Så enkelt har naturen inte ordnat det. Utveckling! Det är det som är problemet. De små liven utvecklas, det hade jag inte räknat med. Livrädd för att inte göra det rätta frågade jag alltid sköterskan på Barnavårdscentralen om allt. Varför skriker han hela nätterna? Varför äter han inte? Varför äter han hela tiden? Varför varför…? Den tålmodiga och mycket vänliga sköterskan sade nästan alltid samma sak;

– Det är en fas, var inte orolig det går över.
Skönt, alltså ingen katastrof eller något farligt. Något lugnad jobbade vi oss igenom ”fasen”. Så fortsatte det, i förskolan likadant, de kloka pedagogerna förklarade på samma vänliga och lugna sätt, det är bara en fas, det går över.  I skolan, gymnasiet… det är faser till höger och vänster. Treårs, sexårs, sjuårs, förpubertet, pubertet, tonår, frigörelse det finns säkert fler. Så fort jag fått kläm på fasen vi just nu var inne i, byttes den ut! Så taskigt! Precis när jag lärt mig reglerna, ändras de! Vem och i vilket sammanhang skulle man acceptera det? Men i föräldraspelet är det bara att tugga i sig.
Just nu är det den senare Tonårsfasen. Eller även kallad jag-är-allvetande-och-har-knäckt-hela-livskoden-och-behöver-inte-lära-mig-något-mer-fasen.
Svårt att bemöta, eller hur? Det faller liksom redan där, eftersom jag ju inte har något av värde att säga, och vet mycket, mycket lite om precis allting. Risken finns ju att han faktiskt inte lyssnar? Men skam den som ger sig. Det finns ju sms.

Då slutar det ofta med att mina ord HAR mottagits men omedelbart returneras med etiketten ”du-klankar-bara-ner-på-mig”. Där brukar jag faktiskt rannsaka mig själv och verkligen fundera igenom om mitt förslag på att läsa läxorna, plocka upp kläderna från golvet (här är risken stor att han hunnit växa ur en del) bräcka loss dricksglasen med intorkad läsk från skrivbordet, eller lägga tvätten i tvättkorgen kanske är en kränkning som förstör hans självkänsla.

Lena Appel: Tonårsmamman
Lena Appel: Tonårsmamman

Känner mig osäker här. Men å andra sidan så kanske man kan vända situationen till något positivt och helt sonika slänga in några potatisar i tonårsrummet och några veckor senare skörda färskpotatis. Eller utvinna nästa generations penicillin, den där som kommer ta kål på de resistenta bakterierna.
Jag och min man var på bio igår och tittade på filmen The Martian,http://www.imdb.com/title/tt3659388/.

Där jag fick heta tips av Matt Damon, som bland mycket annat lyckades odla potatis på Mars, samt karaktärsfast hålla en diet som vilken hängiven fitnessmänniska som helst skulle avundas. För min del krävs det nog minst att jag skulle, likt Matt, bli strandsatt på en öde planet för att kunna hålla en liknande diet. Eller kanske skulle jag ändå bara mula i mig allt frystorkat och sedan gråtande lägga mig i fosterställning i något hörn av rymdstationen och invänta döden.
Men potatisodlingen känns ju som en lätt match. Jag tror inte ens tonåringen skulle märka något, och om jag skulle upplysa honom om att det gröna som växer där borta vid datorn, mellan papperskorgen och fjolårets urdruckna julmustflaska är potatis, skulle han bara säga…

– Jag vet.
Så är det. Vi fasar oss igenom livet. När vi tror att vi har koll, kommer något nytt. Vi får kanske se det som årstider, fast nya sorter hela tiden. Kanske lite mer som på Mars? Men vad vet jag?

Allt gott/Lena Appel

Uttänjda Strumpeband

   Rädsla – Inga konstigheter

Hörde på radion alldeles nyss att det är rekordmånga som har ångest och mår dåligt när de ska gå till jobbet. Vi pratar om psykisk ohälsa och undrar varför sjukskrivningarna inom just det området gått upp de senaste åren? Och det är mest kvinnor.

Här börjar jag nästan skratta hysteriskt.  Jag tycker faktiskt inte alls att det är konstigt. Jag tycker det mer och mer liknar femtiotalet och de familje- och kvinnoideal som rådde då. Det är samma arbetsbelastning på kvinnorna som då. Men med den skillnaden att nu ska vi också lönearbeta och vara mycket smalare. Det otäcka är att trots att vi lönearbetar så börjar det gamla beroendet av att ha ”den arbetande äkta maken” att sakta återkomma.

Det är debatt om jämställdhet, vi ska ta hand om barnen lika mycket, jobba lika mycket osv. och det går framåt, javisst.  Men så tas det bort i en annan ände, det faktum att man inte klarar sig på typ två halvtidslöner, eller ensam om det blir så. Och just nu lever vi i ett glapp, där det skiftar från jämnaste jämställdheten till ojämnaste ojämlikheten, och det gungar liksom fram och tillbaka.

Som kvinna förväntas du ta hand om dina barn och vara en god moder för annars är du en ond människa. Det innebär att vara ständigt närvarande, skapa meningsfulla aktiviteter, inte hämta för sent på dagis eller fritids, laga ekologisk giftfri mat, klä de små liven i adekvata kläder för väder och aktiviteter, följa deras utveckling i skolan och ”ta ansvar” läsa läxor med dem, se till att de sköter sin hygien och att de får tillräckligt med sömn, uppfostra dem till goda medborgare. Och älska dem villkorslöst, men inte curla för mycket. Alla dessa punkter finns det spaltmeter skrivet om. Forskning och rön om hur du måste göra för att ditt barn inte ska utvecklas till ett analfabetiskt, skitigt monster med tygskor i februari som inte kommer att överleva.
Bara den här lilla uppgiften att förhindra att detta sker kan ju få vem som helst lite stressad.

Lena Appel: Orosmoln
Lena Appel: Orosmoln

Detta är vad du förväntas göra den tid när du inte lönearbetar. Då har du kanske ett jobb inom äldrevården där du valt eller inte får mer än deltid. Du tänker att det är ju bara bra eftersom annars skulle barnen få alldeles för långa dagar och det vet vi ju hur illa det kan gå. Det hade varit super om man fortfarande hade haft möjligheten att stämpla upp de där procenten så att den ekonomiska stressen inte blev fullt så sträng. Men man ska inte gnälla, då kanske man helt plötsligt inte har något jobb alls. Och A-kassan som är baserad på nuvarande tjänst går inte att överleva på, så det är ju inget alternativ. Väl på jobbet så är det mycket som ska hinnas med på väldigt kort tid, eftersom personalen är reducerad. Arbetet ska nu klaras av på två tredjedelar av styrkan. Dessutom är ju två personer sjukskrivna så det blir någon vikarie som inte riktigt hänger med.
Och sedan var det ju pensionen… hur bidde det med den?!

Man måste ta hand om sig själv. Motionera, äta rätt och vårda ditt inre och yttre. Det kan gå att få in några träningspass och någon yogasession om man anstränger sig lite. Det är tajt men om man åker direkt från lämningen på fotbollen till yogan så hinner man precis, det är ju så viktigt att slappna av. Och man vill ju vara en attraktiv och härlig partner. Man ska vårda sina relationer, det vet ju alla. Ha ett bra sexliv, vara kompisar, och göra saker tillsammans också.

– Men var inte så himla duktig hela tiden då?

Vi anar ju någonstans att barnen nog överlever, men det är ändå många av de här kraven som på något konstigt sätt blir till norm. Rädslan för att inte vara en tillräckligt bra förälder. Eller en bra partner eller vän. Att inte göra ett bra jobb, att inte kunna försörja sig själv.

Vi kvinnor skulle ju förstås tillsammans ta ner ribban och jag tycker att vi försöker men det är svårt och tar nog tid, för den verkar fastsvetsad. Men det är verkligen något vi måste jobba på tycker jag. Jag har inga svar men att prata om det kan ju inte göra saker värre tänker jag.
På jobbet är det inte alltid läge att klaga eller sänka några ribbor, för det drabbar andra. Kommer vi klara den här dagen? Är någon kollega sjuk? Även där är det rädsla. Rädslan för att inte leverera i olika sammanhang, och rädslan för att inte få in tillräckligt med pengar. Jag tror att det är en stor del i allas (både män och kvinnor) ”dåliga mående”. Rädsla. Att leva med det i bakhuvudet hela tiden tar sådan kraft och energi. Trygga människor har energi och kan lugnt hushålla och lägga energin där den behövs. Visst, man kan bli trött av hårt arbete men inte på samma sätt som långvarig oro och otrygghet. Det är två olika typer av trötthet.
Det går att tänja saker till en viss gräns, men sen brister det och det är det vi ser. Tiden har gått och många människor har levt i den här stressen under många år och nu går det inte längre. Strumpebanden har gått av, strumporna ramlar ner. Det är inte konstigt – inte ett dugg.

Allt gott/Lena Appel